Monthly Archives: augusti 2013

Analys Match Premier League

Aston Villa – Liverpool 0-1: Hur vi inte hanterade en ny matchbild

Aston Villa fick med sig tre poäng från det så svåra inledande schemat. Poängskörden är helt okej, men efter 0-1 hemma mot Liverpool kan jag inte låta bli att vara en aning missnöjd med det som bevittnades.

Efter 3-1 borta mot Arsenal hade Villa förstås satt sig i en position där det handlade om allt att vinna i de två följande och svåra matcherna borta mot Chelsea och hemma mot Liverpool. Tre Premier League-matcher på åtta dagar är svårt nog – spelas samtliga dessa mot lag som kan förväntas tillhöra de översta sex platserna blir uppgiften förstås ännu svårare.

I onsdagens match mot Chelsea stod Villa upp bra bortsett från den första halvleken, och borde fått med sig en poäng från Stamford Bridge. Rent chansmässigt borde vi  nog fått med oss en poäng i matchen mot Liverpool också – men den här gången svek effektiviteten oss.

Dagens Aston Villa är mycket beroende av att effektiviteten finns där till 100 procent om vi ska kunna ta poäng mot topplagen. Mot Arsenal fanns den där, mot Chelsea och Liverpool saknades den. En del av lösningen står att finna i det påfrestande spelschemat, men inte allt.

Vakna på rätt sida
Sanningen är nämligen den att Aston Villa har börjat matcherna på tok för dåligt. I de båda inledande matcherna i London låg vi under innan klockan stannat på tio minuter, och mot Liverpool tilläts bortalaget äga bollen alldeles för mycket och kunde helt rättvist ta ledningen med 1-0 efter ett fint mål av Daniel Sturridge.

Sedan blev det att jaga igen. Och berömmas den som berömmas bör: Brendan Rodgers hade läst på sin läxa och lärt sig snabbheten i omställningarna är det största vapen Villa kan ta till. Genom att från 30 minuter och framåt dra ner mittfältet och täppa till laget fick Aston Villa visserligen mer boll, men samtidigt fick man bara ha den i ofarliga lägen. Och Villa har få spelare som kan bryta mönstret: här finns bollspelare, men inte den där exceptionella talangen som från mittfältspositionen kan bryta igenom låga försvar.

Detta var vad de avslutande 60 minuterna i matchen kom att handla om. Aston Villa mittfält som förgäves försökte hitta luckor genom Liverpools för dagens starka försvar. Kolo Touré kan visa sig vara den viktigaste värvningen man gjort inför säsongen, och dessutom kom han gratis.

Aston Villa fick förstås chanser: Weimanns skott som styrdes just över, Benteke ”friläge” där hans halvvolley räddades av Mignolet. Men på det stora hela handlade om att stånga sig blodig mot en röd mur. På sätt och vis var det ändå en skön syn: ett lag som gärna tar på sig epitetet ”storlag” fick finna sig i att backa hem och försvara sig i en timme på Villa Park. Samtidigt visade Villa att man inte kunde hantera det, och resultatet blev noll poäng.

Efter tre spelade matcher under årets Premier League-säsong kan vi konstatera att spelet utlovar mer än fjolåret, men att det saknas en krydda på mittfältet för att kunna ta fler poäng på hemmaplan – där många lag kommer göra som Liverpool och backa hem för att få Villas farligaste spelare – Weimman, Gabby och Benteke – felvända och anfallandes i modest hastighet. Dessutom måste Villa lära sig vara med från början i matcherna och inte ge motståndarna det handikapp som vi gett dem i alla tre matcher hittills.

Analys Åsikt Match Premier League

Kevin – a Friend of Chelsea’s

Aston Villa stod för en riktigt imponerande insats borta mot Chelsea, men fick se sig besegrat med 2-1. I andra halvlek skapade Villa flertalet riktigt vassa chanser till både ledningsmål och kvittering mot slutet, och känslan borde vara positiv inför säsongens första hemmamatch på lördag. Om det inte vore för det faktum att domare Kevin Friend mer eller mindre gav Chelsea segern…

Det är med tudelade känslor man ser tillbaka på den här matchen. Där man borde glädja sig för en imponerande insats – i alla fall i andra halvlek, där Villa skapar fyra-fem riktigt farliga chanser – minns man istället det som borde ha givit oss poäng. Jag tänker främst på den solklara straffen i 90:e minuten, men också på det faktum att 2-1-nickaren Ivanovic borde ha blivit utvisad tre minuter innan målet efter en ful armbåge riktad mot Christian Benteke.

Aston Villa stod dock för en bra match. Tyvärr inledde man även denna dåligt, vilket resulterade i att man fick jobba i uppförsbacke resten av halvleken. Chelsea styrde och ställde under de första 45 minuterna, dock utan att skapa särskilt många målchanser. Villa fick bara en under hela halvleken, vilket dock räckte.

Spelare i form
Gabriel Agbonlahor, som verkar ha hittat superformen efter att äntligen fått vara med på en hel försäsong, sprintar loss på vänsterkanten. Inne i boxen har Benteke tagit en smart löpning och stannat till, och när Gabby hittar passningen längs med marken snett inåt bakåt så har Chelseaspelarna tappat den där livsfarliga metern gentemot den belgiske giganten. Benteke tar emot bollen och slår till den med vänstern i en och samma rörelse, och Cech är chanslös när bollen tar i stolpen och går in.

Innan paus har Villa dessutom råkat ut för ännu en mittbacksskada. Ciaran Clark fick en smäll i en närkamp med Ba, och tvingades sy fem stygn i ögonbrynet. In kom det danska superlöftet Jores Okore, som i den här matchen kom att visa det mesta som han står för: orutinen redan efter ett par minuter, då Ba enkelt lurar honom och får ett skottläge. Men också fantastisk blick för spelet, snabbhet och en vilja av stål. Han slog igenom internationellt i och med Nordsjällands matcher mot Chelsea, och igår var han banne mig nästan i samma klass.

I andra halvlek verkar Chelsea vara aningen lamslaget av Villas sena och överraskande kvittering. Gabby får en riktigt fin chans efter ett anfall på högerkanten, men 26-åringen skjuter precis övre bortre krysset. Och nu kommer vi in i ett skede där det händer mycket om vartannat. Kring timmen spelad får Villa ännu en fin chans till ledning, då Weimann tar emot en boll i straffområdet och skjuter ett skott som Cech räddar till hörna.

Villas oförmåga att göra mål på dessa chanser straffar sig dock då Chelsea får en fribiljett in i matchen via domare Kevin Friend. I en närkamp mellan Ivanovic och Benteke slänger serben iväg en armbåge mot Bentekes huvud, men får av någon oförklarlig anledning bara ett gult kort för tilltaget. Detta skulle istället visa sig bli dubbel bestraffning för Villa då samme man tre minuter senare nickar in 2-1 till hemmalaget, efter ett svagt defensivt spel av Villa. Och jag som trodde vi rett upp de defensiva bristerna på fasta situationer?

Villa viker dock inte ner sig utan samlar kraft inför en sista ansträngning. Och det skulle komma två bra lägen till.

I det första vinner Benteke en luftduell och bollen hamnar finfint framför Weimanns fötter, men även denna gång lyckas Cech på ett enastående sätt rädda hemmalaget. Den bästa chansen borde dock ha kommit i den 90:e minuten, då Terry fäktar hejvilt med armarna i en luftduell och får bollen rakt på armen. Solklart. Vi snackar inte ens om en situation som går att diskutera – som exempelvis Ivanovics armbåge – utan en klockren hands från en arm som var någon helt annanstans än invid kroppen.

Kevin not so Friendly visade sig dock inte ha modet att blåsa straff, och därmed försvann chansen till en poäng. Surt, men det finns många bra saker att ta med sig från matchen.

Mot framtida mål
Villa reser sig på ett storartat sätt från en riktigt dålig första kvart och en halvdan offensiv sista halvtimme av första halvlek. Att Benteke lyckas göra mål från ingenstans, det är inget annat än imponerande. Han var inte bra i första, men gör lik förbannat mål. I andra spelar Villa fortsatt ett lågt försvarsspel, men skillnaden nu är att man vågar hålla i boll och belönas med flertalet chanser. Diamanten på topp med Benteke, Gabby och Weimann är en livsfarlig trio, och idag fick de uppbackning av framförallt Delph men även El Ahmadi. Delphs utvecklingskurva pekar rejält uppåt, och fortsätter han så här är han snart med i landslagsdiskussionen. Han behöver dock polera sitt passningsspel, då det försvinner helt från och till.

Vlaar och Okore var mycket bra, och trivdes mot Chelseas ibland statiska anfallsspel. Mourinhos mannar är i stort behov av en centertank, tänk Benteke, för nu har man visserligen ett rörligt mittfält men inte tillräckligt med hot längst upp. När Schürrle kom in vann man bredden, men saknade fortfarande ett hot längst upp, även om Lukaku slet.

För Villas del gäller det att ladda om batterierna och ställa om matchtaktiken. Mot Liverpool lär man få låna bollen mer än de 35 % man hade på Stamford Bridge. Nu ska man skapa något mot ett mer samlat lag, samtidigt som man måste undvika att Coutinho hittar samma luckor mellan mittfältet och backlinjen som Chelseas mittfältare är så bra på. Det ska bli intressant att se hur Villa uppträder.

Up the Villa!

Analys Match Premier League

Arsenal – Aston Villa 1-3

Aston Villa fick bästa tänkbara start på vad som såg ut som en väldigt svår inledning av säsongen. Efter 3-1 borta mot Arsenal har Villa nu momentum inför nästa svåra uppgift – bortamatchen mot Chelsea på onsdag.

Det var få experter som trodde att Aston Villa skulle utgöra något hot mot ett, visserligen något skadskjutet, Arsenal. Men startelvan hos hemmalaget indikerade att man ämnade att vinna matchen. Ett lag som ”har råd” att ha Cazorla och Podolski på bänken är ett starkt lag i mina ögon. Villa hade inte tillgång till Sylla som skadade sig några dagar innan matchen. Den hårt kämpande innermittfältaren hade kanske kunnat ta en plats i startelvan, i syfte att bryta ner Arsenals passningsglada anfallsspel.

Det visade sig också att Wenger et al hade köpt medias bild av Benteke som det enda stora hotet i Aston Villa. Nu kan vi skriva av det framöver. Han gör visserligen två mål, men bara en medelmåttig match. Det han gjorde bra – bolltouchen var bara sådär – var att han skapade ytor för sina anfallskollegor. Det syntes att Arsenals backlinje hade respekt för belgaren. Gabby drog stor nytta av detta, och var i mångt och mycket matchens lirare.

Matchen
Kanske började matchen för bra för Arsenal. Man tog genast tag i taktpinnen och Aston Villa femmannamittfält kom allt närmare sin egen backlinje. Därför kom det inte som någon större överraskning när 1-o-målet kom, dock via en kontring på högerkanten där Villa-spelarna först tappade både mark och boll i anfallet och sedan inte kunde räkna in sina spelare i eget straffområdet. Bra spel av hemmalaget, bedrövlig defensiv av bortalaget – så skulle man nog kunna kategorisera Girouds ledningsmål.

Men det verkade som om målet påverkade båda lagen, fast på lite olika sätt. För Arsenals del handlade om att det plötsligt gick lika lätt som man kanske hade hoppats på innan matchen. Matchinledningen hade gått precis som förväntat, och kanske handlade det lite om att man köpte myten om sin egen överlägsenhet. För Villa växte in i matchen från sisådär matchminut 20. I samband med detta står Gabriel Agbonlahor för en fantastisk prestation när han sprintar igenom hela hemmalagets backlinje, rivs ner av Szczesny och så småningom tilldöms en straff (vi tittar närmare på situationerna som orsakat så mycket rabalder längre ner). Benteke missar, men slår in sin egen retur.

1-1 efter första halvlek är förhållandevis rättvist, där Arsenal börjar klart bäst men där Villa växer in i matchen efterhand. Precis som väntat har hemmalaget mer boll, men där ska vi inte förvänta oss något annat.

I början av andra halvlek får båda lagen varsin riktigt fin chans – Arsenals bäste spelare Rosicky skjuter över efter ett fint anfall, och Delph skjuter i insidan av stolpen – innan Gabby kommer från mot en med Benteke. Gabby väljer att gå själv, men blir enligt domare Taylor nedriven i duellen med Koscielny och tilldöms en straff. Den här gången är Benteke säkerheten själv, och Villa leder lika hastigt som lustigt.

Arsenal fortsätter att äga mer boll, men när Koscielny tilldöms sitt andra gula kort ser det kanske ändå ut som om Villa ska komma undan med poäng i behåll. Innan matchen skulle komma att stängas skulle dock Guzan få visa varför han är så betydelsefull, via två superräddningar: först på Rosickys friläge, och sedan på Cazorlas halvvolley.

Med fem minuter kvar av ordinarie tid och majoriteten av Arsenalspelarna i anfallet får Weimann bollen, serverar en djupledsboll mot höger planhalva till vänsterbacken (!) Luna som kommer fri och rullar in 3-1. Ridå! En grymt imponerande laginsats och en härlig start för Aston Villa.

Om domarens insats
Eftersom det blivit så mycket snack om domare Taylors insats viker vi en del av inlägget till att gå igenom den. Vi börjar med att kika närmare på straffsituationerna.

I den första situationen råder det ingen tvekan om att situationen i sig ska föranleda en straff. Däremot får Weimann ett läge att placera in kvitteringen i situationen efteråt, men missar. Då väljer Taylor att blåsa. Weimanns läge kan knappast anses vara lika bra eller bättre än en straff, och eftersom Taylor inte visar fördelstecken så kan han blåsa straff. Något som också domare Jonas Ericsson berättade i Viasats sändningar. Anthony Taylor – Arsenalfansen 1-0.

I den andra situationen ramlar Gabby efter en duell med Koscielny. Till en början ser det tveksamt ut, och från vissa vinklar direkt felaktigt. Men en reprisbild gör mig säker på min sak – det är en korrekt dömd straff och också ett gult kort. Från den assisterande domarens håll – tilläggas ska att han inte vinkade för straff – syns det att Arsenalbacken träffar Gabby innan bollen. Kolla på situationen och det andra benet – alltså inte det som är närmast bollen. Där ser vi att Koscielnys ben träffar Gabby innan det andra benet träffar bollen. Tittar man på fel ben är straffen feldömd, tittar man på situationen är den korrekt. Anthony Taylor – Arsenalfansen 2-0.

Utvisningen, då? Det gula kortet som Koscielny drar på sig vid 2-1-målet klassar vi som korrekt, men det andra är i allra högsta grad tveksamt, i betydelsen hårt dömt. Det är inte varning, och därmed en hårt dömd utvisning.

Två rätt, ett fel – med andra ord. Anthony Taylor – Arsenalfansen 2-1.

På annat håll
Här kommer en kort sammanfattning från de andra matcherna som spelades under premiäromgången (som blir komplett i och med kvällens drabbning mellan Manchester City och Newcastle).

Liverpool – Stoke 1-0
Liverpool visade en offensivlusta av sällan skådat mått, men trots alla chanser har man målvakten Mignolet att tacka för poängen då han räddade en straff från Walters med bara minuter kvar.

West Ham – Cardiff 2-0
West Ham var det bättre laget matchen igenom och bjöd aldrig in gästerna i matchen. 2-0 speglar matchen bra.

Norwich – Everton 2-2
Sevärd match mellan två offensivt inriktade lag. Martinez visade att hans Everton blir att räkna med igen, medan Norwichs spännande nyförvärv Van Wolfsvinkel visade vilken tillgång han blir i boxen med ett mycket behärskat avslut till 2-2.

Sunderland – Fulham 0-1
Sunderland var spelmässigt det bättre laget – Johnson låg bakom det mesta – men Fulham vann matchen. Och Di Canio kan få en jobbig säsong…

West Bromwich – Southampton 0-1
Vad ska det bliva av säsongens upplaga av Southampton? Ett redan bra lag har i dag förstärkts med Osvaldo från Roma. Lambert supervecka höll i sig: mål för England i debuten borde vara gott nog, men han fick också äran att bli pappa och avgöra sent för sitt Saints.

Swansea – Manchester U 1-4
Moyes kunde knappast ha fått en bättre start, och 4-1 i Wales är sjukt imponerande. Matchen var dock lite jämnare än så, även om United som sagt imponerade.

Crystal P – Tottenham 0-1
Spurs ska vara rätt nöjda med tre poäng här, då nykomlingen Palace stretade emot länge och väl. Holloways lag lär inte vika ned sig i år, och kunde mycket väl fått med sig en poäng här.

Chelsea – Hull 2-0
Inte mycket att snacka om. Chelsea under Mourinho lär bli att räkna med, och mittfältet är grymt starkt. Hull hade aldrig en chans, men det vore fel att bedöma lagets chanser efter den här svåra matchen.

Analys Åsikt Inför Off the field Övergångar Premier League

Facit: Så slutar Premier League

Imorgon lördag drar spektaklet igång – Premier League anno 2013/2014! På Rotterdam82.se går vi igenom tabellen för att se hur den komma att sluta – och lägger förstås lite extra krut på Aston Villa.

Toppstriden i Premier League är i mångt och mycket mer oviss än på länge, inte minst med tanke på att det finns fler variabler att kasta in i ekvationen än vanligt. Trupperna hos många av topplagen är inte spikade i och med att några av världens främsta spelare fortfarande inte vet vad framtiden bär i sitt sköte. Kort sagt: Premier League är hetare än på länge!

Flera topplag än vanligt har inför säsongen fått brottas med flera problem, vilket gör att jag kommer sätta ett eller ett par frågetecken i samband med många av lagen. Några har bytt tränare och gjort förändringar i staben som kan vara svåra att få fason på redan nu, andra har tagit in spelare som kan göra en viktig skillnad – men framförallt är det många av topplagen som fått känna på hur det känns med segdragna och långlivade transferrykten som inte vill dö.

Lagens storstjärnor är helt enkelt inte benägna att stanna i klubbarna, vilket har blivit ett problem i flera fall. Hur blir det med Bale och Suarez, och kommer Rooney att ta det förbjudna steget över till en annan toppklubb? Den som lever får se.

I mittens rike har vi mer eller mindre samma klubbar som huserat där de senaste åren, och det är också här jag placerar vårt kära Villa. Laget känns inte lika oprövat som förra året, och Lambert har fått in ett par spelare med potential att inte bara slå sig in i startelvan – utan också göra skillnad i spelet. Jag tänker framför allt på Tonev och Okore, som jag har stora förhoppningar på.

Bottenstriden lär handla om fem-sex lag, där nykomlingarna Hull och Crystal Palace ser klart svagast ut. Däremot är det inte lika lätt att komma fram till det tredje laget som får lämna…

Nåväl, här kommer tabellen såsom jag ser den:

1 Manchester City
Att Roberto Mancini fick sparken förra säsongen förvånade nog inte särskilt många, trots att han gjort det bra i City. Problemet är att ”bra” inte är bra nog i en klubb som siktar högre än så, och som har kapitalet att backa upp sådana mål med.

Inför den här säsongen har City värvat klokare, inte mer iögonfallande, än tidigare. Nye tränaren Manuel Pellegrini har på ett bra sätt identifierat lagets svagheter och backat upp dessa med spelare som gör jobbet som han kräver. Jovetic är en lysande värvning, och en spelare som har det mesta. Han jobbar hårt, tar ansvar, har en fin blick för spelet och är dessutom utrustad med ett sinne för målet. Med Navas får man den typ av kantspelare som, i allt större utsträckning, fått stiga åt sidan för sådana som tar sig friheter. Spanjoren är en skicklig inläggsspelare, och är en sådan spelare som kan bryta mönster när anfallsspelet gått i stå.

Dessutom har man flera spelare inom truppen som i viss mån kan klassas som nyförvärv. Det verkar som om Dzeko, till exempel, kan få fler chanser under nytt styre, och det är en sådan spelare som kan fälla avgörandet med sin förmåga att hitta målet.

Pellegrini tror själv på sitt lag. Chilenaren har sagt att han har ”den bästa truppen i England” och att de fyra spelare han köpt förstärker ett redan starkt lag. Man besitter den kanske främsta defensiva uppsättningen i ligan, och får man offensiven att blomstra – framförallt via Dzeko, som jag tror kan spela huvudrollen den här säsongen, inte bara som inhoppare – så ser jag inget som hindrar laget att ta tillbaka Premier League-trofén från grannen i stan.

2 Chelsea
Chelsea är en supervärvning i från att vinna guldet. Man har en mycket fin bredd på alla fronter, och är inte beroende av någon enskild spelare. Nygamle tränaren, tillika frälsaren, Mourinho har onekligen en mycket bra trupp att jobba, men saknar den kanske viktigaste pjäsen av dem alla.

För frågan är vem som kommer stå för målen. Torres är varken den spelare eller den målskytt han var för fem-sex år sedan, Demba Ba är inte tillräckligt bra för ett lag som aspirerar på titeln medan Lukakus potential är hög – men är han redo att ta klivet upp på den här nivån?

Bland nyförvärven märks framförallt belgiske virtuosen De Bruyne, som kan avgöra matcher med sina känsliga fötter. Han kommer dessutom smälta bra in i ett offensivt mittfält som vill äga boll, men också göra något konstruktivt av den. Mittfältet har för övrigt både spets och bredd, och är i mitt tycke seriens bästa. Mourinho kommer kunna rotera, experimentera och engagera samtliga spelare, och få dem att tro på målet. Det är det som är portugisens styrka.

Försvaret är starkt, utan tvekan, men Luiz kommer i vanlig ordning blanda gott och ont. Brassen kommer antagligen få fokusera alltmer på mittbacksspelet den här säsongen, trots lyckade sejourer på den defensiva mittfältspositionen förra säsongen. Kanterna mår också bra, och erbjuder olika typer av alternativ om coachen vill försöka förändra saker och ting eller anpassa spelarna efter motståndet. Ivanovic kommer i vanlig ordning att stå för sin fyra-fem nickmål, medan Terry och nämnde Luiz också kan bidra i anfallsspelet. Cech är en pålitlig utpost där bak.

Men, säger ni, om nu målvakt, backlinje och mittfält ser så bra ut, varför vinner inte Chelsea serien? Jag tror sanningen inte är svårare än att man är en supervärvning av en anfallare i från ligatiteln. Manchester City är starka och har en spets som jag tycker Chelsea saknar framåt. Men låt säga att Mourinho kan trolla fram en rödlätt, tjurig, petad och framförallt revanschsugen 27-åring – då är jag beredd att omvärdera mitt tips för de två översta placeringarna.


Torres är inte bra nog för att leda en titelfight i anfallet – trots bra uppbackning från seriens kanske främsta mittfält. Foto: Telegraph

3 Manchester United
Är förtrollningen bruten i och med att Sir Alex Ferguson nu lämnar efter 27 år vid rodret? Kan David Moyes styra skutan mot något som i alla fall påminner om de framgångar som föregångaren upplevde?

Det vi kan konstatera är i alla fall att det inte står och faller med truppen – den är nämligen inte helt olik den som Sir Alex vann Premier League med förra säsongen. Fast ni vet ju likaväl som jag att det där är en sanning med modifikation. Det här lagets poster boy, Wayne Rooney, fick som bekant stiga tillbaka till fördel för Robin van Persie förra säsongen, och han tog verkligen chansen att överta förstarollen på topp genom att vinna skytteligan.

Moyes har mycket vunnit genom att kunna ställa upp med en intakt backlinje, som agerar fundament åt ett mittfält som ständigt tycks underskattas trots titlar en masse. Centralt är det fortfarande Carrick som drar i trådarna i uppbyggnadsfasen, och kan han upprepa fjolårets succéartade spel så är mycket vunnet. Kantspelet är vida känt som det kanske främsta i världen i sina bästa stunder, och just på den punkten känns det som om Moyes är helt rätt man att vidareförädla kunskapen från sitt gamla lag Everton.

Uppåt finns det en uppsjö alternativa lösningar för flertalet olika uppställningar och scenarion, och det är här Moyes måste vara en fast learner. Ingen kunde analysera matcher och agera utifrån förutsättningarna som hans föregångare, som mixtrade med formationer och manskap och nästan alltid lyckades få ut det han ville av en förändring. Här handlade det nästan om magi, eller i alla fall så nära magi som man kan komma. Moyes kanske inte har guds gåva till detta, men han besitter i alla fall nästintill samma manskap som Sir Alex – nu återstår det att ha om han kan få ut maxkapaciteten av dem.

Själv tror jag att förändringen i sig medför ett problem för ett i övrigt sammansvetsat lag. Det nya styret kommer behöva tid i en fotbollsera som inte har utrymme att ge någon tid eller något tålamod alls. Det är en verklighet som jag tror Moyes kommer bli varse om redan inom kort. United är nämligen laget alla vill slå, och även om man förstås inte blir någon slagpåse tror jag att förändringen på den högsta posten kan komma att kosta en ligatitel.

4 Tottenham
Tottenham balanserar på en skör lina. Det är inte det att truppen är dålig: här finns kvalitet i alla lagdelar, men problemet är att laget bara har en världsspelare, en spelare som gör skillnad. Och mycket av transfercirkusen i sommar har handlat om Gareth Bales vara eller inte vara i Spurs. Ju närmare deadline den 2 september, desto fler rykten lär dyka upp i tidningarna.

Många argumenterar för att Tottenham har ett guldläge, i och med att man får in sisådär £85 miljoner om Bale nu säljs. Problemet är att Bale är en spelare som inte kan ersättas. I fjol bar han i många stunder ensam det här laget fram till kriget om sista CL-platsen – ett krig man förlorade med en hårsmån till ”bästa kompisen” Arsenal. När jag nu byter placeringar på Londonlagen gör jag det med förutsättningen att Bale stannar. Laget Tottenham är dock i goda händer även om walesaren skulle lämna, på så vis att man ändå är ett topplag – men den placering jag tror man tappar utan Bale är oerhört dyrbar.

Men som bekant finns det fler spelare än Bale i truppen. Tottenham slet i Aston Villas Benteke, som dock valde att förlänga med Villa – till många Spurs-anhängares förtret. Istället värvade man Soldado, som är ett mer beprövat kort på högsta nivån. Denna typ av värvning var ett måste för att ta steget till CL-platserna, och i spanjoren har man fått en jämnare och mer pålitlig spelare än Adebayor på topp. Dessutom ska Daniel Levy också ha cred för sin värvning av Chadli, som kan komma att utvecklas till en riktig joker, och spännande Capoue från Toulouse.

Hur man än vänder och vrider ligger dock ödet i en mans händer, när det kommer till förhoppningar om Champions League-spel. Så enkelt är det. Alla andra analyser är sekundära.

5 Arsenal
Wenger har, mer eller mindre, satsat på samma startelva som kom fyra förra säsongen. Truppmässigt har man gjort sig av med flertalet fringe players, och bredden har blivit lidande. Nyförvärvet Yaya Sanogo gör inget Arsenal-fan med ambitioner särskilt nöjd inför säsongen, även om han kan komma att växa ut till en storspelare med tiden.

Över loppet av en hel säsong krävs en bredd i en trupp med målet att nå Champions League, vilket jag tror Arsenal ändå har – ja, en målsättning att nå topp fyra, alltså. Men till skillnad från många är jag tveksam om en vass värvning eller två (defensive mittfältaren Gustavo har det ryktats om ett längre tag nu) räcker för att nå en fjärdeplats.

Man har stora behov av en mittfältare, inte minst med tanke på att ingen vet hur länge Wilshere håller. Han lämnar ett stort tomrum efter sig när han är borta, och hans bräcklighet är ett reellt problem som Wenger måste fortsätta brottas med. Dessutom saknar man utan tvekan en riktigt vass striker som gör skillnad. Giroud är inte svaret, men Suarez hade varit. Nu lär den affären inte bli av, och då får Arsenal fortsätta leta. Defensiven ser förhållandevis bra ut, även om kanterna var ett problemområde från och till förra säsongen.

Arsenal har halkat efter på transfermarknaden, och den här säsongen tror jag att det finns ett lag som kan se till att utnyttja det.


Är Gustavo svaret på Arsenals problem? Foto: SkySports

6 Liverpool
Det är här någonstans vi drar den stora skillnaden i kvalitet. Från femteplatsen och uppåt har vi lag som spelar i en egen division. Liverpool hör snarare till den skaran som jagar en bra bit bakom – ni vet, som de där killarna på skoldiscon som står i hörnet och drömmer om att få bli den killen som får de snygga tjejerna.

Men om man ska ha de snygga flickorna måste man ge lite tjuvnyp, måste våga bitas lite. Och frågan är om Liverpool kan det utan (en motiverad) Suarez? Uruguayanen – som är omöjlig att älska om du inte håller på Pool, kommer från Uruguay eller tillhör hans närmaste familj – har kvaliteter som är mycket svåra att ersätta och ett tapp skulle rendera stora problem för ett Liverpool som redan har problem nog.

Defensiven avslöjade sina brister flera gånger under förra säsongen, och jag tror Kolo Touré kan visa sig vara en överraskande bra värvning för klubben – inte minst då framtiden för firma Agger/Skrtel inte står helt klar. Mittfältet ser marginellt bättre ut med Luis Alberto, även om det är oklart om han håller den höga Premier League-nivå som kommer krävas. Tränare Rodgers har inte fått igång den typ av fotboll han var så framgångsrik med i Swansea, och kanske är det så enkelt att han måste anpassa sin spelstil mer till de spelare han har på mittfältet. Henderson, Gerrard och Lucas är inga possession players i samma mån som exempelvis Joe Allen, och kanske är det därför som den sistnämnde inte riktigt kommit in i spelet på Merseyside. Den mer offensivt lagde Coutinho visade vilken talang han besitter förra säsongen, och nu hoppas man på att han ska fortsätta sin utveckling. Jag tycker dock inte att mittfältet som helhet håller toppklass i PL.

Anfallet ser spännande ut på pappret med Suarez, nye Aspas och Sturridge, men då måste vi genast återvända till där vi började och fråga oss två saker: kommer Suarez att stanna, och om han gör det, har han motivationen och drivet att stå för en (minst) lika bra säsong som förra? Det måste han nog nämligen om man ska kunna värja sig från up and coming teams som Swansea strax bakom.

7 Swansea
När tränaren Brendan Rodgers lämnade Swansea för att testa lyckan i Liverpool för en säsong sedan var det många som spådde walesarnas undergång. Men ersättaren Michael Laudrup lyckades – trots att man bland annat tappade spindeln i nätet på mitten, Joe Allen – föra Swansea till en beundransvärd niondeplats i Premier League. Det som imponerande mest var dock sättet man gjorde det på. Den possession-baserade spelmodell som Rodgers lanserat finslipades och implementerades utefter Laudrups egna preferenser, och resultatet gick inte att ta miste på. Swansea hänförde återigen hela världen med sin moderna och intressanta fotboll.

Inför den här säsongen ser man ut att få behålla sin ryggrad, den som bär upp laget och möjliggör framgångarna. Jag pratar framförallt om målvakten Vorm, mittbacken Williams och forwarden Michu. De två sistnämnda har jagats av större klubbar, men blivit kvar. Dessutom har Laudrup tagit in intressanta namn i truppen, bland annat i form av Canas från Real Betis och Bony från Vitesse. Bony och Michu är ett anfallspar som måste klassas som ett av Premier Leagues allra bästa. Lägger man därtill ett homogent och spelande mittfält, vars största svaghet har varit tuffheten och storleken, och en stabil backlinje så har Swansea det mesta som krävs för att slåss om Europaplatserna.

Den akilleshäl som man hade på mitten, bristen på tuffhet, har man löst genom att ta in hårdingen Shelvey från Liverpool – och det, mina vänner, känns som ”a match made in heaven” för detta Swansea.


Michu är den stora skillnaden mellan en placering i toppen och en strid om nedflyttning – trots att Swansea har en talangfull trupp och en bra manager. Foto: hamrofootball.com

8 Everton
Ingen lär ha missat det faktum att David Moyes, efter mer än tio år i Everton, nu har lämnat för att ta sig an det kanske tuffaste jobbet i fotbollsvärlden. Hur klarar sig Everton nu, när man tappar sin karismatiske ledare?

Styrelseordförande Bill Kenwrights långsiktiga tänkande lät sig dock inte ruckas i sina grundvalar trots tappet av sin manager. Man ersatte nämligen honom med en person som inte alls är olik David Moyes i sin fotbolls- och livsfilosofi – Roberto Martinez. Spanjorens jobb med Wigan har varit imponerande, men nu när klubben med de små resurserna åkt ner kände sig Martinez manad att gå vidare i sin karriär.

Och det går inte att säga annat att steget är logiskt. Everton är inte de stora resursernas lag – om man hårddrar det hela så är Wigan ett Everton i miniatyr. Visst har Liverpool-klubben värvat dyrt förr, och visst finns här stjärnor – men det ekonomiska tänket genomsyrar klubben. Och det är under dessa förutsättningar som Martinez jobbar allra bäst.

Han har tagit med sig tre spelare från sin gamla klubb, men i Evertons fall handlar det kanske mer om vilka man fått behålla än vilka man tagit in. Fellaini och Baines – instick: jag älskar alla lag som har en vänsterback som nyckelspelare – har ryktats följa med Moyes till United, men det ser ut som om Martinez kommer få behålla dessa båda guldklimpar. Och jag tror det är en förutsättning för att lyckas någorlunda. I en ny miljö kommer en samspelt spelartrupp få lära sig Martinez fotbollsfilosofi, och det kommer att krävas att nyckelspelarna stannar och levererar.

Everton kommer knappast vara med och slåss om någon Champions League-plats – man är fortfarande för svagt på målskyttefronten och det finns för många frågetecken kring hur Martinez lyckas med föra vidare det defensiva arv som Moyes lyckades så bra med. Däremot har spanjoren alla möjligheter att hamna på rätt sida mittstrecket. Truppen är mer eller mindre intakt, han har fått ta med sig ett par tre spelare som han känner väl sedan tiden i Wigan och kanske framförallt – han har tron på det han gör. Det är Martinez styrka, och det är därför jag tror att han kommer tas emot på ett positivt sätt i det omklädningsrum som Moyes har inrett och nu lämnat efter sig.

9 Southampton
På sydkusten ser man inga spår av en ekonomisk recession. The Saints har hämtat in duktiga ytterbacken Wanyama från Celtic och Lovren från Lyon, i hård konkurrens av flertalet större klubbar. Det känns som klubben har en optimism kring sig just nu, både på transfermarknaden och på fotbollsplanen. Förra säsongen imponerade man, och vågade sparka manager Adkins, som tagit laget dit man är idag, mitt under brinnande säsong.

Nu är det Pocchetino som leder laget, och även om den gamle mittbacken gärna ser att laget ser stabilt ut bakåt blir det knappast tal om något defensivt inriktat spel på St Mary’s den här säsongen. Laget kryllar av offensiv talang, och kommer att utvecklas än mer den här säsongen då de yngre förmågorna hunnit vänja sig vid livet i Premier League. Ändå är det kanske mer rutinerade anfallaren Rickie Lambert som håller i nyckeln till en riktigt bra säsong. Centertanken är kapabel till att stå för upp till 15 mål, och kan han nå dit så är mycket vunnet. Wanyama och Lovren ger stabilitet bakåt, samtidigt som den förstnämnde också är ett förstklassigt hot i anfallsleden.

Det lagbygge som Adkins byggt upp håller på att vidareförädlas av Pocchetino, och även om jag personligen tycker det var fel att sparka Adkins i förstaläget så håller den argentinske managern linjen och bygger vidare uppåt. I nuvarande skick är Southampton ett lag för övre halvan av tabellen.

10 Newcastle
Kaoset tycks aldrig hinna lägga sig riktigt förrän det är igång igen – lite så känns det när vi besöker skatboet. Efter den fantastiskt väl genomförda säsongen som nykomlingar 2011/2012 så tog laget ett rejält steg bakåt i fjol och var inte jättelångt ifrån att åka ut. Detta trots att man tog in rejäla förstärkningar från Frankrike. I år har fansen fått utstå andra former av problem även utanför den gröna mattan. Joe Kinnear har tagits in som någon form av ansvarig för spelaraffärer, något som tränare Alan Pardew säkert inte såg på som något positivt.

Tittar man på truppen så ser den minst lika stabil ut som den som slutade på en imponerande femteplats 2012, blott fyra poäng från Champions League-kval. Man har fått behålla Cabaye på mitten, och försöker göra allt för att Tioté ska kunna hitta tillbaka till gammalt gott slag bredvid honom. I januarifönstret stärkte man upp de centrala delarna än mer i form av skicklige Sissoko, och förhoppningen är att dessa tre ska kunna dela upp sina roller så pass bra att historien kan upprepa sig. Tioté, hoppas man, ska kunna ta ett steg tillbaka i banan och återgå till det han gör bäst – spelförstörare och en som raderar alternativ i motståndarnas anfallsspel. Det kreativa spelet ska överlåtas till Cabaye och Sissoko. Framåt Cissé stå för baljorna. När det i dagarna dessutom blivit klart med Remý på ett säsongslångt lån från nedflyttade QPR, ja då ser offensiven riktigt lovande ut på pappret.

Frågetecknet plitas ner i försvarslinjen, som måste få bättre stöd av mittfältet. Förhoppningsvis kan Pardew lösa en stor del av problematiken genom att mittförsvaret avlastas av en mer defensivt inriktad Tioté, men positionsspelet lämnade mycket i övrigt att önska förra säsongen – och kan man lita på att (ungefär) samma spelare nu helt plötsligt ska lösa problematiken?

11 Aston Villa
Aston Villa har värvat friskt, och i sann Lambert-anda ungt och hungrigt. Tonev, Okore, Helenius, Steer, Bacuna och Luna – cred till dig som på förhand kände igen mer än 33 procent av dessa namn. Manager Lambert letar fortfarande efter framförallt en mittfältare. Dock måste man göra sig av med det ”dökött” som ligger och tar upp plats och pengar i truppen innan den transfern kan bli klar, och namn som Given, Hutton, Ireland och Bent sägs inte ha någon framtid i Birmingham-klubben.

Men även här gäller kanske att uppskatta det man har framför det man inte har. Lamberts stora uppdrag under Silly Season var att behålla anfallaren Benteke, 19 ligamål förra säsongen. Trots att den belgiske succéanfallaren lämnade in en transferbegäran kunde Lambert snart få honom att dra tillbaka den och skriva på ett härligt fyraårskontrakt med klubben, med en beräknad veckolön på £50 000. Managern har också knutit till sig viktiga kuggar som Weimann, Westwood, Baker, Lowton och Clark på längre kontrakt, och den unga stommen kommer säkerligen ha stärkts och härdats av den tunga förra säsongen.

Aston Villas offensiv ser intressant ut, på många sätt. Många motståndare kommer fokusera på Benteke, och det är inte alls säkert att han kommer stå för lika många mål den här säsongen. Däremot öppnar en hårdbevakning av honom upp för spelare som gillar ytor: ge Weimann, Gabby och nye Tonev ett lillfinger på offensiv planhalva som kommer de sluka hela handen med sin fart och finess. Men det gäller att offensiven klickar.

Defensiven kommer nämligen fortsatt att bli det största frågetecknet som hänger över det här laget. Trots att Brad Guzan i målet var en av de klart starkast lysande stjärnorna i laget förra säsongen släppte Villa in på tok för många mål – 69 stycken var flest av alla lag som överlevde i PL. Det stora orosmolnet förblir försvarandet på fasta situationer, där Lambert inte hittat en fungerande modell. Det finns risk för att Villa kommer tillhöra bottenskiktet igen: kan Benteke upprepa succén från förra säsongen? Kan Lambert täppa till ett sjukt läckande försvar, framförallt på fasta situationer? Kan Westwood bli den centralt offensivt inriktade mittfältaren som den här truppen behöver, eller kan Bacuna överraska och sno åt sig den? – men bredden finns där på ett helt annat sätt än förra säsongen.

Dessutom tror jag att 20-årige danske mittbacken Okore, inte helt olik Micah Richards i sin spelstil, kan få sitt stora genombrott, och lyfta en något underpresterande kapten Vlaar till nya höjder. Många tyckare verkar också tro att högerbacken Lowton är nära landslaget, och kan han höja sig en nivå till så har laget genast ett nytt försvar som kan rädda många poäng åt laget. Själv tycker jag dock att han har mycket att jobba på i sitt positionsspel, så låt oss hoppas att sommaren har fungerat som ett enda långt träningstillfälle för honom.

Har detta unga lag tagit de kliv framåt som vi hoppas på – och nyförvärven har så stor impact som vi håller tummarna för – kan det bli en topp tio-placering, men skulle det visa sig att de andra lagen runt omkring lyckats med sina värvningar av spelare och coacher så kan det lika gärna bli strid om nytt kontrakt i år igen. Det troliga scenariot är dock ett mellanting.

Up the Villa!


Den danske dynamitbacken Jores Okore kan få sitt stora genombrott den här säsongen. Foto: The Telegraph

12 Fulham
Jag ser inte vart Jols lagbygge ska ta vägen. Jag tycker inte truppen utvecklas särskilt mycket från säsong till säsong, och man har gjort en del konstiga värvningar de senaste åren. Jol tycks föredra humörspelare: ojämne men sjukt kapabel Berbatov tros få sällskap av Bent från Aston Villa på topp kommande säsong, och bakom är det tänkt att Taarabt – lån från QPR – ska bistå med assister och avlasta Ruiz. På rätt dagar är detta ett gäng kapabelt att bryta ner vilket försvar som helst, men dåliga dagar kan offensiven komma att låsa sig. Och frågan är då om en skadedrabbad Rodallega eller en ung Kacaniklic kan backa upp dessa?

I försvaret är mycket sig likt, och fansen hoppas att Hangeland ska kunna hitta tillbaka till sin nivå som han hade för ett par säsonger sedan. Riises form stagnerar, men förhoppningen är att fansens favorit Riether ska kunna fortsätta med sitt imponerande spel på högerbacken. Och på mittfältet återfinns vi delar av den avsaknad av karaktär som jag pratade om i anfallsleden: Karagounis och Sidwell vill mycket, men saknar kanske den där edgen som gör dem till bra Premier League-spelare, och Richardson blandar högt med lågt.

Manager Jol hoppas på att samma hund kan stå för samma tricks som förra säsongen – och jag ifrågasätter inte det faktum att det kan bli just så. Då kom man nämligen tolva.

13 West Ham
På tal om att köra vidare i gamla hjulspår. West Ham och lagets tränare Sam Allardyce har sitt på det klara när det kommer till hur man överlever i landets högsta fotbollsserie, och tvärtemot moderna managers som Rodgers, Martinez och Lambert står Allardyce för en mer direkt fotboll. Andy Carroll och Kevin Nolan är två profiler som passar väl in i det lagbygge som Big Sam skapat, och i och med värvningen av Downing från Liverpool lär kantspelet prioriteras även denna säsong. Lägg där till att han besitter ytterligare kvalitet på mittfältet med grovt underskattade Diame, som på rätt dagar är kapabel att äga vilken fotbollsplan som helst.

Men Allardyce styrka är också hans svaghet. Det här laget kommer aldrig trilla ner, men det kommer heller aldrig att vara med och kämpa om en av platserna till Europa. Man har byggt ett lag av stål, och fått en konstruktion som byggd att hålla i ur och skur. Men konstruktionen är inte flexibel, utan har sina begränsningar. Och man kanske inte är långt in i återvändsgränden, men det krävs mod för att komma ur den. Allardyce är inte mannen att bygga framgångsrika, moderna fotbollslag – ju tidigare ledningen förstår detta, desto bättre rustat står West Ham på längre sikt.

West Ham-fansen får fortsätta att blåsa bubblor i hopp om att en frälsare en dag ska anlända.

14 Norwich
Trots många och intressanta nyförvärv är Norwich ingen färdig produkt i mitt tycke. Här finns talang i massor, speciellt i offensiven: Hoolahan och Snodgrass är två skickliga offensiva mittfältare med kapacitet att bryta mönster, och anfallet har förstärkts med eftertraktansvärde Ricky van Wolfsvinkel och Gary Hooper från Celtic. Den sistnämnde känns som en flopp, dock, medan van Wolfsvinkel definitivt är en spelare som kan tillhöra ett topp sex-lag i Premier League.

Laget är fortfarande i mångt och mycket en Lambert-produkt, och det är offensiven som står ut. Chris Houghton har utvecklat försvarsspelet och bygget känns aningen mer helgjutet än för ett par säsonger sedan. Ändå är det här frågetecknen börjar hopa sig. Turner och Bassong är två resliga män i mittförsvaret, men de är inte att lita på i alla väder. På kanten lär Martin Olsson få slåss för sin plats, men samtidigt passar han väl in i Houghtons moderna fotbollstänk med ytterbackar som högst delaktiga i anfallsspelet. Ser man på helheten är detta försvar knappast ett som hör hemma hos ett lag på övre halvan av tabellen, vilket också gäller för ett mittfältet som visserligen har bredden, men kanske saknar spetsen för att hamna högre upp än en mittenplacering.

Ändå finns här dock talang och möjligheter, och normalt sett ska man ha samlat ihop tillräckligt med poäng för att inte behöva oroa sig för en bottenstrid i maj.


Ricky van Wolfsvinkel är ett klassförvärv som är en del av ett spännande och talangfullt lag, med framtiden framför sig. Bild: Telegraaf.nl

15 West Bromwich
Albion stod för en grymt imponerande fjolårssäsong, då man slutade på åttonde plats. Då var det mycket som föll på plats: inlånade Lukaku uppehöll motståndarförsvar på egen hand, och ett på pappret ganska svagt mittfält fick bra uppbackning i offensiven (med nämnde Lukakus skickliga hold up- och link-play) samt av det inledningsvis så habila mittförsvaret med Olsson och McAuley. Att man tappade mot slutet hade sina anledningar, och den största av dem alla kanske var den dipp i form som firma Olsson/McAuley upplevde.

En del fans var väl vassa i sin kritik mot laget i slutet av säsongen, och det hördes till och med rop om tränare Steve Clarkes avgång – otroligt med tanke på att det här laget definitivt fick ut max förra säsongen. Nu har man tappat sin frontman Lukaku men ändå vägt upp detta genom Anelka, som stått för en mycket bra försäsong. Som svensk är det dessutom kul att höra att Rosenberg tagit upp fighten om en plats där fram. Försäsongen har varit lyckad för den bortglömde anfallaren, och nu hoppas fansen att han ska börja hitta nätet igen efter att ha misslyckats i samtliga 24 försök förra säsongen.

För att i mesta möjliga mån lyckas upprepa fjolårsbedriften måste Anelka vara så effektiv som han kan i sina stunder. Men man kommer också behöva hitta en lösning i offensiven, då Lukakus sorti lämnar en lucka i targetspelet. Anelka är bara delvis svaret här. I defensiven måste mittbacksparet hålla hög standard från start till mål, om inte Midlandslaget ska riskera att blandas in i bottenstriden. På pappret är man nämligen bara just över detsamma…

16 Cardiff
Cardiff är det lag av de tre nykomlingarna som har bäst chans att klara sig kvar. När man dessutom, helt nödvändigt, stärkte upp de defensiva leden med duktige Caulker från Tottenham så ser chanserna för nytt kontrakt rättså ljusa ut – för det är lite så man måste tänka. Man har inte alls samma kvalitet som sina landsmän från Wales, Swansea, men har mer talang än nedflyttningskandidater som Crystal Palace och Hull – och en liten joker i leken tror jag kan bli tränare Mackay, som jag ser som en mer kapabel tränare än andra bottenkollegors diton Mark Hughes och Paolo Di Canio.

The Bluebirds slog klubbrekord i inkommande transfers två gånger under sommaren då man hämtat in danske strikern Cornelius, defensive mittfältaren Medel från Sevilla och nämnde Caulker, och man kunde mycket väl lyckats en tredje gång, om inte Toulouse Capoue valt Tottenham istället. Likväl tror jag laget är starkt nog att klara sig, även om det långt ifrån är någon garanti att stanna i Premier League även om man vunnit Championship ganska komfortabelt säsongen innan.

Det problem som tränare Mackay kommer behöva ta itu med är att justera om spelet till att passa det betydligt tuffare klimatet i PL. De lag som lyckats med detta tidigare – vi behöver inte lämna Wales för att se ett lysande exempel – har kört vidare med sin filosofi utan att för den delen bli naiva och övermodiga. Swansea drog ner mittfältet en aning under tidiga delen av sin debutsäsong, och kunde snabbt hitta en modell som ändå tillät en intressant och effektiv fotboll. Norwich under Lambert valde en anfallsinriktad approach som gav laget nytt kontrakt. Cardiff har inte den offensiva kapacitet som Norwich har/hade, och inte heller den talang att äga boll som Swansea har. Däremot har man en bredd i sitt spel som gör att man knappast blir utklassat av många lag, men det som saknas är pricken över i:et: vem ska avgöra de tighta matcherna som ger de bonuspoäng som gör att laget överlever?

17 Sunderland
Di Canios smekmånad i nordöst är över. Nu ska italienaren guide detta lag genom en hel säsong. Då räcker det inte att leva på motiverande skills, utan man måste ha en tydlig spelplan stark nog att tåla klimatet i världens tuffaste fotbollsliga. Enligt mig är juryn inte enig i den frågan.

När han dessutom har en trupp som inkluderar flera frågetecken på nästan varje position, ja då kommer man säkert få en jobbig säsong. Stabile målvakten Mignolet har lämnat för Liverpool, backlinjen har fått in ett par nya ansikten som jag dock inte är säker på håller i PL, mittfältet är ganska begränsat centralt men har livlige Johnson på kanten – han måste höja sig gentemot förra säsongen om Sunderland ska undvika nedflyttning. Det är just nämnde Johnson som svenske Moberg Karlsson lär få slåss med om en startplats på kanten – hittills har han gjort det bra, den forne IFK Göteborgsspelaren, och har bland annat stått för ett mål mot Tottenham under försäsongen. Framåt har Di Canio tagit in targetspelaren Jozy Altidore från AZ Alkmaar.

Varje lagdel är dock relativt svag, och det gäller för den ”karismatiske” italienaren att hitta någon form av synergieffekt mellan spelare för att få till en symbios stark nog att överleva på den här nivån. Kanske kan man räddas av det faktum att det finns ett par rättså dåliga gäng i bottenskiktet.

18 Stoke
Stoke City ska hottas upp. Borta är Tony Pulis, som förvandlat Stoke från ett typiskt Championship-gäng till ett lag som med tuff attityd och minst lika tuff spelstil överlevt i PL trots att nästan alla hävdar att man inte haft där att göra. Nu ska Mark Hughes, av alla människor, förvandla ett gäng bonkare till ett självspelande piano – eller nja, i alla fall till ett lag som försöker spela fotboll.

Det är dock få saker som tyder på att det kommer funka, i alla fall om man vill överleva i ligan på kuppen. Hughes anses inte vara den typen av manager som får ut max av sina lag, och hans idéer kan väl, milt uttryckt, inte sägas vara av det allra mest moderna av snitt.

Därmed inte sagt att det saknas talang i truppen. Ytterkanterna ockuperas av Etherington, Kightly och Pennant, som under många år ansetts vara top notch när det kommer till inläggsspelet. Och väl i boxen finns resliga herrar som Crouch och Jones. Lägg därtill att man har N’Zonzi på mitten. Mittfältsgiganten har försökt lämna Stoke men inte fått tillåtelse, och det är genom honom som spelet måste gå. Det gäller för Hughes att hitta ett kantspel som fungerar, och inte gå in alltför hårt på att sätta sin egen prägel på det här laget. Dess styrka är och förblir det faktum att man har få övermän i det gamla klassiska sättet att spela fotboll. Då kan det bli nytt kontrakt, men min gissning är att en ny coach av det snitt man skaffat sig inte var vad doktorn ordinerat.


All eyes on Hughes – är han rätt man för Stoke? Bild: mancityblog.com

19 Hull
Steve Bruce Hull avancerade till Premier League efter en stark säsong i Championship. Då hade man problem med målskyttet, men lyckades ändå komma tvåa. Nu har tränare Bruce insett vikten av en stark forwardslinje och har hämtat in duktige Sagbo och Graham, som misslyckades i Sunderland. Den sistnämnde stod för ett av målen när man imponerade och slog Real Betis med 3-0 i den sista träningsmatchen. Kan han få en nytändning hos Tigers så är mycket vunnet.

För resten av laget ser nämligen ganska tamt ut. På mittfältet hittar vi nyckelspelare som Koren och Elmohamady, medan försvaret har förstärkts med spelare som Davies och Figueroa. Bruce är fortfarande i jakt på fler nyförvärv som kan stärka dessa båda lagdelar, i vetskapen om att denna truppen kommer få stora problem med att överleva i Premier League.

Jag tror dessutom att ett av de största problemen ligger hos tränare Bruce. Under sin tränarkarriär har han visat förhållandevis stora taktiska brister, och när vi nu snackar spel mot de allra bästa lagen måste ett tekniskt undermåligt gäng på något sätt överraska för att ta de nödvändiga poängen som krävs. Bruce passar inte in på den här beskrivningen. Hans lag är kända för att spela hårt, resolut och enligt en given mall. Hull kommer inte att överraska någon. Det blir en kort sejour i Premier League för Hull, var så säkra på det.

20 Crystal Palace
Ian Holloway är en mästare på att motivera. Londonlaget gick mycket överraskande upp till Premier League efter att ha kvalat sig via det nålsöga som är playoff. Väl där förlitade man sig mycket på Manchester United-lånet Zaha, som gjorde succé under året i Championship. Vägen dit, de närmare 50 omgångarna som spelades i serien, litade man i sin tur mycket till målskytten Murray, som stod för fantastiska 30 ligamål. Problemet? Ingen av dem finns med i truppen när Premier League drar igång till helgen.

Murray kan bli borta året ut till följd av en skada , medan Zaha har gått tillbaka till United igen. Åtta spelare har tagits in – Stephen Dobbie, Dwight Gayle, Jerome Thomas, Jose Campana, Kevin Phillips, Elliot Grandin, Neil Alexander och senast Marouane Chamakh – men Holloway har kallat marknaden under sommaren för ”en mardröm”. Peterboroughs målspottare Gayle är dock en kapabel ung herre som länkades med betydligt bättre lag än Palace under sommaren. Dock blev han en dyr affär och är oprövad på högsta nivå – kanske inte heller ett köp som passar ett lag som måste slåss med näbbar och klor för överlevnad. På andra sidan spektrat återfinns Phillips, åldermannen som är desto mer prövad men som också börjar komma till åren och bara kommer kunna agera backup åt anfallssidan.

På mittfältet hittar vi Mile Jedinak, australiensaren som med sitt ledarskap lett det här laget till högsta ligan. Annars lyser profilerna med sin frånvaro här, vilket också får sägas om försvaret som ser direkt svagt ut med PL-mått mätt. Speroni i målet är en sund sista utpost, men han kan knappast rädda det här laget från nedflyttning.