Monthly Archives: oktober 2012

Analys Match

Måndagsanalysen: Tabellen ljuger

Aston Villa, med tio man under nästan hälften av matchen, lyckades inte besegra Norwich på hemmaplan. 1-1 slutade matchen efter att ett massivt övertag i andra halvlek från bortalagets sida till slut resulterade i en kvittering. Villa ligger nu på 17:e plats, just över nedflyttningsstrecket. Man brukar säga att tabellen aldrig ljuger, men just nu gör den faktiskt det. Det Villa vi ser är inget Premier League-lag.

Joe Bennett idiotgrepp på sin namne i Norwich i början av andra halvlek renderade helt riktigt ett gult kort, och därmed stod det klart att Villa fick spela med tio man resten resten av matchen. Det var mer än man orkade med att hålla, och Christian Bentekes snygga ledningsmål från första halvlek kvitterades med lite mer än tio minuter kvar att spela.

Om matchen

Som neutral åskådare kunde man redan tidigt ta på spänningen i den här matchen. Inte på något sätt när vi talar om intensiteten, som i ett laddat derbyt (till exempel Everton – Liverpool), och inte heller med spelkvalitetens mått mätt, då matchen bjöd på väldigt lite att jubla åt. Nej, det jag menar med spänning har snarare med orolighet, ångest och oro att göra – ni vet sådant spel som bland annat karaktäriseras av missade passningar i massor.

Den enda ljusglimten från hemmalagets sida – utöver Brad Guzans fina räddning på Wes Hoolahans friläge – var Christian Bentekes ledningsmål, där han lugnt och sansat tog ner inspelet från vänsterkanten och placerade otagbart in 1-0. Det var ungefär det vi fick ut av de första 45 minuterna: visst hade Villa en ledning efter första halvlek, och även om den kanske var något orättvis så hade vi den lik förbannat.

Andra halvleken definieras i mångt och mycket av utvisningen på Joe Bennett i den 52:a minuten. Ynglingen visar att rutinen i sådana här sammanhang faktiskt kan betyda skillnad när han, med ett gult kort sedan tidigare, drar på sig ett andra och blir utvisad.

Ett lag som är ängsligt redan innan egentliga motgångar på planen, förvandlas plötsligt till ett korthus som faller ihop så fort en vindpust träffar det. Där man tidigare fick anstränga sig för att se tendenser till spel, tendenser till kombinationer, såg man nu inget alls. I en del matcher slås man av hur lite betydelse det kan ha att spela med en man mindre, men för ett lag helt utan självförtroende och grundspel gick spelet från dåligt till genomruttet.

Redan efter timmen spelad började vi försvara oss, sjunka ner och allmänt uppträda som om matchen var inne på stopptid redan. Chansen för att det skulle hålla i en halvtimme var väl ungefär 1 procent. Norwich, med spelare som vill ha boll men kanske i vanliga fall inte är kapabla att styra matcher i särskilt stor utsträckning, tog genast för sig av de generösa ytor som dök upp och de ständiga felpassningar som Villa-spelarna bidrog med. Man var helt enkelt synnerligen givmilda värdar.

Men efter 30 minuters intensiv press och en förkrossande dominans med en man mer – Norwich hade närmare 60 procents bollinnehav sett över hela matchen – kom så kvitteringen då Villa-spelarna trodde att de kunde ta igen sig när bortalaget fick hörna. En kort variant och ett precist inlägg senare kunde Michael Turner nicka in kvitteringen. Därefter dog den värsta pressen ut, men på stopptid fick Norwich chansen att avgöra, men halvvolleyn flög långt över ribban trots ett fint läge innanför straffområdet.

Analys

Tabellen ljuger inte, säger ordspråket. Fan vet om den inte gör det ändå. Villa är inget Premier League-lag i det skick som laget befinner sig just nu, och Villa Park är ingen plats där någon som vill se bra fotboll beger sig. Tyst som i graven, och man kan ta på ångesten. Skillnaden mot McLeish förra säsongen är marginell.

Vissa hävdar korrekt att vi lider av ett virrigt försvar, men är det egentligen i försvaret den verkliga problematiken återfinns? Misstagen i försvaren finns i alla lag, i massor – kolla gärna igenom highlights från helgen. De är fulla av försvarstabbar som leder fram till farliga lägen och mål för motståndarna. Problemet för oss är att vi inte kan skapa tillräckligt med farliga lägen, så varje misstag där bak blir extra exponerat, dyrbart och svårreparerat.

Brad Guzan var Aston Villas i särklass bästa lirare, med tre-fyra riktigt kvalificerade räddningar – hemma mot Norwich! Herregud. Visst, utvisningen hade en inverkan, säkert en ganska stor sådan när det kom till det enorma bollinnehav som Norwich fick, men det är inte alls säkert att vi hade vunnit matchen ändå. Individuellt, och kortsiktigt, sett är det Bennett som ska bära hundhuvudet, men att diskutera på den här nivån är att lära känna symptomen, inte sjukdomen. Den ligger djupare begravd än så.

Det är spelet, att komma fram till lägen, som är det egentliga problemet. Och det är vi inte i närheten av att komma underfund med.

Ett annat frågetecken är ledarna i det här laget. Vi är vana att ha vikingar ombord, vikingar som står upp i stridens hetta – oavsett vad. Olof Mellberg, Martin Laursen och så vidare – idag har vi ingen som påminner det minsta om dessa. Det närmaste ledare vi kan komma är en holländare som verkligen inte visat upp sig från sin bästa sida hittills under sin Premier League-karriär, och som gärna framställer sig som en tuffing i intervjuer, men som kanske inte lever upp till de hårda orden på planen. Vi har en annan, en irländsk mittback, som är skadad och som förra säsongen lade ner mer fokus på att hitta på otyg med sin mittbackskollega än att spela fotboll.

Man kan väldigt grovt säga att det finns två sorters spelare: de som sätter agendan, ledarna, och den som följer den. Villa har just nu väldigt många som följer. Problemet är att de inte har några att följa, inga att se upp till. När vi stred om Champions League-plats för ett antal år sedan hade vi massor av förebilder, massor av ledare: Gareth Barry, Villa-legendaren med ledaregenskaper att se upp till; Ashley Young, en av de största inhemska talangerna på planen, med ett spel att se upp till; James Milner, mannen med en oslagbar arbetsförmåga – någon att se upp till som förebild när det kommer till hur man måste komma till arbetet varje dag och träna stenhårt.

Idag är stället tomt på förebilder. Medan vi har gott om folk som gärna talar som idoler, så uppträder dom som följare på plan. Vi kan aldrig begära att våra ungdomar ska gå in och dominera på PL-nivå bara någon säsong efter man lirat b-lagsfotboll. Steget är för stort, det är för tidigt. Vi behöver ledare på plan, som dessa följare kan se upp till, imponera på och prestera tillsammans med. Våra bästa spelare – eller de som ska vara det – är helt enkelt för dåliga, både som spelare och som ledare.

Framtiden

Nu har vi gett Paul Lambert nio matcher och bara vunnit en. Ett rotationssystem är lyx för skickliga lag med breda trupper, inte lag inblandade i någon nedflyttningsstrid. Paul Lambert måste gå tillbaka till grunderna, back to basics, och ställa upp med bästa tänkbara lag. Det handlar om att överleva, och det är inget val han har. Det som vi kallar val, att fortsätta experimentera och rotera, är inget alternativ utan något som får en konsekvens i form av nedflyttning.

Med andra ord, spela med dem som presterar alternativt kan prestera. Jag vill se Bent och Benteke på topp, jag vill se Gabby på en kant, jag vill se Ireland centralt på banan – kanske med Herd istället för El Ahmadi bredvid. Jag vill se Dunne tillbaka snart. Skicka ut Clark på en kant.

Förra året överlevde vi för att det fanns lag som var sämre – tveklöst, faktiskt, trots att det blev tight med poängen i slutet av säsongen. I år ser jag inte vilka lag det skulle kunna vara. Det enda laget vi slagit hittills den här säsongen är Swansea, och att påstå att vi är ett bättre lag än dem är att ta i. Man kan argumentera för Reading, QPR, Wigan, West Ham och Southampton när det kommer till sämre trupper, men vi har redan fått stryk mot två av dessa den här säsongen. Roberto Martinez vet hur man överlever, medan Reading och QPR kan garantera uppbackning av trupperna under januarifönstret.

Hoppet står till att Lambert hittar rätt alldeles snart och att vi hänger med fram till januarifönstret, där vi hittar karaktärs- och klasspelare på flera positioner. Hur det ska gå till vill jag inte ens spekulera kring, och inte heller om Randy Lerner är beredd att lägga ner mer pengar på det skadskjutna projekt som heter Aston Villa. Den enda spelaren som vi kan sälja för att få in pengar att handla för är han som räddade oss kvar med sina mål förra säsongen, och som dessutom mer än halverat i värde under loppet av en säsong.

Summa summarum: vi ligger riktigt pyrt till.

Analys Inför

Norwich: En match som måste vinnas

Svångremmen dras åt kring Aston Villas tränare Paul Lambert. De fans som skattade sig lycklig åt en tränare som ville spela fotboll efter dödgrävarstrategin som Alex McLeish presenterade, börjar nu mumla högt efter bara en seger på åtta Premier League-matcher. När Lambert nu ställs mot sitt förra lag finns det bara ett sätt för honom att inte börja gräva sina egen grav: tre poäng.

I den nionde omgången är det så dags för Paul Lambert att ta emot sitt gamla lag, Norwich, på sin nya hemmaarena, Villa Park. Låt oss redan från början slå fast att det rör sig om ett bottenmöte, där Norwich samlat på sig en poäng mer än Villa så här långt. Man kan också välja att göra det enkelt för sig och skippa analyser, vara lika rakt på sak som Tony Pulis fotbollsfilosofi: det här är en match som Aston Villa måste vinna.

Det finns inga om eller men: för att överleva i Premier League med en av de svagaste och känsligaste trupperna så gäller det att ta poängen när de erbjuds. Och även om man inte ska underskatta Norwich så är laget ett erbjudande som Villa måste utnyttja.

Förra säsongen vann Villa hemma med 3-2, men fick stryk med 2-0 borta i sista omgången. Då stod Norwich för en positiv fotboll under Lamberts ledning, medan Aston Villa ansågs stå för det motsatta.

Läget i lagen

Inför matchen imorgon lördag, med tidig avspark klockan 13.45, kommer Norwich stärkta av en imponerande 1-0-seger hemma mot Arsenal i förra omgången. Dessutom meddelar tränare Chris Houghton att man har få skadeproblem som inverkar på laguttagningen, allt medan hemmalaget dras med ett par defensiva aber. Richard Dunne är sedan ett tag tillbaka borta, men även Ciaran Clark och Nathan Baker är stora frågetecken inför matchen. En möjlighet är att dra in Matthew Lowton som mittback och låta Eric Lichaj lira högerback om skadorna skulle sätta stopp för de två förstnämnda.

På mittfältet är det i vanlig ordning mer eller mindre fastslaget att Karim El Ahmadi och Fabian Delph kommer agera centralspelare, medan Brett Holman och Stephen Ireland intar kantrollerna. Här tycker jag dock det finns läge att experimentera mer. Peta Delph, sätt in Ireland på mitten och låt honom styra tempot. Sätt in Marc Albrighton på kanten och låt honom mata inlägg mot forwards. Delph har inte visat något som övertygar mig om att han platser i ett PL-lag.

Uppåt kan det mycket väl bli så att Darren Bent blir placerad på bänken, då Christian Benteke lär vara förstavalet från Lamberts sida. Bredvid honom blir det antagligen Gabriel Agbonlahor som tar plats. Här finns också möjlighet att cirkulera en aning och ”leka” med positionerna. Jag gillar som bekant Gabby i en kantroll, där han ofta kommer rättvänd och kan utnyttja sin fart. Vi får inte heller glömma bort Andreas Weimann, som kom in och räddade Villa vid ett par tillfällen förra året. Här finns alltså alla sorters möjligheter att experimentera oss ut ur måltorkan. Nu återstår det att se hur modig Paul Lambert är när allvaret sätter in.

Kort analys

Det här är som vi konstaterat tidigare en match som måste vinnas – lika mycket för poängen, som för att stämningen i och runt laget inte ska gå från illavarslande till en mindre panikkänsla. Nu finns det liksom ingen tid att ge Lambert – vi måste börja vinna. Aston Villa har vunnit EN ligamatch så här långt, utan att spelschemat varit alltför svårt. Det håller inte. Låt oss hoppas att det handlar mer om en övergångsperiod än ett tecken på att laget inte är bättre än så här.

Det är, i all sanning, något som tiden får utvisa. En hint får vi redan imorgon.

Uncategorized

3 problemområden Lambert måste lösa

Paul Lamberts debutsäsong som tränare för Aston Villa har inte börjat som han tänkt sig. Efter ännu en förlust blir det tydligt att Aston Villa anno 2012-2013 inte längre är ett lag som man kan räkna med ska ha Premier League-status nästa säsong. För att kontraktet ska kunna räddas gäller det att börja agera redan nu – och här är ett par punkter som Lambert bör fundera kring innan sömnlösheten faller in.

Bakgrunden är denna: Aston Villa kryper allt närmare nedflyttningsstrecket i och med 1-0-förlusten borta mot Fulham. Hemmalaget hade greppet om matchen utan att för den delen skapa alltför mycket – därför var det extra surt när Chris Baird, av alla människor, kunde göra segermålet på en hörna i den 84:e minuten.

Det som på förhand såg ut som en tuff uppgift på pappret blev också det på planen. Fulham var rakt igenom det bättre laget, och trots att Villa försvarade sig ganska bra, lös spelet med sin frånvaro. Och även om det är på tok för tidigt att drabbas av panik efter ännu en förlust är det hög tid att lyssna, och reagera, på varningsklockorna som ljuder.

Efter att ha sett matchen mellan i lördags har jag kommit fram till tre akuta frågeställningar som man måste ta ställning till och reagera på redan nu, om inte Aston Villa ska hamna på fel sida nedflyttningsstrecket när säsongen summeras. Vi går från den största, mest övergripande frågan – som måste börja avhandlas redan nu, men som samtidigt inte går att göra så mycket åt förrän senare – och avslutar med de två som kanske kan förbättras redan inom kort.

1. Håller den nuvarande spelartruppen för Premier League, och vad finns det för möjligheter att förstärka den under januarifönstret?

Tittar man på truppen spelare för spelare ser man ganska snart att det är ett gäng hyfsade fotbollsspelare vi ser. Problem är egentligen två till antalet. Det första är att de är just det, hyfsade fotbollsspelare. Det finns få spelare som verkligen visat att de kan prestera på den här nivån, vecka ut och vecka in. Det andra är att laget är ”spretigt” – en samling spelare som tagits hit av olika managers med olika förutsättningar, samt ett par juniorer som har tagits upp från ungdomsleden och genast tvingats hantera krav som vanligen läggs på spelare med åratal av PL-spel på sina axlar. Att få ihop detta sammelsurium av pusselbitar kräver tid – och tid är en bristvara i den moderna elitfotbollen. Kanske framförallt i England.

Det är lätt att säga att vi behöver förstärka i januari, inte minst av den anledningen att dagens samling spelare inte kvalitetsmässigt utgör en trupp för PL. Dessutom är transferperioden positiv på så vis att den ger Lambert fria tyglar att skapa ett lag som han kan stå för, som han har varit med och konstruerat. Att ärva en spelartrupp och de facto bygga en är två vitt skilda begrepp. Det är väldigt få tränare idag som har chansen att faktiskt bygga en från grunden, men vi kan ändå konstatera att Lambert behöver mer tid för att göra laget till sitt.

10 000-kronorsfrågan för Silly Season har vi framför oss redan idag: Har vi råd med en storstjärna som inte presterar? Jag tänker förstås på Darren Bent, som inte verkar ha det största av förtroende från sin tränare. Kanske kan Aston Villa utnyttja det faktum att även om Bent sänkt sitt marknadsvärde med kanske upp till hälften av den summa Aston Villa köpte honom för, så kan man säkert få kring 10 miljoner pund för honom. Detta är förstås fina pengar att handla för.

Vänder man lite på resonemanget så finns det förstås en annan fråga man skulle kunna ställa: Kan det bli aktuellt med ett tränarbyte? I dagsläget vore det självmord att ens fundera över det. Vi är väldigt tidigt in i säsongen och det är få tränare som fått så svåra uppgifter som Lambert när det kommer till att skapa ett vinnande lag. Att byta tränare i sig är inget att sikta på, och den enda anledningen till att Alex McLeish fick så pass lite tid på sig är att hans fotbollsmentalitet helt enkelt gick stick i stäv med hur Aston Villa vill marknadsföra klubben och fotbollen som den spelar. Där skiljer sig Lambert från McLeish.

Med andra ord: Glöm tränarbyte för stunden, och ett bra tag framöver.

2. De startelvor som Paul Lambert presenterar inkluderar oftast en rad förändringar. Men är det inte så att det är kontinuitet det här unga laget behöver?

Vi har kanske inte en jätteung trupp, men startelvorna har de senaste åren generellt sett hållit en väldigt låg genomsnittsålder. Som vi pratat om har detta Moment 22-liknande scenario genomsyrat det mesta Villa tagit sig för den senaste tiden: Laget, och ynglingarna som ockuperat en stor del av det, behöver tid – och tid är en bristvara i PL. Tålamod belönas bara om det finns ett reellt hopp under tunga perioder. Lambert har bara lyckats delvis med detta under inledningen av den här säsongen. Jag tänker förstås på cuptriumfen borta mot Manchester City.

Det är kanske ändå målskyttet som hittills mått sämst av rotationssystemet, där få spelare kan känna sig säkra på sin plats. Utöver att forwards haft måltorka i ligan så har vi inte heller fått överdriven uppbackning från de andra lagdelarna. Darren Bent som ska ge oss mål som ger oss viktiga poäng, bistår i nuläget inte med någonting. Här har vi ännu ett Moment 22 att suga på: Hur ska Lambert kunna ge Bent det tålamod och det självförtroende som han behöver för att börja göra mål, när vi behöver mål nu direkt?

Den sista reflektionen jag kommer göra under den här punkten är en högst personlig, men inte desto mindre intressant, åsikt. Fabian Delph håller inte. Delph har fått mycket förtroende från Lambert och har inte gett mycket tillbaka, mer än ett antal felpass per match och ett allmänt valpigt intryck på planen. Att ynglingen har en viss talang och att han försöker, det ger jag honom, men han håller inte. Dessutom har han fått spela i den lagdel som varit vår kanske största akilleshäl, och som har stor inverkan på att Villa inledningsvis hade svårt att försvara sig och som på sistone inneburit att vi inte kan göra mål. Här måste Lambert tänka om. Innermittfältet måste stärkas.

3. Ett av de största problemen med Villa de senaste säsongerna har varit att vi har varit i stort behov av att sätta våra chanser. Det låter som en klyscha – alla lag mår förstås väldigt bra av en hög mål på chanser-ratio – men Villas effektivitet måste vara hög för att vi ska kunna vinna matcher. Hur måste det här laget spela för att komma till fler, och mer kvalificerade, målchanser?

Lambert gjorde sig känd för en tempofylld fotboll med fokus på spel längs med marken under sin tid i Norwich. Under sina bästa stunder hade Norwich ett fint flankspel, som inte borde vara omöjligt att emulera i Aston Villa. I Norwich hade Lambert ett innermittfält som hade boll i sig, medan han nu sitter låst med ett som hittills inte visat sig kapabelt att dominera matcher. Tempot i anfallsspelet har oftast blivit för lågt, och utan farten har våra yttrar inte fått de ytor som de behöver för att skapa lägen – till skillnad från tiden hos kanariefåglarna.

Ska man spela ett spel med fokus på bollinnehav på offensiva planhalva – och låsa upp försvar – så måste man också ha ett bollskickligt mittfält som kan hitta luckor mot cementerade försvar som intagit sina positioner. Nyckeln för dagens Aston Villa behöver inte nödvändigtvis ligga i att spela sig genom det centrala mittfältet varje gång, utan det viktiga är att få upp ett bolltempo. Ett mer direkt spel – som innefattar långbollar som en del av strategin, utan att för den delen låta spelet styras av dessa – efterlyses härmed.

Detta är något som Lambert försöker skapa, men av flera anledningar har han inte lyckats än. Det stora problemområdet är just ett mittfält som inte kommit upp i det passningstempo som krävs under en fotbollsfilosofi som Lamberts.

Analys Inför

Inför Fulham – Aston Villa

På lördag reser Aston Villa till stora London, och närmare bestämt lilla Craven Cottage, för att ta sig an medelstora Fulham.

Det är dags att försöka samla ihop tankarna efter en intensiv VM-kvalvecka som verkligen tog med de svenska fotbollsfansen på en berg- och dalbana. En knapp 2-1-seger borta mot Färöarna ingöt knappast hopp inför en av de svåraste matcherna man kan tänka sig: Tyskland i Berlin. Hur det gick behöver vi förstås inte gå in närmare på.

Istället är det dags för Premier League igen. För Aston Villas del är det bortamatch som gäller, och det är Fulham som står för motståndet. Man brukar nästan rent reflexmässigt kategorisera Fulham som ett starkt hemmalag, och delvis stämmer det. Man är inte ofarligt borta, men det är hemma majoriteten av poängen inhämtas. Men Aston Villa är inget favoritmotstånd för London-laget. Villa har tre raka matcher utan förlust på Craven Cottage – två oavgjorda och en vinst.

Den här säsongen har Fulham dock börjat på ett betydligt bättre sätt än Villa, med en dubbelt så stor poängskörd (tio mot fem). Under Martin Jol har man hittat en intressant spelmodell som inte sällan är rolig att skåda, och som är som byggd för att skapa kaos hos motståndarna.

En som är duktig på just detta, och som fick chansen att visa det i den svenska landslagsdressen mot framförallt Tyskland, är Alexander Kacaniklic. Den unge svensken har visat upp en bländande form även i klubblaget den senaste tiden, och är en av två orsaker till att kantspelet är det kanske just nu farligaste vapnet i Fulhams arsenal. Den andra heter Duff och är inte ett öl från en känd tecknad TV-serie, utan en irländsk veteran som trots sin ålder fortfarande spelar med en gröngölings glöd, en vesslas snabbhet och en hitmans killerinstinkt.

Läget i lagen
Fulhams tränare Jol pratar inför matchen om ett angenämt problem, nämligen det att ha en nästan helt skadefri trupp till sitt förfogande. Uppåt är det full konkurrens om platserna, och det återstår att se vem av Mladen Petric och Hugo Rodallega som får stiga åt sidan. Jol menar nämligen att Dimitar Berbatov kommer spela. Dessutom kom landslagsveckan lägligt för mittfältaren Mahamadou Diarra, som beräknas vara spelklar tidigare än väntat. Bryan Ruiz är det enda frågetecknet utöver långtidsskadade Simon Davies.

Aston Villa kan också välkomna en rad spelare tillbaka från skador. Stephen Ireland, Joe Bennett och Karim El Ahmadi är alla tillgängliga för spel, medan däremot mittbacken Ciaran Clark riskerar att missa matchen. Samtidigt säger tränare Paul Lambert att han ska undersöka status på landslagsspelarna Christian Benteke, Brett Holman och Brad Guzan.

Det kanske största och medialt mest intressanta samtalsämnet kring Villa är förstås sagan om Darren Bents vara eller inte vara. 24-miljonersmannen har petats till förmån för Benteke de senaste matcherna, och man behöver inte heta Albert Einstein och lösa världsproblem för att förstå att det knappast blir lättare för den engelske målsprutan att ta tillbaka platsen efter Bentekes fortsatta succé i landslaget – han gjorde återigen mål för Belgien i vinstmatchen mot Skottland.

Man kan aldrig anklaga Paul Lambert för att han väljer sin startelva på rutin. I hans värld är fotboll en färskvara, och mycket handlar om inställning och form. Därför är det ingen slump att spelare som nämnde Bent och Charles N’Zogbia, för att ta två tydliga exempel, inte platsar.

Kort analys
Aston Villa har som sagt lyckats bra på Craven Cottage på senare tid. Och förutsättningarna för fortsatt poänginsamling finns där. Men med tanke på Villas något darriga defensiv, och Fulhams anfallsvilja, känns det lite som att Villa måste lyckas bra med sina förehavande på egna planhalvan, samtidigt som man ser till att skapa och nypa dit chanserna. För de kommer dyka upp, chanserna. Villa gjorde exempelvis ingen bra insats borta mot Tottenham sist, men matchen kunde ha fått en annorlunda utgång om Benteke utnyttjat någon av sina två ganska kvalificerade chanser. Marginalerna är små i den här branschen.

Även om Fulham har anfallsvapen i alla lagdelar – jag utesluter absolut inte backlinjen, då Brede Hangeland är en sjukt bra huvudspelare – så är det kombinationen yttermittfältare i form och skickliga avslutare, som exempelvis Berbatov, som är det största hotet. Kan våra orutinerade ytterbackar i största möjliga mån täppa till kanterna och minimera kanonaden från korridorerna, så dör en stor del av potensen i offensiven. På mittfältet återfinns nämligen spelare som Steve Sidwell och Diarra, och även om dessa herrar står för ett par kassar årligen, så är de knappast lika skräckinjagande.

Analys Åsikt Europa Match

Naivt Sverige vann poäng – och svenskarnas hjärtan

En match, två ansikten – och en oerhört viktig poäng. Så skulle man kunna sammanfatta 4-4-matchen (!) mellan Tyskland och Sverige. Men att nöja sig med en sammanfattning vore samtidigt att förneka det svenska landslaget den respekt man är värt – och det vore att skriva ner betydelsen av samma poäng: både rent faktiskt, en poäng kan visa sig oerhört viktigt för kvalificering till VM, men också som symbol för det nya svenska landslaget, inför framtiden.

Den som säger att han eller hon på förhand trodde på svensk poäng kan dra något gammalt över sig. Den som trodde på svensk poäng efter timmen spelad var nog samma person som röstade på Björn Ranelids ”Mirakel” i Schlagerfestivalen.

Första halvlek var en uppvisning i konsten fotboll. Den som såg matchen och inte påstod sig se ett mästerverk i klass med alla legendariska målare vi känner till vid namn – en del av oss kanske framförallt via Teenage Mutant Ninja Turtles – hade nog glömt ta av sig sina blågula glasögon. Ibland gäller det att hitta njutningen även bland det som skadar själen. Det, om något, har jag lärt mig av alla år som supporter till lag som Aston Villa och svenska landslaget.

Olympiastadion denna kväll var som en enda stor laddad partikel – för de segervissa tyskarna var den en positivt laddad proton, för de underlägsna och på förhand uträknade svenskarna var den en elektron som släppte ifrån sig gigantiska och felaktiga vibbar: ikväll har vi ingen chans. På det personliga planet var kemin mer balanserad än så: med vetskapen om att slaget mer eller mindre är förlorat på förhand kommer ett visst lugn, och med det en sundare inställning – i alla fall för själen.

Dessutom hade det svenska landslaget positiva minnen med sig från ”den där matchen”, den mot Paraguay i VM 2006. Den dagen Berlin i allmänhet, och Olympiastadion i synnerhet, blev något så ovanligt som en K-märkt plats utanför svenskt territorium. Den 16 oktober 2012 var skådeplatsen förvisso densamma, men förutsättningarna fundamentalt annorlunda. Då: ett medelmåttigt Paraguay mot ett pålitligt Sverige. Nu: världens kanske främsta landslag mot ett naivt, oprövat och osäkert kort vid namn Sverige.

Hade Erik Hamrén ett ess i rockärmen? Satt han på inside information som ingen av oss kände till? Det var den enda logiska slutsatsen av en startuppställning som fullständigt skrek ut ”Kör över oss!”

Matchbild 1
Man kan diskutera Erik Hamréns laguppställning i evigheter. Man har verkligen rätt att ifrågasätta hans rakt igenom dumdristiga beslut att spela Pontus Wernbloom och Rasmus Elm tillsammans mot den enda Berlinmur som står kvar än idag: det Bastian Schweinsteiger-ledda mittfältet. Vi som trodde att Hamrén filat bort naiviteten från den delen av CV:et som han helst inte vill visa upp för framtida arbetsgivare, vi hade fel. Det blev kattens lek med råttan.

Inte för att det var Wernbloom och Elms fel. Sverige hade ett lag som inledningsvis var så övertygade om sin underlägsenhet att det blev en självuppfyllande profetia. Lägg därtill att tyskarnas segervisshet och självförtroende förvandlade laget till en oövervinnerlig maskin. Det oförklarliga med detta är att insikten också blev början på slutet för de svartvitröda.

Men det förstod man först efteråt. När man som åskådare bänkat sig började allt precis enligt manus. Innan två minuter passerat hade Thomas Müller två chanser att ge Tyskland ledningen, bland annat en stolpträff. Det var i sanningens namn en förvarning om det som komma skulle. Sverige fick inte vara med och leka alls, och efter ett par drömmål och ett Per Mertesacker-mål var det uppförsbacke de luxe för Sverige i halvtid. Det var aldrig tal om att vända matchen, det var tal om att rädda hedern. Man vänder inte 0-3 borta mot Tyskland. Man gör inte det.

Men tyskarna hade glömt att Olympiastadion numera är Sveriges nationalarena. Ingen kommer hit och leker med oss hur som helst, inte på vår egen lekpark. Det spelar ingen roll om dem som vill leka råkar komma från trakten.

Matchbild 2
I andra halvlek hamrade Zlatan et al, likt Neil Armstrong på månen den där dagen i juli 1969, ner den svenska flaggan på mittpunkten och förkunnade området svenskt. Han fick med sig Kim Källström och resten av laget.

Och det är väl vid det här laget det är dags att introducera huvudpersonen. Kim Källström petades för att Hamrén inte trodde att han skulle ”klara av jobbet”, men likväl fick han kortfattade men tydliga instruktioner när han väl fick chansen att gå in och göra just det: ”Gå in och vänd matchen”.

Man såg redan de första minuterna av andra halvlek tendenser till Källströms betydelse på plan. Sverige fick tid på mittfält, man fick en boll att leka med, och den så skräckinjagande gräsplanen blev plötsligt till en ocean av ytor att beta på. Ytor är också något som Tyskland gillar, förstås, och när Sverige bestämde sig för att bjuda värdarna på lite gräs att tugga på för de tyska dobbarna stod det plötsligt 4-0 med en halvtimme kvar att spela av den ordinarie matchtiden.

Det som hände därefter är historia – en historia vi aldrig släpper, men gärna kryddar till lite. Nej, Sverige pressade inte tillbaka Tyskland under hela andra halvlek och nej, Sverige skapade inte chans på chans. Vi hade totalt runt sex chanser i andra halvlek – vilket i sig är ett jättebra facit, förstås – och satte fyra av dem. Det kallas effektivitet.

Amerikanerna har ett jättebra ord för det som vi tog, och det som tyskarna samtidigt släppte ifrån sig: momentum. Det syntes inte jättetydligt efter Zlatans reducering till 1-4, men det kunde skönjas efter Neuers tavla som innebar att Mikael Lustig numera kan titulera sig målskytt i lejonets kula. Sverige hade fortfarande inte ett enormt bollinnehav, men när man fick bollen VILLE man saker som man inte velat tidigare. Viljans triumf – ett begrepp som blev en film i en tid som varken tyskarna eller vi vill se tillbaka på – ledde oss in på vägar där Sveriges kanske svagaste lagdel plötsligt hamnade i fokus.

Högerbacken Mikael Lustig hade redan presenterat sig med ett mål och ett missat läge, och Safari ville inte vara sämre. I ett pressat läge levererade han en djupledsboll av modellen vacker. Inhoppande Alexander Kacaniklic, som stod för en rakt igenom fenomenal insats, hittade den ende svenske spelaren i straffområdet. Elmander, i sin tur lyckades, hitta luckan mellan benen på Holger Badstuber – den tyska backen som inte hade marginalerna på sin sida; varken här eller vid Lustigs reduceringsmål – och vips var det faktiskt match igen.

Vi pratade tidigare om Hamréns naiva inställning till matchen – om ett mittfält som inte höll måttet, om ett landslag som hade som mål att komma undan med hedern i behåll. Det vi kan konstatera är att samma naiva Sverige faktiskt vann en poäng. Det går liksom inte att argumentera bort slutprodukten. Och när det där magiska kvitteringsmålet kom, så kom det som en produkt av ett Sverige som ville, och ett Tyskland som inte ville (något annat än att matchen skulle ta slut). Ett räddhågset lag är inget bra lag – det är fler än Hamrén som sagt de bevingade orden tidigare – oavsett om det heter Tyskland, som sagt, men när debuterande Tobias Sana missade det där läget med bara ett par minuter kvar kändes det motigt.

Men då klev han fram, huvudpersonen. Istället för att vända upp, spela tillbaka bollen från den farliga ytan, valde Källström att – med bara minuten kvar av tilläggstiden – gå till strid med det kraftfullaste av vapen: hans vänsterfot. Ett snabbt inlägg och ”bom-bom, swop swop” – för att citera en före detta förbundskapten – så låg bollen framför Rasmus Elm, som trots att han ”inte kände sina egna ben” kunde ge bollen en skjuts in i mål. Upphämtningen, den osannolikaste av alla de osannolika, var ett faktum. 4-4!

Mer än en poäng
Poängens betydelse i VM-kvalgruppen ska förstås inte underskattas. Det kan vara den som är skillnaden i slutändan. Men den är kanske än viktigare i sin kontext, efter de 90 minuter plus stopptid som vi bevittnade. Eller: som symbol för nya tider, som ett hoppets flaggskepp.

I mitt förra blogginlägg pratade jag om matchen inte hade sin främsta betydelse i poängen som stod på spel: det handlade om att vinna tillbaka svenskarnas, fansens, hjärtan. I min enfald trodde jag att vi var tvungna att slopa allt vad naivitet heter för att kunna lyckas med det – jag hade fel. Hamréns naivitet fanns där, men kanske var den inte lika stark den här gången: kanske var viljans triumf starkare.

Och de svenska fansen? Tja, precis som demokraterna i USA behövde en presidentkandidat att verkligen tro på inför valet 2008 – och också fick en i Barack Obama – behövde vi något att sätta vårt hopp till, något att kanalisera all vår tro och allt vårt engagemang mot. Vi fick det inte i form av en taktiskt triumferande förbundskapten och inte uteslutande heller i lagets ledargestalt på plan, Zlatan, utan snarare i form av det svenskaste som finns: kollektivet.

Det var laget som såg till att svenska fotbollslandslaget spelade in sig i svenskarnas hjärtan igen. Vägen mot VM är lång och snårig, och de här extra krafterna i form av nio miljoner pumpande hjärtan kan visa sig avgörande i slutändan. För tro river murar.

Analys Åsikt Europa

Hur ska naiva Sverige närma sig Bragdguldet?

16 oktober, 2012. VM-kval. Mäktiga Tyskland mot ett svenskt landslag som vi inte riktigt vet var ni har. Likt Tom Cruise rollkaraktär i Mission: Impossible ska spelarna övervinna rädsla, enorma hinder och farliga motståndare och lämna den tyska huvudstaden med poäng i bagaget. Hur det ska gå till är det dock ingen som vet: är det ens möjligt utan Lasse Lagerbäcks pärm?

Sverige under Erik Hamrén är ett annorlunda landslag än det under Lars Lagerbäcks ledning. Många skulle säga att Sverige spelar ett ”modernare” spel, ett där ytterbacksplatserna faktiskt ockuperas av på positionen skolade spelare, som dessutom har en ”positiv” ålder och som vågar följa med upp i anfallen. Men det fina som det nya, yngre Sverige har gett oss i form av ett mer flödande offensivt spel, har också satt sina avtryck i en betydligt mer otrygg defensiv.

Borta är Lagerbäcks pärm: själva epicentrum för filosofin inom svensk landslagsfotboll – eller, om ni vill, spelarnas trygghet. I denna verklighetens ”Gröngölingsbok” fanns svaret på alla frågor spelarna kunde tänkas ha angående position med och utan boll, löpvägar för låga respektive höga försvarslinjer samt varianter för defensiva och offensiva fasta situationer. Hamrén lär ha hamrat, om ni ursäktar, in sina egna versioner av budskapen, men pärmen finns inte där – och det verkar som om tryggheten i spelet har blivit lidande.

Det nya, modernare Sverige har spelare som tror på sig själva samt en ledare som också har förmågan att, med amerikansk retorik, basunera ut det kanske svenskaste som finns: ”Tillsammans är vi starka – tillsammans är vi JÄVLIGT starka!” Men frågan är hur långt det räcker när vi lämnar för en plats som visserligen inte ligger långt bort geografiskt, men som rent fotbollsfilosofiskt snarare – om vi ska fortsätta Kalle Anka-metaforen – måste liknas vid Långbortistan. Tysklands landslag står för mycket av det som publiken anno 2012 vill ha ut av fotbollen, och tycks alltid få fram talanger som gör att tappet av spelare som snart pensioneras inte blir så kännbart som i andra fall.

Lärt sig läxan
Vi har faktiskt, under Hamrén, redan upplevt en liknande resa som den vi tar mot Berlin imorgon. Då, i Amsterdam, blev naiva Sverige med en ny förbundskapen vid rodret – en förbundskapten som trodde att han hade världen för sina fötter, när han de facto redan på pappret med laguppställningen på hade klampat i klaveret – utklassat och förlöjligat. Svenska fotbollslandslaget och publiken sa ”nej tack” till den moderna fotbollen i den formen – framförallt om det skulle se ut som det gjorde mot Holland.

Har Sverige under Erik Hamrén lärt sig läxan? Med största sannolikhet har man det; man har lärt sig att man inte kan åka till sina europeiska storebröder söderut och försöka spela ”modernt” – i betydelsen offensiv och flödande fotboll. Man har lärt sig att Sverige, individuellt sett, inte räcker till mot de stora nationerna. Det är kollektivet som måste lyckas, som måste spela sig samman som en enhet – man måste göra det tillsammans, och man måste göra det JÄVLIGT snabbt. Det finns dock tyvärr väldigt få saker i det svenska spelet som får mig att tro att en darrig defensiv kan förvandlas till en ramstark sådan över en eller ett par nätter.

Man ska dock inte luras till att tro att segermatchen mot Färöarna borta i fredags har speciellt mycket med morgondagens mot Tyskland att göra. Den vanliga missuppfattningen och logiska kullerbyttan som kan låta något i stil med: ”Vinner vi knappt över Färöarna, får vi storstryk mot tyskarna”, står sig slätt. Förutsättningarna inför matcherna är ungefär så olika  som de kan bli. Samtidigt är inte Hamrén dummare än att han känner till de begränsade möjligheterna vi har att ta poäng – och på sätt och vis har Sverige allt att vinna.

In från kylan?
Detta gäller kanske framförallt de svenska fansens hjärtan. Det är framförallt här möjligheten med stort M återfinns. Hamréns landslag är inte älskat. Det ”moderna” spelet som Hamrén introducerade för publiken fick en kanonstart, och smekmånaden varade som bekant ända fram till den där matchen mot Holland. Och även om kärleken blomstrade upp mot samma motståndare hemma i Stockholm – där Sverige blev klart för EM – kom vardagslunken i förhållandet tillbaka igen. Och det naiva Sverige vann få sympatisörer under EM, även om segern mot överskattade Frankrike gav förhållandet hopp igen.

En bragdmatch som vinner hjärtan – det är vad de svenska fansen vill se i morgon mot Tyskland. Skulle den på något sätt medföra poäng så är det oerhört välkommet, men det inte så troligt. På ledarsidan vill vi se att Hamrén har greppat det här med ett ”modernt” defensivt spel – att han kan anpassa spelet, att han kan bli en bättre matchcoach. Det enda vi kan kräva är att det slits hårt, och att spåren av naivitet som kommit tillbaka i mer eller mindre varje match, hålls till ett absolut minimum.

För den som bara slängde de minsta av getögon mot Irland – Tyskland i fredags förstår nog. Irland visste att man var ett betydligt sämre lag än sina motståndare, men inför hemmafansen ville man bjuda upp till dans. Resultatet blev därefter. Nu vet Sverige hur det funkar att agera naivt mot Tyskland. Sverige kommer knappast gå i den fällan. Vi åker inte till Olympiastadion för att bjuda upp till dans, vi är här för att tacka nej till varje typ av vals som tyskarna kommer ställa frågor kring. Nu gäller det att hålla sig på benen.

Analys Match

Kräftgången fortsätter – stryk mot Tottenham

Aston Villa hade sina chanser att ta ledningen borta mot Tottenham. Christian Benteke, som återigen petade Darren Bent, hade två riktigt fina chanser som borde resulterat. Och som det brukar straffar sig sådant här slarv. Tottenham kunde turligt ta ledning med 1-0 efter hörna, och efter det var laget aldrig hotat. Matchen slutade 2-0.

Hemmalaget Tottenham kom in till matchen med tre raka ligasegrar i bagaget. Självförtroendet var sålunda på topp. För Aston Villas del är det kanske lite värre ställt på den fronten – trots att man spelat bra fotboll från och till har inte poängen trillat in i den utsträckning som laget hoppats på. Och redan från start hamnade Villa på efterkälken, och Spurs kunde vaska fram både en och två halvchanser inom loppet av fem-sex minuter. Under resterande delen av första halvlek var Tottenham det spelförande laget, utan att för den delen skapa några större chanser. Gabriel Agbonlahor fick så när en tå på bollen efter en fin framspelning av Brett Holman, men hemmalagets målvakt Hugo Lloris – som petade Brad Friedel – hann före.

Andra halvlek började betydligt mer intressant med Villa-ögon sett. Christian Benteke fick en fin möjlighet med vänstern precis i början, men hans skott hamnade rakt i famnen på fransmannen i hemmakassen. Lite drygt fem minuter senare skulle dock den stora chansen dyka upp, även denna gång för Benteke. Efter ett dåligt utkast av Lloris hamnade bollen hos Marc Albrighton, som med sin patenterade högerdoja hittade belgarens panna. Men trots att ynglingen ostörd fick rikta sin nick smet den några centimeter utanför stolpen.

Och mycket riktigt fick Villa betala dyrt för missarna. I 58:e minuten hamnade bollen hos Jermain Defoe efter en hörna, och även om hans skott skulle hamnat utanför målramen tog den en så pass – för Tottenham – lycklig bana på Steven Caulker att den ändå hittade in bakom Brad Guzan. Efter den här chocken hämtade sig aldrig Aston Villa, och även om Darren Bent kom in framför sina forna fans så kunde Villa inte mäkta med något tryck. Istället hittade snabbe Aaron Lennon en lucka och vips var det 2-0 och ridå på riktigt.

I poängbehov
Vi pratade om poäng tidigare. Under Paul Lamberts ledning har Villa tagit fem poäng på sju matcher – inte ett facit att vara stolt för. Redan nu har det börjat koka bland forummedlemmar på diverse Aston Villa-sajter: panik, kaos, sparka tränaren och så vidare har – hör och häpna – redan dykt upp.

Det är kanske dags för en reality check kring vad Aston Villa anno 2012/2013 är. Det är alltför lätt att identifiera sig med det Villa vissa av oss såg i början av 80-talet, eller ännu fler av oss som upplevde ligacuptriumf i mitten av 90-talet. Och för den yngre generationen som såg Olof Mellberg, Martin Laursen, Ashley Young och andra stjärnor ta oss så nära Champions League man bara kan komma – och detta för blott tre-fyra år sedan – är det nästintill en skymf att se att laget idag bara är splittror av detta.

Höga krav ska man ha, men orimliga krav tillhör inte den kategorin. Lambert har haft en försäsong, ett par cupmatcher och sju ligamatcher på sig att sätta in prägel på laget. Det är långt ifrån rimligt att bedöma – och framförallt döma ut – en tränare efter den här tiden. Hans spelidé är väsensskild från Alex McLeishs, och det finns ändå tendenser som tyder på att spelet den här säsongen kommer vara mer underhållande än förra säsongen, samtidigt som det också genererar fler poäng.

Tyvärr har spelschemat inte varit särskilt svårt, vilket förstås gör besvikelsen något större när poängen inte trillat in. Men ibland måste man tvinga sig själv att förstå situationen, och mana fram ett tålamod. Vi är inget lag för Europa, och med sju matcher spelade går det inte heller att döma ut oss som kandidater att trilla ner. Det är i den sitsen vi befinner oss, fram till dess att något dyker upp som kan få mig att ändra ståndpunkt.

Analys Inför

Inför Tottenham – Aston Villa

På söndag klockan 16 är det avspark i matchen mellan Tottenham och Aston Villa på White Hart Lane. Lyckas hemmalaget ladda om batterierna efter en tuff Europa League-drabbning med Panathinaikos i går torsdag, och vilket motstånd kan ett ojämnt Aston Villa svara för?

Tottenham är onekligen ett lag som aspirerar på en position bland de sex främsta, och är kanske till och med en kandidat för en av platserna till Champions League. I manager André Villas-Boas har man en av spelets mest spännande managers. Hans filosofi verkar så smått ha fått effekt på ett annars ganska slöstartat lag, och 3-2-vinsten borta mot Manchester United senast gav utan tvekan självförtroendet en extra boost.

Till söndagens möte kommer man behöva klara sig utan Kyle Naughton, Scott Parker, Jake Livermore, Benoit Assou-Ekotto och Younes Kaboul – en ganska så tung skadelista. Men Tottenhams trupp är relativt bred, och man har ersättare som kan gå in och ersätta dessa gentlemän relativt väl. Tappen ska med andra ord inte behöva påverka laget i någon större utsträckning. Dessutom räknar man med att Emmanuel Adebayor är tillbaka efter en tids frånvaro. Villas spelare kommer sannolikt att ställas mot två gamla lagkamrater i form av den handskförsedde amerikanen Brad Friedel och den vindsnabbe ytterbacken Kyle Walker.

För Aston Villas vidkommande gäller att Stephen Ireland och Richard Dunne kommer missa matchen, medan däremot resterande del av a-truppen är tillgänglig för spel. Det spekuleras däremot vitt och brett om flertalet positioner – kanske framförallt om Darren Bent återtar sin position på topp, efter att ha förlorat den inför derbyt mot West Bromwich förra söndagen.

Kan ett aningen slitet Tottenham prestera max mot ett Aston Villa som fortfarande inte riktigt hittat sin identitet under Paul Lambert, ja då vinner hemmalaget den här matchen åtta gånger av tio. Men kan Villa komma upp i den nivå man bitvis visat, så finns det kapacitet att sno med sig poäng från London. För att det ska kunna gå så krävs det att försvaret visar upp en helt annan attityd än under merparten av de senaste matcherna, samt att vi sätter de få chanser vi kommer skaffa oss.

Analys Match

Aston Villa – West Bromwich 1-1

Ett sent mål av en inhoppande Darren Bent räddade en poäng till Aston Villa i derbyt hemma mot West Bromwich. Men det kändes som om det kunde ha blivit fler poäng än så.

Efter att Aston Villa börjat väl försiktigt de första tio minuterna av matchen var det hemmalaget som styrde tillställningen ända fram till det förödande baklängesmålet. Shane Long, som använde sig av både tur och skicklighet, styrde in 1-0 till gästerna i början av andra halvlek – och då svängde pendeln. WBA verkade ha kontroll över händelserna.

En serie byten av Paul Lambert – kring den 70:e minuten – ledde dock till att Villa hittade trycket mot gästernas mål, och petade men inbytte Darren Bent kunde till slut rädda en poäng med strax över tio minuter kvar av matchen. Även om Villa kanske ändå borde vara nöjt med en poäng, så kunde det ha blivit tre med lite mer beslutsamhet framför kassen. Poängen är dock viktig med tanke på de två svåra ligamatcherna på bortaplan som nu väntar – Tottenham på söndag och Fulham lördag den 20 oktober.

Jag tänkte presentera mina tankar kring matchen på ett nytt sätt, nämligen genom spelarbetyg på de Aston Villa-spelare som deltog. Så här utläser ni betygen:

6 = Paul McGrath-klass (överjordisk insats)
5= Olof Mellberg-klass (mycket bra)
4 = Ian Taylor-klass (bra)
3 = Mark Draper-klass (godkänd)
2 = Curtis Davies-klass (underkänd)
1 = Steve Sidwell-klass (dålig)
– = Bosko Balaban-klass (totalt värdelös)

Brad Guzan 3
Om vi börjar med målet: där hade Guzan inte speciellt mycket att göra. Han är på bollen, men träffen från Longs fot ligger alldeles för nära för att han ska kunna rädda. Annars agerade amerikanen stabilt, utan att utmärka sig.

Joe Bennett 3
Liksom hela backuppsättningen hade Bennett lite problem att hålla linjen där bak. Ett par misstag i försvarsspelet vägdes dock upp av en vilja att gå framåt, vid ett par tillfällen fick han visa upp sin fina vänsterfot som kan komma väl till pass framöver. En fullt godkänd Villa Park-debut.

Ciaran Clark 2
Enskilt skulle jag kunna ge en trea till Clark, men han är ju trots allt en väldigt viktig pusselbit i det som kallas försvaret – och det kollapsar alldeles för ofta. Viljan, spelet i luften och hotet i offensivt straffområde gillas, men det saknas resoluthet i samarbetet med Vlaar, och inte sällan ligger delar av backlinjen fel.

Ron Vlaar 2
Generalen skulle även han kunna få en trea individuellt, men han lyckas inte alltid kommunicera, eller få de andra att förstå, budskapen. Försvaret som enhet fungerar inte speciellt bra just nu, och målet är en produkt av att enheten ligger fel från början.

Matt Lowton 1
Vem kan glömma Lowtons drömmål mot Swansea? Det känns dock som evigheter sedan, och Lowton har stora problem med många saker. Det hjälper som sagt inte att försvaret har kommunikationsissues – den forne Sheffield United-spelaren har stora problem med både en mot en-spelet och med passningsspelet. Long utnyttjade ynglingens virrighet vid ett par tillfällen, och det syntes att WBA:s coach Steve Clarke byggt upp stora delar av lagets presspel mot att Villas uppspel skulle börja hos Lowtons på högerkanten. Inget bra betyg.

Marc Albrighton 1 (ut 66 min)
Även om Albrighton tenderar att försvinna i matcherna, kan man ofta lita på att han – när han får bollen i hyfsat fritt läge på kanten – slår kvalitetsinlägg. I går såg vi inga sådana överhuvudtaget. Albrighton var inte med i samma match som de andra, och gick till och med och gömde sig. Har en lång väg kvar att vandra innan formen är tillbaka.

Fabian Delph 2 (ut 71 min)
Ingen kan klaga på Delphs inställning – det man skulle kunna ifrågasätta är om hans kvaliteter verkligen håller för PL. Delph försökte spela enkelt och gick ner djupt och hämtade boll när spelet låste sig, men i vanlig ordning slår han bort massor med passningar och väger lätt vid åtminstone ett par tillfällen. Jag ser inte talangen i Delph överhuvudtaget.

Karim El Ahmadi 3
Aston Villas laguppställning bestod av två djupt sittande mittfältare, som båda vill bygga upp spel från egen planhalva. Det funkar under förutsättning att kantspelet stämmer till 100 procent, och det gör det verkligen inte just nu. Karim El Ahmadi stod inte ut, men gjorde det man kan förvänta sig och utförde det som Lambert hade sagt åt honom att göra. Lämnar en del i övrigt att önska i närkampsspelet och saknar en offensiv dimension som Villa skriker efter i Irelands frånvaro (men som sagt, det är inte dessa uppgifter som KEA är på plan för att utföra).

Brett Holman 4
Härmed utnämner jag Brett Holman till det viktigaste arvet som Villa fått av Alex McLeish – ja, utöver läxan att aldrig, aldrig mer ta in någon person från Birmingham City. McLeish värvade visserligen australiensaren, men fick aldrig chansen att förstöra honom. Holmans arbetskapacitet är imponerande, och hans fina vänsterhalvvolley var nästan värd ett bättre öde. Kan han bli lite mer precis med sistapassningarna, och stänka in ett par baljor längs med vägen, kan detta mycket väl bli vårt viktigaste nyförvärv.

Gabriel Agbonlahor 3
Agbonlahor levde upp till den beskrivning jag gav honom i mitt förra inlägg i fredags – han blandade och gav. Nu måste bolltouchen bli bättre, och när den väl blir det så kommer motståndarna inte att få det lätt. Man såg tendenser till Gabbys farlighet vid ett par tillfällen, och 90 minuter under bältet gjorde honom gott inför framtiden.

Christian Benteke 2 (ut 68 min)
Om Gabby blandade och gav är detta en beskrivning som även passar väl in på den 21-årige belgaren. Benteke kan bli väldigt bra, men då måste han putsa till flera delar av sitt spel: mottagningarna, till exempel, som varierar väldeliga i kvalitet. Likaså måste han bli lite rappare och tryggare i straffområdet. Han hittar rätt passager, intar rätt positioner, men står nästan på hälarna ibland. Och varje hundradels sekund spelar roll i offensivt straffområde. En mer alert Benteke hade med största sannolikhet hamnat i målprotokollet. Det positiva återfinns i hans storlek, där vi kan se en potential som en framtida targetplayer. WBA:s spelare, med Jonas Olsson i bräschen, hade stor respekt för honom.

Charles N’Zogbia 3 (in 66 min)
Zoggy får godkänt för sina dryga halvtimme. Han kom in med ambitioner, och försökte hela tiden hitta luckor på WBA:s planhalva. Zoggy kom in i ett tacksamt skede, där Villa så smått börjat få en stor del av bollinnehavet, men gjorde det bra. Saknar dock en hel dos självförtroende för att gå vinnande ur viktiga en mot en-situationer – hans signum under tiden i Wigan.

Darren Bent 3 (in 68 min)
Var säkert besviken när han petades, men kom in och gjorde det han skulle: mål. Visade sig kanske inte alltför mycket utöver det, men alla vet vad Bent går för – och det är högst troligt att han får starta nästa match.

Barry Bannan 3 (in 71 min)
Bannan kom in och gav mittfältet en offensiv touch, och underlättade spelet längs med marken. Villa fick ett bättre flow i spelet när han kom in, och trycket blev mer markant eftersom passningsvägarna började peka framåt oftare – tidigare var det mycket sidled och bakåt.

Paul Lambert 3
Paul Lambert fick svara på frågor om Bents petning in absurdum, men hanterade dem fint. Och gällande Bents petning så är den väl inte så konstig? Bent har inte varit jättebra på sistone, alltmedan både Benteke och Gabby visat på stora intentioner. Dessutom slängde Lambert in nämnde Bent i rätt läge, och tillsammans med de andra bytena vändes matchen till Villas fördel igen.

Jag sätter dock ett frågetecken för innermittfältet, som är direkt svagt offensivt i Stephen Irelands frånvaro. Bollinnehavet växte sig starkt allt eftersom matchen spelades, och Villa var det bättre laget, men det riktiga tempot som behövts uteblev – inte minst för att laget helt enkelt saknade offensiva spelare centralt. Det blev bättre med bytena, men i matcher som ska vinnas – WBA borde tillhöra den kategorin – ska man kanske slå en något mer offensiv ton redan i startelvan.

Det stora problemområdet just nu är kanske försvarsspelet och samarbetet spelarna emellan. Kommunikationen brister, och att en nästan ouppbackad Shane Long kunde dominera så pass mycket – hitta så mycket rätt i löpvägarna – är inget bra tecken. Bäva månde Villa när exempelvis kvalitetsspelare som Jermain Defoe håller låda nästa söndag.