Monthly Archives: september 2015

Analys Match Premier League

Ranieri blottade Sherwood

Claudio Ranieri visade varför gammal är äldst i coachkampen mot Tim Sherwood – och Leicester vann matchen med 3-2 efter en mäktig vändning. Sherwoods smekmånad är definitivt över, och nu krävs det att han visar mer än passion om han ska bli långlivad på Villa Park.

Jag ska börja med att berätta att jag stängde av TV:n när Leicester kvitterade – och jag gjorde det med orden (riktade mot min bättre hälft): ”Nu skiter jag i det här.” Med andra ord missade jag sålunda segermålet för hemmalaget, något som jag dock var helt övertygad om skulle komma förr eller senare efter Vardys mål.

Aston Villas andra halvlek var en uppvisning i hur man inte ska spela för att försöka behålla en ledning. Från första stund var direktiven tydliga: ligg på rätt sida, låt Leicester komma. Och Leicester kom. Från avspark i andra halvlek såg man tydligt hur matchbilden skulle förändra sig, och när Villa lyckades göra 2-0 kändes det som en skänk från ovan. Det som hände därefter var tyvärr inte helt oväntat, men ändå var irritationen större än besvikelsen – hur naivt får det bli?

Lysande första halvlek
Vi tar det från början. För den första halvleken var nämligen en riktigt imponerande sådan. Bojan Djordjic i studion tyckte att det var lite intetsägande fotboll, men jag håller inte med. Tycker Villa kontrollerade matchbilden med lugn i rätt lägen och en vilja att spela bollen längs marken ut mot våra farliga yttrar Grealish och Gil, som höll bredden fint och vågade utmana. Grealish hade dessutom finfin uppbackning i form av Amavi, som fortsätter att imponera stort.

Redan innan Grealishs vackra 1-0 kunde Villa nätat, men lite slarv i de avgörande momenten – Gabbys passning till Sinclair höll låg klass, och Grealishs första avslut på pass av Gil gick rakt på Schmeichel i hemmakassen – gjorde att vi fick vänta lite.

I paus var jag dock riktigt nöjd, då Villa inte bara lyckats neutralisera Leicesters farliga offensiv, utan också lyckats skapa flertalet chanser offensivt. Sherwoods offensiva taktik hade slagit väl ut. Efteråt kunde man på forum läsa kommentarer om ett ”felbalanserat lag”, men detta var knappast röster som höjdes under första halvlek.

grealrex_3300438b
Grealish tappade en del boll inledningsvis, men var ett ständigt hot.

Miserabel andra halvlek
Nae, problemet var ju förstås att förutsättningarna förändrades till andra. Ranieri skruvade upp en ganska hög press till en megapress mot Villas kontrollerade uppspelsfas, och det var där och då problemen uppdagades. Villa är fortsatt inget Barcelona, och när pressen blir så pass hög på våra tekniskt begränsade defensiva pjäser så gäller det att ta till den svenska mittbacksmetoden – skyffla långt. Vi hade ju dessutom idel kvicka spelare som kunde ställt till problem mot ett långt Leicester-lag. Men istället skulle vi envist spela oss ur situationerna, och detta var början på slutet.

Vi fick nämligen idel varningar på att något skulle hända. Bacuna hade problem redan tidigt med Foxes-lirare som var på honom som getingar kring saft, och föga överraskande var det han som var upprinnelsen till reduceringen för hemmalaget – både genom slarv innan hörnan och, för att uttrycka det milt, halvdan markering på hörnan.

Det var också här vi började tappa det centrala mittfältet helt. Laget tappade boll tidigt på offensiv planhalva och Sanchez och Westwood kom ständigt på efterkälken. Leicester-spelarna fick komma rättvända och med fart, och det var knappast lätt för backlinjen att hantera alla kvicka anfall, som dessutom inkluderade spelare med fin form. Mahrez är exempelvis riktigt vacker att beskåda med sin kvickhet, finess och känsla.

Riyad
Mahrez var matchens behållning, i alla fall för den objektiva tittaren.

Tactics Tim
Och det var här Tim Sherwood valde att förstärka sitt öknamn ”Tactics Tim”. Gil – som jobbat på bra och dessutom var ett ständigt hot offensivt med sin fina bollbehandling – byttes ut mot Ayew, och hans roll var minst sagt otydlig. Här, inte tidigare, uppstod felbalansen i laget. Det var här det riktiga förfallet tog sin början, för nu var det nämligen ingen som ville ha boll.

Ranieris taktik var kanske inte klockren från början – då det var Villa som höll i taktpinnen under första 45 – men hans förmåga att anpassa sig efter matchen var vida överlägsen Sherwoods. Ranieri reagerade, justerade och dominerade, medan Sherwood lät sitt lag sjunka djupt samtidigt som han tog bort de fina kontringsspelare som faktiskt hade kunnat fungera i en matchbild såsom den utvecklade sig.

Sedan kan Sherwood naturligtvis inte lastas helt. Någonstans är det ju individer som tappar boll, och under den andra halvlekens sista halvtimme tappades det bollar i ilfart, inte minst från de centrala delarna. Och våra mittfältare fick jaga ryggar hela tiden.

Ärligt talat börjar jag tröttna lite på Sanchez. När folk säger att han är trygg med bollen, tycker jag mest han är långsam och har en övertro på sina begränsade fötter. Tycker inte han hänger med i PL-tempot. Ja, han går ner och möter boll på egen planhalva och kontrollerar tempot, men direkt när det skruvas åt börjar spridningen av bollar att dyka upp som ett brev på posten.

Carlos-Sanchez-of-Aston-Villa-looks-on
Sanchez gör sig bäst på bänken?

Dust yourself off…
Igår var jag ruskigt arg över matchens utgång, och så småningom övergick detta till en besvikelse och en oro över framtiden. Kan vi inte vinna en sådan här match, som vi fått dit vi ville resultatmässigt med mindre än en halvtimme kvar, hur ska vi då ta poäng mot lag med än större kvalitet? Vem ska lära oss att slipa bort naiviteten?

Samtidigt fanns det utan tvekan positiva saker att hämta från matchen, och jag väljer att avsluta med dessa. Den offensiva mittfältstriangeln Grealish/Gil/Sinclair fungerade riktigt fint, där framförallt de båda yttrarna visade positiva offensiva intentioner. Agbonlahor fortsätter att vara ett problembarn i nuvarande form, men han stod i alla fall ensam för assisten till det vackra 2-0-målet.

Våra mittbackar skötte sig för det mesta bra, och det känns tryggt på ett annat sätt än med Clark. Kanske svårt att dra en slutsats från en match – som vi dessutom fick stryk i och släppte in tre mål – men Lescott kommer göra nytta. Likaså måste vi ta upp Amavi, som verkar vara en riktig diamant. Hans passningsspel börjar dessutom ta sig allt mer, och hans offensiva räder har redan fått mig att gå upp i falsett av glädje. Under dessa ökenår har jag verkligen saknat kvalitetsspelare, märker jag – jag har glömt bort hur kul det kan vara av att se kvalitet i ett lag jag älskar.

Så, jag antar att det är med viss oro men ändå tillförsikt som jag ändå blickar framåt mot ack så viktiga matcher. Säsongen är i sin linda och det här laget kan fortfarande påverka sitt öde i väldigt stor utsträckning. Och även om mycket gått emot oss i inledningen av säsongen har jag sett tillräckligt för att ändå hävda att laget har alla förutsättningar att hamna högre upp i tabellen än på länge.

Men det finns områden som måste slipas på, och det är nu Tim Sherwood måste visa mer än passion och vilja. Det är nu han ska jobba bort sitt öknamn och börja göra sig förtjänt av att faktiskt kallas det utan en ironisk klang.

_74779663_74779662