Två förluster tvingar fram värvningar?

När Paul Lambert tog över jobbet som tränare för Aston Villa inför säsongen var han ganska säker på sin sak: han lämnade en mindre klubb för en större, och därmed blev utmaningarna som låg framför honom också betydligt större. Han visste att Birmingham-laget inte har samma starka spelartrupp som för fem-sex år sedan, och han visste också att spenderbyxorna från ägare Randy Lerners sida hamnat allt längre in i garderoben. Han visste att uppförsbacken var lång, men samtidigt att backkrönet kunde skönjas – och att det bakom detsamma väntade en ljus framtid.

Kanske visste han inte exakt hur lång och brant uppförsbacken i själva verket är.

Efter 0-1 borta mot West Ham och nu i lördags 1-3 hemma mot Everton är han nog lite mer säker på sin sak. Han lämnade en trygg post i Norwich – där han var avgudad av fansen – för att komma till en plats definierad av kaos. För det är just vad som kännetecknar Aston Villa som fotbollsklubb just nu. Det gäller både på och utanför plan.

Om vi börjar på planen så går det att analyserna matchen mot Everton på flera plan. Däremot är det svårare att komma fram till det exakta sambandet mellan orsak-verkan. Är det vårt dåliga spel och dåliga självförtroende som gjorde att Everton kunde göra ett tidigt mål och därefter kontrollera matchhändelserna? Eller var det just det oturliga tidiga baklängesmålet som gjorde att vi tappade matchen, och som knappast stärkte självförtroendet? Det vill säga: var baklängesmålet i tredje minuten orsaken till raset i första halvlek, eller var det bara en naturlig konsekvens av spelet och det låga självförtroendet?

Svaret är naturligtvis inte svart eller vitt, men hellre än att gå in och analysera detta går det istället att konstatera något annat som bättre beskriver matchen: vi mötte ett lag som var mycket bättre än vi. Everton hade vunnit matchen även om den utspelat sig på annorlunda sätt. Laget är så pass mycket bättre än Aston Villa.

Utanför plan
Problemområdena, såsom jag ser dem efter de inledande matcherna, är två till antalet: ägarsituationen och ungdomsakademin. Låt mig förklara exakt vad jag menar med dessa.

Randy Lerner står nu inför sitt svåraste test hittills. Villa levde över sina tillgångar under Martin O’Neill-eran och får nu betala priset av att spenderbyxorna då jämt och ständigt låg framme. Nu är det istället hängslen och livrem som gäller vid även den minsta affär. Lerner måste nu – under en tid där han kommit under stor press från fans – visa att han verkligen älskar klubben han äger. Och faktum är att det inte går att göra på många fler än ett sätt. Han måste helt enkelt sätta allt vad lönetak heter åt sidan ett tag framöver och investera i truppen igen. Lambert har på ett positivt sätt påbörjat utrensningen – en utrensning som på intet sätt ska avstanna med tanke på att vi har spelare som Warnock kvar – och Lerners jobb blir att underlätta detta samt ta fram stora checkhäftet och investera under den kommande veckan.

Kanske har Lerner förstått allvaret i situationen efter debaclet så här tidigt in i säsongen. Enligt James Nursey, journalist på The Mirror med goda insiderkontakter i klubben, ska klubben nu shoppa. Så här skrev han på Twitter i går kväll: ”Sounds like #AVFC gearing up for some business this week but dunno who yet or what sort of outlay tbh! Appears x2 defeats had impact”

Det känns som om den enda vägen han kan välja, för att vinna tillbaka fansens förtroende, är att satsa rejält. Och med rejält menar jag inte en marquee-värvning a la Darren Bent för £20 miljoner, utan kanske tre-fyra kvalitetsspelare för samma penning. Exakta positioner har jag nämnt i tidigare poster.

Det andra området har absolut med det första att göra. Aston Villas ungdomsakademi har länge setts som en föregångare i England. Flertalet otroligt lovande talanger, som dominerade i ungdoms- och reservlagsserierna, tog för några säsonger steget upp i a-laget. Problemet är att flera av dem tvingades överge sin tid som juniorer och istället axla ledande roller nästan omedelbart. Som vi vet måste de flesta barn få vara barn, och det är kanske lite det här som ligger Villa i fatet nu. Ynglingarna har inte blommat ut i den utsträckning vi önskat, och det är egentligen inte någon ur den gyllene generationen – med spelare som Bannan, Clark, Gary Gardner, Delfouneso och många därtill – som verkligen greppat chansen och klivit fram. Visst, det återfinns alltid ett par namn i startelvan, men det är snarare ett bevis för hur svag truppen är än ett tecken på hur bra spelarna som kommer fram från akademin är.

Erik Niva sa det väldigt bra i Viasat-studion i lördags (ungefär): ”När jag såg Aston Villas laguppställning tänkte jag direkt att det var en ohyggligt svag elva.” Det är inte svårt att hålla med honom.

Nu har Lambert, Lerner och övriga styrelsen fram till lördag på sig att förstärka laget innan januarifönstret. Blir det ont om värvningar är jag rädd för att hösten blir ovanligt mörk – även med Birmingham-mått mätt.

--!>