Monthly Archives: februari 2013

Analys Åsikt Match

Måndagsanalysen: Cazorla var skillnaden

Aston Villa gjorde en ganska bra match, men fick inte med sig några poäng hem från bortamatchen med Arsenal. Santi Cazorla var den stora anledningen, då det var han som stod för båda målen. Jag är dock helt enig med Paul Lambert när han säger att vi kommer klara oss om vi fortsätter så här – problemet är att det inte lär hända.

Matchen på Emirates började dock mindre bra med Villa-ögon sett. Arsenal hade en chans att ta ledningen efter bara ett par minuter, men Wilshere valde att skjuta istället för att passa och Guzan kunde avvärja utan större problem. Bara ett par minuter senare skulle dock ledningsmålet komma. Cazorla slog till på sitt eget inspel, och placerade läderkulan i nätmaskorna.

Därefter var det mest Villa som stod för det mesta och bästa, dock utan att få något för det. Man hade två-tre riktigt bra chanser att kvittera, men det ville sig inte förrän närmare 25 minuter in i andra halvlek. Andy Weimann rensade långt från egen planhalva, fick tillbaka bollen i bra fart på mittplan och valde att själv ta avslutet från 20 meter. Bollen smet in och matchen var kvitterad.

Tyvärr räckte insatsen inte till poäng, då Villa – som vanligt – inte kunde försvara sig fram emot slutminuterna i matchen. Cazorla gjorde inget misstag efter ett fint och kvickt Arsenal-anfall, och slutresultatet skrevs till 2-1.

Analys
Inte för att Arsenals öden och äventyr intresserar mig jättemycket, men Arsene Wenger gick efter matchen ut och hävdade att laget mycket väl kan komma tvåa i Premier League den här säsongen. Antar att det stavas hemmablindhet, för hur det här laget skulle kunna komma så högt upp i tabellen vet inte jag. Man har spelare med kvalitet, visst, men laget är ytterst ojämnt och defensiven är mycket ihålig.

Nåväl. Ska vi tala om skillnaden mellan lagen så återfinns den bland de främsta spelarna. Arsenal har ju spelare som presterar: Wilshere, Walcott och inte minst Cazorla. Det är inte bredden som gör skillnaden – utan den offensiva spetsen. Där Villa i mångt och mycket litar till rookien Benteke och en ung österrikare som först i år tagit klivet in i a-laget, har Arsenal spelare som visat sin kvalitet på de stora arenorna under flera år.

Resten av lagen går mer eller mindre jämnt upp. Villa har backar som inte vet hur man markerar – Lowton, inte minst – medan Arsenal har säkerhetsrisker i form av Jenkinson och Koscielny. Villa borde ha kunnat utnyttja Arsenals svaga försvarsspel på ett bättre sätt.

Problemet är att vi har köpt utfyllnadsspelare i en situation där vi hade behövt presterande spelare, kvalitetsspelare. Vi har delvis själva lagt problemen på oss genom att envist bygga laget med ungdomar och oprövade kort som byggstenar. Detta är inget nytt – jag återkommer till det i nästan varje inlägg – men det syns också väldigt tydligt i många skeden.

Villa har så många okända spelare som man inte vet vad de går för. Killar som El Ahmadi och Dawkins, som kommer in i ett oavgjort läge, vad går de för? Är de vinnare? Är det bara en slump att dessa båda herrar hade bytts in när Arsenal tog ledningen med 2-1? Nej, jag tror inte det.

KEA kom som en lovande terrier på mittfältet, men har i ärlighetens namn inte alls levt upp till de, trots allt, relativt låga förväntningar som jag hade. Vad har han visat upp, egentligen? Ingenting. Dawkins värvades, antar jag, som en energispelare och har visserligen inte haft chansen att visa upp sitt kunnande än, men är det denna typ av spelare vi behöver på plan när karaktären sätts på prov – som vi ställningen 1-1 mot Arsenal med kvarten kvar?

Nu ser det återigen mörkt ut. Vi ligger under strecket igen, och Wigan tycks – i den mån man kan säga det efter en seger – ha hittat vårformen. Tyvärr finns det saker som tyder på att alla poängtapp i slutet av matcherna kan fälla avgörandet. Återigen släppte vi in ett sent mål som avgjorde matchen till motståndarnas fördel.

Mycket talar för, efter lördagens matcher, att två lag ser ut att vara mer eller mindre utdömda: QPR och Reading, som visserligen inte ligger långt efter, men som har ett tufft spelschema och inte har en trupp som ska kunna överleva. Dessutom har man haft sin formpeak som givit dem fler poäng än de hoppats på, och frågan är om inte luften gick ur laget efter 0-3 hemma mot Wigan? Om ett par matcher möts Villa och Reading, och då har Villa verkligen chansen att rycka ifrån de två bottenlagen.

Det intressanta med spelschemat är också att sista omgången spelas borta mot Wigan… Hur ligger dessa båda lagen till då? Kan det vara så pass tight att det blir en helt avgörande match om vem som ska överleva i Premier League?

Innan vi går så långt in i handlingarna väntar dock stormatch hemma mot Manchester City om en vecka. Jag skulle så gärna vilja skriva att alla poäng vi tar i den här matchen är bonus, men frågan är om vårt tabelläge verkligen låter mig göra det? Vi måste börja ta poäng mot alla motståndare om det ska räcka till nytt kontrakt.

Analys Åsikt Match

Måndagsanalysen: Villa – West Ham 2-1

Aston Villa klättrade ur den mest kritiska av situationer och ligger inte längre under nedflyttningsstrecket efter 2-1 hemma mot West Ham. Christian Benteke och Charles N’Zogbia stod för målen.

Den stora frågan inför matchen mellan Aston Villa och West Ham var i vilken utsträckning hemmalagets backlinje skulle hantera det hot som bortalagets nickstarka armada presenterade. Andy Carroll och Kevin Nolan, med flera, kändes på förhand som en dålig idé för en backlinje vars i särklass största problem under säsongen varit fasta situationer. Sam Allardyce har aldrig varit en vän av den ”fina” fotbollen, utan är en resultatorienterad tränare som har sin idé om hur fotboll ska spelas.

Som tur var misslyckades Allardyce med att visa på vikten av att spela en mer direkt fotboll, och på så vis testa Villas backlinje via återkommande lufträder mot motståndarnas straffområde. Istället var det Villa som greppade tag i taktpinnen och fick ett gyllene läge att göra mål redan under de inledande minuterna. Christian Benteke sköt ett ganska ofarlig skott, som Jääskeläinen släppte retur på. Andreas Weimann var först på plats och skulle bara placera in bollen, men den smet utanför i stället.

Resterande del av första halvlek handlade om Villas försök att vinna kontra West Hams försök att inte förlora – och så långt var det gästerna som lyckades bäst med sin taktik.

Bortalaget kom ut något starkare i andra halvlek, som började jämnare. De för matchen avgörande ögonblicken kom med lite mer än kvarten kvar att spela. Charles N’Zogbia, som genomgående var en av de som försökte mest och bäst i Villa, vände sig förbi Mark Noble som trippade fransmannen. Domaren pekade på straffpunkten, och Benteke gjorde inget misstag – Villa hade ”fått” det målet som man nästan hade gett upp hoppet om.

Av bara farten fortsatte anfallen, och nu var det N’Zogbias chans att skina. Han utnyttjade en frispark i perfekt vänsterfotsläge till att, oerhört vackert, sätta tvåan.

Men med säsongens Villa är en tvåmålsledning aldrig gott nog. Joe Cole slog ett halvlamt inlägg som Ashley Westwood på något sätt lyckades styra in i eget mål, och plötsligt var det nerv i matchen med bara ett par minuter kvar att spela. West Ham skulle få två fina lägen att kvittera, men vid båda tillfällena stod Brad Guzan i vägen och räddade tre mycket viktiga tre poäng i bottenstriden.

Analys
Efter en vinst är det läge att ge lite positiv kritik – men när det kommer till berömmet väljer jag bort dem som var bra (Baker och Vlaar, till exempel, som var starka i de viktiga luftbataljerna), och lyfter istället fram de som stod för de matchavgörande insatserna. Först och främst måste vi nämna N’Zogbia som fixade en straff, tofflade in en frisparksmål i världsklass och var allmänt ”a pain in the ass” på West Ham-spelarna med sin ständiga kreativitet. Benteke var också en jobbig jävel för bortalagets backlinje, och även om han knappast gjorde sin bästa match i Villa-dressen känns han hur säker som helst från nio meter, vilket är en enorm trygghet. I det läget är det inte svårt att förstå att kan vackla.

Två andra matchavgörande insatser stod Ciaran Clark och Darren Bent för. Clark bröt en passning i absolut sista stund som Tomkins utan tvekan skulle ha satt i nät, medan Bent, som togs in på plan för att göra mål, istället räddade ett baklängesmål via en mycket fin räddning på egen mållinje. Dessa moment var direkt avgörande, och gör att jag måste lyfta fram dem. Och i den kalla målform Bent befinner sig, så tackar inte jag nej till att han istället kan rädda mål bakåt.

Nu väntar ett uppehåll för Aston Villa, och nästa match spelas inte förrän lördagen den 23 februari. Då väntar Arsenal på Emirates Stadium – ett perfekt läge för Benteke att presentera sig inför sin kommande klubbs supportrar?

Analys Premier League

Måndagsanalysen: Everton – Aston Villa 3-3

Ibland får man vända på steken för att få lite perspektiv på saker och ting. Jag känner själv att det varit mycket fokus på det negativa ett tag nu. Efter 3-3 borta mot Everton så väljer vi bort ett pinsamt försvarsspel och ännu ett insläppt kvitteringsmål – på en hörna – i matchens slutminuter, och tar tillvaro på en poäng på ett mycket svårspelat Goodison Park.

Christian Benteke sysselsatte ett helt försvar, Ashley Westwood gjorde ytterligare en mycket fin match på mittfältet och Villa lyckades göra tre mål mot normalt sätt stabila Everton. Dessutom fick man med sig en poäng, som kunde varit tre om man inte släppt in ett hörnmål i den andra övertidsminuten.

När Marouane Fellaini nickade in målet innebar det Aston Villas – håll i er nu – 16:e insläppta mål på fasta situationer under den här säsongen. Måste vara ett svårslaget rekord. Skulle någon få för sig att räkna på procenten på insläppta mål på hörnor så vore det sannerligen ingen munter läsning för Birmingham-laget.

Någon munter syn var det inte heller för de tillresta Villa-fansen, som nog måste ha trott på tre poäng när Benteke satte sitt andra mål för dagen till 3-1. Men en handfull försvarstabbar senare kom det mest ödesdigra av de alla. Fellaini fick fri lejd på en hörna, och vips hade Everton räddat en poäng hemma mot ett Villa som man av tradition har ganska svårt för – Villa är det lag som tagit flest poäng av Everton genom tiderna.

Hemma kasst, men borta bra
Aston Villas spel under Paul Lambert tycks dock lämpa sig ganska bra för bortaspel. I alla fall offensiven. Ytorna tycks vara något större, vilket passar Villa småväxta, snabba och delvis även tekniska spelare. Det känns också som att pressen från att spela på Villa Park är som försvunnen när Villa luktar sig till bortagräs.

På söndag klockan 14.30 gäller det dock att samla mod för att gå ut och ta tre poäng hemma mot West Ham. En poäng borta mot The Toffess är gott nog, men nu måste det börja trilla in treor om ett Premier League-kontrakt ska gå att rädda. Reading, till exempel, prenumererar nästan på full- och bonuspoäng numera, och det gäller att Villa är berett att betala samma höga pris som det – på pappret – sämre Royals gör.

Det är inte svårt att gissa vad fokus kommer ligga på. Hos motståndarna hittar vi nickstarka spelare som Kevin Nolan, Andy Carroll och den förre Villa-spelaren James Collins, och det vore en direkt dum idé att släppa till farliga fasta situationer mot det gardet. Sam Allardyce är dessutom en tillräckligt skicklig taktiker för att kunna utnyttja Villas ovanligt uppenbara Akilleshäl.

Men optimist som jag är tror jag förstås att det förbättrade spelet den senaste tiden kommer ge oss en efterlängtad trea, som kanske till och med räcker för att ta oss ur nedflyttningsplatserna.

Up the Villa!