Inför Fulham – Aston Villa

På lördag reser Aston Villa till stora London, och närmare bestämt lilla Craven Cottage, för att ta sig an medelstora Fulham.

Det är dags att försöka samla ihop tankarna efter en intensiv VM-kvalvecka som verkligen tog med de svenska fotbollsfansen på en berg- och dalbana. En knapp 2-1-seger borta mot Färöarna ingöt knappast hopp inför en av de svåraste matcherna man kan tänka sig: Tyskland i Berlin. Hur det gick behöver vi förstås inte gå in närmare på.

Istället är det dags för Premier League igen. För Aston Villas del är det bortamatch som gäller, och det är Fulham som står för motståndet. Man brukar nästan rent reflexmässigt kategorisera Fulham som ett starkt hemmalag, och delvis stämmer det. Man är inte ofarligt borta, men det är hemma majoriteten av poängen inhämtas. Men Aston Villa är inget favoritmotstånd för London-laget. Villa har tre raka matcher utan förlust på Craven Cottage – två oavgjorda och en vinst.

Den här säsongen har Fulham dock börjat på ett betydligt bättre sätt än Villa, med en dubbelt så stor poängskörd (tio mot fem). Under Martin Jol har man hittat en intressant spelmodell som inte sällan är rolig att skåda, och som är som byggd för att skapa kaos hos motståndarna.

En som är duktig på just detta, och som fick chansen att visa det i den svenska landslagsdressen mot framförallt Tyskland, är Alexander Kacaniklic. Den unge svensken har visat upp en bländande form även i klubblaget den senaste tiden, och är en av två orsaker till att kantspelet är det kanske just nu farligaste vapnet i Fulhams arsenal. Den andra heter Duff och är inte ett öl från en känd tecknad TV-serie, utan en irländsk veteran som trots sin ålder fortfarande spelar med en gröngölings glöd, en vesslas snabbhet och en hitmans killerinstinkt.

Läget i lagen
Fulhams tränare Jol pratar inför matchen om ett angenämt problem, nämligen det att ha en nästan helt skadefri trupp till sitt förfogande. Uppåt är det full konkurrens om platserna, och det återstår att se vem av Mladen Petric och Hugo Rodallega som får stiga åt sidan. Jol menar nämligen att Dimitar Berbatov kommer spela. Dessutom kom landslagsveckan lägligt för mittfältaren Mahamadou Diarra, som beräknas vara spelklar tidigare än väntat. Bryan Ruiz är det enda frågetecknet utöver långtidsskadade Simon Davies.

Aston Villa kan också välkomna en rad spelare tillbaka från skador. Stephen Ireland, Joe Bennett och Karim El Ahmadi är alla tillgängliga för spel, medan däremot mittbacken Ciaran Clark riskerar att missa matchen. Samtidigt säger tränare Paul Lambert att han ska undersöka status på landslagsspelarna Christian Benteke, Brett Holman och Brad Guzan.

Det kanske största och medialt mest intressanta samtalsämnet kring Villa är förstås sagan om Darren Bents vara eller inte vara. 24-miljonersmannen har petats till förmån för Benteke de senaste matcherna, och man behöver inte heta Albert Einstein och lösa världsproblem för att förstå att det knappast blir lättare för den engelske målsprutan att ta tillbaka platsen efter Bentekes fortsatta succé i landslaget – han gjorde återigen mål för Belgien i vinstmatchen mot Skottland.

Man kan aldrig anklaga Paul Lambert för att han väljer sin startelva på rutin. I hans värld är fotboll en färskvara, och mycket handlar om inställning och form. Därför är det ingen slump att spelare som nämnde Bent och Charles N’Zogbia, för att ta två tydliga exempel, inte platsar.

Kort analys
Aston Villa har som sagt lyckats bra på Craven Cottage på senare tid. Och förutsättningarna för fortsatt poänginsamling finns där. Men med tanke på Villas något darriga defensiv, och Fulhams anfallsvilja, känns det lite som att Villa måste lyckas bra med sina förehavande på egna planhalvan, samtidigt som man ser till att skapa och nypa dit chanserna. För de kommer dyka upp, chanserna. Villa gjorde exempelvis ingen bra insats borta mot Tottenham sist, men matchen kunde ha fått en annorlunda utgång om Benteke utnyttjat någon av sina två ganska kvalificerade chanser. Marginalerna är små i den här branschen.

Även om Fulham har anfallsvapen i alla lagdelar – jag utesluter absolut inte backlinjen, då Brede Hangeland är en sjukt bra huvudspelare – så är det kombinationen yttermittfältare i form och skickliga avslutare, som exempelvis Berbatov, som är det största hotet. Kan våra orutinerade ytterbackar i största möjliga mån täppa till kanterna och minimera kanonaden från korridorerna, så dör en stor del av potensen i offensiven. På mittfältet återfinns nämligen spelare som Steve Sidwell och Diarra, och även om dessa herrar står för ett par kassar årligen, så är de knappast lika skräckinjagande.

--!>