Hur ska naiva Sverige närma sig Bragdguldet?

16 oktober, 2012. VM-kval. Mäktiga Tyskland mot ett svenskt landslag som vi inte riktigt vet var ni har. Likt Tom Cruise rollkaraktär i Mission: Impossible ska spelarna övervinna rädsla, enorma hinder och farliga motståndare och lämna den tyska huvudstaden med poäng i bagaget. Hur det ska gå till är det dock ingen som vet: är det ens möjligt utan Lasse Lagerbäcks pärm?

Sverige under Erik Hamrén är ett annorlunda landslag än det under Lars Lagerbäcks ledning. Många skulle säga att Sverige spelar ett ”modernare” spel, ett där ytterbacksplatserna faktiskt ockuperas av på positionen skolade spelare, som dessutom har en ”positiv” ålder och som vågar följa med upp i anfallen. Men det fina som det nya, yngre Sverige har gett oss i form av ett mer flödande offensivt spel, har också satt sina avtryck i en betydligt mer otrygg defensiv.

Borta är Lagerbäcks pärm: själva epicentrum för filosofin inom svensk landslagsfotboll – eller, om ni vill, spelarnas trygghet. I denna verklighetens ”Gröngölingsbok” fanns svaret på alla frågor spelarna kunde tänkas ha angående position med och utan boll, löpvägar för låga respektive höga försvarslinjer samt varianter för defensiva och offensiva fasta situationer. Hamrén lär ha hamrat, om ni ursäktar, in sina egna versioner av budskapen, men pärmen finns inte där – och det verkar som om tryggheten i spelet har blivit lidande.

Det nya, modernare Sverige har spelare som tror på sig själva samt en ledare som också har förmågan att, med amerikansk retorik, basunera ut det kanske svenskaste som finns: ”Tillsammans är vi starka – tillsammans är vi JÄVLIGT starka!” Men frågan är hur långt det räcker när vi lämnar för en plats som visserligen inte ligger långt bort geografiskt, men som rent fotbollsfilosofiskt snarare – om vi ska fortsätta Kalle Anka-metaforen – måste liknas vid Långbortistan. Tysklands landslag står för mycket av det som publiken anno 2012 vill ha ut av fotbollen, och tycks alltid få fram talanger som gör att tappet av spelare som snart pensioneras inte blir så kännbart som i andra fall.

Lärt sig läxan
Vi har faktiskt, under Hamrén, redan upplevt en liknande resa som den vi tar mot Berlin imorgon. Då, i Amsterdam, blev naiva Sverige med en ny förbundskapen vid rodret – en förbundskapten som trodde att han hade världen för sina fötter, när han de facto redan på pappret med laguppställningen på hade klampat i klaveret – utklassat och förlöjligat. Svenska fotbollslandslaget och publiken sa ”nej tack” till den moderna fotbollen i den formen – framförallt om det skulle se ut som det gjorde mot Holland.

Har Sverige under Erik Hamrén lärt sig läxan? Med största sannolikhet har man det; man har lärt sig att man inte kan åka till sina europeiska storebröder söderut och försöka spela ”modernt” – i betydelsen offensiv och flödande fotboll. Man har lärt sig att Sverige, individuellt sett, inte räcker till mot de stora nationerna. Det är kollektivet som måste lyckas, som måste spela sig samman som en enhet – man måste göra det tillsammans, och man måste göra det JÄVLIGT snabbt. Det finns dock tyvärr väldigt få saker i det svenska spelet som får mig att tro att en darrig defensiv kan förvandlas till en ramstark sådan över en eller ett par nätter.

Man ska dock inte luras till att tro att segermatchen mot Färöarna borta i fredags har speciellt mycket med morgondagens mot Tyskland att göra. Den vanliga missuppfattningen och logiska kullerbyttan som kan låta något i stil med: ”Vinner vi knappt över Färöarna, får vi storstryk mot tyskarna”, står sig slätt. Förutsättningarna inför matcherna är ungefär så olika  som de kan bli. Samtidigt är inte Hamrén dummare än att han känner till de begränsade möjligheterna vi har att ta poäng – och på sätt och vis har Sverige allt att vinna.

In från kylan?
Detta gäller kanske framförallt de svenska fansens hjärtan. Det är framförallt här möjligheten med stort M återfinns. Hamréns landslag är inte älskat. Det ”moderna” spelet som Hamrén introducerade för publiken fick en kanonstart, och smekmånaden varade som bekant ända fram till den där matchen mot Holland. Och även om kärleken blomstrade upp mot samma motståndare hemma i Stockholm – där Sverige blev klart för EM – kom vardagslunken i förhållandet tillbaka igen. Och det naiva Sverige vann få sympatisörer under EM, även om segern mot överskattade Frankrike gav förhållandet hopp igen.

En bragdmatch som vinner hjärtan – det är vad de svenska fansen vill se i morgon mot Tyskland. Skulle den på något sätt medföra poäng så är det oerhört välkommet, men det inte så troligt. På ledarsidan vill vi se att Hamrén har greppat det här med ett ”modernt” defensivt spel – att han kan anpassa spelet, att han kan bli en bättre matchcoach. Det enda vi kan kräva är att det slits hårt, och att spåren av naivitet som kommit tillbaka i mer eller mindre varje match, hålls till ett absolut minimum.

För den som bara slängde de minsta av getögon mot Irland – Tyskland i fredags förstår nog. Irland visste att man var ett betydligt sämre lag än sina motståndare, men inför hemmafansen ville man bjuda upp till dans. Resultatet blev därefter. Nu vet Sverige hur det funkar att agera naivt mot Tyskland. Sverige kommer knappast gå i den fällan. Vi åker inte till Olympiastadion för att bjuda upp till dans, vi är här för att tacka nej till varje typ av vals som tyskarna kommer ställa frågor kring. Nu gäller det att hålla sig på benen.

--!>