Hernandez skillnaden mellan Villa och United

Andreas Weimann visade sin killer instint, Ron Vlaar gjorde sin bästa match i Aston Villa-tröjan och i en timme var vi minst lika bra som förra årets PL-tvåa. Men det gick som det brukar med Manchester United. Trots en 2-0-ledning efter dryga timmen spelad vände Sir Alex Fergusons mannar på steken via tre mål av Javier Hernandez.

Det unga, nya, oprövade och opålitliga Aston Villa mot det tunga, rutinerade och pålitliga United – det kunde väl inte sluta mer än på ett sätt? Nja. I närmare 60 minuter var det här en helt öppen historia med en klar fördel för Villa på ett plan: målmässigt. Efter att Andreas Weimman gjort 1-0 på första halvleks sista spark – förutom avsparken efter målet – och sedan vinklat in sitt andra mål för kvällen i början av andra halvlek såg det mycket ljust ut för hemmalaget. Dessutom hade man fått med sig en publik som verkligen eldade på de sina.

Men möter man ett lag som Manchester United, med en topptrio i form av Wayne Rooney, Robin van Persie och inhoppande Javier Hernandez, så går det liksom aldrig att vara säker. United hade så långt vaskat fram en, eller på sin höjd två, halvchanser fram till nästan timmen spelad, men när Paul Scholes slog en höjdboll på djupet mot ”Chicharito” visste han nog mycket väl att ett mål var allt man behövde. Hernandez fick på något sätt med sig bollen, och kunde på något annat sätt hitta en lucka bakom back och målvakt.

Reduceringsmålet fick matchbilden att ändra sig totalt – men det kunde kanske blivit annorlunda om Weimann lyckats styra sin nick i mål för ett hattrick bara ett kort tag efter Hernandez mål. Istället tog United tag i det hela omedelbart och lyckades snart kvittera efter att mexikanen styrt in en boll som gick via Villas för dagen utmärkte mittback Ron Vlaar. Till slut blev det alltså ändå som det brukar med United. Länge såg det ut som om Villa skulle kunna få med sig en poäng – även om van Persie hade två ribbträffar inom loppet av någon minut. Men Hernandez ville annat. Van Persie slog en fin frispark, och den unge mexikanen skaffade sig en fri yta som han använde på bästa sätt. 3-2 med bara minuter kvar av matchen – oerhört tungt för ett Villa som jobbat hårt inför en entusiastisk hemmapublik.

Analys
Villa gjorde en mycket bra match, med ett effektivt och sevärt anfallsspel – i alla fall till dess att United fick in sin reduceringsboll. Att det dessutom inte dröjde innan man lyckas kvittera också, gjorde inte Villa-spelarna gott. Från 60:e minuten och framåt var nämligen det fina anfallsspelet som bortblåst. Plötsligt handlade det uteslutande om att försvara en poäng som såg ut att bli allt mer avlägsen.

Det är förstås ingen slump att United avgör sent. Det har vi sett i ett otal matcher. Det blir dessutom än mer trovärdigt med tanke på Villas orutin och bristen på trygghet. Försvaret skötta sig ypperligt fram till Uniteds reduceringsmål, men därefter fick man allt svårare att hålla kolla på United-spelarna. Sista halvtimmen var, som sagt, mer eller mindre en enda stor press mot Brad Guzan. Mittfältarna sjönk ned i knät på försvararna, och Villa fick inte låna mycket boll. Det blev plötsligt en ännu svårare match för de fyra i backlinjen.

Anfallsspelare som Rooney, van Persie och Hernandez garanterar som sagt mål, och när väl ett hade fallit så var det nog måste som misstänkte att det kunde gå snabbt – även om Weimann hade ett läge som kunde givit honom ett hattrick. Villas chans låg alltid i att hålla nollan så länge som möjligt för att sedan utstå en monstruös press på slutet, men kvitteringsmålet kom alltför nära reduceringsmålet för att det skulle vara aktuellt.

Ändå är det nog de positiva bitarna man ska lyfta fram från matchen. Publiken lyfte Villa Park igen. Arenan har gapat tom och det har nästan ekat från enstaka supportrars uppgivna tillmälen, men i lördags var det gammalt hederligt tryck. Härligt!

Och spelarna förtjänade det. Backlinjen höll ihop exemplariskt i två tredjedelar av matchen (men mattades i takt med övriga lagets tapp), mittfältarna var minst lika bra som Uniteds medan anfallet – om vi räknar Gabby, Weimann och Benteke hit – ständigt hittade på finurliga sätt att lirka sig fram till lägen. Individuellt är det flera som förtjänar beröm, men jag tycker man ska lyfta fram enheterna i sig, liksom hela laget. Det borde exempelvis vara lag på att fortsätta med mittfältet som det ser ut nu, Paul Lambert!

Nu väntar ytterligare två riktigt svåra matcher i form av Manchester City borta och Arsenal hemma. På den sistnämnda matchen kommer jag själv vara på plats, liksom stora delar av Villa Sweden, vad jag har förstått. Den här matchen fyllde sitt syfte när det kommer till att få upp självförtroendet, samt för att få Villa-chansen att tro på den här säsongen och de stundande, mycket snåriga matcherna. Det kommer behövas inför matcher som vi måste försöka få med oss poäng från, oavsett motstånd…

--!>