Aston Villa – Arsenal: en reseberättelse

Det går att sammanfatta en hel helg med att säga att huvudmatchen Aston Villa – Arsenal slutade 0-0, men det vore att ignorera en mängd intressanta upplevelser som vi tillresta svenska Aston Villa-fans fick uppleva under helgens gång. Inte minst ett möte med en uppsjö Europacupvinnare från den där magiska kvällen i maj 1982…

Det som för lite mer än en vecka sedan verkade sluta med en Ulf Lundell type of trip – det vill säga, en inställd resa är också en resa – förvandlades till en IRL-resa som man inte glömmer bort i första taget. Detta tack vare att ett antal fackförbund till slut gick med på försämrade villkor och att en VD gick med på att sänka sin, och resten av ledningsgruppens, löner med mellan 15 och 23 procent. Stort.

I fredags morse lyfte då det där SAS-planet mot Birmingham. Det var två lättade män från Småland – jag själv och min far – som anlände till brittiskt territorium för att checka in på Britannia mitt i staden och invänta den tredje resepartnern från Stockholm. Eftersom vädret var strålande blev det en tur på stan, där de tyskinspirerade julstånden och den Sandvik-sponsrade julmarknaden på Victoria Square skänkte industristaden ett nästan romantiskt skimmer.


Far och bror min i ett juligt Birmingham

 

Undertecknad tar sig en öl under fredagen

 


Resesällskapet på lokalpuben Shakespeare

 

Efter några öl på den närbelägna puben Shakespeare, drev vi vidare mot Jamie’s Italian för ett stycke italiensk gastronomi av hög klass. På hotellpuben slöt vi sedan upp med Jocke och de andra ur Villa Sweden, som dessutom fått med sig massa andra smygfans (Leeds, Hammarby, AIK – you name it).

Kvällen avrundades med ett samtal med ett Shitty-fan, som tydligen var född och uppvuxen 100 meter från St Andrew’s. Stackars sate. Att han dessutom såg ut som en blandning av Alex McLeish och Donald Trump gjorde inte saken bättre. Två timmars munhuggande kunde inte klämma blånäsan ur honom. Däremot hade han en trevlig polare från Luton, som hade fru och två barn i ”Trollhattan” (uttala det med stark betoning på a:et så är ni där). James och Jeffrey hette dem, om alla ales inte satte myror i skallen på mig.

 

Oskar och blånäsan

 

Match Day!
En natt senare hade vi överlevt en halv meter breda sängar och en begynnande bakfylla, och kunde bege oss ut i ett för dagen väldigt regnigt Birmingham. Vi snabbspolar förbi ett par timmars shopping och sightseeing, och är genast framme vid förfesten.

När klockan närmade sig tre tog vi en taxi ut mot Aston, där puben Barton Arms stod som värd för en första djupdykning i ölets rike. Därifrån tog vi oss, via en kortare taxiresa, till The New Adventurers (i folkmun bara Adventurers) – den fullsmockade Aston Villa-puben med den hängivna publiken. Ett par pints senare hade man kommit i stämning och fackeltåget avgick med destination Villa Park.

 

Delar av Villa Sweden samlade på The Barton Arms i Aston

 

Bara sekunder kvar till avspark

 

Matchen drog igång klockan 17.30, och vi kan konstatera att Villa inledde matchen nog så bra som gästerna från London. Eftersom mitt förra gästspel på Villa Park slutade med en 0-2-förlust för mina hjältar, så blev jag extra glad när Andi Weimann satte 1-0. Tyvärr blev han, mycket riktigt, avblåst för offside. Men jag hann ändå uppleva KÄNSLAN av att få jubla för ett hemmamål på Villa Park. När domare Mason blåste av för första halvlek hade Villa spelat en fin fotboll utan att för den delen skapa jättemånga chanser.

Den andra hade mer eller mindre samma mönster som den första. Villas framgångsrika presspel, tillsammans med de svårflirtade förhållandena på planen, gav Arsenals annars så spelskickliga mittfältare problem med spelet längs med marken – i alla fall när det kom till att vaska fram chanser som en följd av spelet. Aston Villa var istället laget som kanske fick matchens bästa chans, när inbytte Brett Holman sköt i väg en projektil som Arsenals målvakt Szczesny lyckades få fingertopparna på och, via ribban, rädda till en resultatlös hörna.

Mot slutet såg det ut som om tre av fyra aktörer var rätt nöjda med oavgjort. Aston Villas spelare (aktör 1) sjönk tillbaka rejält de sista fem-tio minuterna och lät Arsenal flytta upp laget allt högre upp. Och med tanke på att Paul Lambert (aktör 2) lämnade Darren Bent utanför truppen så fanns det relativt ont om spelutrymme för honom att förändra matchbilden och försöka vinna matchen. Arsenals spelare (aktör 3) var de som gick emot strömmen och ville ha mer. Man agerade blodhundar och tycktes kunna sniffa tre poäng av ett trött hemmalag, och Arshavins inspel i slutet nådde sånär fram till en framrusande Gervinho.

Däremot var det fjärde aktören i sammanhanget, Arsene Wenger, relativt nöjd med oavgjort. Han bytte nämligen ut den viktige targetspelaren Olivier Giroud – som verkligen vaknat till i sin nya klubb, och återigen gjorde en bra match – mot den defensive mittfältaren Francis Coquelin! Det gjorde knappast de tillresta Arsenal-fansen glada, och dessa sjöng högljutt ”You don’t know what you’re doing”.

Matchen slutade rättvist oavgjort, men kanske borde båda lagen gjort varsitt mål. Det var inte en vanlig, händelselös 0-0-match. Det ihärdiga regnet över Storbritanniens näst största stad satte dock käppar i hjulet för en riktigt effektiv passningsfotboll, och kanske även för ett par mål.

Efterfest
Matchen i sig var som sagt bara ett av flera spännande moment under den här helgen. Efter matchen begav vi oss tillbaka mot Adventurers för snack om matchen över ett par starka rackare. Efter två-tre sådana fick vi finbesök i form av fyra European Cup-vinnare från 1982, då alltså Aston Villa finaslslog Bayern München i Rotterdam med 1-0. Tony Morley, Gordon Cowans, Ken McNaught och Jimmy Rimmer ställde upp på lite fotbollssnack och lite fotografering med lyckliga svenska och brittiska anhängare till världens finaste fotbollsklubb. När de mer än en timme senare lämnade puben hade de gjort en hel fanskara salig!

 

När Mr Morley berömde mig för Movember-mustaschen åkte knytnäven ner

 

Odd one out: En av dessa gentlemän har inte vunnit Europacupen

 

Fyra legendarer och fyra Villa-fans i samlad tropp



Konverterade Villa-fans: Peter iklädd Mats Bajen International-mössa

 

Själva snappade vi upp en taxi ner till stan. Chauffören förfrös knappast inne i bilen – temperaturen var inställd på 29,5 grader och det krävdes halvt nervevade fönster för att ens kunna se ut genom dem på grund av all imma inne i den. Kvällen avrundades med ett par öl inne på Shakespeare, innan sängen pockade på uppmärksamheten.

Väckarklockan var ställd på 09.00, men 07.45 gick alarmet – i form av ett brandlarm. Därefter var det tufft att somna om. Hemresan behöver vi inte nämna närmare, men den förflöt smidigt i sällskap med Daily Mail och alla andra engelska tidningar. Nu längtar vi redan till morgondagens drabbning med Reading.

Stort tack till alla villaiter och allt annat löst folk jag träffat under helgens gång – mycket trevligt. Up the Villa!

--!>