Måndagsanalysen: If I could only be sure…

Just nu gäller det att kunna hantera många bollar i luften. Villa finns överallt. Är det inte storförluster i ligan, så är det ligacupsemifinal mot ”drömmotstånd” och avancemang i FA-cupen. Och om jag bara vore säker på överlevnad så skulle jag säkert jubla åt framgångarna. Men jag är inte dummare än att jag inser att Paul Lambert nog aldrig har befunnit sig i en viktigare period under sin tid som manager.

Jag gillar Nolan Porter. Väldigt mycket till och med. Låt mig förklara varför.

Nolan Porter är en för allmänheten ganska okänd musiker från Los Angeles. Porter lever och frodas än idag, med musiken i centrum. Han är inte ung längre, och har hunnit släppa ett par album, som säkert inte håller någon högre klass.

Men det är kanske inte hans liv och hans samlade verk som är den största behållningen med Porter. Nej, det är en låt som jag rankar som en av världens främsta genom tiderna och som har betytt väldigt mycket för mig. Som så många låtar med soulen som kärna handlar den om kärlek – om kärlek som inte är besvarad. If I could only be sure heter den, och har en betydelse som sträcker sig över fint och fult, gott och ont, levande och dött. När låten spelas tar den över tid och rum – den är så krävande att den inte låter lyssnaren smita i väg med tankarna. Den fångar liksom allt runt omkring och låser tillvaron. Den interkraniella verksamheten upphör under ett par minuter. Själen finner ro under ett par minuter varje gång den spelas.

En osäkerhetsfaktor

När jag idag kom ut på andra sidan av de 3.12 minuterna förstod jag plötsligt varför jag hade svårt att känna glädje i en helt annan aspekt av livet. Mitt kära fotbollslag hade några dagar tidigare säkrat ytterligare ett cupavancemang, och är nu inblandat i samtliga inhemska cup- och tävlingssammanhang. Det betyder massor av matcher och, kan man tycka, extra många chanser att njuta av att se sitt lag spela fotboll.

Och även om jag blev glad av att se Villa slå ut Ipswich så infann sig aldrig en känsla av ren glädje. Grejen är den att fanskapet alltid går hand i hand med oron – de släpper aldrig varandra. Och jag vet så väl med mig att om jag bara kunde vara säker på överlevnad, så hade jag kunnat glädja mig så mycket mer åt framgångarna i cuperna. Nu blir de bara ytterligare orosmoln på en himmel som redan är full av dem.

Kärnfrågan finns fortfarande där – ingen seger mot ett Championship-lag kan radera ut den – och har snarare aktualiserats av den senaste tidens resultat: räcker den här truppen till för ett trefrontskrig? Samtidigt som en sådan här stor fråga rymmer den viktigaste frågan i sammanhanget, så gör min hjärna också nedslag på flera andra viktiga delfrågor.

Jag tänker på matchen mot Swansea, om hur vi gör vår kanske sämsta halvlek den här säsongen. Att vi har 1-1 efter den halvleken är inget annat än ett under. Det ger mig liksom ingen trygghet att inse att det kan se så pass illa ut. Vad får våra framgångar i cuperna för konsekvenser i ligaspelet? Klarar den här tunna och bräckliga truppen av fler matcher – inte minst med tanke på omständigheterna, med flertalet skador på nyckelspelare?

Jag tänker också på Swansea som lag, som numera måste ses som ett föredöme. Man har gjort briljanta affärer under Silly Season (Michu!), och har lyckats förvandla medelmåttiga föredettingar – herregud, vad har hänt med Wayne Routledge sedan han lämnade Villa?! – till Premier League-stjärnor som levererar och underhåller.

Jag tänker på att samma försvarsspel som krackelerat i tre-fyra matcher i rad syntes delvis även i första halvlek mot Ipswich. Det är ihåligt, och även när det ser stabilt ut kan det dyka upp enorma håligheter som från ingenstans. Misstag är liksom en del av juniorspelares DNA, men ändå har jag så svårt att acceptera dem i ett känsligt läge som detta. Eller låt mig rätta mig själv: jag har svårt att acceptera att byggherrarna bakom det bygge som kallas Aston Villa inte har insett betydelsen av stöttestenar. Vi behöver fler ledare med rutin.

En fråga om överlevnad

Okej, vi har nog greppat det faktum att vi blir beskjutna från alla håll vid det här laget. Läget är prekärt. Om vi blir träffade så pass illa att vi blir nedflyttade kommer vägen tillbaka inte att bli rak och bekymmersfri. Inom juridiken hade vi pratat om fall som Lex Leeds, Lex Charlton, Lex Blånäsor… Listan kan göras lång. Fallgroparna är flera, och djupa.

Worst case scenario kan ibland användas som en positiv term för den negative – ”det kan inte bli värre än så här” – men i det här fallet är worst case scenario inget önskvärt scenario överhuvudtaget. Den brittiska tidningen The Mirror gick i går ut med en artikel där man hävdar att Aston Villa sitter på en rejäl ekonomisk katastrof om man skulle åka ner till Championship, med flertalet välavlönade spelare som sitter på kontrakt utan nedflyttningsklausul. Inte nog med att Villa åker ner – man tvingas i så fall rea ut sina stjärnspelare till skitsummor som får extrapriser på stormarknaderna att blekna i jämförelse.

Överlevnadskampen är för närvarande pausad, och redan i morgon tisdag stundar semifinal i ligacupen borta mot Bradford. Jag vill så gärna tro på dem som säger att en bra ”cup run” kan inspirera ligaspelet, men mitt godtrogna jag tappades någonstans på vägen. Istället gäller det att se till fakta: vad har vi att gå på? Vad eller vilka är det som ska rädda oss?

För att undvika att spekulera alltför mycket kring ett transferfönster som vi faktiskt vet väldigt lite om, så vänder vi oss till statistiken. Vi har lyft fram Christian Benteke en hel del tidigare här på sajten, men vi får givetvis inte heller glömma bort Andreas Weimann som verkligen blommat ut i sin David Villa-roll. Hans avslutningar håller dessutom absolut världsklass just nu. Vi skulle kunna nämna hans mål mot Swansea som exempel, men vi kan också ta upp hans förmåga att avsluta med huvudet – som mot Ipswich. Det är han som ordnar ett magnifikt avslut från ett läge som egentligen inte ser särskilt farligt ut.

Det är inte svårt att se det lass som Weimann drar tillsammans med Benteke. Villa är tillsammans med Queens Park Rangers den enda klubb som inte mäktat med 20 ligamål så här långt in i ligaspelet – båda ligger på 17. Procentuellt sett är det en målfördelning över dessa båda herrar som inte är sund. Och jag som klagat på defensiven…

På lördag väntar Southampton hemma på Villa Park,  i vad som all sanning är en ödesmatch. Vinner vi den har vi skaffat oss andrum i den kamp som räknas på allvar: Premier League. Genom en seger får vi ett visst, visserligen delvis inbillat, svängrum inför ett av klubbens viktigaste skeden på väldigt länge. Låt 2013 bli vår vän. Vår tillit sätter vi till stor del på ett gäng ynglingar, som vi placerar i fronten. Kan ambition, entusiasm och ungdomlig järnvilja ta oss igenom det här stålbadet? Jag vill tro det. Jag vill. Om jag bara kunde vara säker på min sak…

--!>