Måndagsanalysen: West Ham – Aston Villa 1-0

Aston Villa inledde Premier League-säsongen 2012/2013 på sämsta sätt. Trots en bra start på matchen hade Aston Villa svårt att komma till farliga avslut, och allt eftersom matchen led tappade man det fina passningsspel som fanns där de första 25-30 minuterna. West Ham vann med 1-0 efter mål av Kevin Nolan.

Matchen i sig är knappast någon som kommer leva länge i minnet. Villa började lovade, men tappade efterhand. West Ham kommer få svårt att överleva i PL med det spel man visade upp, och vann nog antagligen matchen till följd av att man mötte Villa precis i rätt tid: innan Lambert fått fason på laget och fått det att uppträda såsom han vill.

Vad berättade då matchen för oss? Det första och mest uppenbara är förstås att om Paul Lambert har tänkt genomföra ett nytt, revolutionerande spel så lyckades han i alla fall inte visa det i den här matchen – i alla fall inte fullt ut. Likaväl som det vore dumdristigt att räkna ut laget efter första matchen, kan vi heller inte glädjas alltför mycket åt den lovande inledningen av matchen.

Det som oroar är en fortsättning på den fråga jag ställde i mitt förra inlägg: hur pass väl förberett är Aston Villa egentligen? Jag tycker att laget redan relativt tidigt in i matchen såg trött ut, och man orkade knappast med en ordentlig kraftansamling mot slutet av matchen när man hade läge att trycka på för en kvittering. Samma tanke är även den forne Villa-backen James Collins, numera hos West Ham, inne på: ”Vi passade inte bollen lika väl som Aston Villa, men jag tyckte det såg ut som om vi var i bättre skick än dem. Vi har några starka och kvicka spelare på mittfältet”, sa han till Sky Sports.

Defensiven, som varit en Akilles-häl både under förra säsongen och försäsongen, såg i alla fall bättre ut – även om jag tror att det snarare har att göra med att vi faktiskt mötte ett kommande bottenlag. Och det är framförallt uppåt vi har problem. Kreativiteten – konsten att hitta fram till farliga målchanser – var milt sagt begränsad, faktiskt i många stunder lika håglös som under Alex McLeish. Spelare behöver ha tid på sig att spela ihop, säger någon. Jag håller med, men bara delvis: detta är Premier League. Här har man bara begränsad tid att spela ihop sig. Vi vill inte tappa för mycket mark på att folk ”ska spela ihop sig”. Tålamod måste alltid komma med en touch av kaos, panik och pressade spelare och managers. Annars blir det aldrig bra.

 

Tålamod en dygd?
Allt ovan går att koka ner till en simpel lösning: vi behöver få in mer kvalitet innan fönstret stänger. Daily Mail uppger att Sunderland lagt ett bud på £10 miljoner på Manchester Citys yttermittfältare Adam Johnson. Vi kan börja med att vara med i den fighten. Det ryktas också om att Andy Carroll redan har pratat lite löst med Villa om en övergång från Liverpool (Ian Abrahams på Talk Sport). Det blir knappast tal om några budgetvärvningar, men båda två tror jag passat bra in i Villa. Utöver att vi vinner kreativitet i form av Johnson, får vi också en avslutare av rang.

Jag tror stenhårt på Lambert som manager, men han måste få mer att arbeta med. Jag tror dessutom mycket på den klassiska synergieffekten, ni vet den som hävdar att 1+1 faktiskt kan bli 3. Lyckas vi snärja ett par kvalitetsspelare kommer vi, utöver dessa spelares enskilda styrkor, också få ut mer av spelare som i dag kanske inte levererar i den utsträckning som man kanske kan hoppas på eller till och med förvänta sig. Jag pratar om spelare som Darren Bent, Charles N’Zogbia och Stephen Ireland, till exempel. Med bättre omgivning växer spelare som dessa.

Paul Lambert har gått ut och sagt att tålamod är nyckeln när det kommer till att få tag i rätt spelare. Själv börjar jag dock bli otålig, lite som ett barn på julafton. Jag vill tro att det finns julklappar under den där julgranen redan nu.

--!>