Liverpool – Aston Villa 1-3: The Sound of Silence

Hur skulle Aston Villas ynglingar hantera the Wall of Sound, Liverpools hemmastå the Kop, frågade jag inför lördagens bortamatch. Svaret blev att de hanterade situationen så pass bra att Anfield stämde upp i en Simon & Garfunkel-inspirerad viskning: The Sound of Silence. För tyst blev det sedan Aston Villa vunnit matchen med 3-1.

Aston Villas ynglingar fick bekänna färg redan från start. Ett laddat the Kop såg till att stämningen var på topp, medan hemmalaget inledde matchen på ett bra sätt och satte press på gästerna. Trots ett par halvchanser kändes det dock relativt ofarligt, även om spelet nästan uteslutande tillhörde hemmalaget.

Liverpool uppvisade matchen igenom tydliga problem med sista passningen. Uppbyggnadsspelet såg intressant ut, men sista passningen var ofta direkt usel. Ett exempel på det hittar vi i Luis Suarez usla passning till Gerrard efter sju-åtta minuter, som utan vidare kunde ha lett till ett friläge. Effektiviteten när de väl fick en avslutningsmöjlighet var också bedrövlig. Dessutom var lagets defensiva insats helt under isen. Men nu fokuserar vi på något roligare: Aston Villas insats.

Målkalas
Aston Villa utnyttjade Liverpools slarv till fullo. När man fick lägena så fanns självförtroendet där, och målen var vackra. Vad säger ni – visst vore det kul att gå igenom dem igen?

1-0: Vi befinner oss nästan en halvtimme in i matchen och bollen återfinns på vänster planhalva (sett i riktningen Aston Villa anfaller) där Luis Suarez på mittplan försöker sig på en tunnelklack mot Eric Lichaj. Amerikanen bryter dock bollen, som landar hos Brett Holman. En sekvens senare hittar han en passning i sidled till Christian Benteke, som avlossar ett till synes ganska ofarligt skott nästan helt utan sats. Han gör det dessutom nästan utan press, och Pepe Reina i Liverpool-målet ser lika överraskad ut som alla andra på plan när bollen går in via stolpen.

Kommentar: Det vore synd att kalla detta ett slumpmål, så istället benämner vi det klassmål, mest eftersom det är Benteke som gör det. Ett vid en första anblick ofarligt anfall avslutas med en direkt dödlig bössa från vår unge belgare, som går från klarhet till klarhet. Det är Benteke som ska ha all cred för målet, förstås. Som Liverpool-tränare kanske man kan klaga på bristen på press mot belgaren, men i och med att det snabba skottet genomförs nästan helt utan ansats blir det svårt för det försvarande laget att hinna upp inom pressdistans. En riktigt bra målvakt kanske hade kunnat ta skottet, som kom från långt håll, men det tar inte bort det faktum att det är ytterst välplacerat.

2-0:  När Liverpool försöker lyfta laget och skapa press mot Villa-målet, så dyker det upp fina ytor på offensiv planhalva. Trots att det här anfallet nästan bara involverar två anfallsspelare (om vi för stunden bortser från passningen som Barry Bannan slår från egen planhalva) och rörelserna egentligen är ganska basala för ett anfallsspel, så är momenten så pass skickligt utförda att Liverpool inte är kapabelt att förhindra ett mål i baken. Benteke möter boll från egen planhalva, slår den vidare mot Andreas Weimann som kommer rättvänd. Benteke tar en löpning in mot yttre delen av straffområdet på höger sida, och när han får passningen så är han på väg ut mot hörnflaggan. En genial klack senare har en framstörtande Weimann fått bollen i precis rätt läge och avslutar distinkt fram till tvåmålsledning.

Kommentar: Weimann och Benteke visar prov på a) hur viktigt det är med ett bra samarbete och förståelse mellan anfallarna (ja, Darren Bent, det var en vink till dig) och b) vad en spelare som kan bryta mönster kan innebära (ja, Christian Benteke, det var en vink till dig). Bentekes löpning är bra, men situationen där han får bollen – alltså i riktning mot hörnflaggan – ska inte medföra några större problem för ett försvar. Men en blandning av dåligt och okoncentrerat försvarsspel och ett genialt, ”Zlatanesqueskt”, infall från belgaren gör att bollen hamnar hos en smart löpande Weimann, som förstås väl känner till vad Benteke är kapabel till även från trängda lägen. Den före detta Villa-spelaren Stewart Downing förstår inte allvaret i situationen förrän det är för sent, och hade han tagit den defensiva löpningen direkt så hade han kanske hunnit bryta bollen. Men det tar inte bort det faktum att två Villa-spelare lyckas bryta upp ett helt Liverppol-försvar genom smart löpningar, en genialisk assist och ett bra avslut.

3-0: Liverpool har inlett andra halvlek på ett bra sätt och fått lite tryck på Brad Guzan i Villa-målet. Sekvensen inleds dock med att Joe Allen tar emot bollen på egen planhalva. Han slår en Joe Allen-passning – en passning för passningens skull – till Joe Cole, som dräller med bollmottagningen. Påpasslige Holman gör två saker riktigt bra. Han ligger helt rätt i pressen och upptäcker att Cole kommer fel till bollen, och efter att han brutit uppspelet och bollen hamnat hos Benteke, tar han en avledande löpning på utsidan av Martin Skrtel, vilket tvingar Liverpools mittback att dela upp koncentrationen både på bollhållaren och löparen. Benteke utnyttjar situationen på bästa sätt, håller utan vidare borta Allen som kommit för att ge Skrtel understöd och kan enkelt placera in 3-0 utom räckhåll för Reina.

Kommentar: Holman är nyckeln till det här målet. Australiensaren må jobba mycket i det tysta – och han står återigen för en kopiös arbetsinsats – men här är det han som rättvist hamnar i fokus. I och med att han orkar ligga precis rätt i pressen hinner han kliva in och bryta uppspelet mot Cole. Dessutom fullföljer han pressmomentet med en löpning som är helt avgörande för att Benteke ska kunna få fri lejd framåt, samtidigt som han också ger belgaren ett alternativ. Vi ska också kritisera försvarsspelet. Allens passning till en felvänd Cole är inte bra, speciellt inte när hela laget är på väg åt andra hållet, men Coles mottagning är än sämre och håller på sin höjd division sex-klass. Dessutom får Skrtel arbeta själv som mittback mot två rättvända Villa-spelare. Lägg där till Allens pinsamt obestämda försök till brytning mot Benteke precis innan avslutet, så förstår ni att Villa fick bra hjälp av hemmaspelarna.

Vid det här laget var det tyst på Anfield och the Kop. De enda som hördes var de vackra stämmorna i bortaklacken. Själv satt jag och visslade på Simon & Garfunkel. Att Liverpool reducerade i slutminuterna var mer av akademisk betydelse.

Analys
Att Aston Villa vinner matchen är helt i sin ordning. Laget genomförde Paul Lamberts riktlinjer till fullo. Att man blir tillbakatryckta inledningsvis är inte konstigt – det blir många lag på Anfield. Att Liverpool dessutom är i ganska bra form och har en självförtroendekurva som pekar uppåt gör bara segern än mer imponerande.

Det viktiga är inte att Liverpool dominerade inledningsvis, utan att se på hur Villa-spelarna uppträdde när de blev trycka bakåt. Villa kändes alltid farliga vid bollerövring på rätt, läs offensiva, sektioner av planen. Dessutom försökte man vårda bollen när uppspelen skedde mot ett samlat Liverpool-lag. Man kan säga att lördagens drabbning med Liverpool visade upp ett Villa inspirerat av två givande (det kanske är tidigt att kalla Lamberts modell för givande än, men vad fan) fotbollsfilosofier inom klubben de senaste tio åren: man spelade smart, snabb och effektiv Martin O’Neill-orienterad kontringsfotboll när tillfälle bjöds, samtidigt som man försökte vårda boll och faktiskt spela sig fram till läge när tillfälle gavs – något som Lambert präntat in i den från Alex McLeish långbollsorienterade spelartruppen från förra säsongen.

Man kan spela hur bra fotboll som helst och hålla bollen inom laget i all evighet, men den stora frågan är hur man utnyttjar bollen när man väl har den. Aston Villa gjorde smartare saker när man väl fick den, och utnyttjade ett felvänt, stillastående och rättså lat Liverpool-lag på rätt sätt med fart, fläkt och effektivitet. Rättvist resultat, frågar ni? Om det finns rättvisa i fotboll, så ja. Aston Villa genomförde fler moment på ett rejält sätt, och var effektivt när tillfälle bjöds.

Villa hade dessutom den lilla turen på sin sida, inte minst med domslutet i början av andra halvlek. Ciaran Clark drog ner Daniel Agger i straffområdet, men domaren valde att fria. Det var Villas dag, kändes det som.

Dessutom är det skönt att se att det är Villa som har karaktärsspelare, spelare som vill vinna, som offrar allt för att vinna. Lambert brukar säga att ungdomarna ”put their bodies on the line”, och i lördagens match fick ordspråket liv vid flertalet tillfällen, inte minst när Nathan Baker slänger sig fram och blockerar ett Jonjo Shelvey-försök i ett mycket farligt läge. Liverpool, å andra sidan, har ett par spelare man måste ifrågasätta på denna punkten, i alla fall i den här matchen: Downing och hans agerande vid andra målet, Cole och Allen vid tredje målet.

Nu, inför säsongens mest intensiva period, kommer Aston Villa från sju mål på två bortamatcher, inom loppet av fem dagar, mot två av ligans mest formstarka lag. Betänk också att Villa saknar lagkaptenen Ron Vlaar, före detta kaptenen Stilian Petrov och har petat lagets ”största stjärna” Darren Bent (som nu visserligen är skadad). Därutöver har Lambert tagit beslut som inneburit att ett par andra spelare som ”borde” vara av stor vikt för Villa, som exempelvis Charles N’Zogbia och Stephen Ireland, i mångt och mycket har fått spendera all matchtid på bänken.

Utan tvekan är framtiden mycket intressant med Aston Villa-ögon sett, både på kort sikt och lång sikt. Det vi kan slå fast är dock att Lambert skrivit om alla som helst manus för oss som trodde oss veta hur utvecklingen skulle se ut. Och jag älskar det jag ser.

--!>