Naivt Sverige vann poäng – och svenskarnas hjärtan

En match, två ansikten – och en oerhört viktig poäng. Så skulle man kunna sammanfatta 4-4-matchen (!) mellan Tyskland och Sverige. Men att nöja sig med en sammanfattning vore samtidigt att förneka det svenska landslaget den respekt man är värt – och det vore att skriva ner betydelsen av samma poäng: både rent faktiskt, en poäng kan visa sig oerhört viktigt för kvalificering till VM, men också som symbol för det nya svenska landslaget, inför framtiden.

Den som säger att han eller hon på förhand trodde på svensk poäng kan dra något gammalt över sig. Den som trodde på svensk poäng efter timmen spelad var nog samma person som röstade på Björn Ranelids ”Mirakel” i Schlagerfestivalen.

Första halvlek var en uppvisning i konsten fotboll. Den som såg matchen och inte påstod sig se ett mästerverk i klass med alla legendariska målare vi känner till vid namn – en del av oss kanske framförallt via Teenage Mutant Ninja Turtles – hade nog glömt ta av sig sina blågula glasögon. Ibland gäller det att hitta njutningen även bland det som skadar själen. Det, om något, har jag lärt mig av alla år som supporter till lag som Aston Villa och svenska landslaget.

Olympiastadion denna kväll var som en enda stor laddad partikel – för de segervissa tyskarna var den en positivt laddad proton, för de underlägsna och på förhand uträknade svenskarna var den en elektron som släppte ifrån sig gigantiska och felaktiga vibbar: ikväll har vi ingen chans. På det personliga planet var kemin mer balanserad än så: med vetskapen om att slaget mer eller mindre är förlorat på förhand kommer ett visst lugn, och med det en sundare inställning – i alla fall för själen.

Dessutom hade det svenska landslaget positiva minnen med sig från ”den där matchen”, den mot Paraguay i VM 2006. Den dagen Berlin i allmänhet, och Olympiastadion i synnerhet, blev något så ovanligt som en K-märkt plats utanför svenskt territorium. Den 16 oktober 2012 var skådeplatsen förvisso densamma, men förutsättningarna fundamentalt annorlunda. Då: ett medelmåttigt Paraguay mot ett pålitligt Sverige. Nu: världens kanske främsta landslag mot ett naivt, oprövat och osäkert kort vid namn Sverige.

Hade Erik Hamrén ett ess i rockärmen? Satt han på inside information som ingen av oss kände till? Det var den enda logiska slutsatsen av en startuppställning som fullständigt skrek ut ”Kör över oss!”

Matchbild 1
Man kan diskutera Erik Hamréns laguppställning i evigheter. Man har verkligen rätt att ifrågasätta hans rakt igenom dumdristiga beslut att spela Pontus Wernbloom och Rasmus Elm tillsammans mot den enda Berlinmur som står kvar än idag: det Bastian Schweinsteiger-ledda mittfältet. Vi som trodde att Hamrén filat bort naiviteten från den delen av CV:et som han helst inte vill visa upp för framtida arbetsgivare, vi hade fel. Det blev kattens lek med råttan.

Inte för att det var Wernbloom och Elms fel. Sverige hade ett lag som inledningsvis var så övertygade om sin underlägsenhet att det blev en självuppfyllande profetia. Lägg därtill att tyskarnas segervisshet och självförtroende förvandlade laget till en oövervinnerlig maskin. Det oförklarliga med detta är att insikten också blev början på slutet för de svartvitröda.

Men det förstod man först efteråt. När man som åskådare bänkat sig började allt precis enligt manus. Innan två minuter passerat hade Thomas Müller två chanser att ge Tyskland ledningen, bland annat en stolpträff. Det var i sanningens namn en förvarning om det som komma skulle. Sverige fick inte vara med och leka alls, och efter ett par drömmål och ett Per Mertesacker-mål var det uppförsbacke de luxe för Sverige i halvtid. Det var aldrig tal om att vända matchen, det var tal om att rädda hedern. Man vänder inte 0-3 borta mot Tyskland. Man gör inte det.

Men tyskarna hade glömt att Olympiastadion numera är Sveriges nationalarena. Ingen kommer hit och leker med oss hur som helst, inte på vår egen lekpark. Det spelar ingen roll om dem som vill leka råkar komma från trakten.

Matchbild 2
I andra halvlek hamrade Zlatan et al, likt Neil Armstrong på månen den där dagen i juli 1969, ner den svenska flaggan på mittpunkten och förkunnade området svenskt. Han fick med sig Kim Källström och resten av laget.

Och det är väl vid det här laget det är dags att introducera huvudpersonen. Kim Källström petades för att Hamrén inte trodde att han skulle ”klara av jobbet”, men likväl fick han kortfattade men tydliga instruktioner när han väl fick chansen att gå in och göra just det: ”Gå in och vänd matchen”.

Man såg redan de första minuterna av andra halvlek tendenser till Källströms betydelse på plan. Sverige fick tid på mittfält, man fick en boll att leka med, och den så skräckinjagande gräsplanen blev plötsligt till en ocean av ytor att beta på. Ytor är också något som Tyskland gillar, förstås, och när Sverige bestämde sig för att bjuda värdarna på lite gräs att tugga på för de tyska dobbarna stod det plötsligt 4-0 med en halvtimme kvar att spela av den ordinarie matchtiden.

Det som hände därefter är historia – en historia vi aldrig släpper, men gärna kryddar till lite. Nej, Sverige pressade inte tillbaka Tyskland under hela andra halvlek och nej, Sverige skapade inte chans på chans. Vi hade totalt runt sex chanser i andra halvlek – vilket i sig är ett jättebra facit, förstås – och satte fyra av dem. Det kallas effektivitet.

Amerikanerna har ett jättebra ord för det som vi tog, och det som tyskarna samtidigt släppte ifrån sig: momentum. Det syntes inte jättetydligt efter Zlatans reducering till 1-4, men det kunde skönjas efter Neuers tavla som innebar att Mikael Lustig numera kan titulera sig målskytt i lejonets kula. Sverige hade fortfarande inte ett enormt bollinnehav, men när man fick bollen VILLE man saker som man inte velat tidigare. Viljans triumf – ett begrepp som blev en film i en tid som varken tyskarna eller vi vill se tillbaka på – ledde oss in på vägar där Sveriges kanske svagaste lagdel plötsligt hamnade i fokus.

Högerbacken Mikael Lustig hade redan presenterat sig med ett mål och ett missat läge, och Safari ville inte vara sämre. I ett pressat läge levererade han en djupledsboll av modellen vacker. Inhoppande Alexander Kacaniklic, som stod för en rakt igenom fenomenal insats, hittade den ende svenske spelaren i straffområdet. Elmander, i sin tur lyckades, hitta luckan mellan benen på Holger Badstuber – den tyska backen som inte hade marginalerna på sin sida; varken här eller vid Lustigs reduceringsmål – och vips var det faktiskt match igen.

Vi pratade tidigare om Hamréns naiva inställning till matchen – om ett mittfält som inte höll måttet, om ett landslag som hade som mål att komma undan med hedern i behåll. Det vi kan konstatera är att samma naiva Sverige faktiskt vann en poäng. Det går liksom inte att argumentera bort slutprodukten. Och när det där magiska kvitteringsmålet kom, så kom det som en produkt av ett Sverige som ville, och ett Tyskland som inte ville (något annat än att matchen skulle ta slut). Ett räddhågset lag är inget bra lag – det är fler än Hamrén som sagt de bevingade orden tidigare – oavsett om det heter Tyskland, som sagt, men när debuterande Tobias Sana missade det där läget med bara ett par minuter kvar kändes det motigt.

Men då klev han fram, huvudpersonen. Istället för att vända upp, spela tillbaka bollen från den farliga ytan, valde Källström att – med bara minuten kvar av tilläggstiden – gå till strid med det kraftfullaste av vapen: hans vänsterfot. Ett snabbt inlägg och ”bom-bom, swop swop” – för att citera en före detta förbundskapten – så låg bollen framför Rasmus Elm, som trots att han ”inte kände sina egna ben” kunde ge bollen en skjuts in i mål. Upphämtningen, den osannolikaste av alla de osannolika, var ett faktum. 4-4!

Mer än en poäng
Poängens betydelse i VM-kvalgruppen ska förstås inte underskattas. Det kan vara den som är skillnaden i slutändan. Men den är kanske än viktigare i sin kontext, efter de 90 minuter plus stopptid som vi bevittnade. Eller: som symbol för nya tider, som ett hoppets flaggskepp.

I mitt förra blogginlägg pratade jag om matchen inte hade sin främsta betydelse i poängen som stod på spel: det handlade om att vinna tillbaka svenskarnas, fansens, hjärtan. I min enfald trodde jag att vi var tvungna att slopa allt vad naivitet heter för att kunna lyckas med det – jag hade fel. Hamréns naivitet fanns där, men kanske var den inte lika stark den här gången: kanske var viljans triumf starkare.

Och de svenska fansen? Tja, precis som demokraterna i USA behövde en presidentkandidat att verkligen tro på inför valet 2008 – och också fick en i Barack Obama – behövde vi något att sätta vårt hopp till, något att kanalisera all vår tro och allt vårt engagemang mot. Vi fick det inte i form av en taktiskt triumferande förbundskapten och inte uteslutande heller i lagets ledargestalt på plan, Zlatan, utan snarare i form av det svenskaste som finns: kollektivet.

Det var laget som såg till att svenska fotbollslandslaget spelade in sig i svenskarnas hjärtan igen. Vägen mot VM är lång och snårig, och de här extra krafterna i form av nio miljoner pumpande hjärtan kan visa sig avgörande i slutändan. För tro river murar.

--!>