Kräftgången fortsätter – stryk mot Tottenham

Aston Villa hade sina chanser att ta ledningen borta mot Tottenham. Christian Benteke, som återigen petade Darren Bent, hade två riktigt fina chanser som borde resulterat. Och som det brukar straffar sig sådant här slarv. Tottenham kunde turligt ta ledning med 1-0 efter hörna, och efter det var laget aldrig hotat. Matchen slutade 2-0.

Hemmalaget Tottenham kom in till matchen med tre raka ligasegrar i bagaget. Självförtroendet var sålunda på topp. För Aston Villas del är det kanske lite värre ställt på den fronten – trots att man spelat bra fotboll från och till har inte poängen trillat in i den utsträckning som laget hoppats på. Och redan från start hamnade Villa på efterkälken, och Spurs kunde vaska fram både en och två halvchanser inom loppet av fem-sex minuter. Under resterande delen av första halvlek var Tottenham det spelförande laget, utan att för den delen skapa några större chanser. Gabriel Agbonlahor fick så när en tå på bollen efter en fin framspelning av Brett Holman, men hemmalagets målvakt Hugo Lloris – som petade Brad Friedel – hann före.

Andra halvlek började betydligt mer intressant med Villa-ögon sett. Christian Benteke fick en fin möjlighet med vänstern precis i början, men hans skott hamnade rakt i famnen på fransmannen i hemmakassen. Lite drygt fem minuter senare skulle dock den stora chansen dyka upp, även denna gång för Benteke. Efter ett dåligt utkast av Lloris hamnade bollen hos Marc Albrighton, som med sin patenterade högerdoja hittade belgarens panna. Men trots att ynglingen ostörd fick rikta sin nick smet den några centimeter utanför stolpen.

Och mycket riktigt fick Villa betala dyrt för missarna. I 58:e minuten hamnade bollen hos Jermain Defoe efter en hörna, och även om hans skott skulle hamnat utanför målramen tog den en så pass – för Tottenham – lycklig bana på Steven Caulker att den ändå hittade in bakom Brad Guzan. Efter den här chocken hämtade sig aldrig Aston Villa, och även om Darren Bent kom in framför sina forna fans så kunde Villa inte mäkta med något tryck. Istället hittade snabbe Aaron Lennon en lucka och vips var det 2-0 och ridå på riktigt.

I poängbehov
Vi pratade om poäng tidigare. Under Paul Lamberts ledning har Villa tagit fem poäng på sju matcher – inte ett facit att vara stolt för. Redan nu har det börjat koka bland forummedlemmar på diverse Aston Villa-sajter: panik, kaos, sparka tränaren och så vidare har – hör och häpna – redan dykt upp.

Det är kanske dags för en reality check kring vad Aston Villa anno 2012/2013 är. Det är alltför lätt att identifiera sig med det Villa vissa av oss såg i början av 80-talet, eller ännu fler av oss som upplevde ligacuptriumf i mitten av 90-talet. Och för den yngre generationen som såg Olof Mellberg, Martin Laursen, Ashley Young och andra stjärnor ta oss så nära Champions League man bara kan komma – och detta för blott tre-fyra år sedan – är det nästintill en skymf att se att laget idag bara är splittror av detta.

Höga krav ska man ha, men orimliga krav tillhör inte den kategorin. Lambert har haft en försäsong, ett par cupmatcher och sju ligamatcher på sig att sätta in prägel på laget. Det är långt ifrån rimligt att bedöma – och framförallt döma ut – en tränare efter den här tiden. Hans spelidé är väsensskild från Alex McLeishs, och det finns ändå tendenser som tyder på att spelet den här säsongen kommer vara mer underhållande än förra säsongen, samtidigt som det också genererar fler poäng.

Tyvärr har spelschemat inte varit särskilt svårt, vilket förstås gör besvikelsen något större när poängen inte trillat in. Men ibland måste man tvinga sig själv att förstå situationen, och mana fram ett tålamod. Vi är inget lag för Europa, och med sju matcher spelade går det inte heller att döma ut oss som kandidater att trilla ner. Det är i den sitsen vi befinner oss, fram till dess att något dyker upp som kan få mig att ändra ståndpunkt.

--!>