”Just when I thought I was out, they pull me back in”

Just när man trodde att det inte kunde bli så mycket sämre överraskar Aston Villa igen. Efter 0-2 i första halvlek mot Newcastle igår – inför bara 30 000 åskådare – hade Villa Park fått se ett lag som grävt sig djupare ner i skiten än vad jag trodde var möjligt. Andra halvlek var betydligt bättre spelmässigt, men just nu är det poäng som räknas. 1-2 efter 90 minuter gör att Villa nu ligger under nedflyttningsstrecket. Den stora frågan är om laget någonsin kommer kravla sig över det igen?

Newcastle reste igår tisdag till ett Villa Park där man skapat sig dåliga minnen. Det var här som laget 2009 definitivt spelade sig ner till Championship efter en förlust mot Aston Villa. Nu fick det nya, franskinspirerade laget revansch. Efter 2-1 vinkar man troligen ”adieu” till bottenstriden en gång för alla. Gällande Aston Villa har kampen för nytt kontrakt bara börjat.

Det räckte med en bra halvlek för att göra slut på Villa. Visst, det var kul att se ett riktigt bra hemmalag i andra, men jag kan inte låta bli att ställa mig frågan om varför det bli så här. Laget kan inte lira i 90 minuter. Och den avgörande punkten i resonemanget är att våra svaga perioder alltid kostar oss. Tidigare säsonger har dåliga perioder räddats upp av karaktärsspelare, som kan hålla stången defensivt. Idag finns inga sådana.

Vårt mittfält, vars centrala delar bestod av tre hela osynliga spelare, var direkt svagt i första halvlek. Barry Bannan var helt osynlig, Charles N’Zogbia blandade och gav. Där har vi en man som personifierar den klassiska klyschan om genier, som ständigt balanserar mellan genialitet och dårskap, mellan fantastiska moment och rent urusla sådana. Ashley Westwood gjorde heller ingen bra första del av matchen, men när han kom in i andra och jobbade till sig boll så såg man snabbt att det är kring honom spelet måste kretsa. Att Matt Lowton och Joe Bennett är oförmögna att ta hand om Cafú-rollen på sina respektive kanter i en 3-5-2-formation är det nog ingen som vill debattera om i det här läget.

Dessutom blir det allt tydligare i vilken utsträckning det här laget behöver Christian Benteke. Vi är sorgligt beroende av den unge belgaren. När han vinner sina dueller i straffområdet, då finns det ingen där som snappar upp lägena som dyker upp. Och när inte han får avsluta, ja då känns det genast relativt ofarligt. Han är navet i det bräckliga, sönderslitna hjul som vi måste få att rulla inom en väldigt snar framtid.

Freaky February
Nu har vi haft det lätta schemat, där vi skulle ryckt från botten, skaffat oss andrum. Resultatet av det blev istället att vi nu ligger under strecket med ett ganska tufft schema framför oss i februari. Överlever Paul Lambert det här? Hur länge får han vara kvar som överstetupp i den här hönsgården?

Om man ska försöka sig på en objektiv analys av läget så finns frågetecknet i allra högsta grad kvar. Vi är i ett läge där vi behöver våra bästa, och på den här nivån beprövade, spelare. Alltför många ungdomar har allt för många gånger visat att man inte håller klassen. Våra beprövade spelare måste under alla omständigheter ges maximalt med speltid och få känna förtroende, för att kunna bygga upp sina respektive sargade självförtroenden.

Så: eftersom Lambert inte tänker spela vårt bästa lag och/eller har kastat bort sin chans med exempelvis Darren Bent, så bör han inte vara kvar som tränare. Ni som hojtar om förbättringarna under andra halvlek kan stänga munnen nu: en halvlek gör ingen sommar, och kommer definitivt inte att ge oss ett nytt kontrakt i Premier League. Chanser har Paul Lambert fått i överflöd, och frågan är hur länge vi ska fortsätta att ge honom hjärt- och lungräddning? Patienten är nämligen döende under hans vård. Vi behöver en ny läkare. Om ni förstår min halvhjärtade och något underliga metafor.

Samtidigt: vi behöver spelare under de sista transfertimmarna, och vem tar hand om dessa affärer om ingen tränare finns där? Stephen Ireland värvades av Randy Lerner och Paul Faulkner, men det fanns ingen tränare där som visste hur han skulle användas. det är som att köpa en jävligt bra produkt på mellandagsrean, utan att för den delen veta om den kan komma till användning. Nu lider både vi och Ireland själv efter sviterna av den affären.

Det är ett jävla moment 22 detta. Det enda vi kan vara säkra på rörande alltsammans är att vi är ett Championshiplag nästa säsong om detta tillåts fortsätta. Dessutom behöver vi inte titta längre än till lagen runt omkring oss för att se att läget är extra dunkelt. Det är Aston Villa som har den sämsta formen av bottenlagen, och det är också vi som har legat lågt med värvningarna som kan göra skillnad.

Queens Park Rangers tog poäng hemma mot mästarna Manchester City igår, och har värvat imponerande, inte minst i form av Loic Remy. Dessutom har Harry ”Houdini” Redknapp fått fart på underbarnet Adel Taarabt, som spelar strålande just nu. Redknapps överlevnadsinstinkter är dessutom bevisade sedan tidigare.

Wigans bästa tid är nu. När våren börjar närma sig kommer Robert Martinez och hans gäng ut som ett gäng kalvar på grönbete, och brukar börja prestera magisk fotboll med sin delvis oortodoxa och svårhanterliga 4-3-3-uppställning. Och när Wigan börjar plocka poäng blir det mot alla möjliga lag – inga motståndare går säkra.

Reading har PL:s sämsta trupp, vågar jag påstå, men tycks ha druckit Red Bull under hela juluppehållet. Ledda av härlige Adam Le Fondre på topp har de offensiva delarna kuggat i varandra, och då är man kapabelt att vända även de svåraste av underlägen – som exempelvis 0-2 till 3-2 sista tio minuterna hemma mot West Bromwich för bara några omgångar sedan. Har fyra raka segrar i liga- och cupspel.

Våra poängförluster mot bottenkollegorna kan visa sig bli dyrbara. Inte för att jag överhuvudtaget tror att Newcastle kommer befinna sig i botten så länge till med truppen som man besitter, men 0-3 hemma mot Wigan och poängtappet mot Norwich hemma (1-1) – The Canaries kommer, trots sin nuvarande placering, troligen att blandas in i bottenstriden – är bara ett par av de tunga motgångar som etsat sig fast i minnet.

Jag hade förhoppningar om att vi skulle stanna kvar över strecket ett tag, den svaga formen till trots, men gravitationskraften visade sig vara för stor. Nu är frågan om vi någonsin hittar tillbaka till andra sidan igen.

--!>