Måndagsanalysen: Aston Villa – Southampton 0-1

Aston Villa-fansen har alltid haft höga tankar om sin ungdomsakademi, och på senare år haft bilden klar för sig: det är de egna talangerna som ska rädda klubben, få den att leva upp till devisen ”Proud History, Bright Future”. Det ironiska är att verkligheten nu dikterar att samma ungdomar håller på att ta död på klubben såsom vi känner den.

I lördags var det tänkt att Villa skulle spela sig bort från den direkta faran vid nedflyttningsstrecket, och samtidigt visa hemmapubliken att man fortfarande kan lira boll efter debaclet i ligacupen mot League Two-laget Bradford. Samtliga spelare skulle behöva höja sig ett par nivåer. Resultatet blev det motsatta, och efter 0-1 hemma mot nedflyttningskandidaten Southampton finns det inte mycket som talar för att Aston Villa är ett Premier League-lag säsongen 2013/2014.

Läget är nattsvart, det är inget att debattera om. Men att det inte skulle finnas ljuspunkter, om än få, håller jag inte helt med om. Det finns nämligen ett transferfönster som är öppet, som tillåter att man köper (och säljer) spelare. Försök att hitta en ursäkt till att inte handla, Randy Lerner. Det blir inte billigare att åka ner i Championship – framförallt inte om dina intentioner är att sälja klubben till ett bra pris.

Varningsklockornas tid är förbi, nu handlar det uteslutande om handling. Jag som i min enfald trodde att varningsklockorna borde fått igång någon form av reaktion redan förra säsongen. Det var ju då vi klarade oss kvar med minsta möjliga marginal, med färre poäng än de Birmingham Shitty hade säsongen innan då de åkte ner. Den krassa verkligheten är nämligen den att Villa i dagsläget inte håller Premier League-klass, och med största sannolikhet kommer man därför inte heller – med samma logik – inte klara sig kvar i den engelska högstaligan.

Det finns ljusglimtar, som sagt, och de är kanske fler än bara möjligheten att shoppa. Skador och sjukdomar har slagit till på tunga poster, men nu börjar det ljusna i och med att Ron Vlaar, Richard Dunne och Gabriel Agbonlahor, med flera, närmar sig comebacker. Men det är på intet sätt en försäkran om att vi kommer klara detta.

Hur gick det till när en toppklubb, respekterad av nästan alla, tappade alla koncept över ett par säsonger och numera ses som en illa skött bottenklubb som ingen – inte ens Bradford – har respekt för? Anledningarna är flera, och kanske kommer jag komma tillbaka till dem vid ett senare tillfälle, men det vi kan göra nu är att börja bena i ansvarsfrågan: vilka är de ansvariga, och hur kan de ställa saker och ting tillrätta?

Syndabockarna
Den stora syndabocken är förstås Randy Lerner. Lerner har det yttersta ansvaret för hur klubben sköts, och måste sålunda ta  den största smällen. Lerner satsade hårt under de säsonger vi siktade på Champions League, men tyvärr satsade han på fel häst. Martin O’Neill fick – läs: jobbade sig till – de förutsättningar han tyckte sig behöva för en satsning mot Europaeliten, men i fallet efteråt drog han med sig en hel klubb mot avgrunden. Om det är MON:s fel? Knappast. Han trodde på att de spelare han köpte in skulle räcka till. En felbedömning av en tränare är en sak – det är ägarens ansvar att se tendenserna och reagera gentemot dem innan det är för sent.

Nu har Lerner satt sig i en sits där han bara har ett val: köpa sig kvar i Premier League. Igen. Det innebär ännu ett dyrt januarifönster. The Independent meddelar i dag i en artikel att Lerner är beredd att spendera för att hålla Villa kvar, även om artikeln inte går så djupt att förklara exakt vilka summor det rör och heller inte vilka spelare det kan tänkas beröra. Paul Lambert har tidigare sagt att man måste stärka centrallinjen. Och med Dunne och Vlaar på väg tillbaka är det ingen vild gissning att det är vårt svaga mittfält som måste stärkas upp med en eller två centrala mittfältare med kraft och tyngd.

Den stora frågan är om Lerner ännu en gång satsat på fel häst? Paul Lambert var en frisk fläkt när han kom och utlovade en revolution. Han vann Villa-fansens hjärtan genom att satsa på dem som står oss närmast: våra ungdomar från akademin. Men de som vi trodde skulle stå för den ljusa framtiden, är nu på god väg att spela ned oss i de mörkaste av avgrunder. Det är förstås inte ungdomarnas fel i sig – de räcker helt enkelt inte till. Och det är förstås inte bara våra egna talangers fel, utan det är även spelarna som vi köpt in som kanske visat sig vara medelmåttiga istället för bra PL-spelare. Eller behöver Joe Bennett, Matt Lowton, Karim El Ahmadi, Enda Stevens och alla de andra helt enkelt bara ett par säsonger på sig att växa ut till färdiga produkter?

Där har vi återigen problemet på sin spets: det talas om att ha tålamod med Lamberts satsning, det handlar om att inte drabbas av panik när vi nu ligger under vattenytan. Men tålamod är en lyx som man kan unna sig vid tillfällen då man är på säker mark. Det är då man kan experimentera. Villa har de senaste säsongerna befunnit sig på tunn is, och att experimentera under dessa förutsättningar riskerar lätt att slå tillbaka när isen går sönder.

Spelarnas ansvar ligger i att ge allt för laget, efter sina förutsättningar. Jag har svårt att se att det finns några som fallit ur ramen här. Man kan kritisera enskilda spelare för att de inte blommat ut, absolut. Men att det skulle ha att göra med brist på vilja håller jag inte med om. Men vi kanske har haft ”otur” med de dyra satsningar vi gjort – satsningar som skulle ersätta poängkungar och viktiga kugghjul som lämnat. Gareth Barry, James Milner, Ashley Young och Stewart Downing har ersatts med spelare som Charles N’Zogbia, Stephen Ireland, Fabian Delph (som var svindyr när han kom, och har fortfarande inte visat några som helst intentioner på någon form av kunnande utöver att jobba hårt och dra på sig gula kort  i överflöd) och Christian Benteke, och av dessa är det egentligen bara en som producerar som han ska. Vi har helt enkelt köpt spelare på väg ner i karriären för dyr penning, medan vi har sålt spelare på väg uppåt – även om vi har fått bra betalt för dem.

Avslutningsvis har vi naturligtvis också Darren Bent-frågan: har vi råd att hålla en av PL:s främsta målskyttar genom tiderna utanför startelvan när det kanske största problemet vi har idag är just målskytte? Det är ett moment 22 som Paul Lambert, Randy Lerner och alla andra inblandade i laget måste fundera kring.

Nu handlar den här texten inte så mycket om själva matchen mot Southampton – inget om filmningen som resulterade i förlusten, det parodiska försvarsspelet som föranledde det och heller inget om våra problem med att skapa målchanser – men det tyngsta i sig är inte förlusten, utan mönstret dessförinnan. Förlusten var bara ett symtom, inte en sjukdom i sig. Det var med andra ord ett tecken på att något är fel. Det är mönstret på den sydda tavlan som oroar mig, inte den enskilda maskan.

Det är det mönster som gjorde att jag plitade ner x2 på tipskupongen i lördags förmiddag. Det mönster som gör att jag tappat tro på det här laget. Hoppet är det sista som överger människan, och det finns fortfarande där till viss del. Men det börjar tyna bort dag för dag…

--!>