Är Aston Villa det nya Stoke?

Aston Villa spelade 0-0 mot West Ham och har därmed inte gjort mål på fyra matcher. Dessutom lyser spelet med sin frånvaro, och återigen fick vi se långbollar och en spelidé som minner lite granna om tiden då vi hade en blånäsa vid rodret.

Låt oss börja med de positiva aspekterna, för det finns en del sådana också. En poäng borta mot West Ham är inget att skämmas för. Allardyce mannar är svåra att bryta ner och laget är resolut. Villa höll återigen nollan, vilket innebär den tredje raka bortamatchen i ligan utan insläppt mål. Ett riktigt bra facit. Den centrala trebackslinjen med Vlaar, Clark och Baker kanske inte är den arketypiska, stabila uppsättningen, men onekligen funkar de bra tillsammans på bortaplan när Villa håller sig till en spelidé som handlar om att ligga på rätt sida om bollen med mittfältet. Dessutom stod man upp väl mot luftstarke Nolan, vilket var positivt.

Spelmässigt var hemmalaget det bättre under större delen av tillställningen. Det var West Ham som försökte spela fotboll, medan Villas spel tycktes baseras på långbollar över mittfältet och sedan erövring via andraboll. Problemet är att det sett ut så här, även mot medelmåttiga lag som vi borde kunna spela minst jämnt med och förhoppningsvis även kunna slå via ett passningsspelande tänk. Mot Hull såg det nästan precis likadant ut.

Villa har haft ett svårt spelschema inledningsvis, och kanske sitter filosofin från dessa matcher i fortfarande. Men Hull är inte Chelsea, och West Ham är inte Arsenal. Villa borde kunna spela sig till fler chanser. Chanser att vinna matchen hade vi ändå gott om: Weimann hade två ”frilägen” redan innan 20 minuter – efter två snabba omställningar, förstås – och Benteke hade en nick i ribban (som han borde ha satt) och ett fint avslut med bara minuter kvar som Jääskeläinen räddade snyggt.

Den viktiga diskussionen
Samtidigt är det ingen slump att vi inte gjort mål på fyra matcher – ideologin påminner nämligen om den McLeish hade inför merparten av matcherna. Vi går in för att undvika att förlora. Och det var inte så Villa vann matcher förra året, det var inte så vi klarade oss kvar i Premier League. Vi gjorde det genom att spela fotboll, genom att tro på spelidén.

Som det ser ut nu så känns det som om Lambert slutat tro på denna upplaga av Villa som ett spelande lag, och istället vrider på argumenten med påståenden som ”Vi hade fler bättre chanser än West Ham”. Fokus på chanserna tar bort den viktigaste diskussionen – var är det positiva spel som vi vande oss att se Villa prestera i slutet av förra säsongen? Det går inte att skylla på pressen på laget, för den var minsann större i slutet av förra säsongen, när vi spelade som roligast och –  faktiskt också – mest effektiva fotboll.

Villa kommer allt närmare att bli säsongens Stoke, vilket inte minst syns på statistiken på Guzans utspel. Av 27 passningar från vår målvakt gick 23 den höga och långa vägen i riktning mot Benteke. Det är väl okej om Guzan kan utveckla ett tillslag likt Begovics i lördags, men det är inget att falla tillbaka på nu när en mycket viktig del av säsongen närmar sig. Det är nämligen nu vi ska börja ta treor och avancera i tabellen för att undvika att ligga löst till inför våren.

Kan Lambert få laget att börja spela fotboll igen? Nu har han skärpt till defensiven – förhoppningen är att det inte ska gå ut över spelet genom mittfältet.

--!>