Optimist, realist eller pessimist: 2 omgångar kvar

40 poäng brukar vara en magisk gräns gällande överlevnad i Premier League. Men även om Aston Villa nådde poängsumman efter en imponerande 2-1-seger mot Norwich finns det en hel del som talar för att laget kommer behöva fler poäng för att överleva i Premier League.

Aston Villa tog en mindre skalp när man bortabesegrade Norwich med 2-1. I glädjeyran, ruset, efter segern var det många som påstod att Villa säkrat kontraktet och äntligen kan lägga säsongens många missöden bakom sig. Men så är inte fallet, inte på långa vägar.

De 40 poäng som brukar anses vara riktmärket för överlevnad är i princip en granska bra markör: ända sedan Premier League införde 20-lagssystemet 1995 har bara tre lag med 40 poäng eller mer åkt ner (Sunderland -97, Bolton -98 och West Ham 2003). Snittet för överlevnadslaget är i snitt 36,8 för samma period. Optimisten väljer kanske att se på den här statistiken och dra ett lättnadens suck.

Realist?
Realisten kan se tillbaka på en fin match mot Norwich och, trots Wigans seger på The Hawthorns, se möjligheterna i den sits Villa satt sig i. Sex poäng på två oerhört viktiga matcher och ett spel som lovar gott inför avslutningen. Med många lag mellan sig och strecket ska det till många dåliga resultat på andra arenor för att Villa ska åka ner. Men som realist inser man också att en vinst till skulle sitta som en smäck…

Mot Norwich lös kanske det spektakulära spelet i andra halvlek mot Sunderland med sin frånvaro, men det fanns likväl en trygghet i laget som inte skönjts tidigare under säsongen. Det enda otrygga inslaget var Joe Bennetts försvarsspel. Bennett hade väldiga problem i defensiven, och gav inledningsvis bort massvis av farliga lägen. I tredje minuten fick vi ett varningstecken inför vad som komma skulle när Pilkington gled förbi alltför enkelt på kanten, och efter det följde ett par incidenter där Bennett låg galet fel eller rev ner folk till höger och vänster i farliga lägen omkring straffområdet. Hade Robert Snodgrass i hemmalaget vaknat med bättre känsla i vänsterdojan hade det inte stått 0-0 i paus.

Andra halvlek var klart intressantare än den första. Aston Villa började få luckor att spela på igen på mittfältet, då Norwich-spelarna inte orkade upprätthålla samma fina och effektiva bollpress som under första halvlek. Och när Gabby skaffade sig fri lejd från egen planhalva och kunde placera in bollen i nätmaskorna, kändes matchmönstret igen från senare tid: på samma sätt som det mesta gått emot Villa tidigare under säsongen, studsar samma boll nu plötsligt vår väg. Och mycket har vi Gabby att tacka för det.

Gabby har stått sex mål på de sju senaste matcherna. Det är här så en hjälte uppträder. Trion Gabby, Weimann och Benteke låg bakom ett par riktigt farliga lägen att utöka till 2-0 i andra, men Weimann sköt över det öppna målet på inspel från Gabby medan Gabby sköt utanför efter ett vackert väggspel med Benteke.

Men missarna bjöd in Norwich i matchen igen, och efter att Bennett stått på hälarna mot Snodgrass tyckte den unge engelsmannen att han var tvungen att björnkrama den gule spelaren för att få honom att stanna upp. Straffen är inte mycket att säga om. Domare Kevin Friend kunde ha blåst frispark utanför straffområdet, men när Bennett valde att åka snålskjuts även inne i straffområdet var det inte mycket att tveka på.

Efter straffen hände inte så värst mycket, men i ärlighetens namn hade jag en känsla: det här har förvandlats till våra matcher. Vi kan vinna, istället för att förlora, när uret börjar närma sig de 90. Och med Gabby i högform vet vi alla hur det slutade. Westwood får hur mycket tid som helst på sig på mittplan och hittar anfallaren, som enkelt tar rycket förbi Bassong och kan lägga in 2-1 till bortaklackens stora jubel.

Bennett skulle dock hinna oroa Villas försvar ännu en gång. Grant Holt såg förstås att den unge britten var osäker, och sökte i fjärde tilläggsminuten upp honom för att få övertaget. På det efterföljande inlägget hamnade återigen Bennett på hälarna, allt medan Guzans utrusning hör till de sämre insatserna vi sett från amerikanen den här säsongen. Som tur var studsar bollarna vår väg, som sagt, och Holts nick smet några decimeter utanför stolpen – och Villa kunde inkassera en oerhört viktig trepoängare.

Det pratades en del om Norwichs fina build-up play, men hur mycket ledde det till egentligen? Laget har förtvivlat svårt att komma till riktiga chanser. Villa hade, förstås, inte samma kvalitet i passningsspelet som under matchen mot Sunderland. Det är inte underligt alls. Däremot var det Villa som skapade något mer av värde än hemmalaget, och låt oss hoppas att självförtroendet kan hålla i sig till de avslutande två mycket svåra matcherna. För detta är nämligen långt ifrån över, våra 40 poäng till trots.

Pessimist?
Själv är jag något av en realistisk pessimist, och alla vinster har fört med sig ett aber för mig: från att ha sett möjligheterna har jag nu gått över till att se hoten. Det är långt ifrån över. Jag hade så gärna sett att Villa rest till Wigan med kontraktet säkrat, för på den marken, i en avgörande match, kommer Wigan ha allt att vinna. Och den sitsen kommer de inte att ge bort.

Jag vet att Villa har allt i egna händer och borde fokusera på sina egna matcher, men en nyckelmatch för Villas del kommer redan imorgon tisdag. Då tar Wigan emot Swansea. Skulle walesarna mot förmodan kunna norpa en poäng så ser det plötsligt riktigt ljust ut, då Wigan har en mycket svår bortamatch mot Champions League-jagande Arsenal i näst sista omgången.

Ikväll har vi också Sunderland mot Stoke att bry oss om, och kanske kan vi hoppas på att Stoke kan spika igen Di Canios kista ytterligare lite grand? Om Sunderland inte lyckas vinna ikväll har man en minst sagt viktig match mot Southampton hemma, innan man reser till White Hart Lane för att möta ett Tottenham som kan spela sig till Champions League. Voine voine…

Southampton har som sagt Sunderland borta och Stoke hemma kvar, och där kommer man förstås ta en trea mot Stoke, under förutsättning att Potters är på säker mark – vilket vi förmodar.

Newcastle har ett ganska klurigt schema. Queens Park Rangers borta kan låta enkelt, men jag tycker QPR stod upp bra mot Arsenal efter det snabba baklängesmålet. Och Magpies måste gå för seger, med tanke på att man har ett CL-motiverat Arsenal hemma i sista omgången. Där vill man inte ha kravet att vinna för att klara sig kvar…

På tal om nyckelmatcher så har Norwich en i nästa omgång hemma mot ett West Bromwich, som inte verkar så suget på att hjälpa sina stadskollegor till nytt kontrakt. Men skulle WBA få med sig minst en pinne i mötet kommande söndag så ska det mycket till för att Norwich ska kunna hamna före Villa. I sista omgången har man nämligen Manchester City borta… Lägg därtill att man under 2013 endast lyckats vinna två Premier League-matcher.

Alla bottenlagen har dock flera ”winnable games” kvar, vilket är anledningen till varför jag tror Villa måste ta fler poäng. Vi har alla sett och förstått vad trepoängssystemet medför under den här delen av säsongen. Vinner man matcher, överlever man – kryssar man i fel matcher eller till och med förlorar, åker man troligen ner. Nyckelmatchen blir Wigan, förstås, men min förhoppning är att vi kan överraska med någon poäng mot Chelsea – men kanske framförallt att Swansea eller West Bromwich kan göra oss en tjänst.

För i ärlighetens namn, hur länge kan Wigan lura liemannen?

--!>