Monthly Archives: juni 2012

Analys Inför

Spelarfokus: Marc Albrighton

Make or break. Så skulle man mycket väl kunna kategorisera den säsong som nu väntar Aston Villas mittfältare Marc Albrighton. 22-åringen har länge ansetts som en av de mest intressanta spelarna som kommit fram ur Aston Villas framgångsrika ungdomsakademi. I b-laget imponerade han stort och fick snart chansen i a-laget, där insatserna varit upp och ner.

Sharky, som han kallas, trivdes kanske allra bästa under Gerard Houlliers korta era som manager säsongen 2010/2011. I matchen mot Fulham, till exempel, krönte han en längre tids fint spel med ett mål. Under Alex McLeish blev det mer sparsmakat med speltid, men det finns saker som talar för att Paul Lambert kan locka fram det bästa av ynglingen.

”Det här blir en massiv säsong för mig, och en som jag ser fram emot”, säger han till www.avfc.co.uk. ”Min första säsong var bra, men den andra var inte lika bra. Den tredje blir otroligt viktig för mig. Jag ska försöka imponera på tränaren, vilket jag förhoppningsvis kan göra. Mitt mål är att imponera redan tidigt för att låta självförtroendet bära mig under resten av säsongen.”

 

Albrighton gör mål mot Fulham (foto: The Guardian)

 

Albrighton säger det bäst själv: självförtroendet är nyckeln. Han är en spelare som begränsas av sin storlek – men samtidigt måste han lyckas förvandla den till en fördel. Vi har sett exempel på tränare som försökt ändra spelare till något de inte är. Ett lysande exempel är Gabriel Agbonlahor, som gjorde livet surt för Premier Leagues backlinjer med sin speed. När man plötsligt bestämde sig för att Gabby skulle lägga på sig tio kilo muskler, då tappade han fart – och eftersom han i stort sett lever på sin fart, så behöver vi inte analysera särskilt djupt för att förstå att hans edge på planen försvann. Och vips var självförtroendet kört i botten.

Kan Lambert hitta en plats åt Sharky och bygga upp hans självförtroende, så har vi fått en joker i leken. Albrighton är begåvad med en mästerlig högerfot, som kan slå kvalitativa inlägg som få andra. Albrighton trivdes som allra bäst under Houllier, och med en ny tränare som också tänker på offensiven i första hand så finns det som sagt positiva vibbar att njuta av inför säsongen.

För att talangen ska ta steget ut och bli en PL-spelare av rang så måste han inte, som så många påpekar, i första hand bättra på sin defensiv. Defensiven är förvisso hans svaga sida och ja, visst måste han bli bättre på egen planhalva, men Lamberts första uppgift blir att låta honom nyttja sina styrkor: utmana på kanten och hitta in med fina instick till Darren Bent. Låt de andra delarna av honom komma efter hand.

Vad kan vi då förvänta oss för säsong från Marc Albrighton? Även om det till stor del handlar om att Albrighton själv måste ”imponera” på sin nye tränare, så bör Lambert ta vara på den egna talangens starka sidor. Lyckas Lambert med att plocka fram stjärnan ur talangen – något som McLeish misslyckades helt med och Houllier bara började med – så kan det bli bra. Till och med så pass bra att jag är beredd att avsluta med en klyscha: han kan komma att bli som ett nyförvärv. Ett mycket bra och välkommet sådant.

 

Övergångar Silly Season

Mittfältare på ingång

Aston Villa är nära att signa säsongens andra nyförvärv. Feyenoord-spelaren Karim El Ahmadi, en 27-årig mittfältare från Holland, sägs redan ha genomfört kontraktsförhandlingar. Eftersom övergångssumman mellan klubbarna också är klar lär det alltså med stor sannolikhet bli så att El Ahmadi är Aston Villa-spelare innan veckans slut.

Holländaren är en defensiv mittfältare som har arbetskapacitet som få andra och som dessutom är en hyfsad passare. Några större antal mål får vi dock inte räkna med: 4 mål på 94 matcher i Feyenoord-tröjan talar sitt tydliga språk. Värvningen är dock en klok sådan med tanke på att innermittfältet var den kanske enskilt svagaste lagdelen under fjolårssäsongen, och inte minst med tanke på att Stilian Petrov knappast kommer tillbaka under kommande säsong (efter sitt cancerbesked).

El Ahmadi blir alltså Aston Villas andra nyförvärv efter australiensaren Brett Holman, som skrev på redan under Alex McLeish tid som tränare. Holman är en yttermittfältare som också har arbetskapaciteten som en av sina styrkor, men han är också en skicklig inläggsspelare och kan då och då knoppa in ett mål.

Värvningen av El Ahmadi kastar ljus över Jean Makoun och hans framtid i klubben. Makoun var utlånad förra säsongen, och inte mycket tyder på att nye tränare Paul Lambert vill se kameruanen i Villa-tröjan.

Senare kommer Rotterdam82.se sammanställa och följa Silly Season närmare under en punkt som vi kallar ”Silly Seasons kap och bottenskrap”. Håll utkik efter den.

 

Karim El Ahmadi (foto: The Independent)

Analys Åsikt Mästerskap

EM-kollen: Jag har fått en nygammal idol

Kvartsfinalerna är nu till ända och vi får avnjuta en oerhört spännande avslutning på EM 2012. I semifinalerna ställs Tyskland mot Italien och Spanien mot Portugal. Två tungsviktsmöten.

Kvaliteten på kvartsfinalerna var varierande. Från fint flödande fotboll i Italien-England var till exempel Spanien-Frankrike en ganska tråkig historia. Vi tar oss en snabbtitt på var och en av de fyra matcherna, innan vi avrundar med mina tankar kring semifinalerna.

Tjeckien – Portugal 0-1
Portugal var favoriter inför matchen, och ju längre matchen led desto tydligare blev mönstret: Portugal ville vinna och drev upp tempot medan Tjeckien ville tjuvåka. Det höll nästan hela vägen. Men individuell skicklighet i form av Cristiano Ronaldo visade sig bli tungan på vågan. Tjeckien hade ett lag, men inte så mycket mer än så.

Tyskland – Grekland 4-2
Man blir inte klok på Grekland. Laget kan se otroligt klumpigt ut, men ändå hanka sig vidare. Och fasen vet om man kanske inte haft chansen mot två-tre andra lag i kvarten med en mer gynnsam lottning. Nu blev det ett Tyskland som är fullt av självförtroende. Det kan låta som om 4-2 är ganska jämnt. Matchen var ojämn. Vi avslutar med Joachim Löws ord: ”Grekland är ett konstigt lag. De har en chans och gör två mål.”

Spanien – Frankrike 2-0
En av frågorna jag ställde mig inför matchen var hur Frankrike som lag skulle reagera efter den tunga förlusten mot Sverige i gruppspelet. Svaret blev att reaktionen uteblev. Kvartsfinalen mot Spanien blev en logisk förlängning av matchen innan, och när man då möter ett bättre lag än Sverige blir uppförsbacken förstås omöjlig att bestiga. Frankrike skapade en halvchans över 90 minuter, och Spanien var hela tiden i kontroll. En bra insats av Spanien, men ett tungt fall för Frankrike – som gjorde ett bra kval och inledde EM ganska lovande. Men var finns offensivlustan?

England – Italien 2-4 efter straffar (0-0)
Jag hade mina frågetecken över att spela Andrea Pirlo i en så pass viktig roll på mittfältet. Han har onekligen haft en fantastisk säsong i Juventus, men ändå. Oj, vad fel jag hade. Pirlo var i en helt egen klass i går: fem plus, fem getingar, sexa på tärningen – jag ger honom allt. Det var han som styrde tempot i matchen, det var han som tog fram köttkniven och skar stora, djupa hål i den engelska backlinjen. Inte bara genom öppnande passningar, utan att slå flest och bäst sådana.

Det var inte mer än rätt att just Pirlo fick vara med och vända på steken. I underläge i straffläggningen tar han fram Panenka-straffen och lurar Hart totalt. Tror fan att Ashley Young inte ser fram emot att gå fram och lägga nästa straff. Pirlos straff betydde kanske bara ett mål på pappret, men mentalt vann Italien matchen där och då. Han är min nya idol, Andrea Pirlo. Detta är hans mästerskap.

”Vi lämnar den här turneringen utan att ha förlorat under ordinarie tid. Vi åker hem eftersom vi inte kan vinna på straffar,” sa Hodgson efter matchen. Nja, säger jag. England åker hem för laget är sämre än Italien. Och att man inte har Andrea Pirlo.

Semifinaler

Portugal – Spanien

Hade Portugal haft en djupledslöpande mittfältare och en striker av klass hade nog detta blivit deras EM. Nu tar det slut. Trots att man har EM:s främste spelare i Ronaldo så ser jag inte att en man kan hindra ett helt lag – och närmare bestämt ett helt mittfält. Och hur påverkas en spelidé som måste involvera defensivt ansvar för flera av nyckelspelarna i offensiven? Portugal måste anpassa sig efter Spanien mycket mer än Spanien efter Portugal. Det, tillsammans med spanjorernas många alternativa matchvinnare, tror jag fäller avgörandet.

Tyskland – Italien

Pirlo, och de Rossi, fick stora ytor att leka på mot England. Men nu kommer man inte att få styra spelet och tempot i alls lika stor utsträckning. Tyskland har något så ovanligt som individuell skicklighet i överflöd uppblandat med en lagmaskin som är mer väloljad än på länge. Vad har Italien för defensivt svar på Tysklands fruktade offensiv?

Effektiviteten kommer spela stor roll, och där måste Italien höja sig. De två fäktarna kan – via sina mittfältare – komma att utföra fantastiska kombinationer med svärden, men vilka kan värja sig mot effektiviteten hos motståndarna? I slutändan handlar fotboll om att göra mål. Jag tror denna matchen kan bli ett levande bevis för det påståendet.

Analys Åsikt Mästerskap

Hamrén bröt kontraktet

Den som bänkat sig i TV-soffan för att se den betydelselösa avslutningsmatchen i EM – för Sveriges del, that is – fick sin belöning i form av ett Sverige som släppt allt vad nervositet heter och faktiskt spelade fotboll. Och på köpet vann man mot stormakten Frankrike med 2-0 – ett Frankrike som faktiskt kunde ha bommat kvartsfinalspel om nu Ukraina hade lyckats besegra England.

Inför matchen låg mycket fokus på det faktum att matchen ”inte betydde något”. Visst, den var betydelselös på kort sikt – i kontexten EM – men den var ändå viktig. Efter två på många sätt icke-svenska insatser – jag kommer tillbaka till detta senare – handlade matchen mot Frankrike mer om att få fansen att tro på något. En match kan nämligen bygga drömmer. Fansen bad om en ljusare framtid: ”Ge oss lite drömmar att nära till nästa mästerskap och till tunga kvalmatcher i fjärran länder.”

Erik Hamrén manskap ska förstås ha all cred för sin fina avslutning. Tyvärr är det enklare sagt än gjort att dra för stora växlar av just Frankrike-matchen – den gav oss ett visst hopp inför framtiden, men den kan inte vinna tillbaka de förlorade drömmar vi hade inför mästerskapet.

Efter 1-2 mot värdlandet Ukraina och 2-3 i baken mot de engelska hingstarna var det, med vetskapen om att Sverige var utslaget, enkelt att ta till ord som ”fiasko” och ”katastrof”. De svenska fansen tycks alltid ha mer eller mindre latenta förhoppningar om ett fotbollslag som, även om det kanske inte håller till på fotbollens bakgårdar, i alla fall står och blickar uppåt mot de stora nationerna såsom förstagångsbesökaren i New York blickar mot toppen av skyskraporna.

Med facit i hand fanns alla tecken på ett mediokert EM där. Vi hade aldrig behövt göra mer än att ta på oss de objektiva glasögonen och studera spelarmaterialet. Hade Sverige en reell chans att gå vidare? Nej. Kunde vi ändå ha gjort det? Ja. Så: vad var det som kunde gått bättre – och framförallt, vad var det som gick fel?



Erik Hamren Foto: hvoorspellingenvanoranje.nl


Avtal är till för att hållas
För det första bevittnade vi slutet på en smekmånad. Vissa hävdade att den tog slut en oktoberdag 2010 i Amsterdam. Men 4-1-förlusten i kvalet var snarare det första äktenskapliga gnabbet mellan Erik Hamrén och de trogna svenska fotbollsfansen. Men under själva EM höll Hamrén faktiskt på att förlora den svenska publiken helt – en publik vars hjärtan han vunnit under tiden fram till mästerskapet. Inte bara tack vare den storartade segern mot Holland med 3-2 i avslutningen av kvalet, utan också genom att låta Sverige bli ett lag som kan spela fotboll.

För det andra ska man vara försiktig med att bryta avtal – ett påstående som leder oss in en diskussion om förväntningar. För att få fason på resonemanget ska vi ta steget in i filmens värld.

Precis som när vi sätter oss ner för att titta på en film, så har vi vissa förväntningar inför en fotbollsmatch. Under Lagerbäck visste vi att Moldavien hemma inte skulle bli tal om någon utklassningsaffär. Vi räknade kallt med vinst med två till tre måls marginal. Vi visste också att vi kunde resa till väldigt många svåra bortamatcher och gneta oss till oerhört viktiga poäng. Inte genom den vackra fotbollen, utan genom krympa ytor – Lagerbäcks favorituttryck – lagarbete och lojalitet.

Filmens värld är densamma. Här behöver vi inte ens känna till regissören, eller för den delen veta vilka filmer han eller hon gjort innan. Vi behöver kanske bara veta vilken genre filmen kan placeras i för att få reda på den mest basala informationen: kommer jag skratta, gråta, skrika eller sitta på nålar under de kommande två timmarna?

Det finns ett osynligt kontrakt mellan filmskaparna och publiken. Publiken förväntar sig att vissa saker händer, men likväl att vissa saker inte händer. Pratar vi om Hollywood-producerade filmer så kan vi exempelvis nästa alltid räkna med att filmen har ett gott slut, och vi är säkra på att huvudpersonen inte dör.

Under fotbolls-EM 2012, i alla fall pre-Frankrike, hade en ny känsla kokat upp bland de svenska fansen: ilskan. Ilska över att den svenska staben aldrig drog lärdom av det där smågnabbandet nere i den holländska huvudstaden. Ilska över att naiviteten fortfarande är ett så pass stort inslag i ett fotbollslag som borde ha större självinsikt om sina egna begränsningar.

Hamrén bröt kontraktet med de svenska fansen under EM-slutspelet. Samma kontrakt som han varit med och författat under kvalet, förvisso med osynligt bläck, rev han sönder framför tusentals tillresta fans i Kiev. Vi, fansen, trodde förstås att vi skulle få njuta av det nya Sverige, det som Hamrén introducerat oss för sedan mer än ett år tillbaka: ett lag med ett offensivt inriktat spel, med fokus på bollinnehav – ett spel där vi bjuder till, men kanske förlorar. Ett lag och ett spel att känna stolthet över.

Ett annat alternativ hade kunnat vara att vi fick skymta det gamla Sverige, det Lagerbäckska. Ett Sverige som förstår den sits vi befinner oss i: vi är underlägsna våra motståndare bolltekniskt, men har en struktur och lojala bollspelare som kan få det att funka ändå. Här är inte alltid spelet i fokus, utan resultatet. Vi pratar om ett upplägg som tog Lagerbäck till fem raka EM-/VM-slutspel.

Jag tror de svenska fansen hade accepterat båda, av olika anledningar. Slutsatsen blev varken eller. Eller, om ni så vill, det sämsta av två världar.

Där Hamrén kritiserats för ett spel som inbjuder bättre lag att hitta ytor i ett svenskt lag som tappar förmågan att just krympa viktiga ytor i defensiven – hänger ni med? Tänk Holland borta i kvalet – har han vunnit poäng hos fansen genom sin spelidé. Mot Ukraina skickade han in spelare och gav dem uppgifter som vore han Lagerbäck. Sverige blev defensivt och räddhågset, spelade med många man i defensiven men låg fel mest hela tiden. Mot England överkompenserade han: nu blev instruktionerna att satsa på offensiven. Resultatet spelmässigt var inte helt tokigt: Sverige var minst lika bra som England. Men problemet låg i det blottlagda försvaret, som inte alls fick hjälp av ett mittfält som pressade i helt fel lägen – och inte alls när det som mest behövdes.

Hamrén valde den Lagerbäckska försiktigheten offensivt, medan han vidareutvecklade den ibland svaga defensiven som vi sett i den nuvarande förbundskaptenens lagbygge (bland annat stundtals i matchen borta mot Ungern). Mot England lät han spelarna göra det de gjort bäst hittills under den nuvarande eran: våga spela, våga anfalla. Men defensiven kom inte med på köpet.

Slutligen
Sverige var naivt. Det stod inte att känna igen det gäng som tagit skalper som exempelvis Holland hemma. När man nu mötte lag av sämre kvalitet – för det kan vi konstatera: England vann gruppen utan att imponera (vilket i sig är imponerande) – höll inte Hamrén fast vid de idéer han och staben utarbetat och faktiskt framgångsrikt lyckats implementera. ”Var finns det Sverige vi såg och lärde oss älska under kvalet?” undrade de svenska fasen med all rätta. Identiteten var som bortblåst.

Med i bagaget har vi ändå tre poäng och en prestigefull seger över Frankrike. Det är inte svårt att hitta punkter att arbeta med, men inte heller särskilt svårt att hitta ljusglimtar.

Nu gäller det att ta med rätt väska hem från Kiev. Har Hamrén lärt sig något av resan så borde det vara att inte bryta avtal. Så se för guds skull till att utarbeta och presentera ett kontrakt som båda parter kan skriva under på. Då blir framtiden under Erik Hamrén nog trots allt ganska ljus. Vi har ju Zlatan.

Åsikt Premier League Signerat

Signerat: ”We will always have Milan”

I en ny avdelning av Rotterdam82 – kallad Signerat – bjuder vi in våra motståndarfans för att berätta olika sidor av den story vi kort och gott kallar Premier League. Vi känner väl till merparten av alla turer kring Aston Villa, men det finns spännande historier att berättas i andra delar av den engelska högstaligan.

I premiären har jag bjudit in ett Tottenham Hotspur-fan. Erik Norlander är 30 år, uppvuxen i Emmaboda i Småland och numera bosatt i Malmö. Han har hållit på Tottenham sedan 1991, men det var under högstadietiden som intresset tog sig större proportioner. Idolerna är Gary Lineker och Teddy Sheringham, medan Ledley King och Luka Modric är dagens favoritnamn.

Det spännande med Tottenham är att de befinner sig i en liknande sits som Aston Villa. En ny tränare väntar runt hörnet sedan Harry Redknapp sparkats för ett tag sedan. Och det vägskäl vi pratade om att Villa befann sig i, där har vi även Tottenham. Laget var i Champions League förra året, men missade den ärofyllda turneringen med minsta möjliga marginal den här säsongen. Where do they go from here? Med stjärnspelare som Modric och Gareth Bale på väg bort blir det onekligen en svår uppgift att leva upp till Spurs-fansens krav på Champions League-spel. Det är ju trots allt så att har man en gång stökat runt med the big boys, vill man gärna göra det igen.

Här upphör, som ni förstår, liknelserna. Aston Villa försöker i dagsläget hålla sig kvar i Premier League. Lik förbaskat kan man dra slutsatsen: valet av tränare är oerhört viktigt. Ibland blir det som man förutspår – Alex McLeish och Aston Villa var aldrig gjorda för varandra – medan det andra gånger kan visa sig bli en oanad lyckträff. Ett sådant exempel ska vi titta närmare på nu.

Nu lämnar vi över ordet till Erik, som inleder med Harry Redknapps introduktion, Spurs-fansens väg från förakt till erkännande och avslutar med en blick in i framtiden för London-klubben. Diskutera gärna Eriks krönika på www.facebook.com/rotterdam82.

We will always have Milan
”Det var den 25:e oktober 2008 och Spurs låg sist i ligan med endast två poäng efter åtta matcher. Juande Ramos hade fört Tottenham till deras sämsta start någonsin i engelska högstaligan. Senare den kvällen fick han givetvis sparken då Daniel Levy hade tappat tålamodet med Ramos och hans något udda taktik att bringa självförtroende i truppen. Nu skulle alltså en ny manager utses och alla var spända på vem det skulle bli.

Det dröjde bara några timmar till klubben annonserade att valet blivit Harry Redknapp. En man mest känd för att ha hoppat från Pompey till The Saints och tillbaka till Pompey inom loppet av två år, vilket inte direkt ses som den optimala resan för en manager nere i de södra delarna av England. Harry var också känd för att ha tränat The Hammers en längre tid och fått fram den ena storspelaren efter den andra, men ingen blev tyvärr kvar i klubben. Det var på det viset Harry jobbade: han köpte och sålde mer än någon annan manager och hade alltid svårt att få någon kontinuitet i sina lag. Det var alltså denna man som nu skulle lyfta Spurs från bottenträsket och leda dem till nya glansdagar. Alla Spursfans var oerhört tveksamma kring detta val och en del uttryckte en väldigt stor oro för klubbens framtida existens i Premier League.

Han kunde fått en lättare start på sin resa med Tottenham då blott hans andra match var The North London Derby – och det borta på The Emirates. Efter underläge med både 3-1 och 4-2 så lyckades Spurs på vända på steken och i allra sista matchminuten rann Lennon igenom och gjorde 4-4. Matchen efter detta var mot svårspelade Liverpool hemma på White Hart Lane. Spurs kom återigen i underläge, men lyckades kämpa sig tillbaka och i 89:e minuten sköt Roman Pavlyuchenko 2-1 till Spurs! Efter detta så fortsatte resultaten att ramla in för Redknapp och han gick snabbt från ifrågasatt till accepterad. Glädjen hos spelarna var tillbaka med Redknapp vid rodret – och alla vet ju att en glad spelare presterar bättre. För några taktiska genidrag kan jag inte påstå att han förde in, för den ådran saknar han nämligen helt. Glädjen till spelet och äran att få spela för Tottenham lyftes fram till spelarna och de bar helt plötsligt huvudena högre än på väldigt många år. Säsongen slutade med en åttonde plats och allt var liksom frid och fröjd igen.



Redknapp fick lämna sin post som tränare för Tottenham. Foto: http://www.chickendinner.co.uk


Jag har alltid varit kluven till Redknapp trots den framgång han hade under sina dagar i Tottenham. En fjädeplats i ligan 09/10 följdes upp av en kvartsfinalplats i CL, och en femteplats i ligan 10/11 – och säsongen 11/12 slutade vi återigen fyra. Varför kan då en vettig människa vara kluven till Redknapp som tränare med dessa helt fantastiska resultat de senaste tre åren? Jo, den gode Harry har en benägenhet att lyfta fram sig själv i pressen och prata om sina egna drömmar och inte om det han borde fokusera på, nämligen tränarsysslan i Spurs. Det eviga snacket om att han vore överlycklig om han fick ta över England som förbundskapten och att han gick ut och talade om Modric och Bale, och deras vara eller icke vara i klubben, gjorde att situationen blev ohållbar. Allt detta i kombination med att helt sakna taktiskt sinne när det kommer till försvarsspel och fasta situationer gjorde att jag varit kluven en längre tid. Lagom till att han gick från accepterad till älskad för mig, så började det ena snedsteget efter det andra – och att dessa snedsteg har påverkat klubben negativt är vi nog överens om!

Han gjorde mycket rätt i början, men när Spurs helt plötsligt kunde utmana på riktigt sken de taktiska okunskaperna igenom ordentligt. Detta i kombination med att inte våga rotera trots en relativt bred trupp gjorde att Tottenham föll igenom totalt under de sista månaderna. Harry var och är en tränare som absolut kan vända vilken klubb som helst när de har det svårt. Han ser ju rätt butter ut på bänken, men faktum är att han skämtar väldigt mycket och är en riktigt rolig typ som kan få spelarna på gott humör. Men om Spurs ska det sista klivet och verkligen etablera sig och sedan kunna utmana om titeln en vacker dag – ja, då krävs mer än en räv bakom örat!

Jag vill tacka Harry för några underbara år, faktiskt de allra bästa åren jag upplevt med klubben. Han tog oss till en seger mot Milan i Champions League, ett Milan som vunnit turneringen inte mindre än sju gånger och slutat tvåa fyra gånger. Jag kan lova att inte en enda Spurs-supporter trodde på det när han tog över den där bistra natten i oktober och Spurs låg sist i ligan.

Blanct i kolumnen för ersättare?
Redknapp har i över tre säsonger bedrivet en vacker och rolig fotboll med mottot ‘anfall är bästa försvar!’ Det har dock visats gång på gång att så inte alltid är fallet; ibland måste man faktiskt träna försvarsspel och få varje spelare att förstå vad just deras uppgift är. Man har allt som oftast dominerat matcherna i både bollinnehav och antal målchanser, men trots detta haft svårt att ta tre poäng.

Så vem vill jag då se som ersättare till Redknapp? Jo, gärna en man med mycket rutin, god självinsikt och goda kunskaper om försvarsspel. Med detta summerat blir valet väldigt enkelt för mig, det faller på Fabio Capello. Han har en enorm rutin och en CV som mer eller mindre ingen aktiv tränare kan mäta sig med. Eftersom att han är italienare så är han född med försvarsspelets grunder, och det är som bekant i försvarsspelet som vi fallerat de senaste säsongerna. Med Capello får vi organisation och alla vet exakt vad de ska göra varje minut på planen. Anfallsspelet kommer naturligtvis inte bli lika frejdigt som tidigare, men jag offrar gärna det vackra spelet i hopp om att kunna utmana om titeln på allvar i framtiden.

Tränarfrågan är en som delar oss Spurs-fans i två läger. Det ena lägret vill precis som jag ha rutin, organisation, försvarsstänk, kontringsspel och med det kanske lite tråkigare fotboll. Här nämns förutom Capello även David Moyes, Evertons tränare, som ett bra alternativ. Det andra lägret vill fortsätta i Redknapps fotspår med anfallsglad fotboll där vi spelar ut motståndarna och inte låter dem röra bollen. I detta läger nämns Andre Villas Boas och Roberto Martinez som tänkbara ersättare.

Man kan se det lite som att vi väljer mellan Real Madrid och Barcelona, där jag då förespråkar Reals och framförallt Mourinhos sätt att spela fotboll. Detta tack vare det faktum att Tottenham har de spelartyperna som passar in för den modellen och att försvarsspelet är uppstyrt till 100 %. Skulle nu Daniel Levy gå på den lite mer chansartade modellen så står jag givetvis bakom hans beslut och hoppas att det faller väl ut. Skulle nu Tottenham få en tränare som kan fortsätta den offensiva sagan och vi spelar ut motståndarna än mer, och samtidigt vinner matcherna, så är ju detta det självklara valet! Men jag tror tyvärr inte att vi någonsin kan komma dit och då vill jag hellre se ett Tottenham som vinner matcher än ett som bara spelar fin fotboll.

En sen uppstickare har blivit fransmannen Laurent Blanc, som kom på tapeten först några timmar innan jag skrev klart den här texten. Här får vi väl lite av varje om man tittar på den fotboll som Bordeaux har spelat med Blanc vid rodret. Att försvarsspelet inte fungerar optimalt för Blanc i landslaget ser jag inte som hans fel, utan snarare att man har skador på viktiga spelare i centrallinjen och tvingas spela med Philippe Mexes jämte den lovande Adil Rami. Mexes är helt enkelt för jävla dålig, så då kan man inte begära så mycket. Hur som helst har jag svårt att tänka mig att vi kan få loss Blanc från den posten då det franska fotbollsförbundet med allra största säkerhet kommer förlänga hans kontrakt till VM 2014.”

Analys Match Premier League

Så spelar Aston Villa nästa säsong

Idag har FA annonserat spelschemat för Premier League säsongen 2012/2013. För Aston Villas del inleds säsongen borta mot nykomlingen West Ham lördagen den 18 augusti, för att i nästa match ta sig an Everton hemma. Säsongen avslutas borta mot Wigan i mitten av maj 2013.

Det finns en hel del andra godbitar på schemat. Derbyna mot West Bromwich spelas hemma den 29 september och borta den 19 januari. För Paul Lamberts del blir det kanske lite extra känslosamt den 27 oktober och 4 maj, då han leder sitt nya lag mot sitt gamla. I maj åker han till Carrow Road igen – återstår att se hur förutsättningarna ser ut då.

Det finns en del andra intressanta premiärmöten i Premier League. Mästarna Manchester City påbörjar den långa och mödosamma resan mot att försvara sin titel hemma mot nykomlingen Southampton, medan Champions League-segraren Chelsea åker till Wigan.

Kort analys
Villa har haft svårt mot West Ham på bortaplan de senaste mötena. Det är framförallt defensiven som har en tendens att krackelera på Boleyn Park. Det är förstås alltid svårt att spekulera i hur tabellen ser ut inför avslutningen säsongen. Men Wigan borta låter inte som någon bra avslutning av flera anledningar. De senaste säsongerna har laget hittat gaspedalen under avslutningen och verkligen lirat fin fotboll. Dessutom kan laget mycket väl vara med i en bottenstrid och ha något att spela för. Samtidigt vet vi inte heller hur läget för Villas del ser ut – vi kom ju trots allt efter Wigan förra säsongen…

De riktigt tuffa matcherna dyker upp i mitten av november och mitten av december. Under tre lördagar i rad i november – från den 10 till den 24 – ska vi ta oss an Manchester United hemma, Manchester City borta samt Arsenal hemma. Den 15 december väntar Liverpool borta, en match som följs av Chelsea borta två dagar innan julafton samt Boxing Day-kamp med Tottenham hemma.

Även om säsongen inte på något sätt avgörs här så kan det vara fint att ha lite poäng med sig i bagaget om/när poängtorkan kommer….

Analys Inför Mästerskap

EM-kollen: Sveriges ödesmatch

Ödesmatch. Smaka på ordet. En match som betyder mer än tre poäng – den betyder också att en eventuell vinnare får en bonus i form av ett ypperligt läge att gå vidare till slutspel.

För Sveriges del finns det bara ett läge idag. Ett oavgjort resultat gynnar motståndarna England, eftersom man sitter på en nyckelmatch mot Ukraina i sista omgången – dessutom försedda med torrt krut i formen av durken Wayne Rooney.

Innan vi går in djupare på förutsättningarna och analyserar startelvan ska vi ta en snabb titt på det som hände igår.

Spanien lekte
I grupp C blev dramatiken tätare efter gårdagens resultat. Snaran drogs åt för Italiens del, då laget tappade sin, som det såg ut, säkra ledning. Visst, 1-0 är alltid bräckligt, men faktum är att Kroatien hade kört fast när man plötsligt stod för ett riktigt fint samarbete och vips stod det 1-1. Nu är det Italien som måste se till att vinna stort mot Irland i sista omgången för att gå vidare.

Samtidigt kanske inte det blir ett problem – i alla fall inte av gårdagens match att döma. Spanien gjorde ett tidigt 1-0-mål och sedan var det one-way traffic hela matchen. Irland var hopplöst utspelade, och Spanien nöjde sig inte förrän det stod 4-0. Torres bangade in två kassar och vi kastades 5-6 år tillbaka i tiden, och givetvis poppade påståendet upp igen: ”Nu är Torres tillbaka”. Jag är inte så säker på det. Motståndet var otroligt svagt, och det är alltid intressant att spekulera på vilken nivå det irländska laget ligger. Igår var det nog närmare Superettan än EM. Spanien var bra, ja, men dra inte för stora växlar av den här matchen.

Med Irland ute är det alltså tre lag som gör upp om två platser i slutspelet. En hel del pekar ändå på att det blir de två förhandstippade lagen Spanien och Italien som återfinns där. Men med tanke på Kroatiens effektivitet skulle jag inte räkna ut dem…

Grupp D
Så till Sveriges grupp, där Ukraina på tre poäng tar emot Frankrike på en poäng klockan 18.00 ikväll. Hemmanationen imponerade i vinstmatchen 2-1 mot Sverige, samtidigt som jag tror det handlade mer om att hela den svenska staben verkade tagna av stundens allvar – allt från spelarna till Hamrén på bänken. Ukraina började försiktigt, men efter Sveriges 1-0-mål var det bara hemmalagets match. 2-1 måste anses rättvist.

Idag blir uppdraget tuffare. Frankrike förde matchen mot England, men fick ”bara” 1-1. Jag tycker Frankrike så rappare ut offensivt än vad man gjort bitvis under kvalet – defensiven var lika stabil som den varit tidigare – och om detta blir en trend blir Frankrike verkligen att räkna med.

Med tanke på lagets stabila stomme i form av en defensiv enhet som fungerar, handlar det mest om hur de offensiva pusselbitarna faller på plats. Karim Benzema har haft en finfin säsong i Real Madrid och såg farlig ut mot England. Lägg därtill ett mittfält som erbjuder hot i djupled, från kanterna och även från fasta situationer så förstår man att det ukrainska laget kommer få en svårare dag på kontoret än sist mot den isolerade Rosenberg.

Jag har mycket svårt att se hur Ukraina ska ta poäng av Frankrike. Laget kommer inte vika ner sig och heller inte bli utspelade såsom Irland mot Spanien, men det här vinner Frankrike.

Om Hamréns mannar har tänkt sig att slå följe med Frankrike till slutspel är det läge att hitta en extra växel snabbt. Det naiva Sverige måste bort, och ersättas av det svenska landslag vi lärt känna: hårdjobbande individer, kryddat med finess i form av Zlatan. Mycket handlar om just Zlatan. Det är han som ska göra det: om inte målen, så i alla fall bana väg för dem.

Det engelska försvaret är inte dummare än att de förstår att Zlatan är the man. Dags för Johan Elmander och våra kantlöpare Rasmus Elm och Sebastian Larsson att visa framfötterna. Ytorna kommer finnas där.

Aftonbladet släppte startelvan för ett par timmar sedan. Så här ser den svenska elvan ut:

Isaksson

Granqvist-J.Olsson-Mellberg-M.Olsson

Källström-Svensson

Larsson-Zlatan-Elm

Elmander

En ganska så tilltalande elva, där Premier League-spelarna Olsson x 2 och Larsson har nyckelroller. Sebs fasta situationer är en fara som engelsmännen är väl medvetna om. Vi adderar Jonas Olsson beslutsamhet och styrka i luftrummet. Martin Olsson sätter jag ett frågetecken för: vad blir hans roll? Min gissning blir att den är betydligt mer defensivt inriktad än sist. Rasmus Elm har en del att bevisa efter senaste matchen, men samarbetet med Zlatan har varit spännande den senaste tiden. Väl värd en plats i elvan.

TeamTalk.com hävdar att Andy Carroll kommer hoppa in på topp för att ”försöka utnyttja Sveriges svaghet i luftrummet”. Intressant. Men jag hoppas att firma Mellberg/Olsson ska kunna råda bot på detta. På kanterna återfinns James Milner och Ashley Young, enligt samma källa. De båda före detta Villa-spelarna utgör lite olika typer av hot: där den förstnämnda har en arbetskapacitet som är av en annan värld, är Young den som ska stå för farligheterna framåt. Milner är på intet sätt ofarlig och har utvecklat sitt spel de senaste säsongerna, men det är kring Young vi får se upp. Han har dessutom en tendens att falla enkelt.

Sverige är på intet sätt chanslösa. Det här engelska laget är fullt av spelare som inte har formen i zenit, och utan Rooney pratar vi om ett lag som saknar en dimension. Sverige vinner genom att låta tio man göra det vi svenskar gör bäst: jobbar hårt för laget. Vi har som bekant en elfte spelare som kan göra det lilla extra. Låt Zlatan stå för pricken över I:et.

Analys Åsikt Intervju

Vi dissekerar Paul Lambert

Okej, rubriken är kanske något tuff när det ställs mot innehållet. Men här är det tänkt att vi, med lite hjälp från ett Norwich-fan, ska ta oss en närmare titt på vem tränaren Paul Lambert är. Vi ska kolla närmare på hans styrkor, svagheter, spelsätt, favoritspelare och arbetsmetoder.

Med tanke på att Doug Ellis har gått ut och hyllat värvningen av Lambert så får han genast en uppförsbacke extra, stackaren. Men av Norwich-fansen att döma så får vi en tränare som är på väg åt rätt håll på karriärstegen. Houllier och McLeish var onekligen på väg nedåt, men med Lambert får vi en ambitiös – om än inte lika rutinerad – tränare. Men äntligen har styrelsen i Villa förstått att det rutinen inte är avgörande vid tränarval, utan idéerna som tränaren står för och hur väl han implementerar dem i truppen. Och av Lamberts arbete att döma, inte minst det i Norwich, är vi rätt ute.

Min egen bild av Lambert är positiv. Hans sätt att få med spelarna och tro på spelidén har gett dem fina skalper under den gångna säsongen. Jag minns exempelvis bortamatchen på Emirates Stadium, där Norwich visade prov på både mod och imponerande spel. Många reser till Arsenal för att ta en poäng med gnetspel, men ”the Canaries” åkte dit med en tro på fotbollsspelet. Det var inte minst på kanterna som Norwich firade stora triumfer, och inspelen var precisa och inbjudande för forwards. Här kanske Lambert kan lyckas väcka en slumrande Marc Albrighton, och kanske inte minst Charles N’Zogbia? Lägg därtill att vi har ligans kanske främste ”poacher” i Darren Bent, så har i alla fall Lambert material att arbeta med.

En som vet
Vi är alla nyfikna på vad Paul Lambert har att komma med. Vi har sett Norwich en del, men aldrig gått så djupt som att förstå Lamberts kompletta spelidé. Därför frågade jag helt sonika Mats Lygrell, på Norwichs Svenska Fans-redaktion, om han kunde hjälpa mig skänka ljus över den.

”De avtryck Paul har satt i Norwich är framförallt det att HELA laget ska jobba så länge matchen varar”, berättar Mats. ”Oavsett 1-1, 3-0 eller 0-3 på resultattavlan i 85:e minuten så matade laget på efter bästa förmåga. Hög press på motståndarna och snabba omställningar såg vi mycket av. Både via offensiv spelfördelare på mittfältet ut till någon av yttermittfältarna och sedan lyft in på forwards (ofta välbyggda herrar Holt/Morison). Men även via långa uppspel från backlinjen mot en target, som sedan gjorde så gott han kunde får att nagla fast bollen i anfall tills dess förstärkning hann upp/alternativt eget avslut.”

Hittills har fokus legat mycket på anfall – en bit som Lambert onekligen behärskar – men en fråga som vi ofta glömt att diskutera är försvarsdelen. Med tanke på att Villas försvar sett minst sagt virrigt ut under föregående säsong finns det anledning att höja ett varningens finger under Lambert. Anfall är bästa försvar, men frågan är hur herrar som Dunne, Collins och Warnock kan utvecklas den här säsongen. ”Vad gäller försvaret så har Norwich ‘av tradition’ karaktäriserats av hönsgård, och jag vet inte om det förbättrades nämnvärt under Lambert,” säger Mats.

Alex McLeish hade många dåliga sidor som manager. En av dem var hans, som det såg ut, totala inkompetens när det kom till att ingjuta mod och passion i spelarna. Kanske är vi bortskämda sedan O’Neill-tiden – han var ju en fantastisk motivator – men faktum kvarstår: Aston Villa var ett håglöst lag förra säsongen. Kan vi förvänta oss en ändring av det i och med att Lambert tagit över rodret? Hur är han som coach? Vi vänder oss till Mats Lygrell igen. ”Lambert har en makalös förmåga att få samman en grupp och få dem att trivas ihop. Att förstå att det är laget, inte enskilda spelare, som gör resultaten. Han roterade vår trupp väldigt mycket och att, framförallt under höstsäsongen, byta fem-sex spelare från en startelva till nästa var ingenting man förvånades över. Men trots att vissa, även fast de presterat bra, helt plötsligt matchen därpå fick se sig bänkade, så lyckades han hålla sin trupp på väldigt gott humör. Han är dessutom smart nog att ägna sig åt att vara just manager och tillåta sina övriga kollegor i teamet utföra sina uppgifter utan att han petade alltför mycket i deras jobb.”

Truppen inför nästa säsong kommer se helt annorlunda ut, det kan vi konstatera. Senare i bloggen kommer det dyka upp massvis av artiklar med spelarnamn som ryktas in och ut. Vilka spelartyper föredrar Lambert? Han har en favoritspelare/typ av spelare? Och den givna frågan: kommer han signa Holt?

”Han har gjort sig känd för att nosa upp utvecklingsbara spelare i de lägre divisionerna för att sedan utveckla dem, och det är bara att se på vår (Norwich) trupp den gångna säsongen där spelare som bland annat Anthony Pilkington, Bradley Johnson, Elliot Bennett, Marc Tierney, Steve Morison och, inte minst, Grant Holt som tidigare inte varit i närheten av Premier League har gjort ett fantastiskt jobb och hävdat sig mycket väl,” berättar Mats. ”Förmodligen har han haft sina favoriter, men som ovan nämnts, han har inte på något sätt favoriserat någon utan hela tiden understrukit vikten av att LAGET har gjort bra ifrån sig. Holt har ju lämnat in en begäran om transfer och ryktet går just nu hett om att Paul vill ta med sig Holt och backen Ayala.Vad gäller Holt så tror jag att om Lambert Lambert gärna vill ha med honom till Villa, så kommer han till slut att få det. Holt är för alltid en ikon i Norwich, men kommer det ett bud på säg fyra-fem miljoner pund så hoppas jag vi säljer. Holt är trots allt 31 år och även om han säkert kan göra ytterligare bra ifrån sig kommande säsong, men har precis som Lambert förmodligen nått vägs ände i Norwich. Han, liksom Paul, kan/kunde med all säkerhet bara förlora på att stanna ännu en säsong. Vill han lämna så säger jag: ‘Ta pengarna och köp någon som vill!'”

Lambert är känd för sitt fina förhållandet till fansen – ytterligare en punkt där, om vi ska uttrycka oss i fin ton, McLeish misslyckades kapitalt – och ska nu försöka vinna över de luttrade Villa-fansen. En utmaning, det vill jag lova. Vad är det i Lamberts sätt att vara som väcker fansens gillande, Mats? ”Naturligtvis kan man inte blunda för att den sportsliga framgången i sig är en stor anledning till att han blev/är som omtyckt av oss Canaries. Från League One till tolfte plats i Premier League på tre säsonger är en saga.Sedan tror jag att just hans lågmälda profil, där han aldrig vek en tum från att framhålla kollektivet och hur nöjd och stolt han var över vad hans spelare presterade, gjorde sitt till.”

Innan vi tackar Mats Lygrell för analysen kan det vara intressant att ta reda på hur han ser framtiden i Norwich under nye tränare Chris Houghton. ”Den är ljus, får man väl hoppas! Att Lambert lämnade var naturligtvis tråkigt, men trots allt ganska väntat. Jag är inte våldsamt påläst om Hughtons sätt att coacha sina lag, men av vad jag har läst och förstått av fans i de klubbar han tidigare tränat så känns det riktigt bra att vi signat honom! Han förespråkar en energifylld fotboll där spelarna verkar tillåtas att få misslyckas. Med det menar jag att jag hoppas att han likt Paul gjorde jobbar mycket med det mentala. Att vi KAN spela bra. Vi KAN slå vilket lag som helst. Vi FÖRTJÄNAR att spela i Premier League. Och så vidare. Hellre ser jag att han ger laget chansen och vi slutar på 45 poäng med 60-70 i målskillnad än att vi börjar snål- och tråkspela för att gneta ihop samma poäng med 22-28 i målkvot.Dessutom så verkar Chris vara en ovanligt sympatisk herre vilket passar vår klubbprofil bra. Så länge det inte väger över till vek för då kan det gå illa, men med den bakgrund han har och vad han hittills har åstadkommit som manager tror jag inte vi ska oroa oss för det.”

Sammanfattning
Ska vi sammanfoga min lilla bild av Paul Lambert med Mats Lygrells lite mer omfattande, är det ett par iakttagelser som lyser igenom. Först och främst: what we see is what we get. Det finns ingen ”hidden agenda” hos Lambert. Han sätt att leda sina lag är desamma: en vilja att vinna – och för att vinna måste man våga spela offensivt. Oavsett motstånd. Här kommer också det första frågetecknet: hur ska Villa föråldrade backlinje hantera Lambert kanske delvis bortprioriterade defensiva spelidé? En tredje tanke är att vi får tillbaka en motivator till båset. Man kan säga mycket om Martin O’Neill-eran – och alla jämförelser mellan honom och Lambert känns ganska stela – men jag älskade nordirländarens passion vid sidlinjen. Lyckas Lambert smitta av sig med sin vilja att vinna – både till fans och till spelare – kommer det bli en rolig säsong.
Analys Mästerskap

EM-kollen: Grupp C

Igår fick vi se Danmark så när upprepa en bragd från första matchen, och vi fick se Holland gå ner djupt i brygga – men att kalla laget uträknat är väldigt felaktigt. Trots att Tyskland lär spara på vissa spelare med småskavanker så är ett Danmark utan Niko Zimling ett försvagat lag. Det är lätt att dra paralleller med Thomas Gravesen med tanke på hans yttre, men även spelmässigt påminner de om varandra. Kan Holland slå Portugal med ett mål eller två så är saken biff. Och ett Holland som gått vidare trots att man spelat dåligt – det är ett farligt Holland. Jag är beredd att säga att laget trots omständigheterna har strax under 50 procents chans att gå vidare.

Nåväl, till dagens matcher. Grupp C såg Spanien och Italien spela 1-1 och Kroatien slå Irland med 3-1. The Luck of the Irish existerar inte på fotbollsplan, det vet vi, men i ärlighetens namn var det inte oturen som grinade laget i ansiktet i matchen mot kroaterna. Det var skickligheten laget emellan. Kroaternas fina passningsspel blev för mycket för irländarna. Den dåliga starten hjälpte förstås inte de grönvita, men jag har svårt att se att matchen slutat annorlunda. Irländarna kan säkert bättre, men att laget är det sämsta i den här gruppen tycker jag står utan tvivel.

Idag väntar en styrkedemonstration mot ett Italien som man får svårt att dra några slutsatser av efter matchen mot Spanien. Jag tror inte Italien tackade njet till förutsättningarna då: underdogs, ett spelförande motståndarlag och en match där man visste att chanser skulle dyka upp. Offensiven såg lovande ut, och bara att ställa upp med en anfallsduo som Balotelli och Cassano borde ge någon form av Nobelpris. Inte fredspris dock, kanske. Kanske kemi.

Nu är förutsättningarna något annorlunda. Fotbollseuropa förväntar sig en jämn match, där Italien kanske ändå ses som favorit med hänsyn till det fantastiska ordet ”tradition”. Även spelmässigt blir det säkert tight, med två spelande mittfält och två fina motorer i form av Luka Modric och Andrea Pirlo. Claudio Marchisio var en annan av Italiens mittfältare som gjorde bra ifrån sig mot matadorerna, och kan spela en nyckelroll med sin offensiva kraft.

Kroaterna kommer i stor utsträckning sätta sin tillit till tvåmålsskytten från matchen mot Irland, Mario Mandzukic, när det kommer till att hitta målet. För det måste man göra mot Italien. Italien må byta backlinje och tränare, men någonstans inne i den italienska fotbollssjälen kvarstår faktum: det gör ont att släppa in mål. Alla motståndare vet att man inte får hur många chanser som helst, och det gäller att hitta effektiviteten för Kroatien. Ungefär som laget gjorde mot Irland sist.

Irland imponerade inte i första matchen. Det som kunde gå fel gick fel – och ja, visst kan man använda detta som ursäkt – men irländarna saknar spelarna för att gå vidare. Att passionen finns där, det vet vi. Men var finns spelarna som gör skillnad? Ikväll kan bli en tid för grönvita hjältar – men frågan är var de finns?

De spanska spelarna klagade på planens skick när de försökte förklara det oavgjorda resultatet mot Italien. Det spanska uret tickade inte riktigt som vi är vana vid att se, och utan en Villa som bryter mönster med sina löpningar, en Llorente som bryter mönster med sin fysik och en laguppställning utan en skolad forward saknar man tyngd framåt. Fernando Torres må ha stått för en hyfsat fin avslutning i klubblaget Chelsea, men i landslaget har han inget större förtroende hos tränare Vicente del Bosque. Jag efterlyser Llorente från start!

Analys Mästerskap

EM-kollen: Läget i grupp B

Igår fick vi som väntat se Tjeckien i en helt ny mundering. Efter en bedrövlig defensiv hade man som väntat slipat back- och mittfältsspelet, men den offensiva geisten som syntes stundom mot Ryssland fanns kvar. Två mål tidigt i matchen räckte till 2-1-seger, även om man backade hem onödigt mycket och bjöd in grekerna.

Ryssland och Polen delade broderligt på poängen, och min gissning är att båda lagen är relativt nöjda med det. För Polens del är det nu enbart seger som räknas i sista matchen mot Tjeckien, medan det sistnämnda laget troligtvis klarar sig vidare med ett oavgjort resultat. För Ryssland lär väl knappast få stryk mot EM:s sämsta gäng, Grekland?

Nu lämnar vi grupp A och kollar på förutsättningarna i grupp B. Vi konstaterade att grupp A antagligen är den sämsta på pappret – och vi behöver inte sticka ut hakan särskilt långt för att hävda att grupp B är den starkaste.

Det fotbollsgodis som vi bjuds på ikväll kan inte klassas på annat sätt än delikatesser. Holland måste med största sannolikhet gå för seger mot Tyskland, allt medan Danmark kan spela avslappnat mot ett Portugal som också är i stort behov av en trea.

Och efter Danmarks mycket överraskande 1-0-seger mot Holland i första rundan så känns gruppen vidöppen. Faktum är att det kanske ser värst ut för just Holland. Portugal fick också stryk – 0-1 mot Tyskland – men visade i alla fall upp ett spel att bygga vidare på. Av Hollands sedvanliga finlir – och då räknar jag inte med VM-finalen mot Spanien för två år sedan – såg vi intet. Visst, Robben är ett ständigt hot på sin kant, men han mår som bäst när han är ett av många hot. Fokuserar ett försvar på att ta bort Robben så lyckas man ganska ofta med det. Finns det flera anfallsvapen att ta till – något som Robbens klubblag Bayern München kan stoltsera med – så får han större ytor och kan dominera på ett helt annat sätt.

Holland måste få igång ett mer tempostarkt passingsspel och involvera flera spelare i offensiven. Framförallt saknade jag Rafael van der Vaart från start. Återstår att se om han kan vara en av de elva i kväll. Problemen är knappast att det inte finns alternativ, för offensiva vapen finns det i överflöd i Holland, utan snarare om att coach Bert van Marwijk måste hitta en fungerande offensiv enhet. Kan han exempelvis överraska och hitta plats åt Klaas-Jan Huntelaar? Hur ser en forwardskonstellation med han och Robin van Persie ut?

Tyskland gjorde en stabil insats mot Portugal, utan att för den delen imponera särskilt mycket. Det var ett Tyskland på turneringsautopilot. Ikväll gäller det nog att koppla ur denna och manuellt styra spelet: holländarna är för bra för att göra två dåliga matcher i rad, oavsett motstånd. För tyskarnas del gäller det att ha tålamod, precis som man hade i första matchen. Ett oavgjort resultat är förstås okej, och det ska bli intressant att se i vilken utsträckning Joachim Löw – coach för Tyskland – är beredd att lägga över bollinnehavet till Holland.

Så har vi då Danmark och Portugal. De rödvita hjältarna visade upp en defensiv spelidé som jag inte trodde laget var kapabelt till. Man lyckades med en, för Danmark, unik strategi som gick ut på en ganska defensiv utgångspunkt, där mycket handlade om att sätta in pressen i precis rätt tid och mot precis rätt spelare. Detta ledde inte bara till frustrerade holländare, utan också till att Danmark stundtals hade ganska mycket boll. Många experter hävdade på förhand att Danmarks vilja att ha boll – att spela kreativt – skulle bli deras fall i den här gruppen, men såg man på föregående match tycker jag att förbundskapten Morten Olsen på ett perfekt sätt lyckades koppla samman en stabil defensiv med en vilja att faktiskt spela fotboll.

Nu är det nya förutsättningar mot Portugal, sägs det. Egentligen inte, kontrar jag. Danmark är i exakt samma sits: man är underdogs, och ”behöver” inte vinna. Inför matchen är en poäng välkommen. Kan Morten Olsen lyckas med sin spelidé och återigen radera ut motståndarnas hot – framförallt Ronaldo – ser jag ingen anledning till att påståendet att Danmark är ett minst lika bra lag som Portugal skulle vara felaktigt.

Portugal har i vanlig ordning problem med strikers. Vem ska göra målen? Visst, Ronaldo ger dig alltid lägen, och kommer säkert sätta en eller annan boll, men man måste ha en striker som producerar. Helder Postiga är inte den mannen. Han är överskattad, och det är ett riktigt svaghetstecken för en fotbollsnation som Portugal att inte kunna ha en bättre toppforward.

Portugals recept för seger i kvällens match måste vara initiativ. Då tänker jag både initiativ bollinnehavsmässigt, men också initiativ en mot en. Portugal har ett passningsskickligt lag, men det räcker inte mot ett gäng superdanskar i hyperform. Det måste till ett lyckat man mot man-spel. I ärlighetens namn betyder detta bara att en än större börda hamnar på Cristiano Ronaldos axlar. Portugals övriga mittfält måste våga mycket mer offensivt, och jag ställer mig frågande till att det faktiskt finns spelarmaterial till detta.

Jag är inte främmande för att sticka ut hakan och påstå att vi, efter dagens matcher, faktiskt kan konstatera att Danmark är klara för slutspel och att Hollands enda lilla, lilla chans att göra de rödvita sällskap är att vinna sin sista match och förlita sig på att Danmark tar en tredje skalp och vinner över Tyskland. Snacka om ett långskott!