Måndagsanalysen: Pusselbitarna börjar falla på plats

I går söndag spelade Aston Villa oavgjort, 1-1, på Sports Direct Arena. Newcastle är numera ett erkänt svårt lag att ta poäng av, inte minst borta, och med tanke på att Villas säsong börjat i moll är en poäng riktigt bra. Resultatet måste anses som relativt rättvist, och båda lagen hade chanser att vinna matchen: Bent och Ireland hade varsin jättefin chans. Bent, otypiskt nog för en målskytt av hans kaliber, valde ett tillslag för mycket och chansen slarvades bort. Ireland å sin sida tog emot bollen, la upp den på vänstern, men visade tydligt varför högern hade varit ett bättre alternativ då bollen hamnade en bra bit utanför målramen. Newcastle hade matchens sista chans, men Cabayes frispark fick inte tillräcklig fart och var inte tillräckligt mycket i krysset för att Villas målvakt för dagen, Brad Guzan, skulle överlistas.

Det som antagligen glädjer Lambert mer än resultatet och poängen är att många av de pusselbitar vi varit oroliga för kommit bort plötsligt föll på plats i det kaosartade pussel vi kallar Aston Villa. Försvarsspelet, som uppenbarligen gäckat Lambert så här inledningsvis, var överlag mycket bra. Och vad viktigare är: det var inte bra för att det fanns en spelare som stod ut över mängden, utan för att försvarsspelet som enhet – som en komponent i laget – var bra. Lamberts idéer för defensiven verkar ha gett resultat. Spelarna låg tight på starka offensiva spelare som Demba Ba och Papiss Demba Cissé, och resultatet var att dessa bara vid enstaka tillfällen tilläts få tid med bollen i farliga lägen.

Presspelet var en revolution. Newcastles mittfält, och backlinje, älskar tid. Ge dem några sekunder för mycket, och du har genast förvandlat Newcastle från ett ganska bra lag till ett topplag i Premier League. Det såg ut som att Villas spelare, i takt med att man såg effekterna av det presspel som Lambert nött på träningarna, växte och genast orkade och ville betydligt mer. Det är lite av bakgrunden till att laget och lagdelarna såg betydligt mer samspelta ut, och var beredda att jobba mer för varandra.

Laget framför allt
Och det är så in i bomben kul att läsa om en tränare som inte bara säger att laget är viktigare än alla enskilda individer, utan som också lever som han lär. När AVTV:s reporter, den lysande Jack Woodward, efter matchen frågade vad Lambert tyckte om Ciaran Clarks starka mittbacksspel – och han var riktigt bra – blev svaret: ”Som lag var vi riktigt bra”.

Det är med laget framför allt låter jävligt klyschigt, jag vet, men när man ser resultatet – i form av spelarnas inställning gentemot fjolåret – så förstår man att Lambert inte bara är tomma ord. Under en utfrågning med fansen säger han också att det är gruppen som betyder något, och att det var det kanske största problemet att ta itu med i Aston Villa.

”Jag tycker att det som saknats mest här är kollektivet, gruppen”, berättar Lambert. ”Sammanhållningen som grupp har inte funnits. Individuellt sett finns det många riktigt talangfulla spelare, men som enskild individ kommer du inte att vinna något. Du kanske framstår som bra när du kommer hem till din fru eller din mamma och pappa och de säger att du har varit fantastisk, men förlorat med 4-0. Det var detta som överraskade mig mest – det fanns ingen sammanhållning. Det måste vi skaffa oss. Om vi lyckas så finns det några riktigt bra spelare här.”

Man skulle kunna hävda att gårdagens match bara var en i mängden, och komma undan med det, men jag tycker det låter tråkigt – framförallt när vi för första gången kan se verkliga framsteg i attityd. Låt oss bara hoppas att trenderna håller i sig.

 


Lamberts fotbollsfilosofi skiljer sig markant från föregångaren McLeishs

 

Mycket att jobba på
Samtidigt ska man ha några saker klara för sig. Det finns problem att ta tag i. Spelet är mycket ojämnt. Kvaliteten på vissa passningar är rent ut sagt bedrövliga. Det gäller i uppspelsfasen, men det gäller kanske framförallt på planens sista tredjedel. Man får inte förstöra ett anfall som byggts upp metodiskt genom att slå en division 6-passning när det gäller som mest. Det här är ett problem som verkligen måste tas tag i. Vi har i nuläget en spelare – Stephen Ireland – som behärskar det här med anfallsuppbyggnad via ett passningsspel, och sedan också har kapaciteten att leverera ett sistapass som leder till en farlig målchans. Resten har en alldeles för hög felprocent.

Lambert är noga med vad han vill ha ut av sina spelare, och av sin träning. Han tror stenhårt på sin filosofi, och på de värvningar som han genomfört (mer om dessa i ett senare blogginlägg). Det kommer därför lite av en överraskning för mig att det är Brett Holman, en värvning av den annars bedrövlige Alex McLeish, som jag tycker personifierar mycket av det som händer i den här matchen: det stenhårda jobbet finns där, presspelet på den offensiva planhalvan var nästintill perfekt medan försvarsspelet och intensiteten fungerade bra; men med tydliga inslag av ”spridda skurar” i de avgörande lägena. Holman slog bort ett par passningar när Villa boxat sig fram till ett bra knockoutläge, samtidigt som han också såg lite väl passiv ut i samband med målet. Ett bra presspel förutsätter bra utförd scouting – i det här fallet kanske lite väl bra. Holman visste mycket väl att Ben Arfas vänsterfot är ett dödens verktyg – men han hade tyvärr fått informationen att högern bara används för att ge vänstern utrymme. Därav gav han fri lejd till fransmannen när han gick åt höger, och det var nog fler än Holman som förvånades över den enorma kraft som Ben Arfas högerfot kunde frambringa.

Här ser vi också vikten av att ha individuell skicklighet i laget. Med Villas resoluta spel krävdes det något extraordinärt av Newcastle för att bräcka Villas försvarsmur. Och det fick dom, den här gången.

Som för att stryka under hur pass mycket tryggare jag känner mig som fan och åskådare under Lamberts Villa jämfört med McLeishs, så behöver jag inte gå längre än till mina känslor när fjärdedomaren höll upp skylten för tilläggstiden. Fem minuter kan vara lång tid med en viktig bortapinne ”att försvara”. Men istället kom jag på mig själv med att tänka: ”Fan vet om inte detta är positivt för oss.”

Den känslan är ta mig tusan obetalbar efter flera år av dysterhet och ångest.

--!>