Southampton: Konsten att rasera en framgångssaga

När Southampton i förra veckan sparkade populäre Nigel Adkins och ersatte honom med relativt okände Mauricio Pochettino var det nog fler än jag som ställde mig frågan varför. I ett försök att förstå hur en succétränare, som verkligen fått igång sin nykomling i Premier League, helt plötsligt får gå har jag vänt mig till ett Saints-fan. Här får ni hans bild av affären.

Kim Jonasson är ett Southampton-fan sedan barnsben då hans pappa började arbeta på Queen Elisabeth 2, jorden runt-kryssaren med hemmahamn i Southampton. När han var runt 10 år fick upp ögonen för sydkustens pärla. Nu är Kim 30 år gammal och bor och jobbar i Amsterdam, Nederländerna, och spelar själv fotboll där som målvakt i ett lokalt lag. Här kommer hans syn på hela Adkins-affären.

”Southampton ramlade ur Premier League 2005 med stora skulder från bygget av den nya arenan St. Mary’s Stadium. Grunden för nedflyttningen var en osannolik tränarkarusell efter att Gordon Strachan, som ledde laget till FA-cupfinal 2003 och sjunde plats i ligan, lämnat klubben. Ekonomin kraschade liksom laget, talang efter talang såldes för att hålla skeppet flytande (Tidigt Wayne Bridge, sen Theo Walcott, Gareth Bale och senare Alex Oxlade-Chamberlain bland andra) samtidigt som man föll genom systemet till League 1 med -10 poäng första säsongen.

Sommaren 2010 var klubben minuter från konkurs när tysk-schweiziske affärsmannen Markus Liebherr köpte klubben. Han installerade Nicola Cortese som ordförande och anställde Alan Pardew som manager – och han införskaffade målsprutan Rickie Lambert tidigt. Man satte upp ett mål om att ha etablerat sig i Premier League inom fem år (dvs 2015) och första säsongen blev det seger i FA Trophy-finalen på Wembley mot Carlisle med 4-1 – första bucklan för klubben på mer än 30 år. Pardew tog också laget till en sjunde plats, precis utanför playoff-platserna, trots -10 poäng i början av säsongen. Efter en sommar av transfer och uppbyggnad gick så den helgonförklarade Markus Liebherr tragiskt bort efter en hjärtattack. Strax efter kickade Cortese Pardew efter en storseger i ligan mot Bristol Rovers och ett par veckor senare anställdes Nigel Adkins från Scunthorpe.

Med Adkins har det sedan varit 2 ½ år av rent nöje att vara Southampton-fan. Två uppflyttningar på raken, Rickie Lambert som sprutar in mål och ett lag som verkligen byggts från grunden med en spelidé, glädje, anfallslusta och egna talanger som Adam Lallana, Alex Oxlade-Chamberlain, James Ward-Prowse och Luke Shaw. Introduktionen till Premier League var tuff främst på grund av ett extremt svårt spelschema i början av säsongen med alla topplagen på ett bräde. Trots uppradade förluster och ett läckande försvar hade Adkins i oktober/november 2012 nästan 80 % av fansen bakom sig under den mest hårt pressade tiden. Med nyckelspelaren Jack Cork tillbaka och Jos Hooiveld förpassad till bänken stoppades försvarsläckaget och segrar och poäng började trilla in under senare delen av hösten. Mönstret har fortsatt fram tills nu i onsdags då Champions League-mästarna Chelsea fick nöja sig med 2-2 hemma efter en superb upphämtning av Southampton.

Sammantaget kan man säga att Adkins har byggt ett lag från grunden, lärt sig av sina misstag längs vägen, spelat en attraktiv fotboll med i princip enbart brittiska spelare, slussat in mängder med ungdomar, haft en positiv och energisk inställning och den absoluta majoriteten (jag skulle våga säga nästan alla) såg honom som vårt svar på David Moyes, Alan Curbishley, Alex Ferguson eller Arense Wenger – dvs mannen vi skulle göra allt för att behålla i många, många år framöver. Han hade en vinstprocent med Southampton på 54 % – bäst i klubbens historia! En vanlig kommentar från många fans var att han också borde få vara kvar om vi åker ut i år. Målet som Cortese och Liebherr satte upp när de kom var som bekant att etablera klubben i Premier League senast 2015. Nu, med bara två år kvar, hade vi alla möjligheter att bygga för framtiden och lyckas.

Ett tillstånd av chock
Hela Saints-familjen har de senaste dagarna befunnit sig i totalt chocktillstånd. Vår suveräna manager har utan någon som helst anledning sparkats och ersatts av ”Pinnochio” – en okänd argentinare som inte ens talar engelska, coachat en enda klubb som dessutom bara plockade 9 poäng på 13 matcher innan han fick sparken i år – och aldrig varit i närheten av engelsk fotboll. Saints-fans skrev ADKINS i snön utanför St. Mary’s dagen efter han fick sparken, internet är fyllt av kommentarer på varenda relaterad sida om vansinnet i detta och en hemsida (http://onenigeladkins.com/) har lagts upp för hyllningar.

Adkins tog klubben från tredje sist i League 1 till 15:e plats i Premier League med en starkt uppåtgående trend inom 2 ½ år. Nu är han sparkad. Vansinne.

Det är tight i botten av ligan och i det läget är momentum, hjärta och kunnande viktigt. De flesta spelare i truppen har Adkins att tacka för mycket av deras egna framgångar och nya höjder de nått. De, fansen och alla runt om klubben (förutom Cortese) skulle ge allt de har för Adkins och kämpa in i det sista. Allt det som behövs för att överleva en nedflyttningsstrid har nu kastats bort av Cortese. Risken är stor för att vi nu åker ur igen och tar oss in i samma sinnesjuka karusell som vi befann oss i från 2004 när Strachan lämnade till 2010 när vi höll på att gå i konkurs. Personligen känns det som ett chockartat, sadistiskt och grymt skämt som Cortese utsätter oss Saints-fans för.

För att statuera exempel på var vi befinner oss på galenskapsskalan fanns följande undersökning på hemsidan för den lokala tidningen i Southampton, blott ett dygn efter sparkningen: Var beslutet att sparka Nigel Adkins befogat?

Resultatet? Do you agree with the decision to sack Nigel Adkins? Yes:6% No:94%. Jag tycker det säger det mesta om hur sinnesjukt det här är.”

--!>