Måndagsanalysen: Tabellen ljuger

Aston Villa, med tio man under nästan hälften av matchen, lyckades inte besegra Norwich på hemmaplan. 1-1 slutade matchen efter att ett massivt övertag i andra halvlek från bortalagets sida till slut resulterade i en kvittering. Villa ligger nu på 17:e plats, just över nedflyttningsstrecket. Man brukar säga att tabellen aldrig ljuger, men just nu gör den faktiskt det. Det Villa vi ser är inget Premier League-lag.

Joe Bennett idiotgrepp på sin namne i Norwich i början av andra halvlek renderade helt riktigt ett gult kort, och därmed stod det klart att Villa fick spela med tio man resten resten av matchen. Det var mer än man orkade med att hålla, och Christian Bentekes snygga ledningsmål från första halvlek kvitterades med lite mer än tio minuter kvar att spela.

Om matchen

Som neutral åskådare kunde man redan tidigt ta på spänningen i den här matchen. Inte på något sätt när vi talar om intensiteten, som i ett laddat derbyt (till exempel Everton – Liverpool), och inte heller med spelkvalitetens mått mätt, då matchen bjöd på väldigt lite att jubla åt. Nej, det jag menar med spänning har snarare med orolighet, ångest och oro att göra – ni vet sådant spel som bland annat karaktäriseras av missade passningar i massor.

Den enda ljusglimten från hemmalagets sida – utöver Brad Guzans fina räddning på Wes Hoolahans friläge – var Christian Bentekes ledningsmål, där han lugnt och sansat tog ner inspelet från vänsterkanten och placerade otagbart in 1-0. Det var ungefär det vi fick ut av de första 45 minuterna: visst hade Villa en ledning efter första halvlek, och även om den kanske var något orättvis så hade vi den lik förbannat.

Andra halvleken definieras i mångt och mycket av utvisningen på Joe Bennett i den 52:a minuten. Ynglingen visar att rutinen i sådana här sammanhang faktiskt kan betyda skillnad när han, med ett gult kort sedan tidigare, drar på sig ett andra och blir utvisad.

Ett lag som är ängsligt redan innan egentliga motgångar på planen, förvandlas plötsligt till ett korthus som faller ihop så fort en vindpust träffar det. Där man tidigare fick anstränga sig för att se tendenser till spel, tendenser till kombinationer, såg man nu inget alls. I en del matcher slås man av hur lite betydelse det kan ha att spela med en man mindre, men för ett lag helt utan självförtroende och grundspel gick spelet från dåligt till genomruttet.

Redan efter timmen spelad började vi försvara oss, sjunka ner och allmänt uppträda som om matchen var inne på stopptid redan. Chansen för att det skulle hålla i en halvtimme var väl ungefär 1 procent. Norwich, med spelare som vill ha boll men kanske i vanliga fall inte är kapabla att styra matcher i särskilt stor utsträckning, tog genast för sig av de generösa ytor som dök upp och de ständiga felpassningar som Villa-spelarna bidrog med. Man var helt enkelt synnerligen givmilda värdar.

Men efter 30 minuters intensiv press och en förkrossande dominans med en man mer – Norwich hade närmare 60 procents bollinnehav sett över hela matchen – kom så kvitteringen då Villa-spelarna trodde att de kunde ta igen sig när bortalaget fick hörna. En kort variant och ett precist inlägg senare kunde Michael Turner nicka in kvitteringen. Därefter dog den värsta pressen ut, men på stopptid fick Norwich chansen att avgöra, men halvvolleyn flög långt över ribban trots ett fint läge innanför straffområdet.

Analys

Tabellen ljuger inte, säger ordspråket. Fan vet om den inte gör det ändå. Villa är inget Premier League-lag i det skick som laget befinner sig just nu, och Villa Park är ingen plats där någon som vill se bra fotboll beger sig. Tyst som i graven, och man kan ta på ångesten. Skillnaden mot McLeish förra säsongen är marginell.

Vissa hävdar korrekt att vi lider av ett virrigt försvar, men är det egentligen i försvaret den verkliga problematiken återfinns? Misstagen i försvaren finns i alla lag, i massor – kolla gärna igenom highlights från helgen. De är fulla av försvarstabbar som leder fram till farliga lägen och mål för motståndarna. Problemet för oss är att vi inte kan skapa tillräckligt med farliga lägen, så varje misstag där bak blir extra exponerat, dyrbart och svårreparerat.

Brad Guzan var Aston Villas i särklass bästa lirare, med tre-fyra riktigt kvalificerade räddningar – hemma mot Norwich! Herregud. Visst, utvisningen hade en inverkan, säkert en ganska stor sådan när det kom till det enorma bollinnehav som Norwich fick, men det är inte alls säkert att vi hade vunnit matchen ändå. Individuellt, och kortsiktigt, sett är det Bennett som ska bära hundhuvudet, men att diskutera på den här nivån är att lära känna symptomen, inte sjukdomen. Den ligger djupare begravd än så.

Det är spelet, att komma fram till lägen, som är det egentliga problemet. Och det är vi inte i närheten av att komma underfund med.

Ett annat frågetecken är ledarna i det här laget. Vi är vana att ha vikingar ombord, vikingar som står upp i stridens hetta – oavsett vad. Olof Mellberg, Martin Laursen och så vidare – idag har vi ingen som påminner det minsta om dessa. Det närmaste ledare vi kan komma är en holländare som verkligen inte visat upp sig från sin bästa sida hittills under sin Premier League-karriär, och som gärna framställer sig som en tuffing i intervjuer, men som kanske inte lever upp till de hårda orden på planen. Vi har en annan, en irländsk mittback, som är skadad och som förra säsongen lade ner mer fokus på att hitta på otyg med sin mittbackskollega än att spela fotboll.

Man kan väldigt grovt säga att det finns två sorters spelare: de som sätter agendan, ledarna, och den som följer den. Villa har just nu väldigt många som följer. Problemet är att de inte har några att följa, inga att se upp till. När vi stred om Champions League-plats för ett antal år sedan hade vi massor av förebilder, massor av ledare: Gareth Barry, Villa-legendaren med ledaregenskaper att se upp till; Ashley Young, en av de största inhemska talangerna på planen, med ett spel att se upp till; James Milner, mannen med en oslagbar arbetsförmåga – någon att se upp till som förebild när det kommer till hur man måste komma till arbetet varje dag och träna stenhårt.

Idag är stället tomt på förebilder. Medan vi har gott om folk som gärna talar som idoler, så uppträder dom som följare på plan. Vi kan aldrig begära att våra ungdomar ska gå in och dominera på PL-nivå bara någon säsong efter man lirat b-lagsfotboll. Steget är för stort, det är för tidigt. Vi behöver ledare på plan, som dessa följare kan se upp till, imponera på och prestera tillsammans med. Våra bästa spelare – eller de som ska vara det – är helt enkelt för dåliga, både som spelare och som ledare.

Framtiden

Nu har vi gett Paul Lambert nio matcher och bara vunnit en. Ett rotationssystem är lyx för skickliga lag med breda trupper, inte lag inblandade i någon nedflyttningsstrid. Paul Lambert måste gå tillbaka till grunderna, back to basics, och ställa upp med bästa tänkbara lag. Det handlar om att överleva, och det är inget val han har. Det som vi kallar val, att fortsätta experimentera och rotera, är inget alternativ utan något som får en konsekvens i form av nedflyttning.

Med andra ord, spela med dem som presterar alternativt kan prestera. Jag vill se Bent och Benteke på topp, jag vill se Gabby på en kant, jag vill se Ireland centralt på banan – kanske med Herd istället för El Ahmadi bredvid. Jag vill se Dunne tillbaka snart. Skicka ut Clark på en kant.

Förra året överlevde vi för att det fanns lag som var sämre – tveklöst, faktiskt, trots att det blev tight med poängen i slutet av säsongen. I år ser jag inte vilka lag det skulle kunna vara. Det enda laget vi slagit hittills den här säsongen är Swansea, och att påstå att vi är ett bättre lag än dem är att ta i. Man kan argumentera för Reading, QPR, Wigan, West Ham och Southampton när det kommer till sämre trupper, men vi har redan fått stryk mot två av dessa den här säsongen. Roberto Martinez vet hur man överlever, medan Reading och QPR kan garantera uppbackning av trupperna under januarifönstret.

Hoppet står till att Lambert hittar rätt alldeles snart och att vi hänger med fram till januarifönstret, där vi hittar karaktärs- och klasspelare på flera positioner. Hur det ska gå till vill jag inte ens spekulera kring, och inte heller om Randy Lerner är beredd att lägga ner mer pengar på det skadskjutna projekt som heter Aston Villa. Den enda spelaren som vi kan sälja för att få in pengar att handla för är han som räddade oss kvar med sina mål förra säsongen, och som dessutom mer än halverat i värde under loppet av en säsong.

Summa summarum: vi ligger riktigt pyrt till.

--!>