Signerat: ”We will always have Milan”

I en ny avdelning av Rotterdam82 – kallad Signerat – bjuder vi in våra motståndarfans för att berätta olika sidor av den story vi kort och gott kallar Premier League. Vi känner väl till merparten av alla turer kring Aston Villa, men det finns spännande historier att berättas i andra delar av den engelska högstaligan.

I premiären har jag bjudit in ett Tottenham Hotspur-fan. Erik Norlander är 30 år, uppvuxen i Emmaboda i Småland och numera bosatt i Malmö. Han har hållit på Tottenham sedan 1991, men det var under högstadietiden som intresset tog sig större proportioner. Idolerna är Gary Lineker och Teddy Sheringham, medan Ledley King och Luka Modric är dagens favoritnamn.

Det spännande med Tottenham är att de befinner sig i en liknande sits som Aston Villa. En ny tränare väntar runt hörnet sedan Harry Redknapp sparkats för ett tag sedan. Och det vägskäl vi pratade om att Villa befann sig i, där har vi även Tottenham. Laget var i Champions League förra året, men missade den ärofyllda turneringen med minsta möjliga marginal den här säsongen. Where do they go from here? Med stjärnspelare som Modric och Gareth Bale på väg bort blir det onekligen en svår uppgift att leva upp till Spurs-fansens krav på Champions League-spel. Det är ju trots allt så att har man en gång stökat runt med the big boys, vill man gärna göra det igen.

Här upphör, som ni förstår, liknelserna. Aston Villa försöker i dagsläget hålla sig kvar i Premier League. Lik förbaskat kan man dra slutsatsen: valet av tränare är oerhört viktigt. Ibland blir det som man förutspår – Alex McLeish och Aston Villa var aldrig gjorda för varandra – medan det andra gånger kan visa sig bli en oanad lyckträff. Ett sådant exempel ska vi titta närmare på nu.

Nu lämnar vi över ordet till Erik, som inleder med Harry Redknapps introduktion, Spurs-fansens väg från förakt till erkännande och avslutar med en blick in i framtiden för London-klubben. Diskutera gärna Eriks krönika på www.facebook.com/rotterdam82.

We will always have Milan
”Det var den 25:e oktober 2008 och Spurs låg sist i ligan med endast två poäng efter åtta matcher. Juande Ramos hade fört Tottenham till deras sämsta start någonsin i engelska högstaligan. Senare den kvällen fick han givetvis sparken då Daniel Levy hade tappat tålamodet med Ramos och hans något udda taktik att bringa självförtroende i truppen. Nu skulle alltså en ny manager utses och alla var spända på vem det skulle bli.

Det dröjde bara några timmar till klubben annonserade att valet blivit Harry Redknapp. En man mest känd för att ha hoppat från Pompey till The Saints och tillbaka till Pompey inom loppet av två år, vilket inte direkt ses som den optimala resan för en manager nere i de södra delarna av England. Harry var också känd för att ha tränat The Hammers en längre tid och fått fram den ena storspelaren efter den andra, men ingen blev tyvärr kvar i klubben. Det var på det viset Harry jobbade: han köpte och sålde mer än någon annan manager och hade alltid svårt att få någon kontinuitet i sina lag. Det var alltså denna man som nu skulle lyfta Spurs från bottenträsket och leda dem till nya glansdagar. Alla Spursfans var oerhört tveksamma kring detta val och en del uttryckte en väldigt stor oro för klubbens framtida existens i Premier League.

Han kunde fått en lättare start på sin resa med Tottenham då blott hans andra match var The North London Derby – och det borta på The Emirates. Efter underläge med både 3-1 och 4-2 så lyckades Spurs på vända på steken och i allra sista matchminuten rann Lennon igenom och gjorde 4-4. Matchen efter detta var mot svårspelade Liverpool hemma på White Hart Lane. Spurs kom återigen i underläge, men lyckades kämpa sig tillbaka och i 89:e minuten sköt Roman Pavlyuchenko 2-1 till Spurs! Efter detta så fortsatte resultaten att ramla in för Redknapp och han gick snabbt från ifrågasatt till accepterad. Glädjen hos spelarna var tillbaka med Redknapp vid rodret – och alla vet ju att en glad spelare presterar bättre. För några taktiska genidrag kan jag inte påstå att han förde in, för den ådran saknar han nämligen helt. Glädjen till spelet och äran att få spela för Tottenham lyftes fram till spelarna och de bar helt plötsligt huvudena högre än på väldigt många år. Säsongen slutade med en åttonde plats och allt var liksom frid och fröjd igen.



Redknapp fick lämna sin post som tränare för Tottenham. Foto: http://www.chickendinner.co.uk


Jag har alltid varit kluven till Redknapp trots den framgång han hade under sina dagar i Tottenham. En fjädeplats i ligan 09/10 följdes upp av en kvartsfinalplats i CL, och en femteplats i ligan 10/11 – och säsongen 11/12 slutade vi återigen fyra. Varför kan då en vettig människa vara kluven till Redknapp som tränare med dessa helt fantastiska resultat de senaste tre åren? Jo, den gode Harry har en benägenhet att lyfta fram sig själv i pressen och prata om sina egna drömmar och inte om det han borde fokusera på, nämligen tränarsysslan i Spurs. Det eviga snacket om att han vore överlycklig om han fick ta över England som förbundskapten och att han gick ut och talade om Modric och Bale, och deras vara eller icke vara i klubben, gjorde att situationen blev ohållbar. Allt detta i kombination med att helt sakna taktiskt sinne när det kommer till försvarsspel och fasta situationer gjorde att jag varit kluven en längre tid. Lagom till att han gick från accepterad till älskad för mig, så började det ena snedsteget efter det andra – och att dessa snedsteg har påverkat klubben negativt är vi nog överens om!

Han gjorde mycket rätt i början, men när Spurs helt plötsligt kunde utmana på riktigt sken de taktiska okunskaperna igenom ordentligt. Detta i kombination med att inte våga rotera trots en relativt bred trupp gjorde att Tottenham föll igenom totalt under de sista månaderna. Harry var och är en tränare som absolut kan vända vilken klubb som helst när de har det svårt. Han ser ju rätt butter ut på bänken, men faktum är att han skämtar väldigt mycket och är en riktigt rolig typ som kan få spelarna på gott humör. Men om Spurs ska det sista klivet och verkligen etablera sig och sedan kunna utmana om titeln en vacker dag – ja, då krävs mer än en räv bakom örat!

Jag vill tacka Harry för några underbara år, faktiskt de allra bästa åren jag upplevt med klubben. Han tog oss till en seger mot Milan i Champions League, ett Milan som vunnit turneringen inte mindre än sju gånger och slutat tvåa fyra gånger. Jag kan lova att inte en enda Spurs-supporter trodde på det när han tog över den där bistra natten i oktober och Spurs låg sist i ligan.

Blanct i kolumnen för ersättare?
Redknapp har i över tre säsonger bedrivet en vacker och rolig fotboll med mottot ‘anfall är bästa försvar!’ Det har dock visats gång på gång att så inte alltid är fallet; ibland måste man faktiskt träna försvarsspel och få varje spelare att förstå vad just deras uppgift är. Man har allt som oftast dominerat matcherna i både bollinnehav och antal målchanser, men trots detta haft svårt att ta tre poäng.

Så vem vill jag då se som ersättare till Redknapp? Jo, gärna en man med mycket rutin, god självinsikt och goda kunskaper om försvarsspel. Med detta summerat blir valet väldigt enkelt för mig, det faller på Fabio Capello. Han har en enorm rutin och en CV som mer eller mindre ingen aktiv tränare kan mäta sig med. Eftersom att han är italienare så är han född med försvarsspelets grunder, och det är som bekant i försvarsspelet som vi fallerat de senaste säsongerna. Med Capello får vi organisation och alla vet exakt vad de ska göra varje minut på planen. Anfallsspelet kommer naturligtvis inte bli lika frejdigt som tidigare, men jag offrar gärna det vackra spelet i hopp om att kunna utmana om titeln på allvar i framtiden.

Tränarfrågan är en som delar oss Spurs-fans i två läger. Det ena lägret vill precis som jag ha rutin, organisation, försvarsstänk, kontringsspel och med det kanske lite tråkigare fotboll. Här nämns förutom Capello även David Moyes, Evertons tränare, som ett bra alternativ. Det andra lägret vill fortsätta i Redknapps fotspår med anfallsglad fotboll där vi spelar ut motståndarna och inte låter dem röra bollen. I detta läger nämns Andre Villas Boas och Roberto Martinez som tänkbara ersättare.

Man kan se det lite som att vi väljer mellan Real Madrid och Barcelona, där jag då förespråkar Reals och framförallt Mourinhos sätt att spela fotboll. Detta tack vare det faktum att Tottenham har de spelartyperna som passar in för den modellen och att försvarsspelet är uppstyrt till 100 %. Skulle nu Daniel Levy gå på den lite mer chansartade modellen så står jag givetvis bakom hans beslut och hoppas att det faller väl ut. Skulle nu Tottenham få en tränare som kan fortsätta den offensiva sagan och vi spelar ut motståndarna än mer, och samtidigt vinner matcherna, så är ju detta det självklara valet! Men jag tror tyvärr inte att vi någonsin kan komma dit och då vill jag hellre se ett Tottenham som vinner matcher än ett som bara spelar fin fotboll.

En sen uppstickare har blivit fransmannen Laurent Blanc, som kom på tapeten först några timmar innan jag skrev klart den här texten. Här får vi väl lite av varje om man tittar på den fotboll som Bordeaux har spelat med Blanc vid rodret. Att försvarsspelet inte fungerar optimalt för Blanc i landslaget ser jag inte som hans fel, utan snarare att man har skador på viktiga spelare i centrallinjen och tvingas spela med Philippe Mexes jämte den lovande Adil Rami. Mexes är helt enkelt för jävla dålig, så då kan man inte begära så mycket. Hur som helst har jag svårt att tänka mig att vi kan få loss Blanc från den posten då det franska fotbollsförbundet med allra största säkerhet kommer förlänga hans kontrakt till VM 2014.”

--!>