Carlos Sanchez-problematiken

Aston Villa fortsätter falla fritt som i en (mar)dröm. 0-5 mot Arsenal var inte bara en uppvisning i uselt försvarsspel, utan gav oss ytterligare bevisning i vårt – i alla fall de flestas – case mot Paul Lambert och hans stab. Målfabrikationen går fortsatt i stå, vilket tyvärr bara är en förlängning av det egentliga problemet: de offensiva idéerna saknas.

Att våga förändras är oftast svårt, ett stort steg att ta. Aston Villas managers sedan lång tid tillbaka – kanske tydligast från Martin O’Neill och framåt – har i grund och botten använt sig av en ganska beprövad metod för lag utan gigantiska ekonomiska muskler. När dessa vill kunna konkurrera med storlagen på kort sikt så handlar det om riskminimering och krympa ytor bakåt, och kunna slå om effektivt och dödligt när läge ges.

Aston Villas kontringsfotboll under MON var stundom exemplarisk. Problemet är att metoden mycket väl kan nyttjas som en del i ett framgångsrecept, men den får aldrig bli huvudbeståndsdelen i densamma. Det var därför MON kom nära, men aldrig nådde riktigt ända fram (till Champions League).

När Paul Lambert under senhösten 2014 proklamerade en ändring av sin och hela Aston Villas filosofi var det ett stort och djärvt steg att ta, inte minst med tanke på att han har en trupp som mer eller mindre är uppbyggd och optimerad för överlevnad under andra förhållanden.

Sedan bytet mot possession-baserad fotboll har vi sett ett Aston Villa som på ett helt annat sätt gått ut och ägt boll. Helt plötsligt åker vi inte till Wales och får låna bollen 30 procent av tiden i matchen mot Swansea, och vi åker inte heller till sydkusten och körs över fullständigt av ett Southampton som ser mer ut som Barcelona.

Tyvärr får vi inte heller längre med oss några poäng från sådana här matcher. Och tyvärr kan vi heller inte längre göra mål.

Davis

Steven Davis såg ut som sydkustens Maradona i förra säsongens hemmamöte med Aston Villa.

Spelaren bakom förändringen?
Det finns en spelare som på sätt och vis, medvetet eller ej, personifierar utvecklingen för Aston Villas del. Carlos Sanchez kom för att styra upp den defensiva delen av mittfältet, som kanske egentligen inte var ett problemområdet från första början. Sanchez kan sägas ha gjort det vi förväntat oss av honom, men då han omger sig med två nästan identiska typer av spelare – i Westwood och Cleverley – så innebär det att vi har byggt ett övertungt defensivt mittfält som istället för att gynna offensiven hämmar densamma.

Sanchez är en spelare som är kapabel att ge offensiva spelare utrymme och tid, men det är förstås under förutsättning av det finns sådana kvalitetsspelare i truppen. Lägger du ihop ett och ett – i betydelsen Lamberts nya spelmodell och den trupp vi faktiskt besitter – så innebär det bara att Sanchez konkurrerar med den del av laget som kanske redan är den stabilaste delen.

Den stora USP:n som Villa haft tidigare, den konkurrensfördel man haft gentemot andra lag runt omkring sig i tabellen, har varit den spets man haft i kontringarna. Det är här vi skaffat oss de mål som vi har kunnat överleva på. Spelmässigt, i betydelsen spel mot ett fast försvar, har vi knappast varit bättre än de lag som fått lämna Premier League. Sanchez är inte alls den typen av spelare som man vill ha i ett lag som prioriterar snabba omställningar. Sanchez är en sittande mittfältare i ett lag som gillar att äga boll och kontrollera, i ett lugnt tempo, matchbilden. Han ska inte, och kan inte, slå passningarna som inleder snabba omställningsmoment.

Detta är förstås inte Sanchez eget fel, men kanske skulle vi inte lagt X antal miljoner på att förstärka ett område där vi faktiskt står oss hyfsat. Följden av detta har blivit att Westwood petats – en spelare som faktiskt nämndes i samband med det engelska landslaget för ungefär ett år sedan. En spelare som dessutom visat sig hyfsat kapabel att vara just den spelaren som kan starta snabba omställningar, och vet att uppskatta dess betydelse.

Ett annat problem verkar vara att Lambert är fast i gamla vanor. Han är oförmögen att ändra sina egna brister, något som blev tydligt under senaste förlustmatchen mot Arsenal. Sanchez hade en riktigt dålig dag på kontoret och borde ha bytts ut – både för sin egen och för lagets skull. Istället gjorde Lambert som han alltid gjort: tog ut Cleverley. Bristen på adaptivitet hos Lambert börjar bli ett reellt problem, och något som hans värsta kritiker börjar föra in under den starkaste delen av argumentationen mot ett avskedande.

Från fansen sida har kritiken inte bara riktat sig mot Lambert, utan det har även skjutits hejvilt åt alla hål. Weimann är en av de spelare som fått ta emot mest. Samtidigt måste man ställa sig frågan om han förtjänar det. En spelare med brister, ja visst, men det är knappast han som bör bära det största hundhuvudet. Och när Weimann används som en ytter i ett possession-inriktat lag, som Villa numera är, får han ofta bollen i helt fel lägen. Weimann gillar snabba puckar, inte kontrollerade sådana. Sanchez har ställt till det för honom. Eller snarare: det faktum att Lambert byggt upp sin nya filosofi kring Sanchez har medfört att Weimann fått en ny roll som inte alls passar honom.

Sanchez_3211970

Lambert har visat stort förtroende för Sanchez, och även om colombianen gjort det vi har kunnat förvänta oss är det kanske kring honom som de offensiva problemen delvis härrör.

Förhoppningar
Men allt är inte hopplöst. Den misslyckade värvningen – i betydelsen en värvning som alltså inte gick igenom alls – av Rickie Lambert signalerar att Lambert inte är särskilt nöjd med Christian Bentekes spel i allmänhet, och förstås inte heller med anfallsspelet överlag. Den statistiken behöver vi ju knappast ta upp igen.

Carles Gil har visserligen bara haft ett par matcher på sig att visa något, men det vi sett av spanjoren hittills har varit riktigt lovande. Tillsammans med en, förhoppningsvis, hungrig Scott Sinclair har vi flera anfallsvapen som kan förse Benteke med torrt krut att skada motståndarna med. För Bentekes del handlar det mer om att få honom att göra ett mål eller två, sedan får vi nog se en betydligt mer aktiv och företagsam spets. Båda dessa spelartyper rimmar väl med den nya filosofin.

Nu gäller det med andra ord att få spelarna att agera på planen, och det snabbt. Ju fler omgångar vi går utan trepoängare och utan att göra mål, desto jobbigare blir det.

Det är ju trots allt så att ett hjärta bara klarar av så många nedflyttningsstrider innan det tackar för sig.

--!>