Äntligen lite Bacuna Matata?

Aston Villas ägare Dr Tony Xia fortsätter att spänna sina finansiära, men knappast kroppsliga, muskler – nu senast i form av Bristol Citys anfallare Jonathan Kodjia för 15 miljoner pund. Rotterdam82.se gillar intentionerna, men kan inte annat än ifrågasätta värvningsstrategin, som tyvärr påminner mycket om den som tidigare fallit pladask.

Hade jag bara varit lite mindre analytisk och funderat mindre kring orsak/verkan, så hade jag nog dansat på bardisken vid det här laget: vår nya ägare sprätter pengar som om det inte fanns någon morgondag och Villa ser ut att vara ganska rustat för omställningen till det nya livet i fotbollens bakgård, Championship.

Vid en första anblick ser allt ut att vara guld och gröna skogar, hakuna matata eller hur ni nu väljer att uttrycka er: vi har en ägare som verkar förstå vikten av att riva ner och bygga nytt, och som dessutom gillar att hålla oss fans a jour med vad som händer bakom kulisserna tack vare sitt energiska twittrande.

Men, men det finns ett MEN: vart är den röda tråden bland alla miljontals pund som flyger runt likt en scen ur Casino?

Vad gömmer sig bakom fasaden?

Jag är den förste att sträcka upp handen och säga att jag är nöjd med tanken så här långt: bort med skräpet, bort med icke-vinnarna som vill håva in pengar hellre än att stå upp för vårt fina klubbmärke. In med karaktär.

Så här långt är det just det vi fått: karaktär, och målskyttar. Men målskyttar är lite som att jaga utan jakthund, vågar jag säga helt utan meriter från just jakt: du kommer få ett byte då och då, men i längden behöver du service när det kommer till att skapa riktigt fina skottlägen. Och inte minst ha ett mål att skjuta på.

Det är här någonstans vi fortsatt befinner oss, tyvärr. Vi saknar kreativitet både centralt och på kanterna på mittfältet, nog för att backa upp de starka korten vi har längst upp. Centralt har vi nu en rad solida spelare, många med rätt karaktär, men tyvärr också ungefär lika bleka i det offensiva spelet – jag är beredd att säga att samtliga saknar en eller ett par nycklar när det kommer till att låsa upp försvar och skapa lägen åt våra dödliga forwards.

På kanterna har vi lovande spelare som Grealish, som redan tycks ha steppat upp och visat att hans uppträdande vid sidan av planen inte behöver sätta käppar i hjulet för en framgångsrik karriär på densamma. Däremot blir det tungt att lita på en yngling hela säsongen, i en grym liga. Vad har vi på andra sidan? Tja, mest en trött Leandro Bacuna.

4827

Förväntar sig Xia och Di Matteo att vi får in denna typ av nödvändiga kvalitet så här mot slutet av transfer deadline, eller litar man på att en spelare som just Bacuna ska kunna steppa upp? I grunden har han kanske inte så mycket av det som en ytter av högsta kvalitet behöver: fint inläggsspel i perioder, visst, men han är inte snabb nog och inte heller tillräckligt teknisk för att räcka till om/när Villa siktar upp mot Premier League igen. Äntligen lite Bacuna Matata, tänker optimisten? Knappast, säger jag.

Att han ska kunna växa fram och bli den assistkung vi behöver är tillräckligt svårt att se – och då har vi ändå inte tagit upp det faktum att vi behöver någon centralt som kan styra och dyrka. Där fastnar vi just nu i Ashley Westwood-problematiken, och det faktum att alla våra centrala mittfältare är relativt lika i sin oförmåga att hota offensivt. Westwood bidrar inte med något som Jedinak inte redan har i sin verktygslåda, vilket syntes i andra halvlek mot Bristol City, och som kommer synas resten av säsongen.

Ser dom vad vi ser?

Dr Xia och Di Matteo har fått beröm för sina insikter om vad laget behövde i steg 1 – det må ha kostat, men har också gett oss helt andra förutsättningar än vi hade för bara ett par månader sedan.

Men köpet av Kodjia för någon dag sedan skvallrar om något mer, och får mig att ställa frågan om fokus och pengar nu riktas åt rätt håll, nu när vi bör gå över till fas 2 i behovstrappan (kreativitet/service åt anfallare)? Visst behöver vi mål och visst behöver vi starka spelare på topp, men momentet innan McCormack, Kodjia, Kozak, Gestede (eller vem fan det nu blir som ligger in bollen i kassen i slutändan) – vem står för det?

Och det är ju dessutom så att ingen kassa är outsinlig. Vi kommer nå en kritisk punkt där The Tweeting Doctor plötsligt beslutar sig för att dra åt svångremmen. Vart är vi då? Har vi de spelare, på rätt positioner och med rätt kompetenser, då? Nu besitter vi kvantitet på många positioner, en bredd som vi kanske visserligen har saknat, men vad värre är saknar vi kvalitet på nyckelpositioner. Kvantitet före kvalitet – det misstaget gjorde vi så sent som för ett år sedan, och då ledde strategin till ett magplask ner i Championship.

Dessutom påminner Xias värvningsstrategi lite grand om Lerners, och min rädsla är att han han bränner allt krut i början, när det är som roligast. För även om det inte har gått bra i ligan, röns framgångar på marknaden och fansens tilltro till klubben och framtiden har ökat, vill jag påstå. Det är fortfarande kul att vara rik kines, spendera lite fickpengar och leka social medieguru.

Men Xia har inte upplevt Birmingham senhöst och vinter. Hur reagerar han när det börjar blåsa? Motvinden har säkert redan märkts av i jobbet bakom kulisserna, och det kommer bli allt svårare att upprätthålla samma lycka på marknaden med tanke på den röda tråd Villa uppvisar just nu: betala hutlösa summor för delvis oprövade (Kodjia) spelare samt beprövade på begränsad nivå (McCormack i Championship).

Som jag skrev på ett annat forum för ett tag sedan öppnar filosofin upp ögonen för andra klubbar i framtiden, när Aston Villa knackar på och vill försöka köpa spelare. ”Det där är en klubb som gärna betalar överpris för de spelare de vill ha.” Lex Kodjia, Lex McCormack.

Vi är återigen inne i en negativ spiral där vi vi säljer/lånar ut billigt och släpper tilltänkta nyckelspelare gratis, medan vi köper in spelare för rejält tilltagna summor. Låt oss hoppas att Xia inte tynar bort från sin ledarroll, likt hans föregångare, när vi behöver honom som mest. För det här projektet känns redan allt mer som om det står och faller med hans plånbok.

Är väl medveten om att posten blev väl negativ, så varför inte avsluta med ett bevis på lite av de vi fått för de senaste miljonerna:

 

EM-TIPSET 2016

Välkommen till EM-tipset 2016! Nedan följer en introduktion till tipsets olika delar. Är du intresserad av att vara med, kontakta mig så ser jag till att skicka över komplett mall som du kan fylla.

I detta ska du tippa utgången av de sex grupperna, slutspelet, skytteligavinnare och en särskild del där du ska bestämma hur det går för Sverige och de svenska spelarna. Insatsen är 100 kronor, och vinstfördelningen ser ut såsom: ettan erhåller 75 % av prispotten och tvåan 25 % av prispotten.

Tipset ska vara Jonas Berg tillhanda senast torsdagen den 9 juni, alltså en dag innan premiärmatchen, ifylld enligt mallen nedan och skickad till mig via e-post. Pengarna ska också finnas på mitt bankkonto senast den 9 juni.

Tipset består av fyra delar:

  1. SLUTTABELL FÖR DE SEX GRUPPERNA
    Här ska du tippa placeringen för lagen i de olika grupperna: 3 poäng för gruppsegrare, 2 poäng för tvåan och 1 poäng för trean.
    Sammanlagd maxpoäng för del 1: 36 poäng

  2. TIPPA SLUTSPELET
    För varje rätt lag i semifinalen får du 3 poäng och för varje korrekt finallag får du 3 poäng. Tippar du dessutom rätt slutsegrare erhåller du 8 poäng.
    Sammanlagd maxpoäng för del 2: 26 poäng

  3. TIPPA SKYTTELIGAVINNARE
    Enkelt: du tippar ett namn som du tror kommer göra flest mål under turneringen. Vinner han sedan får du 8 poäng (gäller även vid delad skytteligavinnare). Bonus om 8 poäng utgår om du tippar rätt antal mål som skyttekungen står för – oavsett om du valt honom som segrare eller ej.
    Sammanlagd maxpoäng för del 3: 16 poäng

HUR GÅR DET FÖR SVERIGE DÅ?

A) Går Sverige vidare från gruppen? 3 poäng för rätt svar

B) Hur många mål gör Sverige i gruppspelet? 5 poäng för rätt svar

C) Vem gör Sveriges första mål i EM? 3 poäng för rätt svar

D) Hur många mål gör Zlatan i EM? 5 poäng för rätt svar

E) 13 juni spelar Sverige premiär i EM mot Irland. Hur går det i matchen? 3 poäng för rätt tecken, ytterligare 3 poäng om du får in rätt resultat.
Sammanlagd maxpoäng för del 4: 22 poäng

 

Vad är en vinst värd?

I sin elfte match som manager för Aston Villa lyckades Remi Garde äntligen notera sin första trepoängare, via 1-0 mot ett Crystal Palace som nu gått mållöst fyra matcher i rad. Vinsten är förstås ovärderlig på flera sätt, men förutom att glädjas över tre poäng, vad ska vi egentligen dra för slutsatser av gårdagens – smaka på ordet – SEGER?

Den senaste segern i ligan för Villas del kom i premiären mot Bournemouth borta, i vad som känns som en evighet sedan. Och 20 matcher är inte lite, förstås. Men så kom den äntligen igår, segern. Och med den hoppet. Eller?

För den pragmatiske är det enkelt att dra slutsatser: vi tog tre poäng, är nu ”bara” åtta poäng från laget ovanför strecket och segern kan mycket väl innebära att det sargade självförtroendet bland spelarna höjs. Ett värde att ta på, helt klart.

Medel kontra mål
Men så enkelt är det inte riktigt. Tre poäng är bara ett medel, inte ett mål, så medan medlet absolut kan ge kortvarig glädje gäller det att fokusera på målet. Och det ligger tyvärr fortfarande borta vid horisonten, knappt synbart. Men nu har vi i alla fall fått en kikare, om jag tvingas forcera metaforen en bit till.

För några veckor sedan skrev jag om de kommande sex matcherna, och att dessa – relativt överkomliga matcherna – i stort skulle ge oss en hint om huruvida vi kan komma och klara oss eller ej. Utgången av dessa skulle aldrig kunna ge oss definitiva svar angående eventuell överlevnad, men vi skulle definitivt kunna sänka oss själva genom att gå vinstfria från dessa:

Newcastle borta
West Ham hemma
Norwich borta
Sunderland borta
Crystal Palace hemma
Leicester hemma

Med en match kvar kan vi med samma argumentation påstå att vi i alla fall gav oss chansen till nytt kontrakt. Fem poäng från fem av matcherna är i vårt läge inte bra, men skulle vi vinna även mot Leicester – då har vi verkligen något att bygga på.

Vad vi kan konstatera
Och gårdagen gav en del intressanta svar. Vi höll nollan och vann med Bunn i mål. Lescott gör mål på fast situation. Kozak startar, sliter utan att glänsa men vi vinner matchen. Har vi månne fått in vinnare i laget?

Och visst är det så att Ayew allt mer framstår som en kommande storstjärna, med insatser som ibland påminner lite granna om Ashley Young? Och är det inte också så att Veretout har en ganska hög nivå inom sig? Slipa lite här, slipa lite där, så jävlar.

Och slutligen kan jag inte låta bli att känna att vi är tryggare med Cissokho på en kant. Han dominerar aldrig, slarvar ibland, men hans blotta närvaro ger mig inbillad trygghet. Igår var den med och gav laget tre poäng, dessutom.

Den här segern kommer verkligen inte att räknas för någonting om vi inte gör något åt den. Vi tvingas återigen konstatera att det är framtidens matcher som avgör vårt öde, inte denna. Vi skjuter fortsatt nedflyttningen framför oss, men fan vet om inte horisonten och dess ljusning kom något närmare?

Därför måste Traoré spela

Rotterdam82.se goes populistic och står i fronten och skriker: ”In med Traoré!” Anledningen är inte att han är bra på senaste managerspelet, ej heller att han tidigare var en av de största talangerna i Europa. Svaret är betydligt mer pragmatiskt än så: han erbjuder något som vi skriker efter.

Barcelona-talangen har bara bitvis fått visa upp sin talang för Villa-fansen, men det vi sett har ändå lovat gott – och varför ynglingen inte fått spela mer är jag inte man nog att svara på.

Remi Garde har säkert sina anledningar, men oavsett om dessa är av ekonomisk natur eller något annat är det dags att tänka om.

Vi är nämligen framme vid en punkt där vi i stort sett inte har något att förlora. Det här laget verkar ha en inbyggd oförmåga att vinna matcher. Orsakerna är flera, inte minst en minst sagt bristfällig defensiv. Men om vi ser på de offensiva intentionerna förstår vi också varför målen har uteblivit.

Vi har yttrar och strikers som trivs ganska bra med ett snabbt, engelskt inläggsspel (finns undantag), men envisas med att spela possessionspel. Men moment 22 inträffar när vi inser att inte har kvalitet nog att nyttja denna spelform, som kräver kvalitet på nästan samtliga positioner. Där är Aston Villa långt ifrån.

Och man behöver inte vara fotbollskännare för att se hur statiskt det här laget lirar, hur de formligen skriker efter någon bryter mönster. Vågar. På planen har vi idel karaktärer som försöker agera utifrån sin arbetsbeskrivning, men som läget är nu behöver vi rebeller.

Adelante, Adama Traoré!

Adama-Traore-601224

Om Traorés brister som fotbollsspelare behöver vi nog inte fördjupa oss kring i alltför stor utsträckning. Delvis lat utan boll, ego, bolltappare i fel lägen och så vidare.

Men karln sitter ju inne på det mesta som dagens Aston Villa behöver – och vad viktigare är, dessutom i ett läge där vi inte har särskilt mycket att förlora.

So what om han tappar boll på mittplan och vi släpper in ett mål någon gång? Vi kommer alltid släppa in billiga mål på ett eller annat sätt – inte ens fantasin tycks kunna sätta gränser för detta den här säsongen. Men jag garanterar att vi kommer ha ett plus på ratiokontot när vi snackar skapade målchanser kontra tillsläppta diton till följd av spanjoren.

Vi får kreativitet, vi får en revolutionär som motståndarna tvingas lägga fokus på. Vi får någon som går egna vägar i ett lag som satt krokben på sig själva i ett försök att hänga med bollinnehavsmässigt i matcherna.

Jag köper inte snacket om att alla som vill ha in Traoré har ”spelat för mycket manager” och kopplat bort sig från verkligheten. Jag ser praktiskt på det hela: Traoré har det som det här laget skriker efter, och kan han vara (en del av) lösningen så finns det ingen anledning att spara någon form av krut i det läge vi befinner oss.

Därför, Remi Garde, tveka inte på att spela Adama Traoré från start!

 

Aston Villa nere för räkning

Det är dags för optimisten i mig att slå följe med pessimisten för att se världen för vad den faktiskt är: Aston Villa anno 2015/2016 räcker inte till för Premier League-spel. Det är inget vi konstaterar efter 0-4 mot Everton eller senaste 2-3 mot Watford, utan ett faktum som är väl underbyggt efter att snart ha spelat halva säsongen.

Det här med optimist kontra pessimist är ett extremt vanligt förekommande diskussionsunderlag på diverse Villa-forum idag. ”Stå bakom ditt lag i vått och torrt”, ”det är nu laget behöver oss” och många fler liknande uttryck förekommer nästan dagligen och speglar lite av den uppgivna känslan som infinner sig.

Måla fan på väggen är fritt fram att göra, men att börja påstå att vi är klara för nedflyttning är ju långt ifrån ett faktum. Trepoängssystemet ger oss fina möjligheter att plocka in avstånd snabbt, vilket det finns flera lag som visat tidigare säsonger. Rätt ska vara rätt: Aston Villa är inte något nedflyttat lag.

Men faktum kvarstår. Aston Villa är det lag som legat sämst till i Premier Leagues historia vid den här tidpunkten. 5 poäng efter 14 matcher är en sämre än vad Derby lyckades skramla ihop säsongen 2007/2008, enligt The Sun. Låt oss hoppas att likheterna slutar här – Derby åkte nämligen ner när säsongen var till ända, med blott 11 poäng inspelade.

5-year plan
Och den som varit med länge minns säsongen 86/87, då Villa senast degraderades – blott fem år efter europeiska triumfen i Rotterdam. Varför är detta intressant, undrar den nyfikne? Jo, fem säsonger är en ganska bra måttstock på hur ledningen och sålunda, tyvärr, även klubben som helhet mår.

Tillfälliga toppar och dalar finns massor av exempel på, men sett över fem säsonger går det inte att sopa saker under mattan.

Villa har exempelvis sopat smutsen under mattan sedan ett bra tag tillbaka. Det vore synd att säga att alltsammans tog sin början säsongen 2010/2011 – för fem säsonger sedan – men när Martin O’Neill sa upp sig på stående fot inför säsongen sprack också den bubbla som Lerner byggt upp med hjälp av inpumpade pengar. O’Neill hade inte tagit Villa dit Villa skulle ha tagits, han hade fallit på målsnöret. Mattan drogs undan, och sedan dess har smutsen blottlagts för hela världen.

Randy-Lerner-001

2010/2011 var ingen katastrofsäsong, men förskönades i och med avslutningen som ledde till en respektabel nionde plats. Därefter har det varit rutschkana utför, med start från ledningen. Och det var i denna veva som ledningen bestämde sig för att sätta sin femårsplan i verket: Förstöra och förgöra vår vackra klubb.

Det kanske inte uttalades på ledningsmötena – där kallades det en treårsplan för att vända den sjunkande skutan som hette Villa – men effekten har blivit just sådan.

I styrelserummet
Allt detta har naturligtvis skett bakom lyckta dörrar, men fansen har fått en gratis inblick i vad som skett i styrelserummet. Fotbollsplanen är nämligen en lysande spegelbild av förhållandena där.

Nya coacher har de senaste säsongerna kommit och delvis lyckats, motivationsvägen så att säga, få ett lag i spillror att tillsammans bilda en spegelbild man tillfälligt kunde tro på – och överleva. Men spegeln är ytterst ömtålig och limmet som finns där för att hålla samman laget och bilden av ett tidigare storlag, är alltför svagt.

Och då har jag inte ens nämnt de enskilda skärvorna. Spelarna är nämligen för dåliga. Vi har för dåliga spelare på nästan varje position. Vi kan leka med laguppställningarna, smågräla ihjäl oss på en spelare som inte borde spela där eller där, klaga på spelare som inte fått chansen – sanningen är grym. Det här laget räcker inte till.

Problemet börjar uppifrån, men är nu mer än tydligt på planen. Lerner har byggt precis den konstruktion han kanske inte velat ha, men på sätt och vis jobbat för. Ett bristande engagemang har lett fram till detta, steg för steg, under fem års tid.

Lerners femårsplan på att förstöra vår vackra klubb är nu på väg att lyckas. Förra gången, från världsherravälde 1981/1982 till debacle 1986/1987, tog det fem säsonger att gå från topp till botten – och vi är ganska nära att lyckas nu igen (även om det absolut är tveksamt om vi var lika nära toppen för fem säsonger sedan, under O’Neill, då vi kom sexa).

Klubben är större än laget, det har jag alltid sagt, och det är klubben jag håller kär – inte ledningen, tyvärr inte heller laget just nu. Det är historien, passionen, fansen – det är The Aston Villa spirit. Det finns ingen sådan i ledningen just nu, vilket medfört att det inte heller finns någon på plan.

Spegelbilden är precis den Lerner genom sitt icke-engagemang jobbat mot, och nu sitter vi där med skärvor som inte går att bygga ett lag kring.

Remi Garde kommer få en veckopeng att köpa spelare för i januari, men det är i vanlig ordning ett alibi i den ”lagomverksamhet” som just nu pågår i ledningen. Klubben hålls flytande med livbåt – en livbåt som amerikanen högg en massa hål i för fem år sedan.

MADRID, SPAIN - OCTOBER 18: Olympique Lyonnais head coach Remi Garde looks on before the start of the UEFA Champions League Group D match between Real Madrid CF and Olympique Lyonnais at Estadio Santiago Bernabeu on October 18, 2011 in Madrid, Spain.  (Photo by Denis Doyle/Getty Images)

Ranieri blottade Sherwood

Claudio Ranieri visade varför gammal är äldst i coachkampen mot Tim Sherwood – och Leicester vann matchen med 3-2 efter en mäktig vändning. Sherwoods smekmånad är definitivt över, och nu krävs det att han visar mer än passion om han ska bli långlivad på Villa Park.

Jag ska börja med att berätta att jag stängde av TV:n när Leicester kvitterade – och jag gjorde det med orden (riktade mot min bättre hälft): ”Nu skiter jag i det här.” Med andra ord missade jag sålunda segermålet för hemmalaget, något som jag dock var helt övertygad om skulle komma förr eller senare efter Vardys mål.

Aston Villas andra halvlek var en uppvisning i hur man inte ska spela för att försöka behålla en ledning. Från första stund var direktiven tydliga: ligg på rätt sida, låt Leicester komma. Och Leicester kom. Från avspark i andra halvlek såg man tydligt hur matchbilden skulle förändra sig, och när Villa lyckades göra 2-0 kändes det som en skänk från ovan. Det som hände därefter var tyvärr inte helt oväntat, men ändå var irritationen större än besvikelsen – hur naivt får det bli?

Lysande första halvlek
Vi tar det från början. För den första halvleken var nämligen en riktigt imponerande sådan. Bojan Djordjic i studion tyckte att det var lite intetsägande fotboll, men jag håller inte med. Tycker Villa kontrollerade matchbilden med lugn i rätt lägen och en vilja att spela bollen längs marken ut mot våra farliga yttrar Grealish och Gil, som höll bredden fint och vågade utmana. Grealish hade dessutom finfin uppbackning i form av Amavi, som fortsätter att imponera stort.

Redan innan Grealishs vackra 1-0 kunde Villa nätat, men lite slarv i de avgörande momenten – Gabbys passning till Sinclair höll låg klass, och Grealishs första avslut på pass av Gil gick rakt på Schmeichel i hemmakassen – gjorde att vi fick vänta lite.

I paus var jag dock riktigt nöjd, då Villa inte bara lyckats neutralisera Leicesters farliga offensiv, utan också lyckats skapa flertalet chanser offensivt. Sherwoods offensiva taktik hade slagit väl ut. Efteråt kunde man på forum läsa kommentarer om ett ”felbalanserat lag”, men detta var knappast röster som höjdes under första halvlek.

grealrex_3300438b
Grealish tappade en del boll inledningsvis, men var ett ständigt hot.

Miserabel andra halvlek
Nae, problemet var ju förstås att förutsättningarna förändrades till andra. Ranieri skruvade upp en ganska hög press till en megapress mot Villas kontrollerade uppspelsfas, och det var där och då problemen uppdagades. Villa är fortsatt inget Barcelona, och när pressen blir så pass hög på våra tekniskt begränsade defensiva pjäser så gäller det att ta till den svenska mittbacksmetoden – skyffla långt. Vi hade ju dessutom idel kvicka spelare som kunde ställt till problem mot ett långt Leicester-lag. Men istället skulle vi envist spela oss ur situationerna, och detta var början på slutet.

Vi fick nämligen idel varningar på att något skulle hända. Bacuna hade problem redan tidigt med Foxes-lirare som var på honom som getingar kring saft, och föga överraskande var det han som var upprinnelsen till reduceringen för hemmalaget – både genom slarv innan hörnan och, för att uttrycka det milt, halvdan markering på hörnan.

Det var också här vi började tappa det centrala mittfältet helt. Laget tappade boll tidigt på offensiv planhalva och Sanchez och Westwood kom ständigt på efterkälken. Leicester-spelarna fick komma rättvända och med fart, och det var knappast lätt för backlinjen att hantera alla kvicka anfall, som dessutom inkluderade spelare med fin form. Mahrez är exempelvis riktigt vacker att beskåda med sin kvickhet, finess och känsla.

Riyad
Mahrez var matchens behållning, i alla fall för den objektiva tittaren.

Tactics Tim
Och det var här Tim Sherwood valde att förstärka sitt öknamn ”Tactics Tim”. Gil – som jobbat på bra och dessutom var ett ständigt hot offensivt med sin fina bollbehandling – byttes ut mot Ayew, och hans roll var minst sagt otydlig. Här, inte tidigare, uppstod felbalansen i laget. Det var här det riktiga förfallet tog sin början, för nu var det nämligen ingen som ville ha boll.

Ranieris taktik var kanske inte klockren från början – då det var Villa som höll i taktpinnen under första 45 – men hans förmåga att anpassa sig efter matchen var vida överlägsen Sherwoods. Ranieri reagerade, justerade och dominerade, medan Sherwood lät sitt lag sjunka djupt samtidigt som han tog bort de fina kontringsspelare som faktiskt hade kunnat fungera i en matchbild såsom den utvecklade sig.

Sedan kan Sherwood naturligtvis inte lastas helt. Någonstans är det ju individer som tappar boll, och under den andra halvlekens sista halvtimme tappades det bollar i ilfart, inte minst från de centrala delarna. Och våra mittfältare fick jaga ryggar hela tiden.

Ärligt talat börjar jag tröttna lite på Sanchez. När folk säger att han är trygg med bollen, tycker jag mest han är långsam och har en övertro på sina begränsade fötter. Tycker inte han hänger med i PL-tempot. Ja, han går ner och möter boll på egen planhalva och kontrollerar tempot, men direkt när det skruvas åt börjar spridningen av bollar att dyka upp som ett brev på posten.

Carlos-Sanchez-of-Aston-Villa-looks-on
Sanchez gör sig bäst på bänken?

Dust yourself off…
Igår var jag ruskigt arg över matchens utgång, och så småningom övergick detta till en besvikelse och en oro över framtiden. Kan vi inte vinna en sådan här match, som vi fått dit vi ville resultatmässigt med mindre än en halvtimme kvar, hur ska vi då ta poäng mot lag med än större kvalitet? Vem ska lära oss att slipa bort naiviteten?

Samtidigt fanns det utan tvekan positiva saker att hämta från matchen, och jag väljer att avsluta med dessa. Den offensiva mittfältstriangeln Grealish/Gil/Sinclair fungerade riktigt fint, där framförallt de båda yttrarna visade positiva offensiva intentioner. Agbonlahor fortsätter att vara ett problembarn i nuvarande form, men han stod i alla fall ensam för assisten till det vackra 2-0-målet.

Våra mittbackar skötte sig för det mesta bra, och det känns tryggt på ett annat sätt än med Clark. Kanske svårt att dra en slutsats från en match – som vi dessutom fick stryk i och släppte in tre mål – men Lescott kommer göra nytta. Likaså måste vi ta upp Amavi, som verkar vara en riktig diamant. Hans passningsspel börjar dessutom ta sig allt mer, och hans offensiva räder har redan fått mig att gå upp i falsett av glädje. Under dessa ökenår har jag verkligen saknat kvalitetsspelare, märker jag – jag har glömt bort hur kul det kan vara av att se kvalitet i ett lag jag älskar.

Så, jag antar att det är med viss oro men ändå tillförsikt som jag ändå blickar framåt mot ack så viktiga matcher. Säsongen är i sin linda och det här laget kan fortfarande påverka sitt öde i väldigt stor utsträckning. Och även om mycket gått emot oss i inledningen av säsongen har jag sett tillräckligt för att ändå hävda att laget har alla förutsättningar att hamna högre upp i tabellen än på länge.

Men det finns områden som måste slipas på, och det är nu Tim Sherwood måste visa mer än passion och vilja. Det är nu han ska jobba bort sitt öknamn och börja göra sig förtjänt av att faktiskt kallas det utan en ironisk klang.

_74779663_74779662

Inför hemmapremiären: därför kommer Villa Park koka ikväll

När Aston Villa tar emot Manchester United på hemmaplan ikväll (!) klockan 20.45 så kan vi vara säkra på en sak: ett utsålt Villa Park kommer att koka. Anledningen stavas förstås Tim Sherwood och dennes ombyggnad.

”We sign who we want, we sign who we waaaant, we’re Villa, we sign who we want”.

Det är inte otroligt att vi kommer få höra denna ramsa från Holte End ikväll, och troligen kommer också nyförvärvet Adama Traoré presenteras. Barcelona-produkten kommer extremt highly rated från Spanien – läs mer om detta här: http://rotterdam82.se/2015/08/13/sanningen-bakom-adama-traore/ – och är Villas tionde (!) nyförvärv under sommaren.

Även om vissa experter hävdar att sommaren varit ”demoraliserande”, så är det nog mer en brist på research och ett förgivettagande: Villa tappar fyra namnkunniga spelare, i form av Benteke, Delph, Cleverley och Vlaar, och resignationen blir ett faktum. Så enkelt är det knappast.

Tim Sherwood Christian Benteke
Vi tappade en spelare, men vann ett lag?

Visst, supportrarna själva och deras tilltro till laget stämmer sällan överens med det faktiskt utfallet i serien efter 38 spelade omgångar, men ser man på Villa-forum så är negativiteten knappast ett problem. Man kan skriva en hel uppsats om faktorerna bakom vårt nyfunna hopp: Benteke- och Delph-pengarna i all ära, men även Lerner verkar ha fattat galoppen och faktiskt valt att lägga pengarna på inkommande transfers.

Lägg därtill en rejäl upprustning vid sidan av planen – Fox och Almstadt har en kompetens och ett förtroendekapital som lockar spelare och agenter – så kanske betydelsen av våra mediokra insatser senaste säsongerna inte är lika stor längre. Dessutom agerar Villa under Premier Leagues paraply, vilket garanterar inte bara ett ekonomiskt jättekliv på lönestegen för spelarna utan också ett ständigt skyltfönster för dem som siktar högre än vår klubb: nämnde Traoré (vars transfer i grund och botten kan kallas för ett lån), Gueye och Amavi, för att ta några exempel.

Men den största av creds ska förstås tillskrivas Tim Sherwood, som identifierat och bearbetat spelare under en längre period. Jag har en god vän som är mycket insatt i scouting Europa över, och han menar att Sherwood har spenderat merparten av sin fria tid – både som anställd och under perioder mellan två jobb – med att resa runt och scouta, träffa spelare och agenter och skaffa sig en bild av vilka spelare som kan vara värda att satsa på i framtiden. Crespo, Traoré och Gueye är tre exempel på spelare som faller in under den här kategorin.

Manchester City's Micah Richards hits the beach in Miami while on vacation with team mates. Pictured: Micah Richards  Ref: SPL161789  080310   Picture by: Splash News Splash News and Pictures Los Angeles:	310-821-2666 New York:	212-619-2666 London:	870-934-2666 photodesk@splashnews.com

Micah Richards – our new Beast!

Det intressanta är också att Sherwood inriktat sig på spetskvaliteter, i olika former. Vad tillför varje spelare laget – det är en fråga som han gått djupare in på än tidigare managers. Han köpte Richards med PL-rutin för att stabilisera centrala defensiven med vetskapen att det kommer tillkomma en mängd spelare utomlands, som inte känner till PL och de krav som ställs. Han införskaffade flexibilitet i de defensiva leden med Crespo, som kan spela på alla platser och göra det bra. Han köpte in Amavi, som kan ockupera en vänsterkant helt för sig själv en bra dag. Och då har jag bara tagit upp de defensiva posterna – liknande upplägg gäller för nästan samtliga nyförvärv.

Just spets är intressant, oavsett vilken kompetens det rör sig om. Vi tar två exempel avslutningsvis:

1. Adama Traoré är den spelare i Europas elitligor som genomförde flest dribblingar säsongen 2014/2015, allt enligt statistikbolaget Opta. Och listan efter honom är inte dålig:

1 Adama Traoré, Barcelona B – 243
2 Eden Hazard, Chelsea – 180
3 Lionel Messi, Barcelona – 174
4 Karim Bellarabi, Bayer Leverkusen – 153
5 Roberto Firmino, Hoffenheim – 140

Att ha en låssmed, någon som kan dyrka upp statiska försvar, har varit ett av Villa akilleshälar sedan väldigt länge tillbaka. Även under den relativa storhetstiden under MON hade vi oerhört svårt att stundom bryta deadlocks – Traoré kan vara en del av svaret.

2. Rudy Gestede har gjort fler nickmål de senaste två säsongerna än någon annan spelare i de fyra brittiska elitfotbollsligorna – även detta hämtat från Opta.

Gestede är med andra ord en spelare att vända sig till när spelet hamnar i stå, eller när man vill bryta mönster – jag tror inte att Sherwood ser honom som spelaren dit alla bollar ska hamna i uppspelsfasen, till skillnad från exempelvis Benteke. Lägg därtill att man nu har spelare som Sinclair, Amavi, Gil och Traoré på kanterna, som kan leverera inspel och inlägg med lite mer kvalitet på än tidigare.

Det är förstås enkelt att säga att Bournemouth gav ett av svaren till varför han köptes in, men där kanske vi fick en första inblick till vilken typ av mål vi kan få se av honom kommande säsongen. Vi får knappast ut 15-20 mål av Gestede under säsongen, men kan vi ligga på 10-15 där minst 50 procent är lika viktiga som det i premiären, ja då har Sherwood gjort en fantastisk värvning.

Seså, nog snackat. Bring on the game. Up the Villa!

holteend2

Let’s get this place rockin’ again!

 

Sanningen bakom Adama Traoré

Övergången från Barcelona till Aston Villa ter sig allt närmare för supertalangen Adama Traoré. Hur lyckades Villa ro i hamn den här affären? Är Traoré verkligen den supertalang som det pratas om? Och hur är det egentligen ställt med den där köp tillbaka-klausulen som Barcelona insisterat på ska finnas med i kontraktet?

Rotterdam82 har tack vare sina källor i Spanien grävt lite djupare i saken och kommit fram till en hel del om den nära förestående (?) affären.

Traoré är visserligen en hype, det är korrekt, men det finns faktiskt substans där också. Han är en alldeles utmärkt spelare med enorm potential, säger min källa med mycket god insyn i spansk fotboll. Ni som har sett klippen med honom kan avgöra en del genom blotta ögat, men han ska också vara en person som är villig att utvecklas på ett sätt som kanske inte alla i denna åldern är.

Dessutom menar samma källa att Premier League kan vara ett alldeles utmärkt steg för spelaren, och han kommer passa bra med tanke på hans spelstil: en kvick och direkt spelare, med bra fysik. Enligt mina kontakter är några av Barcas tränare inte lika förtjusta i hans fotbollskonster som resten av alla experter där tycks vara, vilket förstås är ett litet frågetecken.

Men i Spanien ser man 19-åringen som ett mycket stort löfte: ”huge potential” säger min källa. Min naturliga följdfråga blev naturligtvis varför han då inte har testat lyckan i en större klubb än Villa – och det är då vi kommer in på haken.

Traore

Köp tillbaka-klausulen
Adama Traoré har med 100 procents sannolikhet en buy back clause till Barcelona. Och detta är, hävdar källan, den enda anledningen till att ingen större klubb har köpt honom – de vill inte ha med denna typ av klausuler att göra. Klausulen fungerar i allmänhet så att den säljande klubben har en eller ett par somrar på sig att köpa tillbaka spelaren till ett fastsatt pris. Min källa är inte inblandad i transfern, varför han inte kan få in och spekulera kring hur denna ser ut här.

Det vi kan konstatera är att vi får en fantastisk spelare med enorm potential och unika features på plan – men att vi också ska passa på att njuta medan vi kan, och antagligen inte heller förvänta oss någon form av ekonomisk vinst i Benteke-klass på spelaren, då det är Barcelona som tycks vinna mest på affären om man ser det från den här sidan.

3-1: ett värdefullt mål på många sätt

Tim Sherwood menar nu att Aston Villa äntligen har blivit ”a Tim Sherwood side” – och är det så här han vill spela fotboll, säger jag gärna amen till det. Jag tror dessutom att coachen utöver de tredje ovärderliga poängen var extra nöjd med ett av målen…

Bakgrunden känner ni förstås till vid det här laget: Villa tog en oerhört viktig seger efter 3-2 hemma mot Everton. Trots att mer eller mindre alla lag runt omkring strecket också vann så avancerade Villa till en 14:e plats, dock fortfarande bara två poäng ovanför nedflyttningsstrecket. Tre omgångar återstår för Villa.

Stor segerorganisatör blev som många gånger den senaste tiden en viss belgare vid namn Christian Benteke. The Beast kom högst vid 1-0 och fintade bort Barry vid hörnan som föranledde 2-0-målet. När Everton något överraskande reducerade till 1-2 kändes det plötsligt jobbigt igen, men då klev Cleverley fram och fixade biffen.

Utöver att målet kom att bli matchavgörande, så kan vi vara säkra på att coach Sherwood var extra nöjd med målets natur – hur det gick till. För det är i mångt och mycket ett skolboksexempel på ett blixtsnabbt anfall, som faktiskt sker mot ett samlat försvar. Sherwood har efterlyst fler mål från andra positioner än vår ensamme anfallare, och nu fick han ett bevis på att allt gnuggande på Bodymoor ger utslag när det betyder som mest.

Målet: Bacuna får bollen på högerbacksplatsen och avancerar framåt i banan. Cleverley är nästan i höjd med Bacuna när han initierar den löpning som till slut resulterar i 3-1. Istället för att ta det säkra alternativet och stanna upp för att motta passningen felvänd – vilket Tom definitivt hade gjort under Lambert – ser han en lucka torna upp sig i Everton-försvaret och tar en maxlöpning från halvplan.

Cleverley och Bacuna får med rätta mycket beröm för målet, men hela momentet möjliggörs via N’Zogbias till synes ganska enkla förflyttning ut mot sidlinjen. Han tar med sin back tillräckligt långt ut i banan för att passningen ska bli möjlig. Samtidigt ser Barry ut att ha ytan täckt, men Cleverleys fart och det faktum att Zoggy lockat ut sin back tillräckligt långt ut, avgör hela sekvensen. Barry ser naturligtvis ytan och förstår Cleverleys intentioner med löpningen, men i inledningen av rörelsen tror han att han ligger rätt och att det bara är möjligt att slå passningen i luften. Och då hade mittbacken förstås hunnit dit. Men alla tre Villa-spelarnas respektive insatser gör att luckan plötsligt finns där, och utnyttjas maximalt.

Och Cleverleys avslut är magnifikt.

Betydelsen
De tre poängen som målet innebär skojar man naturligtvis inte bort, men Sherwood ser fler glädjeämnen födas. Han har tidigare efterlyst mål från andra håll än Benteke, och även om belgaren stod för matchavgörande insatser så fick Sherwood också kvitton på att nötandet på träningarna nu bär frukt.

Mycket har sagts om värvningen av Cleverley, men spelar han som han gjort de senaste matcherna finns det en hel del logik bakom transfern. Nu agerar han nämligen som den box till box-mittfältare som han är som bäst i – samma roll som han hade under Martinez i Wigan, när han var som bäst. Han är inte den sittande spelaren som påbörjar uppspelen – och som just både Westwood och Sanchez är – utan han har tagit ett kliv upp i banan och turas tillsammans med Delph om att attackera med djupledslöpningar. Det har vi onekligen saknat.

Givetvis ska Sherwood ha stor cred för möjligheten – Cleverley har verkligen fått chansen att bli parhäst med Delph. När båda dessa får chansen att attackera så händer det saker, det har vi sett. Och det är just precis sådana här mål som vi behöver för att klara kontraktet.

Och en gigantisk belgare också, förstås…

Intervju med ungdomsproffs i Villa

Viasat publicerar idag en intervju med 16-årige Moustafa Zeidan, ungdomsproffs i Aston Villa. I Intervjun finns massor av rolig info om Villa och tiden i Birmingham, men Zeidan nämner också tre spelare som stått ut extra mycket under hans träningar med A-laget.

Föga överraskande är Christian Benteke en av dessa, men även Carles Gil och Charles N’Zogbia – som för övrigt verkar vara en ”görgo göbbe” – lyfts fram.

Missa inte intervjun här!