Monthly Archives: november 2012

Analys Inför

Inför QPR – Aston Villa

De viktiga matcherna kommer på löpande band. Efter tisdagens enorma 1-0-seger mot Reading är det nu dags att, hur tråkigt det än må låta, inte förlora. Queens Park Rangers lär vara taggat till tänderna och sugna på sin första ligavinst för säsongen i denna Harry Redknapps hemmapremiär.

Rädslan att misslyckas får aldrig överskugga viljan att vinna. Lika mycket som detta gäller i alla delar av livet, gäller det i allra högsta grad i fotbollen i allmänhet – och för Aston Villa i synnerhet.

I egenskap av betalande åskådare har fansen rätt att ställa vissa krav på laget, som de följer så intimt att hela deras vardag kan styras efter dess matcher. Det var här någonstans det skar sig med Aston Villas förre tränare, Alex McLeish. McLeish hade många saker emot sig. Det faktum att han kom direkt från Birmingham City stärkte knappast hans aktier, men tvärtemot vad många säger var inte detta den största anledningen till att fansen visade sitt missnöje redan från början. Det var denne mans fotbollsfilosofi, som i ärlighetens namn mer handlade om att undvika att förlora än att försöka vinna.

Säga vad man vill om Paul Lambert och Aston Villas inledning av säsongen, men i år har fansen fått ett lag som vill vinna, och som vill spela fotboll. Det kan ha kostat detta unga, orutinerade lag en poäng här och var, men det har också vunnit hjärtan och väckt en tro – både hos spelarna själva, men också hos fansen. Det finns en framtid, som även om den kanske inte ser ljus ut nu, finns där. Den går att spåra. Under McLeish var framtiden bara en enda lång, jävla, mörk tunnel.

Vart vill jag komma med detta, då? Jo, verkligheten är ju den att Villa ligger illa till. Tack vare att Southampton bara fick oavgjort hemma mot Norwich i onsdags ligger Villa över strecket, men det är bara med en poäng. Bakom sig har man också ett jagande Reading, som man begravde i alla fall tillfälligt för några dagar sedan, och ett QPR som ännu ligger på behörigt avstånd. Men det finns mycket som tyder på att QPR snart kommer vinna, och som bekant så kan en tabell se annorlunda ut bara på ett par omgångar närhelst ett lag börjar inkassera ett par treor.

Villa under Lambert kommer så ofta som möjligt gå för seger, och matchen mot QPR utgör inget undantag. Det är trots allt jumbon vi möter. Men den dolda agendan måste upp i dagsljuset: vi får inte förlora, och därmed bjuda in QPR i matchen redan nu. Laget kommer att börja plocka treor, men låt det inte börja mot oss. Personligen måste jag erkänna: jag känner ta mig tusan att rädslan för en förlust finns där.

Förutsättningar

Villa kommer till London och Loftus Road med ett antal frågetecken i bagaget, i alla fall skademässigt. Utöver de som finns på skadelistan sedan tidigare har Lambert uppenbara problem att få till stånd en fyrbackslinje, inte minst med tanke på att Ron Vlaar gick ut skadad mot Arsenal och Enda Stevens mot Reading. Det är inte alls säkert att dessa båda kan medverka på lördag.

På mittfältet ser det ljusare ut. Här kan Lambert mer eller mindre välja fritt mellan uppställningarna, även om det rent formationsmässigt lär hamna vid ett centralt tremannamittfält med två offensiva yttrar som backar upp Christian Benteke längst fram – såsom det sett ut den senaste tiden. I förra matchen fick Brett Holman chansen bredvid de, som det känns numera, givna Barry Bannan och Ashley Westwood. Mot Arsenal inledde Karim El Ahmadi där. Lägg till Stephen Ireland till mixen, så förstår ni att det finns alternativ. Ytterpositionerna lär ockuperas av Gabriel Agbonlahor och Andreas Weimann.

Med en ny tränare i ryggen är det kanske den sämsta tänkbara tidpunkten att möta QPR. Harry Redknapp lär tas emot som en räddare i nöden, och ställer ut elva man som är rejält sugna på att visa tränaren att de förtjänar sin plats i laget. Tränarbyten har väldigt ofta en positiv effekt på spelet och resultaten, i alla fall kortsiktigt, så Villa kommer få fullt upp att tämja QPR:s energi.

Laget kommer från två ganska starka insatser i ligan. I den första av dessa tog man ledningen mot Manchester United på bortaplan, men fick precis som många andra lag se United vända matchen (och till slut vinna med 3-1). I förra omgången reste man till ett, visserligen, formsvagt Sunderland där man kämpade till sig 0-0.

Det Villa behöver göra är att arbeta minst lika hårt som QPR, och utnyttja det faktum att man faktiskt är ett lite bättre lag med en lite bättre formkurva. Bortaspelet har inte varit särskilt bra, men defensiven har de två senaste omgångarna visat prov på styrka – och så länge vi håller tätt bakom, ja, då är det faktiskt omöjligt att förlora. En sanning att omsluta inför matchen.

Avsparken är alltså imorgon lördag klockan 16.00. Up the Villa!

Analys Match

Grabben i graven bredvid: Aston Villa – Reading 1-0

Villa grävde sig upp ur graven och ligger tack vare 1-0 hemma mot Reading över nedflyttningsstrecket. Matchen var rätt tråkig med medelmåttigt spel framför en stadion bara fylld till två tredjedelar – men det var nog få som brydde sig om det när Christian Benteke nickade in vinstmålet med bara tio minuter kvar.

Läget inför matchen mellan Aston Villa och Reading på tisdagskvällen var prekärt för båda lagen, som befann sig under nedflyttningsstrecket på 18:e respektive 19:e plats. Aston Villa kom från en poäng på tre svåra matcher, och stod nu inför ett av säsongens viktigaste skeden. Med ett spelschema som berättade om matcher mot Reading (H), Queens Park Rangers (B) och Stoke (H) – innan ännu ett knivigt trematcherssjok följer – var det nog många som hade ett krav: Villa måste hämta minst sju poäng på dessa tre matcher för att kunna skaffa sig lite andrum inför det hektiska jul- och nyårsspelandet.

Reading hotade
Först ut var sålunda Reading. Publiken slöt tyvärr inte upp bakom de sina: inte ens 29 000 hade tagit sig till Villa Park – nästan bara två tredjedelar av stadion var alltså fylld. Två hemmamatcher täll intill varandra kostar på, visst, men nog hade man hoppats på en lite vassare siffra i viktiga tider som dessa.

Att Villa till slut vann matchen handlade nog om små, men ack så viktiga marginaler: man ville vinna lite mer, och var lite bättre matchen igenom. Reading hade spelare som Jason Roberts och Jay Tabb som hotade matchen igenom. Framförallt Roberts gjorde livet surt för Villas unga mittbackspar Ciaran Clark och Nathan Baker. Villa hade lite mer att komma med, och framförallt hade man en jätte i form av Christian Benteke. Mer om honom senare.

Adam Le Fondre hade två jättechanser att ge bortalaget ledningen. Första läget kom efter tio minuter, när Brad Guzan först stod för en fotparad, och där Le Fondre sedan cykelsparkade utanför bara någon meter från målet. Hade han låtit den fristående och rättvände spelaren avsluta så hade vi sannolikt haft 0-1 på resultattavlan. I början av andra halvlek fick han kanske ett ännu bättre läge, när bollen på en hörna hamnade rakt på Le Fondres huvud bara ett par meter från målet. Reading-spelaren hade med enkelhet knuffat under Matthew Lowton, men lyckades på något sätt nicka över i perfekt läge. Det tackar vi för.

Villa hade också chanser: Benteke på Holmans inspel, Andi Weimanns rymdraket till avslut i riktigt fint läge, efter framspel av Benteke, och Nathan Baker på hörna – alla i första halvlek. I andra fortsatte framgångarna med farliga hörnor, och kring timmen spelad tajmade Clark löpningen perfekt, fick en riktigt bra träff på bollen – som dock seglade några centimeter utanför stolpen.

Målet med stort M
Fram till slutskedet av matchen hade samtliga hörnor för Aston Villa kommit från höger, med Barry Bannan som avsändare. I den 80:e minuten rinner bollen ut för hörna på andra sidan, och då smäller det. Ashley Westwood lägger in en ganska så lös hörna, som monstret Benteke når högst på. Belgaren nickar ned i backen och, kanske med lite hjälp från Marc Albrightons screenande, in i mål. Ett förlösande och helt avgörande ögonblick, som alltså tar Aston Villa upp över nedflyttningsstrecket inför kvällens övriga Premier League-drabbningar.

Den alltid lika verbalt sparsmakade belgaren kommenterade själv matchen och sitt mål med en härlig dialekt: ”Det var en tuff match ikväll. Efter första halvlek stod det ‘nöll nöll’, men i slutet vann vi. Jag tror alla är nöjda. Jag är väldigt glad för målet, och jag tror alla är väldigt glada för tre poäng ikväll. Det var ett fint inspel från Ashley, och jag hoppade upp och försökte träffa målet – det var bra för mig och för laget,” sa han till AVTV på www.avfc.co.uk.

Analys
Att Aston Villa grävde sig ur det problematiska läget och samtidigt lämnade kvar grabben i graven bredvid – Reading – är förstås huvudnyheten efter matchen. Detta var Villas blott tredje seger i ligaspelet i år, och bara det är värt att notera.

Annars var det laguppställningen som det debatterades mest om – eller rättare sagt, om truppen. Darren Bent lämnades återigen utanför omklädningsrummet. Hade Aston Villa inte vunnit den här matchen, hade rubrikerna förstås handlat om detta faktum – och Lambert hade nog banne mig börjat fundera på hur säkert han egentligen sitter på sin post.

Inför säsongen talades det om att Bents mål skulle rädda Villa kvar i Premier League. Nu ser det inte ens ut som om han får chansen. Jag var nog inte ensam om att tänka att det vore perfekt att slänga in Bent efter timmen spelad i gårdagens match, när det började kännas som om poängen rann oss ur händerna? Jag har inte sett Jordan Bowery in action och vet inte vad han går för, men vid sådana här tillfällen känns det väl ändå som att en Bent borde komma till pass.

Ironiskt nog har vi ändå skaffat oss en målskytt som kan rädda oss kvar. Christian Bentekes betydelse för det här laget ska inte underskattas: han är en targetspelare och målskytt i ett. Ett redan hyfsat komplett Premier League-paket, som allt mer börjar se ut som en räddningsplanka för det unga Villa-laget.

Hur som helst drog alla Villa-fans en lättnadens suck efter denna matchen, som vi nog alla kände att vi borde vinna – men också mycket väl kunde förlora. Readings chanser var måhända få till antalet, men långt ifrån ofarliga. Ett par hörnor skapade ett par riktiga farliga lägen, som kunde resulterat med lite starkare anfallare. Ironiskt nog – andra gången jag använder uttrycket – var det istället Villa som äntligen fick utdelning på hörna.

Dessutom var det länge sedan jag såg Villa utgöra ett så pass stort hot på offensiva hörnor. Baker och Clark var ständiga plågor för Reading i offensivt straffområde på fasta situationer, och hade minst varsitt riktigt fint läge att pricka in en boll med skallen.

På tal om backlinjen: samtidigt som Baker såg aningen matchotränad ut överlag och blandade högt och lågt, var det ju till syvende och sist så att Villa höll nollan. Det tar säkert den nykomponerade, unga och skadedrabbade försvarslinjen med sig till framtida matcher.

Viktiga matcher framöver
Nu handlar mycket om att ta de trepoängare som bjuds, och liksom hänga kvar en bit ovanför nedflyttningsstrecket fram till och med januari, då vi kan vänta oss förstärkningar. Jag håller det för tveksamt att dagens trupp klarar sig kvar i Premier League på lång sikt.

På lördag väntar jumbon Queens Park Rangers. För första gången på länge möter vi en motståndare som lär se det här som en viktigare match än vad vi gör. QPR måste vinna och ta säsongens första trea för att närma sig lagen ovanför, medan Villa kanske inte är helt missnöjt med en poäng inför matchen. Allt står på spel i Harry Redknapps tränardebut på Loftus Road.

Analys Match Off the field

Aston Villa – Arsenal: en reseberättelse

Det går att sammanfatta en hel helg med att säga att huvudmatchen Aston Villa – Arsenal slutade 0-0, men det vore att ignorera en mängd intressanta upplevelser som vi tillresta svenska Aston Villa-fans fick uppleva under helgens gång. Inte minst ett möte med en uppsjö Europacupvinnare från den där magiska kvällen i maj 1982…

Det som för lite mer än en vecka sedan verkade sluta med en Ulf Lundell type of trip – det vill säga, en inställd resa är också en resa – förvandlades till en IRL-resa som man inte glömmer bort i första taget. Detta tack vare att ett antal fackförbund till slut gick med på försämrade villkor och att en VD gick med på att sänka sin, och resten av ledningsgruppens, löner med mellan 15 och 23 procent. Stort.

I fredags morse lyfte då det där SAS-planet mot Birmingham. Det var två lättade män från Småland – jag själv och min far – som anlände till brittiskt territorium för att checka in på Britannia mitt i staden och invänta den tredje resepartnern från Stockholm. Eftersom vädret var strålande blev det en tur på stan, där de tyskinspirerade julstånden och den Sandvik-sponsrade julmarknaden på Victoria Square skänkte industristaden ett nästan romantiskt skimmer.


Far och bror min i ett juligt Birmingham

 

Undertecknad tar sig en öl under fredagen

 


Resesällskapet på lokalpuben Shakespeare

 

Efter några öl på den närbelägna puben Shakespeare, drev vi vidare mot Jamie’s Italian för ett stycke italiensk gastronomi av hög klass. På hotellpuben slöt vi sedan upp med Jocke och de andra ur Villa Sweden, som dessutom fått med sig massa andra smygfans (Leeds, Hammarby, AIK – you name it).

Kvällen avrundades med ett samtal med ett Shitty-fan, som tydligen var född och uppvuxen 100 meter från St Andrew’s. Stackars sate. Att han dessutom såg ut som en blandning av Alex McLeish och Donald Trump gjorde inte saken bättre. Två timmars munhuggande kunde inte klämma blånäsan ur honom. Däremot hade han en trevlig polare från Luton, som hade fru och två barn i ”Trollhattan” (uttala det med stark betoning på a:et så är ni där). James och Jeffrey hette dem, om alla ales inte satte myror i skallen på mig.

 

Oskar och blånäsan

 

Match Day!
En natt senare hade vi överlevt en halv meter breda sängar och en begynnande bakfylla, och kunde bege oss ut i ett för dagen väldigt regnigt Birmingham. Vi snabbspolar förbi ett par timmars shopping och sightseeing, och är genast framme vid förfesten.

När klockan närmade sig tre tog vi en taxi ut mot Aston, där puben Barton Arms stod som värd för en första djupdykning i ölets rike. Därifrån tog vi oss, via en kortare taxiresa, till The New Adventurers (i folkmun bara Adventurers) – den fullsmockade Aston Villa-puben med den hängivna publiken. Ett par pints senare hade man kommit i stämning och fackeltåget avgick med destination Villa Park.

 

Delar av Villa Sweden samlade på The Barton Arms i Aston

 

Bara sekunder kvar till avspark

 

Matchen drog igång klockan 17.30, och vi kan konstatera att Villa inledde matchen nog så bra som gästerna från London. Eftersom mitt förra gästspel på Villa Park slutade med en 0-2-förlust för mina hjältar, så blev jag extra glad när Andi Weimann satte 1-0. Tyvärr blev han, mycket riktigt, avblåst för offside. Men jag hann ändå uppleva KÄNSLAN av att få jubla för ett hemmamål på Villa Park. När domare Mason blåste av för första halvlek hade Villa spelat en fin fotboll utan att för den delen skapa jättemånga chanser.

Den andra hade mer eller mindre samma mönster som den första. Villas framgångsrika presspel, tillsammans med de svårflirtade förhållandena på planen, gav Arsenals annars så spelskickliga mittfältare problem med spelet längs med marken – i alla fall när det kom till att vaska fram chanser som en följd av spelet. Aston Villa var istället laget som kanske fick matchens bästa chans, när inbytte Brett Holman sköt i väg en projektil som Arsenals målvakt Szczesny lyckades få fingertopparna på och, via ribban, rädda till en resultatlös hörna.

Mot slutet såg det ut som om tre av fyra aktörer var rätt nöjda med oavgjort. Aston Villas spelare (aktör 1) sjönk tillbaka rejält de sista fem-tio minuterna och lät Arsenal flytta upp laget allt högre upp. Och med tanke på att Paul Lambert (aktör 2) lämnade Darren Bent utanför truppen så fanns det relativt ont om spelutrymme för honom att förändra matchbilden och försöka vinna matchen. Arsenals spelare (aktör 3) var de som gick emot strömmen och ville ha mer. Man agerade blodhundar och tycktes kunna sniffa tre poäng av ett trött hemmalag, och Arshavins inspel i slutet nådde sånär fram till en framrusande Gervinho.

Däremot var det fjärde aktören i sammanhanget, Arsene Wenger, relativt nöjd med oavgjort. Han bytte nämligen ut den viktige targetspelaren Olivier Giroud – som verkligen vaknat till i sin nya klubb, och återigen gjorde en bra match – mot den defensive mittfältaren Francis Coquelin! Det gjorde knappast de tillresta Arsenal-fansen glada, och dessa sjöng högljutt ”You don’t know what you’re doing”.

Matchen slutade rättvist oavgjort, men kanske borde båda lagen gjort varsitt mål. Det var inte en vanlig, händelselös 0-0-match. Det ihärdiga regnet över Storbritanniens näst största stad satte dock käppar i hjulet för en riktigt effektiv passningsfotboll, och kanske även för ett par mål.

Efterfest
Matchen i sig var som sagt bara ett av flera spännande moment under den här helgen. Efter matchen begav vi oss tillbaka mot Adventurers för snack om matchen över ett par starka rackare. Efter två-tre sådana fick vi finbesök i form av fyra European Cup-vinnare från 1982, då alltså Aston Villa finaslslog Bayern München i Rotterdam med 1-0. Tony Morley, Gordon Cowans, Ken McNaught och Jimmy Rimmer ställde upp på lite fotbollssnack och lite fotografering med lyckliga svenska och brittiska anhängare till världens finaste fotbollsklubb. När de mer än en timme senare lämnade puben hade de gjort en hel fanskara salig!

 

När Mr Morley berömde mig för Movember-mustaschen åkte knytnäven ner

 

Odd one out: En av dessa gentlemän har inte vunnit Europacupen

 

Fyra legendarer och fyra Villa-fans i samlad tropp



Konverterade Villa-fans: Peter iklädd Mats Bajen International-mössa

 

Själva snappade vi upp en taxi ner till stan. Chauffören förfrös knappast inne i bilen – temperaturen var inställd på 29,5 grader och det krävdes halvt nervevade fönster för att ens kunna se ut genom dem på grund av all imma inne i den. Kvällen avrundades med ett par öl inne på Shakespeare, innan sängen pockade på uppmärksamheten.

Väckarklockan var ställd på 09.00, men 07.45 gick alarmet – i form av ett brandlarm. Därefter var det tufft att somna om. Hemresan behöver vi inte nämna närmare, men den förflöt smidigt i sällskap med Daily Mail och alla andra engelska tidningar. Nu längtar vi redan till morgondagens drabbning med Reading.

Stort tack till alla villaiter och allt annat löst folk jag träffat under helgens gång – mycket trevligt. Up the Villa!

Analys Match

Ödestimmarna närmar sig

Säsongen som inte började speciellt bra för Aston Villa, ser nu ut att gått från dålig till allt sämre. I och med 0-5 borta mot Manchester City ligger Villa under nedflyttningsstrecket. Nu väntar ett ”lättare” spelschema där laget måste börja plocka poäng.

Aston Villa hade sannerligen inte mycket att hämta på Etihad Stadium i lördags eftermiddag. Trots ett rätt okej första halvlek av Birmingham-laget, där inte minst Christian Benteke hade möjligheter att ge bortalaget ledningen, var det City som satte sig i förarsätet i och med 1-0 i slutet av första halvlek.

I andra var det sedan gasen i botten från hemmalaget, som fick hjälp av två – låt oss kalla dem diskutabla – straffar på vägen till en utklassningsseger. Siffrorna stannade sedan inte förrän 5-0. Flera domslut gick emot Villa, men det är svårt att argumentera det rättvisa i segern för hemmalaget.

Trepoängare muss Sein!
I och med förlusten, och det faktum att ett par andra resultat gick emot Villa, ligger laget nu under strecket inför hemmamatchen mot Arsenal på lördag. Efter denna väntar ett lättare spelschema, där Villa måste börja ta poäng för att ha chansen att överleva. Reading hemma, Queens Park Rangers borta och Stoke hemma måste rendera åtminstone sex poäng. Efter dessa väntar nämligen ett par, tre riktigt svåra matcher. Och ni förstår själva hur illa det kan se ut i januari om det här laget inte börjar plocka trepoängare snart.

På fredag beger jag mig mot Birmingham för att på plats se Aston Villa ta sig an Arsenal. Det hade inte varit fel att plocka hem några bonuspoäng inför de viktiga matcherna som följer. SAS verkar ha fixat sin del av avtalet, jag har pungat ut med kosingen – nu är det upp till Villa att ge mig valuta för pengarna. Blir det tre poäng spelar det ärligt talat ingen roll hur det ser ut på vägen dit.

Ödestimmarna närmar sig med stormsteg…

Analys Inför

Avspark: Manchester City – Aston Villa

Weimann går samma väg som Villa, Benteke drömmer vått om Arsenal och Birminghams stolthet står inför en enorm uppförsbacke i och med bortamatchen mot Manchester City.

Veckan som gått har bjudit på flera intressanta träningsmatcher. Vi har läst en hel del om Zlatans insatser i Sveriges premiärmatch på Friends Arena, där England fick pisk med 4-2. Vi fick också se Christian Benteke ännu en gång måla för sitt Belgien i förlustmatchen mot Rumänien (1-2).

Kanske har den sistnämnde fått i sig ett och annat under sitt landskampande, eller i alla fall lyssnat för mycket på Backyard Babies platta ”Making Enemies are Good” – hur som helst lyckas han förolämpa klubben, fansen och alla associerade med Aston Villa ett par gånger i en intervju med en brittisk tabloid. I intervjun säger han att han älskar Arsenal och insinuerar på mer än ett ställe att han vill spela för laget. Även om han samtidigt säger att han trivs bra i Villa ”för stunden” är detta förstås inga positiva kommentarer. Att dessutom inte vara mer intresserad av en klubb man ska spela för – Benteke trodde exempelvis att Villa var ett London-lag till dess att en kompis upplyste honom om det felaktiga i detta – är inte positivt.

Nåväl, det kan mycket väl vara så att hans dröm att spela för The Gunners blir verklighet, men då krävs det att han gör ett fortsatt bra jobb i Villa-tröjan. Om detta är drömmen han när, så är det inget fel med det så länge han gör sitt yttersta för klubben han får sin lön av. Fortsätter han på den inslagna vägen, och behåller fötterna på jorden, så kan vi dessutom få en fin penning för honom när den dagen kommer.

Nyheter av det lite roligare slaget kommer i form av Robbie Keane, som enligt uppgift vill åt en liknande lösning som under förra årets tremånadersuppehåll i MLS: det vill säga spela för en Premier League-klubb i tiotalet matcher. Keane höjde Villa med ett antal nivåer när han kom hit förra säsongen, med tre mål på sex ligamatcher. 32-åringen hade säkert gjort bra ifrån sig även i år.

Inför matchen

I morgon lördag ställs Aston Villa inför en mycket svår uppgift. Manchester Citys form kanske är aningen dunkel – man lyckades till slut ta poäng hemma mot Ajax i Champions League, och Edin Dzeko räddade återigen laget i ligan när man tog en trea mot Tottenham.

Även om inte spelet stämmer till 100 procent och det går rykten om att tränare Roberto Mancini sitter löst, så blir det säkerligen ett revanschsuget City som kommer ut på plan. Villa slog som bekant ut laget ur ligacupen på Etihad Stadium.

Aston Villa kommer från två ganska bra insatser. Efter att ha slagit Sunderland borta fick man stryk hemma mot Manchester United med 2-3, trots en mycket väl genomförd match – i alla fall första timmen. Andreas Weimann stod för båda Aston Villas mål och kunde mycket väl ha gjort ett tredje om nicken varit lite mer välplacerad.

Weimann tilldelades en ny roll inför matchen mot United. Precis som David Villa i Barcelona och i spanska landslaget har han gått från en strikerposition till en med utgångspunkt på kanten. Det är samma offensiva tänk som Villa har, och ser man på spanjorens facit sedan han gått ner i banan behöver detta verkligen inte vara något negativt. Och av första matchen att döma är det svårt att protestera mot Paul Lamberts idé.

Därför är det inte alls otroligt om vi får se en liknande triangeloffensiv i morgon, där Benteke agerar spets och Weimann och Gabby Agbonlahor agerar kantlöpare. På så vis kan vi också befolka de centrala delarna av banan, med tre centrala mittfältare, där mycket av Manchester Citys offensiv tar sin form.

Det hade varit väldigt kul att nypa Mancini i näsan två gånger på samma säsong – på sin hemmaplan!

Analys Åsikt Match

Zlatan – ett mästerverk i 4 delar

Vem trodde att den dagen skulle komma, då det svenska kollektivet skulle falla på knä inför en spelare? Vem trodde att den dagen skulle komma, då svenska folket fick en världsstjärna, och inte ett lag,  att gemensamt sätta sin tro till? Det kanske inte kommer som en nyhet, men den dagen är här.

Vi kom för att fira premiärmatchen på nya nationalarenan, men hann inte sitta ner i mer än 90 minuter innan arenan bytt namn. Nu går den under Zlatan Arena, men det enda som skiljer den åt från hur den såg ut innan matchen är fyra Zorro-Z:an med ny betydelse på entréportarna. Och kanske en staty framför desamma. Mer om det längre ner.

Det enda som inte gör att jag tror att jag bara drömde gårdagens match var att jag någonstans läste att Erik Hamrén sagt att man bara kan göra sådana mål i TV-spel. Det enda som skiljer verklighet från fantasi är att jag såg ett Z och inte en fladdermus avbilda sig mot den mörka himlen över Solna igår, precis när det svenska landslaget behövde det som mest.

För det spelades ju en match också: Sverige – England, 4-2. Trots underläge sent i matchen lyckades Sverige i allmänhet och Zlatan i synnerhet vända matchen, och ge ”the arena formerly known as Friends Arena” ett värdigt välkomnande till världen. Jag har varit med om värre förlossningar än denna.

Jag har delat upp den här texten i två olika delar, med anledning av att det faktiskt var två lag på banan: England och Zlatan. Hamrén får ursäkta, men så får man faktiskt lov att se det idag.

England
England kom till start med något gammalt (Steven Gerrard gjorde sin 100:e landskamp för Three Lions), en hel del nytt (Raheem Sterling, Steven Caulker och Leon Osman), något lånat (det ryktas om att den brittiska försvarslinjen fick låna en pärm av Svenska Fotbollsförbundet, som de trodde var Lagerbäcks, men som istället visade sig förklara hur man inte spelar försvar) och något ljusblått där bak (Manchester City-målvakten Joe Hart imponerande väl inte fullt ut).

England spelade modernt, med den nya generationens passningsspel. Samtidigt gick man inte ifrån den brittiska traditionen där naiviteten ofta spelar en central roll, och kommunikationen i försvaret får underkänt varje dag i veckan. Mycket har förstås att göra med orutinen centralt – Cahill och Caulker gjorde sin första match tillsammans. Ändå kunde man mycket väl ha vunnit matchen, om det inte hade varit för två saker.

Den första ska jag fatta mig kort kring: England bytte ut Gerrard, och tappade matchen helt. Gerrard kanske inte är samma auktoritet som han var för fem år sedan, men betydelsen av att ha honom på plan i sådana här sammanhang – med så många ynglingar och debutanter omkring sig – ska inte underskattas.

Och så var det då den där andra anledningen…

Zlatan
Hur skulle kapten Zlatan trivas i sitt nya hem? Det var inte bara samma fråga som alla ställde sig inför flytten till Paris, utan också inför gårdagens match – premiärdrabbningen på Friends Arena. Det snackades på förhand om att Zlatan ville göra avtryck, visa att detta är hans nya hem.

Vi vet ju hur Zlatan fungerar numera. Det är hindren i vägen som gör att alla hans cylindrar tänder till samtidigt. Formulera ett oöverstigligt problem för honom, så löser han det bara för att bevisa att det går. När vi som mest behöver något gott att tro på – det behöver nödvändigtvis inte vara rätt att blanda in politik i det här, men kopplingen finns ju där – stjäl Rosengårds ständige president alla rubriker framför folk som inte vill se sådana som Zlatan i Sverige.

Ge Zlatan en utmaning värd namnet så tar han den – oavsett om den kan verka lite skrämmande på förhand. Att som kapten leda ett begränsat landslag på sin nya hemmaarena, inför 50 000 fans, är inte ett uppdrag för pleti och kreti. Men för Zlatan handlar det inte om att övervinna hinder, det gör han per automatik, utan att göra det med stil – och lämna ett avtryck som stannar kvar i historieböckerna. Matchen i sig var kul på så vis att det blev många mål, men inramningen i ”biblioteket” – som den brittiska pressen kallade arenan – lämnade mycket i övrigt att önska under större delen av matchen. Men när vi kollar i backspegeln kommer det vara fyra Z:an kvar på entrédörrarna till nationalarenan, som minnesmärken över det som inträffade här den 14 november 2012.

Som jag skrev på Facebook: det är definitivt läge att damma av det där Glenn Hysén-betyget och tilldela Zlatan sex getingar, plus eller vad det nu må vara. Kronan på verket var ju onekligen det fjärde målet – jag glömmer gärna att ett par av de andra målen var rejäla bjudningar från målvakt och försvar – ett mål som kungen själv refererade till som: ”ett snyggt mål”. Men det är lite som sajten TeamTalk.com säger: ”To describe an overhead kick sailing into the net from 35 yards as ‘nice’ is a bit like saying Marilyn Monroe was decent looking.”

Och gällande Friends Arena, som vi väl ändå får kalla den tills vidare: Den kanske inte ser ut som Zlatans hem arkitektoniskt, men ändå tycker jag att vi kan sätta upp en staty utanför så att vi vet vem som äger den. Det är ju så modernt. Välkommen till Rosengård, liksom. The Home of Zlatan.

Analys Match

Hernandez skillnaden mellan Villa och United

Andreas Weimann visade sin killer instint, Ron Vlaar gjorde sin bästa match i Aston Villa-tröjan och i en timme var vi minst lika bra som förra årets PL-tvåa. Men det gick som det brukar med Manchester United. Trots en 2-0-ledning efter dryga timmen spelad vände Sir Alex Fergusons mannar på steken via tre mål av Javier Hernandez.

Det unga, nya, oprövade och opålitliga Aston Villa mot det tunga, rutinerade och pålitliga United – det kunde väl inte sluta mer än på ett sätt? Nja. I närmare 60 minuter var det här en helt öppen historia med en klar fördel för Villa på ett plan: målmässigt. Efter att Andreas Weimman gjort 1-0 på första halvleks sista spark – förutom avsparken efter målet – och sedan vinklat in sitt andra mål för kvällen i början av andra halvlek såg det mycket ljust ut för hemmalaget. Dessutom hade man fått med sig en publik som verkligen eldade på de sina.

Men möter man ett lag som Manchester United, med en topptrio i form av Wayne Rooney, Robin van Persie och inhoppande Javier Hernandez, så går det liksom aldrig att vara säker. United hade så långt vaskat fram en, eller på sin höjd två, halvchanser fram till nästan timmen spelad, men när Paul Scholes slog en höjdboll på djupet mot ”Chicharito” visste han nog mycket väl att ett mål var allt man behövde. Hernandez fick på något sätt med sig bollen, och kunde på något annat sätt hitta en lucka bakom back och målvakt.

Reduceringsmålet fick matchbilden att ändra sig totalt – men det kunde kanske blivit annorlunda om Weimann lyckats styra sin nick i mål för ett hattrick bara ett kort tag efter Hernandez mål. Istället tog United tag i det hela omedelbart och lyckades snart kvittera efter att mexikanen styrt in en boll som gick via Villas för dagen utmärkte mittback Ron Vlaar. Till slut blev det alltså ändå som det brukar med United. Länge såg det ut som om Villa skulle kunna få med sig en poäng – även om van Persie hade två ribbträffar inom loppet av någon minut. Men Hernandez ville annat. Van Persie slog en fin frispark, och den unge mexikanen skaffade sig en fri yta som han använde på bästa sätt. 3-2 med bara minuter kvar av matchen – oerhört tungt för ett Villa som jobbat hårt inför en entusiastisk hemmapublik.

Analys
Villa gjorde en mycket bra match, med ett effektivt och sevärt anfallsspel – i alla fall till dess att United fick in sin reduceringsboll. Att det dessutom inte dröjde innan man lyckas kvittera också, gjorde inte Villa-spelarna gott. Från 60:e minuten och framåt var nämligen det fina anfallsspelet som bortblåst. Plötsligt handlade det uteslutande om att försvara en poäng som såg ut att bli allt mer avlägsen.

Det är förstås ingen slump att United avgör sent. Det har vi sett i ett otal matcher. Det blir dessutom än mer trovärdigt med tanke på Villas orutin och bristen på trygghet. Försvaret skötta sig ypperligt fram till Uniteds reduceringsmål, men därefter fick man allt svårare att hålla kolla på United-spelarna. Sista halvtimmen var, som sagt, mer eller mindre en enda stor press mot Brad Guzan. Mittfältarna sjönk ned i knät på försvararna, och Villa fick inte låna mycket boll. Det blev plötsligt en ännu svårare match för de fyra i backlinjen.

Anfallsspelare som Rooney, van Persie och Hernandez garanterar som sagt mål, och när väl ett hade fallit så var det nog måste som misstänkte att det kunde gå snabbt – även om Weimann hade ett läge som kunde givit honom ett hattrick. Villas chans låg alltid i att hålla nollan så länge som möjligt för att sedan utstå en monstruös press på slutet, men kvitteringsmålet kom alltför nära reduceringsmålet för att det skulle vara aktuellt.

Ändå är det nog de positiva bitarna man ska lyfta fram från matchen. Publiken lyfte Villa Park igen. Arenan har gapat tom och det har nästan ekat från enstaka supportrars uppgivna tillmälen, men i lördags var det gammalt hederligt tryck. Härligt!

Och spelarna förtjänade det. Backlinjen höll ihop exemplariskt i två tredjedelar av matchen (men mattades i takt med övriga lagets tapp), mittfältarna var minst lika bra som Uniteds medan anfallet – om vi räknar Gabby, Weimann och Benteke hit – ständigt hittade på finurliga sätt att lirka sig fram till lägen. Individuellt är det flera som förtjänar beröm, men jag tycker man ska lyfta fram enheterna i sig, liksom hela laget. Det borde exempelvis vara lag på att fortsätta med mittfältet som det ser ut nu, Paul Lambert!

Nu väntar ytterligare två riktigt svåra matcher i form av Manchester City borta och Arsenal hemma. På den sistnämnda matchen kommer jag själv vara på plats, liksom stora delar av Villa Sweden, vad jag har förstått. Den här matchen fyllde sitt syfte när det kommer till att få upp självförtroendet, samt för att få Villa-chansen att tro på den här säsongen och de stundande, mycket snåriga matcherna. Det kommer behövas inför matcher som vi måste försöka få med oss poäng från, oavsett motstånd…

Analys Inför

Inför Aston Villa – Manchester United

Svårast tänkbara motstånd väntar i helgen då Manchester United gästar Villa Park. Uniteds imponerande facit på Villa Park, samt Villas inte direkt förtroendeingivande insatser den här säsongen, berättar för oss att det blir en tuff uppgift att få med sig poäng.

På lördag klockan 18.30 svensk tid är det avspark i matchen mellan Aston Villa och Manchester United. Villa Park har de senaste åren varit bra jaktmarker för gästerna – den senaste gången Aston Villa gick segrande ur en strid med de röda djävlarna var i augusti 1995, då Villa vann med 3-1.

Statistiken är förstås talande, och kollar man på tabellen är det inte heller jättemycket som talar för hemmaseger. Det finns dock små strimmor och hopp som jag gärna tar och förstorar lite grand, i hopp om att ingjuta tron på att det går att besegra United.

För det första har inte Uniteds försvar imponerat ens det minsta under inledningen av den här säsongen. Det annars så ramstarka kollektivet brukar vanligtvis inte släppa någon över bron, men så här långt har det visat tydliga tendenser på sprickor i det annars så rejäla bygget. Manchester-laget hade dessutom match mot Braga i Champions League så sent som i onsdags, och även om Uniteds trupp har stor erfarenhet av att spela flera matcher varje vecka så är det knappast en nackdel för Villa. Slutligen råder det numera nya förutsättningar i den ensidiga duell som varit matcher mellan lagen: ett av dem har nämligen fått en ny ledare. Paul Lambert kanske inte har lyckats särskilt väl med sitt nya lag så här långt, men han har i alla fall kommit med nya tankar och ny energi till ett ungt lag. Förhoppningsvis får vi se ett Villa som går all-in för att vinna, och inte satsar allt på att undvika att förlora – vilket var fallet med McLeish (och ibland även för ett par av hans föregångare).

Paul Lambert har i alla fall inte gett upp på förhand och säger till avfc.co.uk: ”Jag tror att vad som helst kan hända. Vi ser fram emot matchen. Stadion kommer vara fullproppad och atmostfären kommer vara fantastisk. Man vet aldrig vad som kan hända.”

Aston Villas tränare menar också att man inte kommer att låta United ta tag i taktpinnen. ”Det åligger hemmalaget att ta tag i saker och ting – vi kommer att löpa så mycket vi kan, tack vare alla som kommer och tittar på oss och lyfter oss. Manchester United är ett topplag, men vi vill inte bli fast på egen planhalva i 90 minuter. Man måste försöka skapa något… Man måste försöka ta tag i matchen och försöka vinna. ”

Läget i Aston Villa är att Joe Bennett, Richard Dunne och Darren Bent är frågetecken inför matchen, meddelade Paul Lambert tidigare idag (fredag). Lichaj (avstängd), N’Zogbia och Baker kommer också missa matchen. Detta gör att Enda Stevens gör sin PL-debut från start på vänsterbacken. United har nya skador i form av Nani och Evans, även om den sistnämnde är 50/50 till start. Om inte han blir frisk lär Chris Smalling kliva in bredvid Rio Ferdinand i mittförsvaret.

Analys Off the field Övergångar Rykten Silly Season

Darren Bent – målskytten som försvann

Darren Bent har gått från älskad målskytt, lagkapten och livräddare till bänkad dussinspelare på mindre än ett år. Hur ska Aston Villa göra med ”Målskytten som försvann”?

Darren Bent kom till Aston Villa under januarifönstret 2011 och sågs som en riktig prestigevärvning. Klubbens ägare Randy Lerner fick punga ut med mellan 18 pch 24 miljoner pund till Sunderland för den engelske målsprutan, vilket gjorde honom till den dyraste värvningen i Birmingham-lagets historia. Detta utlägg visade sig till en början vara väl investerade pengar: trots Aston Villas bedrövliga säsong räddades klubben i mångt och mycket kvar av Bents många mål.

Nu, säsongen 2012/2013, är situationen helt annorlunda. Målen har uteblivit för Darren Bent, och i takt med det har självförtroende försvunnit allt mer. Man kan leva med att en målskytt försvinner från matcher så länge han petar in bollarna, men när målen lyser med sin frånvaro och laget har en anfallare som nästan helt är borta ur spelet, ja då låter kritiken inte vänta på sig.

En del av laget?

Lagen som köper Darren Bent vet mycket väl om vad de får i sitt dyra paket. Man får en målskytt, eller en ”poacher”, som man säger i England. Har han tillräckligt bra uppbackning från kreativa spelare på mittfältet och en eventuellt uppoffrande spelare vid sidan om sig i anfallet så garanterar Darren Bent ett visst antal mål. Så har det nästan uteslutande sett ut under dennes karriär.

Det är viktigt att komma ihåg att man till stor del köper Bent för att bygga det offensiva spelsystemet kring honom. Det är samtidigt inte nödvändigtvis så att han behöver vara särskilt delaktig i spelet, utan till största del handlar det om att vår nummer 9 ska vara först inne i straffområdet, på rätt plats, när väl bollen dyker upp där. Då har laget spelat ”rätt”. Bollen ska, i slutscenen av så många offensiva moment som möjligt, hamna hos Bent – det är själva kärnan i ett anfall i det lag Darren Bent spelar.

Samtidigt som det här garanterar mål, är det också en svaghet. Man sätter stor tilltro till en spelare som visserligen ofta levererar, men som även han kan komma i formsvackor. Och tankegången behöver förstås inte förklarar mer ingående än att detta i sin tur påverkar hela laget, vars blotta existens – för att överdriva det hela en aning – baseras på de mål som Bent gör.

Att kalla Bent enbart en målskytt är visserligen inte helt osant, men han har vissa kvaliteter som targetspelare, så länge han kan hålla ner antalet bolltoucher till så få som möjligt. En Bent i form använder detta för att bli en del av laget – en Bent ur form tenderar att lita till sina ”killer instincts” i straffområdet och gömmer sig ute på planen. Det är här någonstans vi hittar problematiken med Darren Bents situation i Aston Villa.

Inte Lamberts tekopp

Paul Lambert är en tränare som alltid sätter laget i främsta rummet. Stjärnspelare i all ära – det är vad du presterar på plan och vad du kan bidra med till laget just nu som räknas.

I Norwich kunde man förra säsongen se elva spelare som alla spelade en vital roll i såväl anfalls- som försvarsspel. Spelar du forward har du en viktig roll som presspelare när motståndarna har bollen, och din uppgift inkluderar också att vara på tårna när bollen återerövras. Heter du Grant Holt fick du då rollen som targetspelare som med ett fåtal, helst ett, tillslag snabbt kunde förse rättvända mittfältare med boll och därmed exempelvis sätta igång blixtsnabba kontringar. Heter du Simeon Jackson, en av de forwards som bildade anfallspar med Holt, hade du kan istället rollen som djupledslöpande anfallare med ansvaret att dra isär försvar och ge utrymme åt andra – om du inte själv kunde hitta ytor.

I Aston Villa har vi sett tendenser till samma spelidé. Lambert vill spela med fart, och hans spel baseras på ett spel längs med marken. Det utesluter inte långbollar, men huvudingrediensen är snabbhet när det finns kontringslägen och även till viss del ett bollägande sådant – i alla fall mer än sin föregångare Alex McLeish. Oavsett vilket fyller forwards en viktig funktion genom att i uppspelsfasen bistå med alternativ även långt ner i banan.

Efter det här resonemanget går det att förstå att Darren Bent och Paul Lambert kanske inte är en perfect match. Lambert gav Bent chansen och räckte till och med över lagkaptensbindeln till 28-åringen när Stilian Petrov påbörjade sin behandling mot leukemin, men i takt med att Bent visat varken tillräckligt stor delaktighet i spelet eller ledarskapsförmåga nog till att leda ett Premier League-lag blev han av med den till förmån för holländaren Ron Vlaar. Det blev också början på det fall som vi kanske bara sett början på än, och som antagligen kommer sluta i att Paul Lambert och Randy Lerner försöker sälja honom i januari.

Det finns dock två stora frågetecken med anledning av en eventuell försäljning. För det första, hur pass illa är det ställt med Bents knäskada? Senast missade han ett par månader efter en liknande skadad.

Vem är köparen?

Paul Lambert är ute efter att stärka truppen, få mer bredd men också viss spets, och då är Darren Bent den i särklass mest värdefulla spelaren som kan inbringa pengar. Men den stora frågan är förstås: till vem kan vi sälja honom? Vilket lag kan i den moderna, brittiska fotbollen – risken är att hans tjänster enbart kommer att locka till sig ett fåtal aktörer i England – tillåta sig att ha en poacher, som man måste bygga ett lag kring och som stundtals är direkt svag i spelet ute på planen? Moderna tränare tenderar att involvera hela laget i uppbyggnadsfasen i anfallen, men ställer inte sällan också krav på en delaktighet i presspelet defensivt – två punkter där Bent har lite att jobba på. Det finns skyttekungar som står sig fint i konkurrensen på det här området internationellt – Ruud Van Nistelrooy är ett exempel, tycker jag, medan även Klaas-Jan Huntelaar kan nämnas i sammanhanget – men de är få till antalet.

Tittar vi på bottenlagen är det för det första få som har ekonomi till ett köp av Bent. Jag har svårt att tänka mig att Villas ledning skulle överväga bud på under 10 miljoner pund – min gissning ligger kring 12. Det utesluter ett par av dem, men kanske innefattar Reading och Queens Park Rangers. Av dessa kan jag bara tänka mig att QPR skulle vara tillräckligt intressant för Bent. Då får han dessutom återvända till London, en stad han enligt uppgift kan tänka sig att flytta till.

Det är nog ytterst få av topplagen som skulle vara intresserade av en före detta målskytt som tappat stinget. Dagens topplag har redan målskyttar – målskyttar som dessutom har uppgifter som är integrerade med spelet. Det har ryktats om Liverpool – om vi nu väljer att se Pool som ett topplag – och även om Bent knappast skulle tacka nej, har jag svårt att se att Bent passar in i Brendan Rodgers lagbygge. Dessutom har laget redan en målskytt, grovjobbare och världsstjärna av rang – Luis Suárez.

Bland mittenlagen finns det ett par stycken som är i behov av en målskytt, men den ekonomiska biten är ett bekymmer för många. Annars kanske det är just mittenlagen som vore det bästa för Bent – att komma till ett lag där han blir stjärna, och där man i viss mån kan bygga anfallsspelet kring honom? Det var precis det som hände när Villa köpte loss honom från Sunderland – han gick från ett mittenlag till ett annat.

Fulham är ett annat lag det ryktats lite löst om, och kanske är det svaret på frågan. Även om laget har ett par spännande anfallsess så verkar tränare Martin Jol sugen på Bents tjänster, och kanske finns det pengar att lösa en sådan övergång i januari. Visst hade det varit kul att se två ”latmaskar”, med vitt skilda talanger, som Dimitar Berbatov och Darren Bent på topp?

Konklusion

En gissning är att värvningen av Christian Benteke, den unge belgiske talangen, i första hand var tänkt att bära frukt på lång sikt – och att han kanske skulle må bra och kunna lära sig av Bent – men i och med att han blommade ut redan från start har behovet av Bent minskat. Benteke har gått från framtidsman till given startman, medan Bent gått motsatt håll och numera är typ tredjehandsvalet. Det värsta för Bent är dessutom att Benteke verkar må bättre av en hårt arbetande forward bredvid sig, och i detta fack passar både Gabriel Agbonlahor och Andreas Weimann bättre.

Det går hur som helst att konstatera att Villa antagligen har kommit till vägs ände med Darren Bent. För det går väl inte att lära gamla hundar att sitta: förändra en målskytts natur, få honom att jobba för laget, kanske bli en supersub som sätter egot åt sidan för lagets bästa?

Det kommer pågå en hel del bakom kulisserna fram till januari, och väl där kommer vi se hur pass bra Villa är på att sälja in en före detta målskytt till lag på samma nivå som sig själva. Sunderland lyckades kanonbra för snart två år sedan, och då var förhandlingsläget för de röd-vita bara marginellt bättre än det är för Villa (i och med att Bent var två år yngre).

Aston Villa är i en övergångsperiod, som förhoppningsvis resulterar i att det nya, lite yngre gardet växer in i sina kostymer och blir fullödiga PL-spelare inom ett par säsonger. Men truppen behöver både spetsas till och breddas, och att ha en person som borde vara lagets stjärnspelare fastklistrad på bänken, och som inte heller levererar när han får chansen, det är inte en lyx som en klubb i Aston Villas sits kan unna sig. Kan Villa kränga Bent kan den nya truppen under Lambert börja ta form redan i januari – ju förr, desto bättre.

Analys Match

Lambert slog ”The Gaffer”

Aston Villa tog en oerhört viktig seger i och med 1-0 borta mot Sunderland. Gabriel Agbonlahor stod för målet. Därmed var det också Paul Lambert som fick ”the bragging rights” över sin mentor, Martin O’Neill, i hjärnornas kamp.

Tillställningen mellan Sunderland och Aston Villa inkluderade en så kallad match i matchen, som dock inte utspelade sig på plan. Förhållandet tränarna emellan sträcker sig tillbaka i tiden i Celtic, och Paul Lambert kallar fortfarande Martin O’Neill för ”Gaffer”.

Dessa båda är väl pålästa när det kommer till varandras fotbollsfilosofi. Det var aldrig på taktiktavlan som den här matchen skulle avgöras. Lambert vet mycket väl precis hur MONs lag spelar, och MON vet mycket väl att Lambert vet detta. Det var på planen det skulle avgöras, och det var två formsvaga lag som nu jagade trendbrott. Vem eller vilka av spelarna skulle kliva fram och avgöra?

Kort om matchen

Paul Lambert fick en del hjälp på traven i den här matchen. Karim El Ahmadi, som inte direkt rosat marknaden på mittfältet, var avstängd och Aston Villa fick in nytt blod i form av en mängd hungriga spelare på mittfältet: Ashley Westwood fick spela sin första Premier League-match från start, Barry Bannan gick in och styrde tempot, Andy Weimann tilldelades en plats på kanten medan Stephen Ireland gjorde en, enligt mig, mycket välkommen återkomst i startelvan. Hans blick för spelet behövs för att vi ska kunna skapa chanser.

Det nya mittfältet stod upp bra, och inledningsvis var det Villa som stod för det mesta och bästa i spel- och chansväg. Sunderland kom in i matchen efterhand och skapade någon halvchans, men det var Aston Villa – anförda av det nykomponerade mittfältet – som vann första halvlek på poäng.

Sunderland kommer ut relativt starkt i andra, och får med sig den på senaste tiden bu-benägna publiken med hjälp av lite presspel och ett par hörnor. Bortalaget hittade dock det perfekta botemedlet mot en uppeldad hemmapublik: ett ledningsmål. Matthew Lowton slår ett högt och till synes ofarligt inlägg, som dock Christian Benteke når högst på. Han nickar ner bollen till en framstormande Gabby Agbonlahor som, trots att han får en ful smäll av Carlos Cueller i samma ögonblick, lyckas styra in bollen i mål.

Sunderland försöker och försöker, och vaskar fram ett par farliga chanser utan att kunna sätta dit bollen. Samtidigt måste man ge Villa en eloge för att man inte backar hem alltför mycket alltför tidigt utan lyckas bibehålla ett spel även under en hård Sunderland-press. När slutsignalen ljuder är det ett glatt och lättat Aston Villa-läger som skriker ut sin glädje efter tre poäng i en svår bortamatch.

Analys

I inför-rapporten hoppades jag på att Lambert hade gjort sin läxa – en läxa som i praktiken var så självklar att han egentligen inte hade behövt plugga alltför mycket. Han visste allt om hur O’Neill skulle ställa upp, och hur hans lag skulle bete sig. Det handlade framförallt om två saker för skotten: dels att sätta rätt spelare på planen, vilket han gjorde, och dels att motivera spelarna – och där har han fått sin utbildning i en av de bättre skolorna, nämligen Martin O’Neills.

Men det var spelarna som utförde det som skulle utföras på bästa sätt. Matchen som sådan var jämn, och det ser jag som en styrka i det läge Villa befinner sig. Man åker upp till de svårspelade nordöstra regionerna (inga matcher är lätta här), tar tag i taktpinnen och håller i spelet under mer eller mindre hela matchen. Även under stunder där Sunderland har mer boll och kanske skapar fler chanser, ligger Villa rätt och försöker spela boll. Ett klart steg framåt från de förra matcherna.

Jag ska inte vara elak och påstå att den största förtjänsten kanske kommer från det faktum att Lambert placerade Fabian Delph på bänken och att El Ahmadi saknades – och att han därmed ”tvingades” spela med ett nytt, fräscht mittfält. Jag tänker då framförallt på Stephen Ireland – han gör väldigt mycket för det här laget. Det är genom honom anfallen börjar, det är genom honom det händer. Att han dessutom fick Bannan bredvid sig gjorde han visste att det fanns tankar även vid sidan om honom – tankar som kunde bli anfall, som kunde bli målchanser. Ashley Westwood backade upp dessa båda på ett bra sätt, med en liten tillbakadragen roll, och han får G+ efter sin debut från start i PL.

Gabby ska ha beröm för sitt mål, men annars handlade det mest om Benteke uppåt. Benteke, vågar jag påstå utan att ha sett honom under sin karriär innan Villa, är i sin livs form. Han bytte klubb, spelade till sig en ordinarie forwardsroll i ett av världens mest spännande landslag och har dessutom petat en av PL:s genom tiderna mest målglade forward i sin nya klubb. Benteke och Villa är på sätt och vis en ”perfect match”. Vi fick honom i precis rätt stund, och faktum är att han antagligen fick oss i rätt stund. Han fick en tränare och en miljö som tror på honom och låter honom spela, och ett självförtroende som likt en spiraltrappa slingrat sig uppåt tills det nått skyarna. Framgångarna i respektive lag har smittat av sig till det andra allt eftersom, och både Villa och Belgien har njutit av att se denna stjärna födas.

Han vinner allt i luften, är ett alternativ i varje anfall, gör mål och spelar fram till mål. Tänk bara om han hade haft lekkamrater med samma kvalitet och samma självförtroende! Den här killen kommer att bli något stort, precis som Lambert säger till avfc.co.uk: ”Jag tror Christian kan bli så bra han själv vill bli. Han är just nu i det belgiska landslaget och han är en riktig klasspelare som är där tack var det han presterat på plan. Han spelar fantastiskt bra. Mot Sunderland måste han stundtals ha varit omöjlig att spela mot.”

Vi ska inte heller glömma bort backlinjen, som gjorde sin kanske starkaste kollektiva match – detta trots att ytterbackarna fick bytas ut två gånger om (Bennett mot Lichaj, och Lichaj mot Stevens). Mittlåsen Ciaran Clark och Ron Vlaar var resoluta och riktigt bra, medan Brad Guzan i vanlig ordning stod för en habil insats mellan stolparna.

Betydelsen av tre poäng inför det kommande, svåra spelschemat ska inte underskattas. Första bortasegern i ligan under Paul Lambert innebar tre oerhört viktiga poäng, och även om vi inte kan kalla det andrum så måste vinsten i alla fall ha fört med sig ett välbehövlig boost för självförtroende inför den svåra hemmamatchen mot Manchester United på lördag. Då hoppas jag att Paul Lambert fortsätter att våga spela ett mittfält som kan vinna matcher åt oss.