Monthly Archives: januari 2013

Analys Match

”Just when I thought I was out, they pull me back in”

Just när man trodde att det inte kunde bli så mycket sämre överraskar Aston Villa igen. Efter 0-2 i första halvlek mot Newcastle igår – inför bara 30 000 åskådare – hade Villa Park fått se ett lag som grävt sig djupare ner i skiten än vad jag trodde var möjligt. Andra halvlek var betydligt bättre spelmässigt, men just nu är det poäng som räknas. 1-2 efter 90 minuter gör att Villa nu ligger under nedflyttningsstrecket. Den stora frågan är om laget någonsin kommer kravla sig över det igen?

Newcastle reste igår tisdag till ett Villa Park där man skapat sig dåliga minnen. Det var här som laget 2009 definitivt spelade sig ner till Championship efter en förlust mot Aston Villa. Nu fick det nya, franskinspirerade laget revansch. Efter 2-1 vinkar man troligen ”adieu” till bottenstriden en gång för alla. Gällande Aston Villa har kampen för nytt kontrakt bara börjat.

Det räckte med en bra halvlek för att göra slut på Villa. Visst, det var kul att se ett riktigt bra hemmalag i andra, men jag kan inte låta bli att ställa mig frågan om varför det bli så här. Laget kan inte lira i 90 minuter. Och den avgörande punkten i resonemanget är att våra svaga perioder alltid kostar oss. Tidigare säsonger har dåliga perioder räddats upp av karaktärsspelare, som kan hålla stången defensivt. Idag finns inga sådana.

Vårt mittfält, vars centrala delar bestod av tre hela osynliga spelare, var direkt svagt i första halvlek. Barry Bannan var helt osynlig, Charles N’Zogbia blandade och gav. Där har vi en man som personifierar den klassiska klyschan om genier, som ständigt balanserar mellan genialitet och dårskap, mellan fantastiska moment och rent urusla sådana. Ashley Westwood gjorde heller ingen bra första del av matchen, men när han kom in i andra och jobbade till sig boll så såg man snabbt att det är kring honom spelet måste kretsa. Att Matt Lowton och Joe Bennett är oförmögna att ta hand om Cafú-rollen på sina respektive kanter i en 3-5-2-formation är det nog ingen som vill debattera om i det här läget.

Dessutom blir det allt tydligare i vilken utsträckning det här laget behöver Christian Benteke. Vi är sorgligt beroende av den unge belgaren. När han vinner sina dueller i straffområdet, då finns det ingen där som snappar upp lägena som dyker upp. Och när inte han får avsluta, ja då känns det genast relativt ofarligt. Han är navet i det bräckliga, sönderslitna hjul som vi måste få att rulla inom en väldigt snar framtid.

Freaky February
Nu har vi haft det lätta schemat, där vi skulle ryckt från botten, skaffat oss andrum. Resultatet av det blev istället att vi nu ligger under strecket med ett ganska tufft schema framför oss i februari. Överlever Paul Lambert det här? Hur länge får han vara kvar som överstetupp i den här hönsgården?

Om man ska försöka sig på en objektiv analys av läget så finns frågetecknet i allra högsta grad kvar. Vi är i ett läge där vi behöver våra bästa, och på den här nivån beprövade, spelare. Alltför många ungdomar har allt för många gånger visat att man inte håller klassen. Våra beprövade spelare måste under alla omständigheter ges maximalt med speltid och få känna förtroende, för att kunna bygga upp sina respektive sargade självförtroenden.

Så: eftersom Lambert inte tänker spela vårt bästa lag och/eller har kastat bort sin chans med exempelvis Darren Bent, så bör han inte vara kvar som tränare. Ni som hojtar om förbättringarna under andra halvlek kan stänga munnen nu: en halvlek gör ingen sommar, och kommer definitivt inte att ge oss ett nytt kontrakt i Premier League. Chanser har Paul Lambert fått i överflöd, och frågan är hur länge vi ska fortsätta att ge honom hjärt- och lungräddning? Patienten är nämligen döende under hans vård. Vi behöver en ny läkare. Om ni förstår min halvhjärtade och något underliga metafor.

Samtidigt: vi behöver spelare under de sista transfertimmarna, och vem tar hand om dessa affärer om ingen tränare finns där? Stephen Ireland värvades av Randy Lerner och Paul Faulkner, men det fanns ingen tränare där som visste hur han skulle användas. det är som att köpa en jävligt bra produkt på mellandagsrean, utan att för den delen veta om den kan komma till användning. Nu lider både vi och Ireland själv efter sviterna av den affären.

Det är ett jävla moment 22 detta. Det enda vi kan vara säkra på rörande alltsammans är att vi är ett Championshiplag nästa säsong om detta tillåts fortsätta. Dessutom behöver vi inte titta längre än till lagen runt omkring oss för att se att läget är extra dunkelt. Det är Aston Villa som har den sämsta formen av bottenlagen, och det är också vi som har legat lågt med värvningarna som kan göra skillnad.

Queens Park Rangers tog poäng hemma mot mästarna Manchester City igår, och har värvat imponerande, inte minst i form av Loic Remy. Dessutom har Harry ”Houdini” Redknapp fått fart på underbarnet Adel Taarabt, som spelar strålande just nu. Redknapps överlevnadsinstinkter är dessutom bevisade sedan tidigare.

Wigans bästa tid är nu. När våren börjar närma sig kommer Robert Martinez och hans gäng ut som ett gäng kalvar på grönbete, och brukar börja prestera magisk fotboll med sin delvis oortodoxa och svårhanterliga 4-3-3-uppställning. Och när Wigan börjar plocka poäng blir det mot alla möjliga lag – inga motståndare går säkra.

Reading har PL:s sämsta trupp, vågar jag påstå, men tycks ha druckit Red Bull under hela juluppehållet. Ledda av härlige Adam Le Fondre på topp har de offensiva delarna kuggat i varandra, och då är man kapabelt att vända även de svåraste av underlägen – som exempelvis 0-2 till 3-2 sista tio minuterna hemma mot West Bromwich för bara några omgångar sedan. Har fyra raka segrar i liga- och cupspel.

Våra poängförluster mot bottenkollegorna kan visa sig bli dyrbara. Inte för att jag överhuvudtaget tror att Newcastle kommer befinna sig i botten så länge till med truppen som man besitter, men 0-3 hemma mot Wigan och poängtappet mot Norwich hemma (1-1) – The Canaries kommer, trots sin nuvarande placering, troligen att blandas in i bottenstriden – är bara ett par av de tunga motgångar som etsat sig fast i minnet.

Jag hade förhoppningar om att vi skulle stanna kvar över strecket ett tag, den svaga formen till trots, men gravitationskraften visade sig vara för stor. Nu är frågan om vi någonsin hittar tillbaka till andra sidan igen.

Analys Åsikt Cup Match

Skammen

Aston Villa missade ligacupfinalen på Wembley efter att ha åkt ut mot League 2-laget Bradford City. Trots vinst hemma på ett kokande Villa Park med 2-1 så fick Premier League-laget stryk med 3-4 totalt. Resultatet är förstås inget annat än en katastrof, och nu är det upp till ledningen att dra slutsatserna av detta fiasko och agera därefter.

Aston Villa var, om än marginell, favorit inför ligacupsemins returmöte på Villa Park. Efter 1-3 på bortaplan behövde laget vinna med minst två mål för att säkra förlängning, och alltså tre mål för att gå vidare till final. Mot League 2-laget Bradford, som visserligen stått för ett par bragdartade insatser tidigare, kändes det inte som en omöjlighet.

Och precis som väntat så var det Villa som tog tag i taktpinnen. Bradford fick knappt låna bollen, och sjönk tillbaka väldeliga. Hemmalagets bollinnehav hade siffror som påminde mer om det där katalanska laget, ni vet – övriga jämförelser undanbedes vänligen men bestämt – och siffror på upp emot 75 % nämndes. Men att äga boll är sällan ett självändamål när man behöver vinna en match med två bollar, så ej heller nu. Visserligen skapar Villa ett par chanser till följd av det massiva bollinnehavet, men det borde ha varit fler. Villas kreativa spelare hade svårt att komma till.

När Christian Benteke till slut lyckades hitta en lucka i det täta bortaförsvaret kom målet efter pigge Joe Bennetts mycket fina inlägg. Då kändes det verkligen som om Villa hade finalen i sin hand. Bollinnehavet fortsatte, och halvchanserna dök upp i strid ström. Samtidigt skötte sig Bradfords försvar exemplariskt, och Villas brist på kreativitet – som kunde ha lett till farligare chanser – blev uppenbar.

Men i pausen var det ändå en positiv publik som applåderade sina hjältar ut till ringhörnan. Om Villa varit en boxare så hade han under den första ronden knockat sin motståndare en eller ett par gånger, men motståndaren varit en seg jävel som rest sig upp och fortsatt hålla guarden högt.

En oväntat bra första halvlek följdes upp av en lika oväntat dålig andra. Allt det positiva från första halvlek var som bortblåst i andra. Den stora anledningen stavas förstås det kvitteringsmål som James Hanson nickade in på hörna i den 55:e minuten. Efter det var matchen helt jämn, och Bradford fick allt mer att säga till om. Ett chockat Villa fortsatte med halvhjärtade försök, allt medan det hela tiden kändes som om Bradford var på vippen att kunna kontra sig till en ledning i matchen.
Bland annat träffade man ribban vid ett tillfälle.

Precis när hemmapubliken börjat ge upp och begett sig mot utgångarna blev det liv i matchen. Andreas Weimann, ett av få utropstecken under säsongen, kom fri med Duke i Bradford-kassen, rundade honom och rullade in 2-1 med cirka två minuter kvar av ordinarie tid. Men trots att Villa fick fyra bonusminuter på sig att hitta det så viktiga 3-1-målet så höll League 2-laget undan och kunde jublande glada fira sin date med Swansea eller Chelsea på Wembley i slutet av februari.

Grattis Bradford!
Skillnaden mellan lagen är kanske inte lika stor som många ville hävda på förhand: Villa är i dag bara ett bra Championship-lag, medan Bradford är ett League 1-lag. Laget låg i toppskiktet i inledningen av säsongen, men på grund av framgångarna i ligacupen har ligaspelet fått stå åt sidan. Laget har en playoff-plats inom räckhåll, men hur mycket tär dessa historiska matcher mot PL-lagen på psyket? Ena dagen åker man till Aston Villa för att spela inför ett näst intill fullsatt Villa Park, medan man bara några dagar senare kanske beger sig till Aldershot för att lira ligafotboll på vad som mer påminner om en Korpenarena.

Jag är förstås den första att gratulera laget till en historik framgång som inte liknar så mycket annat jag varit med om. Jag antar att detta är en del av det härliga med idrotten – när David slår Goliat på fingrarna. Även om jag nog tycker att Villa, precis som sig bör, var det bättre laget över två matcher, så går det inte att argumentera mot någon form av rättvisa i att Bradford gick vidare till final. Laget ville mer än Villa, och verkar dessutom ha en tränare som scoutat motståndet väl och som förstod Villas riktigt gigantiska Akilleshäl: fasta situationer.

För att liksom lyfta fram den lilla och ack så viktiga skillnaden i inställningen och kunnande kan vi ta målskytten för bortalaget, James Hanson. Hanson hade varken tränat eller spelat match på tio dagar till följd av en bruten tå. Han skulle till varje pris lira den här matchen, men tiden var knapp för den långe och gänglige strikern. Inför matchen bestämde man sig för att injicera smärtlindrande i tån och köra så gott det gick. Hur det slutade vet vi vid det här laget. Hansons mål såg till att ta Bradford till Wembley. Den största anledningen till att man valde att köra Hanson trots skadan var förstås inte att det var en av hans egna största önskningar i livet, utan att ”The Bantams” tränare Phil Parkinson hade identifierat Villas stora lucka.

Analys
Jag antar att man kan analysera den här förlusten utifrån så många variabler att man blir snurrig. Men det finns ett enkelt sett att studera dubbelmötet och identifiera en skillnad mellan lagen. Aston Villa är inte ett sämre lag än Bradford. Det tycker jag var ganska tydligt under dubbelmötet, och heller inget vi behöver gå djupare in på. Det som oroar mig är en sak som berör det här mötet, som jag kommer kika närmare på nu, och en annan sak som det finns stora frågetecken kring inför det fortsatta Premier League-spelet.

Det här dubbelmötet med Bradford kom nämligen att handla om fasta situationer. Är det något som professionella lag i lägre ligor generellt sett är i stort sett lika bra på som PL-lag, så är det fasta situationer. Lägg där till att Aston Villa måste vara ett av de svagaste lagen på huvudspelet i hela det professionella engelska ligasystemet. Av de fyra mål som Villa släppte in mot Bradford kom samtliga till i samband med eller direkt på hörnor. Kan någon berätta för mig vari svårigheten att analysera detta ligger? Kollar vi på de matcher som vi lirat i PL dyker samma mönster upp, om än kanske inte i samma extrema form som i dessa båda matcher.

Det som skrämmer mig mest inför den fortsatta säsongen är ändå inte det faktum att Bradford ville mer – för Villaspelarna kämpade och slet också. Kanske inte lika mycket, men fullt ”tillräckligt”. Det som istället får mig att känna mig illa till mods är det faktum att vi inte har kunnandet. Vi är inte bättre än så här, och jag är rädd för att det inte kommer räcka.

Fabian Delph personifierar mycket av den här diskussionen. Karln sliter som ett djur, men håller helt enkelt inte på den här nivån. När han är som bäst så är han inte så dålig, men resterande 90 % av matcherna, eller delar av desamma, ser han ut som en katt bland hermelinerna. Att han dessutom verkar ha svårt att kanalisera energin är en annan sak som jag irriterar mig på. Det dröjde inte en minut innan han hade kapat en motspelare och sånär dragit på sig ett gult kort. Med andra ord: han blandar ganska goda perioder av spel med rent bedrövliga, där man ser att han inte håller. Samma sak gäller för laget Aston Villa.

Framtiden
Min mening är inte att leta enskilda syndabockar bland spelarna. Det är nämligen inte där de återfinns.

Optimisten i mig säger mig att detta trots allt var det bästa som kunde hända när det kommer till våra chanser att överleva i PL. Randy Lerner inser att den enda chansen att Villa ska klara sig kvar är att värva, och att Lambert därmed får möjlighet att värva tre namn som kan gå in i startelvan och göra skillnad. Men hur är Randys inställning till Villa? Är han beredd att satsa med tanke på det som hänt? Är Lambert den man vars händer han vill sätta sina surt förvärvade slantar i?

När det gäller tränaren måste frågan formuleras om. Där behöver vi inte fundera på om Lambert gör så gott han kan, utan snarare om hans strategi, och kunnande, är tillräckligt för Aston Villa. Frågan om Lamberts framtid i klubben måste såklart lyftas fram efter det här debaclet. Det här var hans rejäla chans att vinna en titel med ett mediokert lag. Och vilken chans sen! Dubbelmöte mot ett lag som återfinns tre divisioner under Villa i semifinal i ligacupen. Nu lär det dröja med fler chanser, om de någonsin kommer under den före detta Norwich-tränaren.

Dessutom var det en chans att återupprätta hedern i klubben, efter de senaste säsongernas misslyckanden. Ligacupen kunde blivit en symbol, en framgång för fansen att sätta hoppet till – ett sätt att visa att framtiden faktiskt inte behöver vara kolmörk trots att vi befinner oss i en industristad.

En annan sak som bekymrar mig inför ligaspelet är att de givna poängen inte finns där. Hemmaplan brukar av tradition medföra viktiga segrar, inte minst mot sämre lag, men Villa av idag har inte den tryggheten.

Man brukade prata om ett Villa Park-spöke, att lag har svårt att plocka poäng på Villa Park – att det är svårt att komma hit och ta med något hem. En mardrömsarena. Nu är tongångarna andra. Kedjorna som släpas i marken och som lämnar en klagosång över hela Aston är istället de som hänger på Villa-spelarna själva. Motståndarna? Ja, dom älskar att komma hit, för de vet med sig att det går att plocka inte bara en poäng, utan alla tre. Villa är numera ett lag man bör ta poäng mot, och Villa Park är inte längre en ogenomtränglig borg, inte längre någon plats för bonuspoäng, utan en plats man åker till för att hämta hem tre poäng och sedan resa vidare. Bort från mörkret.

Även om vi blev förödmjukade inför en hel nation – äh, va fan, en hel fotbollsvärld – så är det faktiskt så att det kommer viktigare matcher framöver. Vår överlevnad som klubb stod inte och föll med den här matchen. Vår heder fick sig en törn eller två, och hoppet känns mer avlägset än någonsin. Det finns två män som kan förändra detta. Låt oss hoppas att de inte sitter och rullar tummarna den närmaste veckan.

Åsikt Premier League Signerat

Southampton: Konsten att rasera en framgångssaga

När Southampton i förra veckan sparkade populäre Nigel Adkins och ersatte honom med relativt okände Mauricio Pochettino var det nog fler än jag som ställde mig frågan varför. I ett försök att förstå hur en succétränare, som verkligen fått igång sin nykomling i Premier League, helt plötsligt får gå har jag vänt mig till ett Saints-fan. Här får ni hans bild av affären.

Kim Jonasson är ett Southampton-fan sedan barnsben då hans pappa började arbeta på Queen Elisabeth 2, jorden runt-kryssaren med hemmahamn i Southampton. När han var runt 10 år fick upp ögonen för sydkustens pärla. Nu är Kim 30 år gammal och bor och jobbar i Amsterdam, Nederländerna, och spelar själv fotboll där som målvakt i ett lokalt lag. Här kommer hans syn på hela Adkins-affären.

”Southampton ramlade ur Premier League 2005 med stora skulder från bygget av den nya arenan St. Mary’s Stadium. Grunden för nedflyttningen var en osannolik tränarkarusell efter att Gordon Strachan, som ledde laget till FA-cupfinal 2003 och sjunde plats i ligan, lämnat klubben. Ekonomin kraschade liksom laget, talang efter talang såldes för att hålla skeppet flytande (Tidigt Wayne Bridge, sen Theo Walcott, Gareth Bale och senare Alex Oxlade-Chamberlain bland andra) samtidigt som man föll genom systemet till League 1 med -10 poäng första säsongen.

Sommaren 2010 var klubben minuter från konkurs när tysk-schweiziske affärsmannen Markus Liebherr köpte klubben. Han installerade Nicola Cortese som ordförande och anställde Alan Pardew som manager – och han införskaffade målsprutan Rickie Lambert tidigt. Man satte upp ett mål om att ha etablerat sig i Premier League inom fem år (dvs 2015) och första säsongen blev det seger i FA Trophy-finalen på Wembley mot Carlisle med 4-1 – första bucklan för klubben på mer än 30 år. Pardew tog också laget till en sjunde plats, precis utanför playoff-platserna, trots -10 poäng i början av säsongen. Efter en sommar av transfer och uppbyggnad gick så den helgonförklarade Markus Liebherr tragiskt bort efter en hjärtattack. Strax efter kickade Cortese Pardew efter en storseger i ligan mot Bristol Rovers och ett par veckor senare anställdes Nigel Adkins från Scunthorpe.

Med Adkins har det sedan varit 2 ½ år av rent nöje att vara Southampton-fan. Två uppflyttningar på raken, Rickie Lambert som sprutar in mål och ett lag som verkligen byggts från grunden med en spelidé, glädje, anfallslusta och egna talanger som Adam Lallana, Alex Oxlade-Chamberlain, James Ward-Prowse och Luke Shaw. Introduktionen till Premier League var tuff främst på grund av ett extremt svårt spelschema i början av säsongen med alla topplagen på ett bräde. Trots uppradade förluster och ett läckande försvar hade Adkins i oktober/november 2012 nästan 80 % av fansen bakom sig under den mest hårt pressade tiden. Med nyckelspelaren Jack Cork tillbaka och Jos Hooiveld förpassad till bänken stoppades försvarsläckaget och segrar och poäng började trilla in under senare delen av hösten. Mönstret har fortsatt fram tills nu i onsdags då Champions League-mästarna Chelsea fick nöja sig med 2-2 hemma efter en superb upphämtning av Southampton.

Sammantaget kan man säga att Adkins har byggt ett lag från grunden, lärt sig av sina misstag längs vägen, spelat en attraktiv fotboll med i princip enbart brittiska spelare, slussat in mängder med ungdomar, haft en positiv och energisk inställning och den absoluta majoriteten (jag skulle våga säga nästan alla) såg honom som vårt svar på David Moyes, Alan Curbishley, Alex Ferguson eller Arense Wenger – dvs mannen vi skulle göra allt för att behålla i många, många år framöver. Han hade en vinstprocent med Southampton på 54 % – bäst i klubbens historia! En vanlig kommentar från många fans var att han också borde få vara kvar om vi åker ut i år. Målet som Cortese och Liebherr satte upp när de kom var som bekant att etablera klubben i Premier League senast 2015. Nu, med bara två år kvar, hade vi alla möjligheter att bygga för framtiden och lyckas.

Ett tillstånd av chock
Hela Saints-familjen har de senaste dagarna befunnit sig i totalt chocktillstånd. Vår suveräna manager har utan någon som helst anledning sparkats och ersatts av ”Pinnochio” – en okänd argentinare som inte ens talar engelska, coachat en enda klubb som dessutom bara plockade 9 poäng på 13 matcher innan han fick sparken i år – och aldrig varit i närheten av engelsk fotboll. Saints-fans skrev ADKINS i snön utanför St. Mary’s dagen efter han fick sparken, internet är fyllt av kommentarer på varenda relaterad sida om vansinnet i detta och en hemsida (http://onenigeladkins.com/) har lagts upp för hyllningar.

Adkins tog klubben från tredje sist i League 1 till 15:e plats i Premier League med en starkt uppåtgående trend inom 2 ½ år. Nu är han sparkad. Vansinne.

Det är tight i botten av ligan och i det läget är momentum, hjärta och kunnande viktigt. De flesta spelare i truppen har Adkins att tacka för mycket av deras egna framgångar och nya höjder de nått. De, fansen och alla runt om klubben (förutom Cortese) skulle ge allt de har för Adkins och kämpa in i det sista. Allt det som behövs för att överleva en nedflyttningsstrid har nu kastats bort av Cortese. Risken är stor för att vi nu åker ur igen och tar oss in i samma sinnesjuka karusell som vi befann oss i från 2004 när Strachan lämnade till 2010 när vi höll på att gå i konkurs. Personligen känns det som ett chockartat, sadistiskt och grymt skämt som Cortese utsätter oss Saints-fans för.

För att statuera exempel på var vi befinner oss på galenskapsskalan fanns följande undersökning på hemsidan för den lokala tidningen i Southampton, blott ett dygn efter sparkningen: Var beslutet att sparka Nigel Adkins befogat?

Resultatet? Do you agree with the decision to sack Nigel Adkins? Yes:6% No:94%. Jag tycker det säger det mesta om hur sinnesjukt det här är.”

Analys Match

Måndagsanalysen: West Brom – Aston Villa 2-2

Efter en magisk första halvlek där Villa hade ett klart grepp om West Bromwich i Midlandsderbyt följde en andra halvlek där tvåmålsledningen inte räckte för vad som hade blivit en ack så viktigt trepoängare. Istället fick vi nöja oss med en poäng och återigen fundera på hur mycket dessa tappade ledningar i slutet kan komma att betyda. Matchen slutade 2-2.

Aston Villa låg under strecket inför mötet med West Bromwich Albion på the Hawthorns i lördags. En vinst skulle inte bara ta laget över strecket, utan skulle också ge Villa nödvändigt självförtroende inför en period med semifinal i ligacupen, FA-cupsspel och slutligen en livsviktig hemmamatch mot Newcastle i ligan.

Nu blev det visserligen inte mer än en poäng, men det räckte för att klättra över nedflyttningsstrecket. Men efter en första halvlek som var en av de bättre som Villa spelat den här säsongen hade säkert majoriteten av alla fans till laget förhoppningar om mer än så.

Första halvlek
Det var nämligen bortalaget som inledde klart bäst i derbyt. Det passningsbaserade anfallsspel som Paul Lambert har försökt hamra in hos spelarna – och som gett blandat resultat så här långt – fungerade verkligen perfekt över hela banan: i backlinjen hade spelarna mod att hitta uppspel trots press, på mittplan hade Fabian Delph, Ashley Westwood och de andra tålamod att bygga när Villa ville äga boll och hittade luckorna som uppstod både på kanten och mellan WBA:s backlinje och mittfält. Och uppåt var Christian Benteke den gigant som han kan vara ibland.

Sammantaget betydde detta att Villa ägde mycket boll, hittade luckor i WBA:s försvar och skapade under den första halvtimmen tre-fyra riktigt fina chanser. Utöver Bentekes fantastiskt vackra 1-0-mål och det nästan lika fina 2-0-målet – där Westwood hittade ut till en pigg Charles N’Zogbia, som hittade Gabriel Agbonlahor, som i sin tur lurade Gareth McAuley och enkelt kunde rulla in bollen – hade Eric Lichaj ett jätteläge att utöka till 3-0.

Sista kvarten i första halvlek jämnades spelet ut lite grand och WBA fick ett par halvchanser att få in en reducering, men de första 45 gick utan tvekan till bortalaget – både spelmässigt och på poäng. Tyvärr skulle inte spelet hålla i sig, och som en följd av fick vi inte heller behålla de tre poängen.

Andra halvlek
I andra halvlek blev vi nämligen smärtsamt medvetna om att det här laget inte är byggt för att försvara sig. Så länge vi förde spelet och inte pressades tillbaka så fungerade försvaret bra. Ron Vlaar var tillbaka som kapten och härförare i mittförsvaret, och visst blev det stabilare.

Det kanske enskilt största problemet var att WBA fick in en reducering så pass tidigt in i andra halvlek. Chris Brunts mål satte myror i huvudet på Villa, som omedvetet (?) sjönk tillbaka och lät WBA ta över matchen. Även om Villa bet ifrån sig ganska bra så fick man inga långa stunder av bollägande, och som en följd kunde man inte heller skapa så mycket framåt. Och när Villa inte blir farliga framåt så kommer det nästan som naturligt att motståndarna får lägen. Som sagt: det här laget inte är byggt för att försvara sig – i synnerhet inte på fasta situationer.

Ibland får jag nästan ursäkta mig när jag tror att jag kollar bandy istället för fotboll, när Villa spelar. Och det är framförallt inte likheten rent namnmässigt med laget från Lidköping, utan hörnfenomenet. I bandy är hörnor ett riktigt bra läge att göra mål, medan det normalt sett i fotboll inte automatiskt anses vara en bra målchans. Men som motståndare till Aston Villa är en hörna en riktigt bra målchans. Laget är smärtsamt svaga på fasta situationer. Inte nog med att vi gör alltför få mål uppåt, vi släpper till på tok för många bakåt.

Att då bjuda på hörnor, som Ciaran Clark gjorde en gång tidigare under matchen och som Brad Guzan gjorde med bara lite mer än fem minuter kvar av matchen, är inte okej. Den här gången kom det att kosta oss en trepoängare när Benteke tappade markering och bollen till slut hamnade på Peter Odemwingies fötter. Nigerianen gjorde inget misstag och kvitteringen var ett faktum.

Analys
En poäng är inte dåligt, men med tanke på hur matchen utvecklade sig och vår prekära tabellplacering hade tre poäng betytt så oerhört mycket. Trots det tar jag med mig den första halvleken, som får mig att tro på att det här kan fixa sig ändå – fortfarande, dock, måste vi ha hjälp från spelare under det än så länge öppna transferfönstret. En lyckad halvlek räddar inga kontrakt, och utgör ingen skillnad mellan ett komplett lag och ett som behöver förstärkning.

Det fanns spelare som gjorde bättre ifrån sig än jag trodde de var kapabla till. Medan Ron Vlaar kom in och gjorde en bra comeback så var detta inte överraskande på något sätt. Desto mer oväntat var i så fall att N’Zogbia och Delph gjorde riktigt bra ifrån sig på mittfältet. Enligt mig gör Delph sin bästa tävlingsmatch för Villa. Han må se vilsen ut stundom och har en flängig stil, men spelar han som i lördags tycker jag det är befogat att lira honom från start. Zoggy dribblade som i fornstora Wigan-dagar, och även om han misslyckades lika många gånger som han lyckades så blev det farligt när han kom igenom. Höll så när på att få en assist till Lichaj när Ben Foster gjorde en fantomräddning.

Att vi sjunker ner i banan i andra halvlek är synd, för när vi kan rulla boll är vi farliga i nästan varje anfall. Lika farligt är det tyvärr bakåt när vi slutar spela och låter motståndarna ta tag i taktpinnen.

Hur som helst är det med positiva vibbar jag ser fram emot morgondagens (tisdag) drabbning med Bradford i ligacupens returmöte. 1-3 borta känns mer och mer ”vändbart”, inte minst med Vlaar tillbaka och Gabby på bättringsvägen. Gabby var ytterligare en som gjorde bra ifrån sig med sin speed mot WBA.

Vi behöver inte fundera särskilt länge över hur den matchen kommer gestalta sig. Villa kommer börja ha mycket boll, och offensivt gäller det att få rörelse och fart i anfallen, och inte fastna vid enskilda dribblingar på kanterna. Defensivt gäller det att se upp med kontringar, för vi får inte släppa in alltför många mål – helst inget alls – om vi ska ha en rejäl chans att nå Wembley.

Med farten och spelet från första halvlek är jag inte ett dugg orolig – det här fixar vi. Med den defensiva och spelförstörande inställningen från andra halvlek är jag inte alls lika säker. Vilket Villa får vi se?

Analys Match Off the field

Måndagsanalysen: Aston Villa – Southampton 0-1

Aston Villa-fansen har alltid haft höga tankar om sin ungdomsakademi, och på senare år haft bilden klar för sig: det är de egna talangerna som ska rädda klubben, få den att leva upp till devisen ”Proud History, Bright Future”. Det ironiska är att verkligheten nu dikterar att samma ungdomar håller på att ta död på klubben såsom vi känner den.

I lördags var det tänkt att Villa skulle spela sig bort från den direkta faran vid nedflyttningsstrecket, och samtidigt visa hemmapubliken att man fortfarande kan lira boll efter debaclet i ligacupen mot League Two-laget Bradford. Samtliga spelare skulle behöva höja sig ett par nivåer. Resultatet blev det motsatta, och efter 0-1 hemma mot nedflyttningskandidaten Southampton finns det inte mycket som talar för att Aston Villa är ett Premier League-lag säsongen 2013/2014.

Läget är nattsvart, det är inget att debattera om. Men att det inte skulle finnas ljuspunkter, om än få, håller jag inte helt med om. Det finns nämligen ett transferfönster som är öppet, som tillåter att man köper (och säljer) spelare. Försök att hitta en ursäkt till att inte handla, Randy Lerner. Det blir inte billigare att åka ner i Championship – framförallt inte om dina intentioner är att sälja klubben till ett bra pris.

Varningsklockornas tid är förbi, nu handlar det uteslutande om handling. Jag som i min enfald trodde att varningsklockorna borde fått igång någon form av reaktion redan förra säsongen. Det var ju då vi klarade oss kvar med minsta möjliga marginal, med färre poäng än de Birmingham Shitty hade säsongen innan då de åkte ner. Den krassa verkligheten är nämligen den att Villa i dagsläget inte håller Premier League-klass, och med största sannolikhet kommer man därför inte heller – med samma logik – inte klara sig kvar i den engelska högstaligan.

Det finns ljusglimtar, som sagt, och de är kanske fler än bara möjligheten att shoppa. Skador och sjukdomar har slagit till på tunga poster, men nu börjar det ljusna i och med att Ron Vlaar, Richard Dunne och Gabriel Agbonlahor, med flera, närmar sig comebacker. Men det är på intet sätt en försäkran om att vi kommer klara detta.

Hur gick det till när en toppklubb, respekterad av nästan alla, tappade alla koncept över ett par säsonger och numera ses som en illa skött bottenklubb som ingen – inte ens Bradford – har respekt för? Anledningarna är flera, och kanske kommer jag komma tillbaka till dem vid ett senare tillfälle, men det vi kan göra nu är att börja bena i ansvarsfrågan: vilka är de ansvariga, och hur kan de ställa saker och ting tillrätta?

Syndabockarna
Den stora syndabocken är förstås Randy Lerner. Lerner har det yttersta ansvaret för hur klubben sköts, och måste sålunda ta  den största smällen. Lerner satsade hårt under de säsonger vi siktade på Champions League, men tyvärr satsade han på fel häst. Martin O’Neill fick – läs: jobbade sig till – de förutsättningar han tyckte sig behöva för en satsning mot Europaeliten, men i fallet efteråt drog han med sig en hel klubb mot avgrunden. Om det är MON:s fel? Knappast. Han trodde på att de spelare han köpte in skulle räcka till. En felbedömning av en tränare är en sak – det är ägarens ansvar att se tendenserna och reagera gentemot dem innan det är för sent.

Nu har Lerner satt sig i en sits där han bara har ett val: köpa sig kvar i Premier League. Igen. Det innebär ännu ett dyrt januarifönster. The Independent meddelar i dag i en artikel att Lerner är beredd att spendera för att hålla Villa kvar, även om artikeln inte går så djupt att förklara exakt vilka summor det rör och heller inte vilka spelare det kan tänkas beröra. Paul Lambert har tidigare sagt att man måste stärka centrallinjen. Och med Dunne och Vlaar på väg tillbaka är det ingen vild gissning att det är vårt svaga mittfält som måste stärkas upp med en eller två centrala mittfältare med kraft och tyngd.

Den stora frågan är om Lerner ännu en gång satsat på fel häst? Paul Lambert var en frisk fläkt när han kom och utlovade en revolution. Han vann Villa-fansens hjärtan genom att satsa på dem som står oss närmast: våra ungdomar från akademin. Men de som vi trodde skulle stå för den ljusa framtiden, är nu på god väg att spela ned oss i de mörkaste av avgrunder. Det är förstås inte ungdomarnas fel i sig – de räcker helt enkelt inte till. Och det är förstås inte bara våra egna talangers fel, utan det är även spelarna som vi köpt in som kanske visat sig vara medelmåttiga istället för bra PL-spelare. Eller behöver Joe Bennett, Matt Lowton, Karim El Ahmadi, Enda Stevens och alla de andra helt enkelt bara ett par säsonger på sig att växa ut till färdiga produkter?

Där har vi återigen problemet på sin spets: det talas om att ha tålamod med Lamberts satsning, det handlar om att inte drabbas av panik när vi nu ligger under vattenytan. Men tålamod är en lyx som man kan unna sig vid tillfällen då man är på säker mark. Det är då man kan experimentera. Villa har de senaste säsongerna befunnit sig på tunn is, och att experimentera under dessa förutsättningar riskerar lätt att slå tillbaka när isen går sönder.

Spelarnas ansvar ligger i att ge allt för laget, efter sina förutsättningar. Jag har svårt att se att det finns några som fallit ur ramen här. Man kan kritisera enskilda spelare för att de inte blommat ut, absolut. Men att det skulle ha att göra med brist på vilja håller jag inte med om. Men vi kanske har haft ”otur” med de dyra satsningar vi gjort – satsningar som skulle ersätta poängkungar och viktiga kugghjul som lämnat. Gareth Barry, James Milner, Ashley Young och Stewart Downing har ersatts med spelare som Charles N’Zogbia, Stephen Ireland, Fabian Delph (som var svindyr när han kom, och har fortfarande inte visat några som helst intentioner på någon form av kunnande utöver att jobba hårt och dra på sig gula kort  i överflöd) och Christian Benteke, och av dessa är det egentligen bara en som producerar som han ska. Vi har helt enkelt köpt spelare på väg ner i karriären för dyr penning, medan vi har sålt spelare på väg uppåt – även om vi har fått bra betalt för dem.

Avslutningsvis har vi naturligtvis också Darren Bent-frågan: har vi råd att hålla en av PL:s främsta målskyttar genom tiderna utanför startelvan när det kanske största problemet vi har idag är just målskytte? Det är ett moment 22 som Paul Lambert, Randy Lerner och alla andra inblandade i laget måste fundera kring.

Nu handlar den här texten inte så mycket om själva matchen mot Southampton – inget om filmningen som resulterade i förlusten, det parodiska försvarsspelet som föranledde det och heller inget om våra problem med att skapa målchanser – men det tyngsta i sig är inte förlusten, utan mönstret dessförinnan. Förlusten var bara ett symtom, inte en sjukdom i sig. Det var med andra ord ett tecken på att något är fel. Det är mönstret på den sydda tavlan som oroar mig, inte den enskilda maskan.

Det är det mönster som gjorde att jag plitade ner x2 på tipskupongen i lördags förmiddag. Det mönster som gör att jag tappat tro på det här laget. Hoppet är det sista som överger människan, och det finns fortfarande där till viss del. Men det börjar tyna bort dag för dag…

Analys Match

Bradford – Aston Villa 3-1: Snaran dras åt kring Paul Lambert

Aston Villas enda egentliga chans till att vinna något den här säsongen stötte på patrull igår när League Two-laget Bradford vann med 3-1 hemma på Valley Parade. För Aston Villas del betyder det att man nu får en tuffare match än väntat i returen om två veckor – för tränare Paul Lamberts del betyder matchen då kanske skillnaden mellan att få sitta kvar på sin post och få kicken.

Jag erkänner att jag var en av dem som mer eller mindre hade räknat hem platsen i ligacupfinalen på Wembley i februari. Jag räknade aldrig med att Bradford skulle rulla runt och dö, men jag kunde inte heller för mitt liv ett ganska vekt Villa vika ner sig så pass mycket som igår.

Att försvarsspelet hamnat under luppen kanske är lustigt i sig med tanke på att vi offensivt producerat minst antal mål i ligan (tillsammans med QPR), men gång på gång slås jag över hur svag defensiven är. Jag börjar undra om den ens håller Championship-klass i dagens läge?

Det saknas inte talang. Ciaran Clark kan växa ut och bli en storback, men just nu är han i stort behov av rutin bredvid sig. Nathan Baker är ingen färdig back för ett Premier League-lag, utan skulle må bra av en utlåning. Joe Bennett varvar fina offensiva räder med ett defensivt uppträdande som inte anstår en professionell fotbollsspelare. Matthew Lowton har också bidragit på sitt sätt, inte minst genom ett vackert mål hemma mot Swansea, men det syns att han är oprövad på den här nivån. Vissa aspekter av hans markeringsspel hör inte hemma på den gröna mattan. Så här kan jag fortsätta med mer eller mindre alla spelare i backlinjen. Misstagen och bristerna är för många, de positiva aspekterna för få.

Det är inte bara det att de person för person kanske inte räcker till på den högsta nivån, utan det är som enhet som de fungerar horribelt illa. Det visade sig gång på gång i gårdagens match. Lägger man därtill att mittfältet knappast agerar bra uppbackning, så förstår ni problemets omfattning. Och det gamla talesättet ”Two wrongs don’t make a right” gäller i allra högsta grad än idag.

Analys
Så, hur ska man egentligen tolka det här resultatet? När det kommer till diskussionen om resultatet var ”överraskande” och ”oväntat”, så visst: att Villa skulle få stryk trodde jag inte. Oavgjort var inte alls osannolikt, och hade inte varit ett dåligt resultat för något av lagen. Men istället var det Bradford som var det lag som ville vinna så ofantligt mycket mer än sina motståndare – och vilja kan riva murar. Det har vi sett i så många andra sammanhang. Resultatet i sig var lite överraskande, och siffrorna var väl stora. Sett utifrån matchen igår är insatsen och resultatet inget annat än en katastrof.

På det stora hela är detta dock långt ifrån över. Vi pratar om ett dubbelmöte med ett League Two-lag – och normalt sett ska vi kunna vinna med minst två bollar hemma mot ett sådant motstånd. Förlusten igår behöver i princip inte betyda någonting, under förutsättning att man vinner returmötet med tillräckligt stora siffror om två veckor. Det må vara två individuella matcher, men det är efter två matcher som vinnaren avgörs – vi är i praktiken bara i halvlek. Om vi hade ett uppskattat övertag på 80-20 inför matchen igår – alltså att vi vinner dubbelmötet fyra gånger av fem – så har Bradford jämnat ut förutsättningarna rejält. Nu känns det mer som 50/50.

Det som skrämmer mig mer är tendensen – det vi ser på plan. Misstagen, ångesten bland spelarna och den defensiva bräckligheten är alla inslag som inte direkt får mig att längta – varken till ligaspelet eller till returen om två veckor. Och då har jag ändå inte nämnt spelet vid de defensiva fasta situationerna…

Sedan ska vi vara ärliga och sakliga. Villa saknade inte chanser att förvandla det här till en helt annan match än den som utspelade sig. Christian Benteke var den största målsumparen. Hade något av hans två-tre lägen i första halvlek hamnat i maskorna hade vi sett en helt annan matchbild. I andra halvlek borde vi också gjort fler mål. Men nu blev det som det blev, och det var ingen slump. Hur går vi egentligen tillväga för att ta oss ur den här knipa – en knipa som Villa faktiskt befunnit sig i förr?

Hur löser vi detta, Paul?
Paul Lambert behöver inte titta längre tillbaka än till 1994 års upplaga av Aston Villa, under Ron Atkinson, för att få lite inspiration till hur han ska lösa mysteriet Bradford. Atkinsons mannar var då i semifinal i ligacupen och mötte ett Tranmere som många menade inte skulle utgöra något hot mot Birmingham-laget. Villa hade överraskande fått stryk borta mot det betydligt lägre rankade från Birkenhead i Liverpool med 3-1, men lyckades vinna med samma siffror hemma i returen. Matchen gick till straffar, där Aston Villa så småningom segrade. Resten är historia. I finalen besegrade Villa självaste Manchester United med 3-0 och fick lyfta bucklan på Wembley.

Sett till matchen igår påminde spelet dock mer om David O’Learys upplaga av Villa. Jag tänker då specifikt på matchen borta mot Doncaster i slutet av november 2005. League One-laget körde över Premier League-laget i åttondelsfinalen av ligacupen och vann med 3-0, och Villa såg precis lika vilse ut då som nu.

Det är dags att vakna nu! Jag tror att ungdomssatsningen har nått en återvändsgränd. Eller rättare sagt, ett vägskäl. Jag tror att Randy Lerner, om han ska sitta kvar som ordförande – vilket är en helt annan fråga som måste tas upp – måste ge Lambert kapital att spendera under januarifönstret. Annars kommer Villa inte nå finalen i ligacupen, än mindre vara ett Premier League-lag nästa säsong. Vi måste få in klasspelare med rutin från spel i de bästa ligorna i Europa, gärna Premier League, och det snart.

Ungdomssatsningen kan bara bära frukt om frukten får en ärlig chans att mogna innan den äts upp. För mig finns det bara en väg att gå, och det är att Lerner tar fram plånboken och betalar för kvalitet – och det så fort som möjligt. I mina ögon måste vi ha in minst en back innan helgens ohyggligt viktiga match.

För att snaran kring Paul Lamberts hals inte ska dras åt än hårdare krävs det först och främst tre poäng mot Southampton på lördag. Men jag tror fortfarande han får svårt att sitta kvar på sin post om han inte lyckas föra Villa till ligacupfinal hemma på Villa Park om två veckor. Det skulle nämligen vara ett praktfiasko utan dess like.

Analys Inför Match

Måndagsanalysen: If I could only be sure…

Just nu gäller det att kunna hantera många bollar i luften. Villa finns överallt. Är det inte storförluster i ligan, så är det ligacupsemifinal mot ”drömmotstånd” och avancemang i FA-cupen. Och om jag bara vore säker på överlevnad så skulle jag säkert jubla åt framgångarna. Men jag är inte dummare än att jag inser att Paul Lambert nog aldrig har befunnit sig i en viktigare period under sin tid som manager.

Jag gillar Nolan Porter. Väldigt mycket till och med. Låt mig förklara varför.

Nolan Porter är en för allmänheten ganska okänd musiker från Los Angeles. Porter lever och frodas än idag, med musiken i centrum. Han är inte ung längre, och har hunnit släppa ett par album, som säkert inte håller någon högre klass.

Men det är kanske inte hans liv och hans samlade verk som är den största behållningen med Porter. Nej, det är en låt som jag rankar som en av världens främsta genom tiderna och som har betytt väldigt mycket för mig. Som så många låtar med soulen som kärna handlar den om kärlek – om kärlek som inte är besvarad. If I could only be sure heter den, och har en betydelse som sträcker sig över fint och fult, gott och ont, levande och dött. När låten spelas tar den över tid och rum – den är så krävande att den inte låter lyssnaren smita i väg med tankarna. Den fångar liksom allt runt omkring och låser tillvaron. Den interkraniella verksamheten upphör under ett par minuter. Själen finner ro under ett par minuter varje gång den spelas.

En osäkerhetsfaktor

När jag idag kom ut på andra sidan av de 3.12 minuterna förstod jag plötsligt varför jag hade svårt att känna glädje i en helt annan aspekt av livet. Mitt kära fotbollslag hade några dagar tidigare säkrat ytterligare ett cupavancemang, och är nu inblandat i samtliga inhemska cup- och tävlingssammanhang. Det betyder massor av matcher och, kan man tycka, extra många chanser att njuta av att se sitt lag spela fotboll.

Och även om jag blev glad av att se Villa slå ut Ipswich så infann sig aldrig en känsla av ren glädje. Grejen är den att fanskapet alltid går hand i hand med oron – de släpper aldrig varandra. Och jag vet så väl med mig att om jag bara kunde vara säker på överlevnad, så hade jag kunnat glädja mig så mycket mer åt framgångarna i cuperna. Nu blir de bara ytterligare orosmoln på en himmel som redan är full av dem.

Kärnfrågan finns fortfarande där – ingen seger mot ett Championship-lag kan radera ut den – och har snarare aktualiserats av den senaste tidens resultat: räcker den här truppen till för ett trefrontskrig? Samtidigt som en sådan här stor fråga rymmer den viktigaste frågan i sammanhanget, så gör min hjärna också nedslag på flera andra viktiga delfrågor.

Jag tänker på matchen mot Swansea, om hur vi gör vår kanske sämsta halvlek den här säsongen. Att vi har 1-1 efter den halvleken är inget annat än ett under. Det ger mig liksom ingen trygghet att inse att det kan se så pass illa ut. Vad får våra framgångar i cuperna för konsekvenser i ligaspelet? Klarar den här tunna och bräckliga truppen av fler matcher – inte minst med tanke på omständigheterna, med flertalet skador på nyckelspelare?

Jag tänker också på Swansea som lag, som numera måste ses som ett föredöme. Man har gjort briljanta affärer under Silly Season (Michu!), och har lyckats förvandla medelmåttiga föredettingar – herregud, vad har hänt med Wayne Routledge sedan han lämnade Villa?! – till Premier League-stjärnor som levererar och underhåller.

Jag tänker på att samma försvarsspel som krackelerat i tre-fyra matcher i rad syntes delvis även i första halvlek mot Ipswich. Det är ihåligt, och även när det ser stabilt ut kan det dyka upp enorma håligheter som från ingenstans. Misstag är liksom en del av juniorspelares DNA, men ändå har jag så svårt att acceptera dem i ett känsligt läge som detta. Eller låt mig rätta mig själv: jag har svårt att acceptera att byggherrarna bakom det bygge som kallas Aston Villa inte har insett betydelsen av stöttestenar. Vi behöver fler ledare med rutin.

En fråga om överlevnad

Okej, vi har nog greppat det faktum att vi blir beskjutna från alla håll vid det här laget. Läget är prekärt. Om vi blir träffade så pass illa att vi blir nedflyttade kommer vägen tillbaka inte att bli rak och bekymmersfri. Inom juridiken hade vi pratat om fall som Lex Leeds, Lex Charlton, Lex Blånäsor… Listan kan göras lång. Fallgroparna är flera, och djupa.

Worst case scenario kan ibland användas som en positiv term för den negative – ”det kan inte bli värre än så här” – men i det här fallet är worst case scenario inget önskvärt scenario överhuvudtaget. Den brittiska tidningen The Mirror gick i går ut med en artikel där man hävdar att Aston Villa sitter på en rejäl ekonomisk katastrof om man skulle åka ner till Championship, med flertalet välavlönade spelare som sitter på kontrakt utan nedflyttningsklausul. Inte nog med att Villa åker ner – man tvingas i så fall rea ut sina stjärnspelare till skitsummor som får extrapriser på stormarknaderna att blekna i jämförelse.

Överlevnadskampen är för närvarande pausad, och redan i morgon tisdag stundar semifinal i ligacupen borta mot Bradford. Jag vill så gärna tro på dem som säger att en bra ”cup run” kan inspirera ligaspelet, men mitt godtrogna jag tappades någonstans på vägen. Istället gäller det att se till fakta: vad har vi att gå på? Vad eller vilka är det som ska rädda oss?

För att undvika att spekulera alltför mycket kring ett transferfönster som vi faktiskt vet väldigt lite om, så vänder vi oss till statistiken. Vi har lyft fram Christian Benteke en hel del tidigare här på sajten, men vi får givetvis inte heller glömma bort Andreas Weimann som verkligen blommat ut i sin David Villa-roll. Hans avslutningar håller dessutom absolut världsklass just nu. Vi skulle kunna nämna hans mål mot Swansea som exempel, men vi kan också ta upp hans förmåga att avsluta med huvudet – som mot Ipswich. Det är han som ordnar ett magnifikt avslut från ett läge som egentligen inte ser särskilt farligt ut.

Det är inte svårt att se det lass som Weimann drar tillsammans med Benteke. Villa är tillsammans med Queens Park Rangers den enda klubb som inte mäktat med 20 ligamål så här långt in i ligaspelet – båda ligger på 17. Procentuellt sett är det en målfördelning över dessa båda herrar som inte är sund. Och jag som klagat på defensiven…

På lördag väntar Southampton hemma på Villa Park,  i vad som all sanning är en ödesmatch. Vinner vi den har vi skaffat oss andrum i den kamp som räknas på allvar: Premier League. Genom en seger får vi ett visst, visserligen delvis inbillat, svängrum inför ett av klubbens viktigaste skeden på väldigt länge. Låt 2013 bli vår vän. Vår tillit sätter vi till stor del på ett gäng ynglingar, som vi placerar i fronten. Kan ambition, entusiasm och ungdomlig järnvilja ta oss igenom det här stålbadet? Jag vill tro det. Jag vill. Om jag bara kunde vara säker på min sak…

Analys Inför Silly Season

Aston Villa – Ipswich: En pyrrhusseger i annalkande?

Aston Villa utspelar just nu ett krig på många fronter. Utöver ligan och semifinal i ligacupen går laget också in i FA-cupen imorgon lördag, då Ipswich väntar på hemmaplan. För att gå överlevande ur det stora kriget, Premier League, krävs det dock att man fokuserar på det som verkligen räknas. Och har Villa en trupp stor nog att kriga på tre fronter?

Aston Villas jul- och nyårsfiasko har vi ältat nog nu. Vi gör som kungen – vi vänder blad och går vidare. Borta är 0-15 på tre matcher, skador på viktiga spelare och ett sent insläppt kvitteringsmål mot Swansea (som visserligen inträffade i år, men alla negativa händelser tillskriver vi förra året). Vi förpassar också ett uruselt försvarsspel och juniormisstag i överflöd i samma box som ”katastrofala förstahalvlekar”, och åker till tippen och dumpar alltsammans. Nu är det 2013 som gäller.

För att inte året ska börja lika illa som det förra slutade så kommer det att krävas en hel del från spelare och ledare associerade med Aston Villa. De mörka jul- och nyårshelgerna måste ha lärt Paul Lambert att det nuvarande laget inte är starkt nog att klara av Premier League. Det är absolut kapabelt att spela fin fotboll emellanåt – något man har visat – men överlevnad i världens kanske tuffaste fotbollsliga handlar inte om att spela fin fotboll då och då – fråga lag som Stoke.

Nej, just nu skriker det ungdomliga lag efter ledare på planen. Ungdomssatsningen ska applåderas, absolut, men den måste ses i en kontext där mer rutinerade spelare kan dra lasset när motvinden blåser snön i ansiktet och skymmer sikten. Annars riskerar vi att gå vilse rejält.

Passande nog har januarifönstret slagit upp sina porter, och för Aston Villas del kommer det lägligt. Randy Lerner måste ge Lambert möjligheten att rädda kvar laget via cash – i sådana här tillfällen är nämligen cash king. Det såg vi inte minst när Houllier tog in Darren Bent för ett par säsonger sedan. Han var dyr, och Villa fick betala ett överpris. Vad fick vi då? Jo, massor av mål som med stor sannolikhet räddade oss kvar i Premier League den säsongen.

Nu eftersöker jag värvningar som nödvändigtvis inte behöver vara i den prisklassen, men som kan förse det här laget med rutin och ledarskap – något som skulle kunna tränga undan oroskänslorna och ångesten som ett par av de yngre spelarna säkert känner för närvarande.

På ligafronten intet nytt
I morgon lördag är det dags för en match som Aston Villas ledning måste fundera noggrant kring. Ipswich hemma i FA-cupens tredje omgång och Villa är förstås storfavoriter till att avancera. Och även om det ryktas om att flertalet halvskadade spelare kan vara tillbaka – Gabriel Agbonlahor, Charles N’Zogbia och Darren Bent – så är frågan om man ändå inte borde lufta rejält med ungdomar som annars inte får speltid.

Att få skador på nyckelspelare i det här skedet, och i en sådan här i sammanhanget obetydlig match, vore förödande. Ska man se riktigt krasst på det vore det nästan bättre med ett tidigt uttåg i cupen, och full fokus på ligan (och delvis ligacupen). Alternativet vore att se FA-cupen som ett experiment där ungdomarna som inte slagit sig in i A-laget får en chans att visa upp sig. Skulle man slå ut Ipswich så är det bara att ge dem en ny chans i nästa omgång. Se för guds skull inte till att bränna ut nyckelspelare i matcher som vi inte behöver vinna. En pyrrhusseger, där en eller ett par viktiga spelare skadar sig, kan få oanade konsekvenser.

Så ser verkligheten ut just nu, tyvärr. En snabb titt på tabellen och sedan på spelschemat den närmaste veckan ger dig allt du behöver veta: Aston Villa ligger just över nedflyttningsstrecket med bara en poäng till godo, och har följande vecka framför sig: Ipswich hemma i FA-cupen på lördag, första mötet i ligacupsemifinalen borta mot Bradford på tisdag, och helgen efteråt nyckelmatch i Premier League mot Southampton på Villa Park.

För den här tunna och känsliga truppen är det överlevnad i Premier League som är prio ett. Och oavsett hur många fronter vi utkämpar vårt krig på, så måste vi få in spelare. Av den anledningen är det skönt att Lambert pratar som spelare som Joleon Lescott – Villas manager ser förstås det vi ser, fast på närmare håll. Här behövs PL-rutin, här behövs ledare, och här behövs vinnare.

För det här kriget kommer inte att bli vackert, men det måste vinnas. Till varje pris.