Hamrén bröt kontraktet

Den som bänkat sig i TV-soffan för att se den betydelselösa avslutningsmatchen i EM – för Sveriges del, that is – fick sin belöning i form av ett Sverige som släppt allt vad nervositet heter och faktiskt spelade fotboll. Och på köpet vann man mot stormakten Frankrike med 2-0 – ett Frankrike som faktiskt kunde ha bommat kvartsfinalspel om nu Ukraina hade lyckats besegra England.

Inför matchen låg mycket fokus på det faktum att matchen ”inte betydde något”. Visst, den var betydelselös på kort sikt – i kontexten EM – men den var ändå viktig. Efter två på många sätt icke-svenska insatser – jag kommer tillbaka till detta senare – handlade matchen mot Frankrike mer om att få fansen att tro på något. En match kan nämligen bygga drömmer. Fansen bad om en ljusare framtid: ”Ge oss lite drömmar att nära till nästa mästerskap och till tunga kvalmatcher i fjärran länder.”

Erik Hamrén manskap ska förstås ha all cred för sin fina avslutning. Tyvärr är det enklare sagt än gjort att dra för stora växlar av just Frankrike-matchen – den gav oss ett visst hopp inför framtiden, men den kan inte vinna tillbaka de förlorade drömmar vi hade inför mästerskapet.

Efter 1-2 mot värdlandet Ukraina och 2-3 i baken mot de engelska hingstarna var det, med vetskapen om att Sverige var utslaget, enkelt att ta till ord som ”fiasko” och ”katastrof”. De svenska fansen tycks alltid ha mer eller mindre latenta förhoppningar om ett fotbollslag som, även om det kanske inte håller till på fotbollens bakgårdar, i alla fall står och blickar uppåt mot de stora nationerna såsom förstagångsbesökaren i New York blickar mot toppen av skyskraporna.

Med facit i hand fanns alla tecken på ett mediokert EM där. Vi hade aldrig behövt göra mer än att ta på oss de objektiva glasögonen och studera spelarmaterialet. Hade Sverige en reell chans att gå vidare? Nej. Kunde vi ändå ha gjort det? Ja. Så: vad var det som kunde gått bättre – och framförallt, vad var det som gick fel?



Erik Hamren Foto: hvoorspellingenvanoranje.nl


Avtal är till för att hållas
För det första bevittnade vi slutet på en smekmånad. Vissa hävdade att den tog slut en oktoberdag 2010 i Amsterdam. Men 4-1-förlusten i kvalet var snarare det första äktenskapliga gnabbet mellan Erik Hamrén och de trogna svenska fotbollsfansen. Men under själva EM höll Hamrén faktiskt på att förlora den svenska publiken helt – en publik vars hjärtan han vunnit under tiden fram till mästerskapet. Inte bara tack vare den storartade segern mot Holland med 3-2 i avslutningen av kvalet, utan också genom att låta Sverige bli ett lag som kan spela fotboll.

För det andra ska man vara försiktig med att bryta avtal – ett påstående som leder oss in en diskussion om förväntningar. För att få fason på resonemanget ska vi ta steget in i filmens värld.

Precis som när vi sätter oss ner för att titta på en film, så har vi vissa förväntningar inför en fotbollsmatch. Under Lagerbäck visste vi att Moldavien hemma inte skulle bli tal om någon utklassningsaffär. Vi räknade kallt med vinst med två till tre måls marginal. Vi visste också att vi kunde resa till väldigt många svåra bortamatcher och gneta oss till oerhört viktiga poäng. Inte genom den vackra fotbollen, utan genom krympa ytor – Lagerbäcks favorituttryck – lagarbete och lojalitet.

Filmens värld är densamma. Här behöver vi inte ens känna till regissören, eller för den delen veta vilka filmer han eller hon gjort innan. Vi behöver kanske bara veta vilken genre filmen kan placeras i för att få reda på den mest basala informationen: kommer jag skratta, gråta, skrika eller sitta på nålar under de kommande två timmarna?

Det finns ett osynligt kontrakt mellan filmskaparna och publiken. Publiken förväntar sig att vissa saker händer, men likväl att vissa saker inte händer. Pratar vi om Hollywood-producerade filmer så kan vi exempelvis nästa alltid räkna med att filmen har ett gott slut, och vi är säkra på att huvudpersonen inte dör.

Under fotbolls-EM 2012, i alla fall pre-Frankrike, hade en ny känsla kokat upp bland de svenska fansen: ilskan. Ilska över att den svenska staben aldrig drog lärdom av det där smågnabbandet nere i den holländska huvudstaden. Ilska över att naiviteten fortfarande är ett så pass stort inslag i ett fotbollslag som borde ha större självinsikt om sina egna begränsningar.

Hamrén bröt kontraktet med de svenska fansen under EM-slutspelet. Samma kontrakt som han varit med och författat under kvalet, förvisso med osynligt bläck, rev han sönder framför tusentals tillresta fans i Kiev. Vi, fansen, trodde förstås att vi skulle få njuta av det nya Sverige, det som Hamrén introducerat oss för sedan mer än ett år tillbaka: ett lag med ett offensivt inriktat spel, med fokus på bollinnehav – ett spel där vi bjuder till, men kanske förlorar. Ett lag och ett spel att känna stolthet över.

Ett annat alternativ hade kunnat vara att vi fick skymta det gamla Sverige, det Lagerbäckska. Ett Sverige som förstår den sits vi befinner oss i: vi är underlägsna våra motståndare bolltekniskt, men har en struktur och lojala bollspelare som kan få det att funka ändå. Här är inte alltid spelet i fokus, utan resultatet. Vi pratar om ett upplägg som tog Lagerbäck till fem raka EM-/VM-slutspel.

Jag tror de svenska fansen hade accepterat båda, av olika anledningar. Slutsatsen blev varken eller. Eller, om ni så vill, det sämsta av två världar.

Där Hamrén kritiserats för ett spel som inbjuder bättre lag att hitta ytor i ett svenskt lag som tappar förmågan att just krympa viktiga ytor i defensiven – hänger ni med? Tänk Holland borta i kvalet – har han vunnit poäng hos fansen genom sin spelidé. Mot Ukraina skickade han in spelare och gav dem uppgifter som vore han Lagerbäck. Sverige blev defensivt och räddhågset, spelade med många man i defensiven men låg fel mest hela tiden. Mot England överkompenserade han: nu blev instruktionerna att satsa på offensiven. Resultatet spelmässigt var inte helt tokigt: Sverige var minst lika bra som England. Men problemet låg i det blottlagda försvaret, som inte alls fick hjälp av ett mittfält som pressade i helt fel lägen – och inte alls när det som mest behövdes.

Hamrén valde den Lagerbäckska försiktigheten offensivt, medan han vidareutvecklade den ibland svaga defensiven som vi sett i den nuvarande förbundskaptenens lagbygge (bland annat stundtals i matchen borta mot Ungern). Mot England lät han spelarna göra det de gjort bäst hittills under den nuvarande eran: våga spela, våga anfalla. Men defensiven kom inte med på köpet.

Slutligen
Sverige var naivt. Det stod inte att känna igen det gäng som tagit skalper som exempelvis Holland hemma. När man nu mötte lag av sämre kvalitet – för det kan vi konstatera: England vann gruppen utan att imponera (vilket i sig är imponerande) – höll inte Hamrén fast vid de idéer han och staben utarbetat och faktiskt framgångsrikt lyckats implementera. ”Var finns det Sverige vi såg och lärde oss älska under kvalet?” undrade de svenska fasen med all rätta. Identiteten var som bortblåst.

Med i bagaget har vi ändå tre poäng och en prestigefull seger över Frankrike. Det är inte svårt att hitta punkter att arbeta med, men inte heller särskilt svårt att hitta ljusglimtar.

Nu gäller det att ta med rätt väska hem från Kiev. Har Hamrén lärt sig något av resan så borde det vara att inte bryta avtal. Så se för guds skull till att utarbeta och presentera ett kontrakt som båda parter kan skriva under på. Då blir framtiden under Erik Hamrén nog trots allt ganska ljus. Vi har ju Zlatan.

--!>