Zlatan – ett mästerverk i 4 delar

Vem trodde att den dagen skulle komma, då det svenska kollektivet skulle falla på knä inför en spelare? Vem trodde att den dagen skulle komma, då svenska folket fick en världsstjärna, och inte ett lag,  att gemensamt sätta sin tro till? Det kanske inte kommer som en nyhet, men den dagen är här.

Vi kom för att fira premiärmatchen på nya nationalarenan, men hann inte sitta ner i mer än 90 minuter innan arenan bytt namn. Nu går den under Zlatan Arena, men det enda som skiljer den åt från hur den såg ut innan matchen är fyra Zorro-Z:an med ny betydelse på entréportarna. Och kanske en staty framför desamma. Mer om det längre ner.

Det enda som inte gör att jag tror att jag bara drömde gårdagens match var att jag någonstans läste att Erik Hamrén sagt att man bara kan göra sådana mål i TV-spel. Det enda som skiljer verklighet från fantasi är att jag såg ett Z och inte en fladdermus avbilda sig mot den mörka himlen över Solna igår, precis när det svenska landslaget behövde det som mest.

För det spelades ju en match också: Sverige – England, 4-2. Trots underläge sent i matchen lyckades Sverige i allmänhet och Zlatan i synnerhet vända matchen, och ge ”the arena formerly known as Friends Arena” ett värdigt välkomnande till världen. Jag har varit med om värre förlossningar än denna.

Jag har delat upp den här texten i två olika delar, med anledning av att det faktiskt var två lag på banan: England och Zlatan. Hamrén får ursäkta, men så får man faktiskt lov att se det idag.

England
England kom till start med något gammalt (Steven Gerrard gjorde sin 100:e landskamp för Three Lions), en hel del nytt (Raheem Sterling, Steven Caulker och Leon Osman), något lånat (det ryktas om att den brittiska försvarslinjen fick låna en pärm av Svenska Fotbollsförbundet, som de trodde var Lagerbäcks, men som istället visade sig förklara hur man inte spelar försvar) och något ljusblått där bak (Manchester City-målvakten Joe Hart imponerande väl inte fullt ut).

England spelade modernt, med den nya generationens passningsspel. Samtidigt gick man inte ifrån den brittiska traditionen där naiviteten ofta spelar en central roll, och kommunikationen i försvaret får underkänt varje dag i veckan. Mycket har förstås att göra med orutinen centralt – Cahill och Caulker gjorde sin första match tillsammans. Ändå kunde man mycket väl ha vunnit matchen, om det inte hade varit för två saker.

Den första ska jag fatta mig kort kring: England bytte ut Gerrard, och tappade matchen helt. Gerrard kanske inte är samma auktoritet som han var för fem år sedan, men betydelsen av att ha honom på plan i sådana här sammanhang – med så många ynglingar och debutanter omkring sig – ska inte underskattas.

Och så var det då den där andra anledningen…

Zlatan
Hur skulle kapten Zlatan trivas i sitt nya hem? Det var inte bara samma fråga som alla ställde sig inför flytten till Paris, utan också inför gårdagens match – premiärdrabbningen på Friends Arena. Det snackades på förhand om att Zlatan ville göra avtryck, visa att detta är hans nya hem.

Vi vet ju hur Zlatan fungerar numera. Det är hindren i vägen som gör att alla hans cylindrar tänder till samtidigt. Formulera ett oöverstigligt problem för honom, så löser han det bara för att bevisa att det går. När vi som mest behöver något gott att tro på – det behöver nödvändigtvis inte vara rätt att blanda in politik i det här, men kopplingen finns ju där – stjäl Rosengårds ständige president alla rubriker framför folk som inte vill se sådana som Zlatan i Sverige.

Ge Zlatan en utmaning värd namnet så tar han den – oavsett om den kan verka lite skrämmande på förhand. Att som kapten leda ett begränsat landslag på sin nya hemmaarena, inför 50 000 fans, är inte ett uppdrag för pleti och kreti. Men för Zlatan handlar det inte om att övervinna hinder, det gör han per automatik, utan att göra det med stil – och lämna ett avtryck som stannar kvar i historieböckerna. Matchen i sig var kul på så vis att det blev många mål, men inramningen i ”biblioteket” – som den brittiska pressen kallade arenan – lämnade mycket i övrigt att önska under större delen av matchen. Men när vi kollar i backspegeln kommer det vara fyra Z:an kvar på entrédörrarna till nationalarenan, som minnesmärken över det som inträffade här den 14 november 2012.

Som jag skrev på Facebook: det är definitivt läge att damma av det där Glenn Hysén-betyget och tilldela Zlatan sex getingar, plus eller vad det nu må vara. Kronan på verket var ju onekligen det fjärde målet – jag glömmer gärna att ett par av de andra målen var rejäla bjudningar från målvakt och försvar – ett mål som kungen själv refererade till som: ”ett snyggt mål”. Men det är lite som sajten TeamTalk.com säger: ”To describe an overhead kick sailing into the net from 35 yards as ‘nice’ is a bit like saying Marilyn Monroe was decent looking.”

Och gällande Friends Arena, som vi väl ändå får kalla den tills vidare: Den kanske inte ser ut som Zlatans hem arkitektoniskt, men ändå tycker jag att vi kan sätta upp en staty utanför så att vi vet vem som äger den. Det är ju så modernt. Välkommen till Rosengård, liksom. The Home of Zlatan.

--!>