Därför är Villa bättre rustat den här säsongen

Det är visserligen alltför tidigt för att dra slutsatser om vart den här säsongen barkar, men vi har onekligen snappat upp mönster som tyder på en bättre säsong än den förra. Här lyfter vi fram de viktigaste områdena på plan.

När slutsignalen ljöd på Anfield i lördags kväll stod det klart att Villa har stått för en smått overklig inledning på den här säsongen av Premier League. Tre segrar och en oavgjord innebär tio poäng och en andra plats i ligan, efter Chelsea med fyra raka segrar. För ett lag som de två föregående säsongerna slagits för överlevnad och som dessutom tvingats avvara några av sina viktigaste spelare under de fyra första matcherna, är detta givetvis inget annat än anmärkningsvärt.

Även förra säsongen inleddes strålande, men då höll Villa inte alls länge. Vad är det då som talar för något annat när vi nu blickar framåt mot fyra riktigt tuffa matcher, och det som händer därefter, då de riktigt viktiga matcherna avlöper varandra?

Det är framförallt två lagdelar, varav en av dessa måste lyftas fram som den enskilt största, som har fungerat ypperligt: försvaret och mittfältet. Den första är utan tvekan den viktigaste förbättringen, medan samma lagdel har fått mycket hjälp av ett mittfält som på ett mer framgångsrikt sätt har stängt de farliga ytorna centralt framför backlinjen. Detta i sin tur har möjliggjorts tack vare att Lambert har fått två ytterbackar som på ett exemplariskt sätt hanterat sitt kantspel och dessutom – som vi går djupare in på snart – bidragit med att stabilisera de defensiva fasta situationerna som tidigare var vår stora akilleshäl. Allt hänger ihop på ett imponerande sätt så här långt – och fortsätter det så är det en no-brainer att ge Lambert förlängt. Passa också på att signa upp Keane på längre sikt, Lerner.

article-0-1FF61EA100000578-376_634x407
Sign him up!
Spelmässigt med boll är det inte mycket skillnad mot förra säsongen – den största skillnaden är istället spelet på egen planhalva utan boll. Naiviteten som stundom var förödande förra säsongen har varit som bortblåst inledningsvis, och en stor del av den stabilitet som vi har fått har förstås att göra med att backlinjen fungerat så bra centralt. Senderos har verkligen varit en klippa, och samspelet med Vlaar har verkligen fungerat klanderfritt. Baker kom in och gjorde en bragdartad insats mot Liverpool, och här har vi säkert en kille som verkligen drar nytta av att vi nu har fem spelare som slåss om två (kanske tre) mittbacksplatser. Förra säsongen tvingades Baker och Clark ta ett för stort ansvar för tidigt, i år finns bredden bredvid Vlaar och Senderos, där även Okore torde vara ett klart gångbart alternativ som startande stopper.

Den allra största skillnaden tror jag dock har att göra med att Lambert släppt på sin stolthet och krupit till korset när det kommer till strategin att värva ungt och relativt litet (till växten). Tidigare har våra ytterbackar – såsom Lowton, Luna och Bennett – vägt lätt och inte varit att lita på i luftrummet. Lambert har föredragit spelande backar med fina fötter framför stabiliteten, något han inför säsongen varit beredd att ändra på. In har Hutton och Cissokho kommit, och betydelsen för försvarsspelet – inte minst vid fasta situationer – kan inte på något sätt underskattas. Notera: spelmässigt har vi inte blivit bättre än förra säsongen, men stabiliteten har medfört så många fler positiva aspekter att den lilla skillnaden i uppspelen från våra ytterbackar är obetydlig.

Som en förlängning av detta har vårt försvarsspel förbättrats överlag, men framförallt vid fasta situationer på egen planhalva. Det ser betydligt tryggare ut med en tatuerad och vildsint skotte och en välväxt fransman som faktiskt har en viss begåvning även defensivt, än med Bennett och Lowton som ofta hamnade väldigt snett på positionsspelet.

Punkt 1: Försvaret, och närmare bestämt bredden i mittförsvaret och kvaliteten hos ytterbackarna.

Alan-Hutton-Signs-a-New-Contract-at-Aston-Villa
Hutton är väl värd allt beröm, och har svalt sin stolthet, presterat på topp och belönats med ett nytt kontrakt. Ett föredöme.

Men försvaret har förstås dragit stor nytta av att spelarna framför sig har presterat. Det centrala mittfältet, som oftast består av tre spelare, har i större utsträckning kunnat fokusera på att täppa igen de farliga ytorna centralt nu när man också litar på att ytterbackarna grejar de flesta hoten. Man vet att Hutton ligger rätt i utgångsläget, man vet att Cissokho inte släpper förbi någon stup i kvarten.

Den som kanske gagnats allra mest av detta är Westwood, som med sin nuvarande borde vara nära Englands landslag. Westy är en utpräglad rollspelare som inte är särskilt flexibel när det kommer till vart på planen man kan placera honom, men när han används som ankare på mitten – och både ansvarar för första delen av uppbyggnadsfasen på mittfältet, men också för positionen närmaste backlinjen under defensiva perioder – kommer han helt i sin rätt. När han dessutom får hjälp av spelare runt omkring sig, som gör att han kan fokusera på sitt enkla men effektiva spel, så går det ofta bra för Aston Villa. Och så har det sett ut så här långt.

Delph har visserligen inte visat upp lika mycket offensivt som tidigare, men hans insatser har likväl varit bra och har givit honom en plats i det engelska landslaget. Detta är inget han har förtjänat enbart från de första matcherna, utan något han har jobbat sig till och fått retroaktivt efter den finfina fjolårssäsongen. Överlag finns kanske inte riktigt den där spetsen man vill åt centralt och offensivt på mittfältet, men väl bredden defensivt med Sanchez, Cleverley, Richardson – som agerat centralt oftare än vad jag trodde så här långt in på säsongen – och viss mån även N’Zogbia och till och med Cole, som skulle kunna vara offensiv krafter, men som inte alls räcker till på den här nivån längre.

Hittills har vi klarat oss bra tack vare en fläckfri defensiv. Fyra mål på fyra matcher är inget jättefacit, men tio poäng är. En sådan här utdelning är förstås inte möjlig framöver. Problemen kommer förr eller senare dyka upp, när bollarna börjar studsa mot oss och motståndarna hittar luckor som kommer dyka. Och när de börjar göra första målet. Det är då vi kommer behöva mer kraft centralt offensivt, och då behöver vi folk som steppar upp. Tills dess räcker det gott med ett hederligt gammalt (nåja) ankare som både kan städa upp och polera. Och som dessutom har god hjälp från sina kollegor runt omkring sig.

Punkt 2: Centrala mittfältet och framväxten av Westwood som ett ankare i Three Lions-klass.

52437
Snart dags att tillfälligt svida om till en vitare dräkt, Westy?

--!>