Category Archives: Inför

Betting Europa Inför Mästerskap

EM-TIPSET 2016

Välkommen till EM-tipset 2016! Nedan följer en introduktion till tipsets olika delar. Är du intresserad av att vara med, kontakta mig så ser jag till att skicka över komplett mall som du kan fylla.

I detta ska du tippa utgången av de sex grupperna, slutspelet, skytteligavinnare och en särskild del där du ska bestämma hur det går för Sverige och de svenska spelarna. Insatsen är 100 kronor, och vinstfördelningen ser ut såsom: ettan erhåller 75 % av prispotten och tvåan 25 % av prispotten.

Tipset ska vara Jonas Berg tillhanda senast torsdagen den 9 juni, alltså en dag innan premiärmatchen, ifylld enligt mallen nedan och skickad till mig via e-post. Pengarna ska också finnas på mitt bankkonto senast den 9 juni.

Tipset består av fyra delar:

  1. SLUTTABELL FÖR DE SEX GRUPPERNA
    Här ska du tippa placeringen för lagen i de olika grupperna: 3 poäng för gruppsegrare, 2 poäng för tvåan och 1 poäng för trean.
    Sammanlagd maxpoäng för del 1: 36 poäng

  2. TIPPA SLUTSPELET
    För varje rätt lag i semifinalen får du 3 poäng och för varje korrekt finallag får du 3 poäng. Tippar du dessutom rätt slutsegrare erhåller du 8 poäng.
    Sammanlagd maxpoäng för del 2: 26 poäng

  3. TIPPA SKYTTELIGAVINNARE
    Enkelt: du tippar ett namn som du tror kommer göra flest mål under turneringen. Vinner han sedan får du 8 poäng (gäller även vid delad skytteligavinnare). Bonus om 8 poäng utgår om du tippar rätt antal mål som skyttekungen står för – oavsett om du valt honom som segrare eller ej.
    Sammanlagd maxpoäng för del 3: 16 poäng

HUR GÅR DET FÖR SVERIGE DÅ?

A) Går Sverige vidare från gruppen? 3 poäng för rätt svar

B) Hur många mål gör Sverige i gruppspelet? 5 poäng för rätt svar

C) Vem gör Sveriges första mål i EM? 3 poäng för rätt svar

D) Hur många mål gör Zlatan i EM? 5 poäng för rätt svar

E) 13 juni spelar Sverige premiär i EM mot Irland. Hur går det i matchen? 3 poäng för rätt tecken, ytterligare 3 poäng om du får in rätt resultat.
Sammanlagd maxpoäng för del 4: 22 poäng

 

Analys Åsikt Inför Övergångar Premier League

Inför hemmapremiären: därför kommer Villa Park koka ikväll

När Aston Villa tar emot Manchester United på hemmaplan ikväll (!) klockan 20.45 så kan vi vara säkra på en sak: ett utsålt Villa Park kommer att koka. Anledningen stavas förstås Tim Sherwood och dennes ombyggnad.

”We sign who we want, we sign who we waaaant, we’re Villa, we sign who we want”.

Det är inte otroligt att vi kommer få höra denna ramsa från Holte End ikväll, och troligen kommer också nyförvärvet Adama Traoré presenteras. Barcelona-produkten kommer extremt highly rated från Spanien – läs mer om detta här: http://rotterdam82.se/2015/08/13/sanningen-bakom-adama-traore/ – och är Villas tionde (!) nyförvärv under sommaren.

Även om vissa experter hävdar att sommaren varit ”demoraliserande”, så är det nog mer en brist på research och ett förgivettagande: Villa tappar fyra namnkunniga spelare, i form av Benteke, Delph, Cleverley och Vlaar, och resignationen blir ett faktum. Så enkelt är det knappast.

Tim Sherwood Christian Benteke
Vi tappade en spelare, men vann ett lag?

Visst, supportrarna själva och deras tilltro till laget stämmer sällan överens med det faktiskt utfallet i serien efter 38 spelade omgångar, men ser man på Villa-forum så är negativiteten knappast ett problem. Man kan skriva en hel uppsats om faktorerna bakom vårt nyfunna hopp: Benteke- och Delph-pengarna i all ära, men även Lerner verkar ha fattat galoppen och faktiskt valt att lägga pengarna på inkommande transfers.

Lägg därtill en rejäl upprustning vid sidan av planen – Fox och Almstadt har en kompetens och ett förtroendekapital som lockar spelare och agenter – så kanske betydelsen av våra mediokra insatser senaste säsongerna inte är lika stor längre. Dessutom agerar Villa under Premier Leagues paraply, vilket garanterar inte bara ett ekonomiskt jättekliv på lönestegen för spelarna utan också ett ständigt skyltfönster för dem som siktar högre än vår klubb: nämnde Traoré (vars transfer i grund och botten kan kallas för ett lån), Gueye och Amavi, för att ta några exempel.

Men den största av creds ska förstås tillskrivas Tim Sherwood, som identifierat och bearbetat spelare under en längre period. Jag har en god vän som är mycket insatt i scouting Europa över, och han menar att Sherwood har spenderat merparten av sin fria tid – både som anställd och under perioder mellan två jobb – med att resa runt och scouta, träffa spelare och agenter och skaffa sig en bild av vilka spelare som kan vara värda att satsa på i framtiden. Crespo, Traoré och Gueye är tre exempel på spelare som faller in under den här kategorin.

Manchester City's Micah Richards hits the beach in Miami while on vacation with team mates. Pictured: Micah Richards  Ref: SPL161789  080310   Picture by: Splash News Splash News and Pictures Los Angeles:	310-821-2666 New York:	212-619-2666 London:	870-934-2666 photodesk@splashnews.com

Micah Richards – our new Beast!

Det intressanta är också att Sherwood inriktat sig på spetskvaliteter, i olika former. Vad tillför varje spelare laget – det är en fråga som han gått djupare in på än tidigare managers. Han köpte Richards med PL-rutin för att stabilisera centrala defensiven med vetskapen att det kommer tillkomma en mängd spelare utomlands, som inte känner till PL och de krav som ställs. Han införskaffade flexibilitet i de defensiva leden med Crespo, som kan spela på alla platser och göra det bra. Han köpte in Amavi, som kan ockupera en vänsterkant helt för sig själv en bra dag. Och då har jag bara tagit upp de defensiva posterna – liknande upplägg gäller för nästan samtliga nyförvärv.

Just spets är intressant, oavsett vilken kompetens det rör sig om. Vi tar två exempel avslutningsvis:

1. Adama Traoré är den spelare i Europas elitligor som genomförde flest dribblingar säsongen 2014/2015, allt enligt statistikbolaget Opta. Och listan efter honom är inte dålig:

1 Adama Traoré, Barcelona B – 243
2 Eden Hazard, Chelsea – 180
3 Lionel Messi, Barcelona – 174
4 Karim Bellarabi, Bayer Leverkusen – 153
5 Roberto Firmino, Hoffenheim – 140

Att ha en låssmed, någon som kan dyrka upp statiska försvar, har varit ett av Villa akilleshälar sedan väldigt länge tillbaka. Även under den relativa storhetstiden under MON hade vi oerhört svårt att stundom bryta deadlocks – Traoré kan vara en del av svaret.

2. Rudy Gestede har gjort fler nickmål de senaste två säsongerna än någon annan spelare i de fyra brittiska elitfotbollsligorna – även detta hämtat från Opta.

Gestede är med andra ord en spelare att vända sig till när spelet hamnar i stå, eller när man vill bryta mönster – jag tror inte att Sherwood ser honom som spelaren dit alla bollar ska hamna i uppspelsfasen, till skillnad från exempelvis Benteke. Lägg därtill att man nu har spelare som Sinclair, Amavi, Gil och Traoré på kanterna, som kan leverera inspel och inlägg med lite mer kvalitet på än tidigare.

Det är förstås enkelt att säga att Bournemouth gav ett av svaren till varför han köptes in, men där kanske vi fick en första inblick till vilken typ av mål vi kan få se av honom kommande säsongen. Vi får knappast ut 15-20 mål av Gestede under säsongen, men kan vi ligga på 10-15 där minst 50 procent är lika viktiga som det i premiären, ja då har Sherwood gjort en fantastisk värvning.

Seså, nog snackat. Bring on the game. Up the Villa!

holteend2

Let’s get this place rockin’ again!

 

Analys Åsikt Inför Mästerskap Match

VM grupp för grupp inför avslutningen, del 4

Så ska då de fyra sista lagen boka biljetter till åttondelsfinalerna som påbörjas på lördag. USA och Tyskland behöver bara dela broderligt på poängen för att klara sig, och Portugal har berg att bestiga för att nå fram. I grupp H har Belgien säkrat avancemang, medan Ryssland måste vinna mot positiva överraskningen Algeriet.

Grupp G
När det börjar dra ihop sig som mest utmärker sig Ghana av alla felaktiga orsaker. Efter interna bråk i truppen skickas Muntari och Boateng hem – de två kanske största stjärnorna i truppen. Dessutom har spelarna krävt bonusar av förbundet, som nu flugit ner cash – mer än tre miljoner dollar, ryktas det om – i stora lass till de giriga spelarna. 

Namnlös

Enligt BBC Africa på Twitter är detta karavanen innehållande cold, hard cash.

Hur ska detta Ghana kunna prestera på topp och besegra Portugal? För chansen att avancera finns där i allra högsta grad, trots att man ligger tre poäng efter USA. USA behöver bara se till att komma överens om ett kryss mot Tyskland för att båda parter i princip ska vara nöjda och kunna avancera, men frågan är om laget inte bestämmer sig för att röja på i sedvanlig stil? Cristiano Ronaldos Portugal måste gå för en tremålsseger, vilket jag hade avfärdat för 24 timmar sedan, men med tanke på att alla Ghanas spelare upplevt ett helvetesdygn á la Jack Bauer på senare tid kan det gå – om Tyskland bara gör ”sitt jobb” och vinner mot USA… Chansen att båda dessa scenarion infaller? Mindre troligt.

Mitt tips:
1. Tyskland
2. USA
3. Portugal
4. Ghana

Grupp H
Om belgarna hade som mål att skruva ner förväntningarna på laget men samtidigt göra bra ifrån sig, ja, då har man verkligen lyckats så här långt. Jämna matcher har resulterar i knappa vinster, och nu är man klara för åttondelen redan innan sista omgången. För att vara säkra på att behålla förstaplatsen kommer det krävas minst en poäng i avslutningsrundan, och det borde man kunna ta mot ett svagt Sydkorea. Visserligen är det sydkoreanerna som måste gå för seger, men maken till naivt och svagt lag får man leta efter. Okej att man spelade upp sig under andra halvlek mot Algeriet sist, men vi kan krasst konstatera att det fan inte kunde blivit värre.

Istället är matchen av lite större intresse den som går mellan Ryssland och Algeriet. Algerierna har visat sig vara allt annat än några slagpåsar, och efter att ha fått stryk en ganska jämn match mot de röda djävlarna rivstartade man mot Sydkorea och punkterade matchen redan i första halvlek. Det går att argumentera för att lagets defensiv uppvisade tydliga brister i andra halvlek, men det går samtidigt att argumentera för att lagets passion och brinnande glöd för anfallsspel kompenserar för detta. Ryssland var på intet sätt dåliga mot Belgien, men en gnutta ineffektivitet och en dålig avslutning genererade noll poäng och ett uselt utgångsläge. Akinfejevs misstag i premiären kan visa sig dyrbart – om det nu inte blir vinst ikväll. För att det ska kunna gå måste ryssarna vara heltaggade och stå upp mot kokande män från Nordafrika. Att Capello optimerar defensiven är inget jag oroar mig för, utan istället måste man fråga sig i vilken utsträckning han kan och/eller är kapabel att kombinera och eventuellt till och med överge denna för en rejäl satsning framåt i tid? Rysslands offensiv har varit ett aber en längre tid, och nu måste den ryske björnen vakna innan det är för sent. Jag tror inte man grejar det utan håller mina tummar för ett underhållande Algeriet ikväll!

Mitt tips:
1. Belgien
2. Algeriet
3. Ryssland
4. Sydkorea

Analys Åsikt Inför Mästerskap

VM grupp för grupp inför avslutningen, del 3

Det har inte ens gått ett dygn sedan det där bettet, och jag har redan tröttnat på det. Inte minst på Luis Suárez som människa. Vi säger dock grattis till Grekland, som säkrade en plats i åttondelen tack vare en straff på övertid. Nu är det dags att titta på kvällens matcher.

Grupp E
Frankrike har i mina ögon varit en av VM:s absolut största positiva överraskningar. Då menar jag kanske inte resultatmässigt – att man skulle vinna den här gruppen misstänkte vi nog alla tidigt – utan att man uppträder som ett lag. Kanske har laget slutit sig och bildat en enhet i och med Ribérys frånfall, och de modiga petningarna, inte minst av Samir Nasri? Hur som helst så har offensiven visat sig vara direkt dödlig hittills, och man går in i sista omgången väl medvetna om att gruppsegern mer eller mindre är klar. Oavgjort garanterar förstaplatsen, medan man med mycket stor sannolikhet även greppar den vid förlust. Kvällens motståndare Ecuador behöver troligen vinna för att avancera, och inte ens då är man klara. Maken till dåligt utgångsläge får man leta efter, inte minst med tanke på att man faktiskt innehar andraplatsen i detta nu. Ecuador lider enormt av det insläppta förlustmålet mot Schweiz på övertid, och det är med 90 procents säkerhet det målet som gör att laget missar åttondelen. Laget har inte ett grundspel som håller någon högre klass, men fransoserna måste ändå se upp med den individuella skickligheten som finns offensivt.

Om Frankrike hittills varit en av de mer trevliga bekantskaperna är Honduras VM:s onödigaste lag. Dåliga spelare, urusel taktik och onödigt fula i närkamperna – näe, det här kan vi skippa till nästa VM. Och dessutom är mannen med det ”exotiska” namnet, Jerry Bengtson, tyvärr lika lik valfri svensk anfallare – vid sidan om Zlatan – som namnet antyder. Schweiz har med andra ord alla möjligheter i världen att vinna detta med ett par mål, och därigenom se till att avgöra detta. Schweiz har ett måttligt talangfullt lag med ett par alptoppar – jag tänker inte särskilt mycket på Senderos här, som faktiskt (jag tänker använda den slitna klyschan här) såg ut som en extremt ihålig ost senast. Nåväl, trots att laget sett stabbigt ut tar man sig vidare ändå, från vad som mycket väl kan visa sig vara VM:s sämsta grupp.

Mitt tips:
1. Frankrike
2. Schweiz
3. Ecuador
4. Honduras

Grupp F
Först kanske vi kan vända oss ner mot våra bröder i Bosnien/Hercegovina, som verkligen inte hade flytet med sig under VM. Trots att man hamnade i en ganska överkomlig grupp – ja, Argentina är förstås för bra, men Nigeria ser oväntat svagt ut – så hade man inte domarna på sin sida. Nåväl, nu siktar man på att avsluta äventyret snyggt via en seger mot ett Iran som slåss med näbbar och klor för en plats i åttondelen. För att de ska gå måste man ha hjälp av Messi(as) i Argentina, men visst – ponera att man lyckas pricka in ett mål eller två så kan det i alla fall bli spännande. Men om det verkligen kommer gå? Inshallah.

Argentina och Nigeria behöver inte göra det värre än att bjuda på en händelselös 0-0-match för att allt ska ordna sig perfekt. För Nigeria blir det inga problem – laget är som byggt för att stänga ytor centralt – men hur Argentina ska lyckas med det med offensiva krafter som Messi, Agüero, Di Maria och Higuain kan jag inte för mitt liv förstå. Samtidigt kanske man ska tillskriva ett visst sparkapital, då laget onekligen har talang – man vinner inte Afrikanska mästerskapen (2013) utan att ha något visst. Även då var defensiven prioriterad, och laget släppte bara in fyra mål på sju matcher trots att många lag i Afrika tenderar att låta offensiven lägga sig över de defensiva sysslorna. Här behöver man bara lägga sig på försvar, hålla lite utkik på vad iranierna tar sig för och agera därefter. Oavsett hur det utvecklar sig talar en hel del för att det räcker för åttondelsfinal, trots att man knappast förtjänat platsen – än.

Mitt tips:
1. Argentina
2. Nigeria
3. Bosnien/H
4. Iran

Imorgon kommer min syn på de sista två grupperna, G och H

Analys Åsikt Inför Mästerskap

VM grupp för grupp inför avslutningen, del 2

Kan Elfenbenskusten hålla fast vid andraplatsen i grupp C trots två jagande lag? Och i kvällens i särklass mest spännande match får vi se om Luis Suárez återigen kan rädda sitt Uruguay, och slå ut Italien. Seger krävs, men är det möjligt?

Mexikos defensiv släppte visserligen till sitt första baklängesmål under turneringen, men då var segern redan i hamn. Holland prioriterade också defensiven mot Chile som saknade sin playmaker, och utnyttjade chanserna när de dök upp i andra halvlek. Det blir grymt intressant att se vad Chile kan åstadkomma mot Brasilien, som imponerade offensivt mot ett visserligen svagt Kamerun. Samtidigt kan Mexiko – Holland visade sig bli en stängd affär – låt oss hoppas på ett tidigt mål som tvingar matchen att öppna upp sig.

Nåväl, över till kvällens två grupper.

Grupp C
Colombia har visat att man har spets nog att ta sig långt i VM. Personligen trodde jag nog att man skulle få större problem med tanke på avsaknaden av Falcao längst fram, men istället har laget gått samman och visat att landet har så mycket mer vid sidan om målmaskinen och idolen från Monaco. Blandningen mellan tempo och finess får möjlighet att blomstra tack vare en solid defensiv. Inför matchen mot Japan ikväll gäller oavgjort för gruppseger – avancemanget är redan fixat. Och jag har svårt att se hur Japan ska kunna besegra ett starkt Colombia. Japan har inte alls samma spets som sydamerikanerna – trots Kitoyake, Kagawa och Honda, som borde kunna bilda en fin diamant. Problemet är att för många finsnickare ofta leder till att få vill göra grundjobbet, och faktum är att den förstnämnde inte fått spela en minut medan Kagawa bara kom in senast. Det stora bollinnehavet mot Grekland gav ingenting av värde, och här kommer motståndet jackas upp ett par snäpp. Japan kommer definitivt åka ut ikväll, var så säkra.

Elfenbenskusten – med den magnifike Yaya Touré i spetsen – lanserades som Afrikas kanske största hopp inför VM, inte minst med tanke på att Ghana hamnade i den riktiga Dödens Grupp. Men spelet har lämnat mycket i övrigt att önska, och mittfältet ser oväntat svagt ut. Gervinho har varit det stora utropstecknet, och hans flytt till Roma har verkligen gjort susen. En till åren kommen Drogba kom in och vände inledningsmatchen och möjliggjorde det här läget som laget nu ändå har att gå vidare, men då måste Touré äga mittplanen lika mycket som han gör i Manchester City, samtidigt som anfallet kommer igång på bred front. Det finns potential, inte minst i Bony, som är en avslutare i världsklass. Grekland utgör en möjlighet att äga mycket boll och skapa mot stillasittande försvar, och det är just därför jag efterlyser ett rörligt anfall som vågar löpa och skapa ytor. Vi ska förstås också nämna att även Grekland har chansen att ta sig vidare genom att besegra Elfenbenskusten (och få lite hjälp av Colombia), men grekerna har bara en matchplan att visa upp och den är vid det här laget känd för alla och envar. Jag har svårt att se hur den kan räcka ikväll.

Mitt tips:

1. Colombia
2. Elfenbenskusten
3. Japan
4. Grekland

Grupp D
Det faktum att VM:s stora överraskningslag Costa Rica faktiskt har stora chanser att vinna grupp D överskuggas av matchen med stort M. En direkt avgörande match om avancemang mellan Italien och Uruguay – det blir inte så mycket mer spännande än så här på gruppspelsnivå. Förutsättningarna är glasklara: Uruguay måste vinna för att kunna gå vidare. Man gör det med en Luis Suárez i toppslag – trots en längre tids skadefrånvaro. Skillnaden på laget med Suárez gentemot utan honom är enorm, och han var skillnaden mellan vinst och förlust mot England sist. Uruguay spelade i ärlighetens namn sådär, men längst fram har man spelare som kan avgöra alla typer av matcher – och en sådan egenskap kan komma väl till pass idag. Italien har haft tunga jobsposter på mitten då De Rossi och Montolivo tvingades kasta in handduken inför VM, men Pirlo har sett exakt lika bra ut i Gli Azzuris färger som i Juventus under den gångna säsongen. Nu vill det till att man plockar fram det sedvanliga italienska snålspelet med ett defensivt possessionspel och effektivitet i avsluten om man ska kunna ta sig vidare. Man möter som bekant ett lag som är berett att göra precis allt för att vinna. Men frågan är, kan verkligen Italien åka ur redan? Legenden Zoff sa att det inte var möjligt i en intervju idag, men med tanke på att Uruguay har en matchvinnartyp som är unik så kan matchbilden komma att spela mindre roll – ett skott, ett mål, för Suárez?

Costa Rica och England är väl av marginellt mer intresse än det akademiska, för centralamerikanerna har ju faktiskt chansen att spela till sig en förstaplats i denna enormt tuffa grupp. En poäng garanterar detta, och det kan gå mot ett England som kommer rotera folk. Lampard kommer in och blir kapten, till exempel, i sin sista landskamp, medan vi också lär få se stortalangen Shaw på vänsterbacksplatsen. Barkley, Milner, Lallana och Smalling är andra som lär få starta. Costa Rica vilar duktige forwarden Campbell till kommande åttondel.

Mitt tips:

1. Costa Rica
2. Uruguay
3. Italien
4. England

Imorgon kommer analyser av grupper E och F.

Analys Åsikt Inför Off the field Övergångar Premier League

Facit: Så slutar Premier League

Imorgon lördag drar spektaklet igång – Premier League anno 2013/2014! På Rotterdam82.se går vi igenom tabellen för att se hur den komma att sluta – och lägger förstås lite extra krut på Aston Villa.

Toppstriden i Premier League är i mångt och mycket mer oviss än på länge, inte minst med tanke på att det finns fler variabler att kasta in i ekvationen än vanligt. Trupperna hos många av topplagen är inte spikade i och med att några av världens främsta spelare fortfarande inte vet vad framtiden bär i sitt sköte. Kort sagt: Premier League är hetare än på länge!

Flera topplag än vanligt har inför säsongen fått brottas med flera problem, vilket gör att jag kommer sätta ett eller ett par frågetecken i samband med många av lagen. Några har bytt tränare och gjort förändringar i staben som kan vara svåra att få fason på redan nu, andra har tagit in spelare som kan göra en viktig skillnad – men framförallt är det många av topplagen som fått känna på hur det känns med segdragna och långlivade transferrykten som inte vill dö.

Lagens storstjärnor är helt enkelt inte benägna att stanna i klubbarna, vilket har blivit ett problem i flera fall. Hur blir det med Bale och Suarez, och kommer Rooney att ta det förbjudna steget över till en annan toppklubb? Den som lever får se.

I mittens rike har vi mer eller mindre samma klubbar som huserat där de senaste åren, och det är också här jag placerar vårt kära Villa. Laget känns inte lika oprövat som förra året, och Lambert har fått in ett par spelare med potential att inte bara slå sig in i startelvan – utan också göra skillnad i spelet. Jag tänker framför allt på Tonev och Okore, som jag har stora förhoppningar på.

Bottenstriden lär handla om fem-sex lag, där nykomlingarna Hull och Crystal Palace ser klart svagast ut. Däremot är det inte lika lätt att komma fram till det tredje laget som får lämna…

Nåväl, här kommer tabellen såsom jag ser den:

1 Manchester City
Att Roberto Mancini fick sparken förra säsongen förvånade nog inte särskilt många, trots att han gjort det bra i City. Problemet är att ”bra” inte är bra nog i en klubb som siktar högre än så, och som har kapitalet att backa upp sådana mål med.

Inför den här säsongen har City värvat klokare, inte mer iögonfallande, än tidigare. Nye tränaren Manuel Pellegrini har på ett bra sätt identifierat lagets svagheter och backat upp dessa med spelare som gör jobbet som han kräver. Jovetic är en lysande värvning, och en spelare som har det mesta. Han jobbar hårt, tar ansvar, har en fin blick för spelet och är dessutom utrustad med ett sinne för målet. Med Navas får man den typ av kantspelare som, i allt större utsträckning, fått stiga åt sidan för sådana som tar sig friheter. Spanjoren är en skicklig inläggsspelare, och är en sådan spelare som kan bryta mönster när anfallsspelet gått i stå.

Dessutom har man flera spelare inom truppen som i viss mån kan klassas som nyförvärv. Det verkar som om Dzeko, till exempel, kan få fler chanser under nytt styre, och det är en sådan spelare som kan fälla avgörandet med sin förmåga att hitta målet.

Pellegrini tror själv på sitt lag. Chilenaren har sagt att han har ”den bästa truppen i England” och att de fyra spelare han köpt förstärker ett redan starkt lag. Man besitter den kanske främsta defensiva uppsättningen i ligan, och får man offensiven att blomstra – framförallt via Dzeko, som jag tror kan spela huvudrollen den här säsongen, inte bara som inhoppare – så ser jag inget som hindrar laget att ta tillbaka Premier League-trofén från grannen i stan.

2 Chelsea
Chelsea är en supervärvning i från att vinna guldet. Man har en mycket fin bredd på alla fronter, och är inte beroende av någon enskild spelare. Nygamle tränaren, tillika frälsaren, Mourinho har onekligen en mycket bra trupp att jobba, men saknar den kanske viktigaste pjäsen av dem alla.

För frågan är vem som kommer stå för målen. Torres är varken den spelare eller den målskytt han var för fem-sex år sedan, Demba Ba är inte tillräckligt bra för ett lag som aspirerar på titeln medan Lukakus potential är hög – men är han redo att ta klivet upp på den här nivån?

Bland nyförvärven märks framförallt belgiske virtuosen De Bruyne, som kan avgöra matcher med sina känsliga fötter. Han kommer dessutom smälta bra in i ett offensivt mittfält som vill äga boll, men också göra något konstruktivt av den. Mittfältet har för övrigt både spets och bredd, och är i mitt tycke seriens bästa. Mourinho kommer kunna rotera, experimentera och engagera samtliga spelare, och få dem att tro på målet. Det är det som är portugisens styrka.

Försvaret är starkt, utan tvekan, men Luiz kommer i vanlig ordning blanda gott och ont. Brassen kommer antagligen få fokusera alltmer på mittbacksspelet den här säsongen, trots lyckade sejourer på den defensiva mittfältspositionen förra säsongen. Kanterna mår också bra, och erbjuder olika typer av alternativ om coachen vill försöka förändra saker och ting eller anpassa spelarna efter motståndet. Ivanovic kommer i vanlig ordning att stå för sin fyra-fem nickmål, medan Terry och nämnde Luiz också kan bidra i anfallsspelet. Cech är en pålitlig utpost där bak.

Men, säger ni, om nu målvakt, backlinje och mittfält ser så bra ut, varför vinner inte Chelsea serien? Jag tror sanningen inte är svårare än att man är en supervärvning av en anfallare i från ligatiteln. Manchester City är starka och har en spets som jag tycker Chelsea saknar framåt. Men låt säga att Mourinho kan trolla fram en rödlätt, tjurig, petad och framförallt revanschsugen 27-åring – då är jag beredd att omvärdera mitt tips för de två översta placeringarna.


Torres är inte bra nog för att leda en titelfight i anfallet – trots bra uppbackning från seriens kanske främsta mittfält. Foto: Telegraph

3 Manchester United
Är förtrollningen bruten i och med att Sir Alex Ferguson nu lämnar efter 27 år vid rodret? Kan David Moyes styra skutan mot något som i alla fall påminner om de framgångar som föregångaren upplevde?

Det vi kan konstatera är i alla fall att det inte står och faller med truppen – den är nämligen inte helt olik den som Sir Alex vann Premier League med förra säsongen. Fast ni vet ju likaväl som jag att det där är en sanning med modifikation. Det här lagets poster boy, Wayne Rooney, fick som bekant stiga tillbaka till fördel för Robin van Persie förra säsongen, och han tog verkligen chansen att överta förstarollen på topp genom att vinna skytteligan.

Moyes har mycket vunnit genom att kunna ställa upp med en intakt backlinje, som agerar fundament åt ett mittfält som ständigt tycks underskattas trots titlar en masse. Centralt är det fortfarande Carrick som drar i trådarna i uppbyggnadsfasen, och kan han upprepa fjolårets succéartade spel så är mycket vunnet. Kantspelet är vida känt som det kanske främsta i världen i sina bästa stunder, och just på den punkten känns det som om Moyes är helt rätt man att vidareförädla kunskapen från sitt gamla lag Everton.

Uppåt finns det en uppsjö alternativa lösningar för flertalet olika uppställningar och scenarion, och det är här Moyes måste vara en fast learner. Ingen kunde analysera matcher och agera utifrån förutsättningarna som hans föregångare, som mixtrade med formationer och manskap och nästan alltid lyckades få ut det han ville av en förändring. Här handlade det nästan om magi, eller i alla fall så nära magi som man kan komma. Moyes kanske inte har guds gåva till detta, men han besitter i alla fall nästintill samma manskap som Sir Alex – nu återstår det att ha om han kan få ut maxkapaciteten av dem.

Själv tror jag att förändringen i sig medför ett problem för ett i övrigt sammansvetsat lag. Det nya styret kommer behöva tid i en fotbollsera som inte har utrymme att ge någon tid eller något tålamod alls. Det är en verklighet som jag tror Moyes kommer bli varse om redan inom kort. United är nämligen laget alla vill slå, och även om man förstås inte blir någon slagpåse tror jag att förändringen på den högsta posten kan komma att kosta en ligatitel.

4 Tottenham
Tottenham balanserar på en skör lina. Det är inte det att truppen är dålig: här finns kvalitet i alla lagdelar, men problemet är att laget bara har en världsspelare, en spelare som gör skillnad. Och mycket av transfercirkusen i sommar har handlat om Gareth Bales vara eller inte vara i Spurs. Ju närmare deadline den 2 september, desto fler rykten lär dyka upp i tidningarna.

Många argumenterar för att Tottenham har ett guldläge, i och med att man får in sisådär £85 miljoner om Bale nu säljs. Problemet är att Bale är en spelare som inte kan ersättas. I fjol bar han i många stunder ensam det här laget fram till kriget om sista CL-platsen – ett krig man förlorade med en hårsmån till ”bästa kompisen” Arsenal. När jag nu byter placeringar på Londonlagen gör jag det med förutsättningen att Bale stannar. Laget Tottenham är dock i goda händer även om walesaren skulle lämna, på så vis att man ändå är ett topplag – men den placering jag tror man tappar utan Bale är oerhört dyrbar.

Men som bekant finns det fler spelare än Bale i truppen. Tottenham slet i Aston Villas Benteke, som dock valde att förlänga med Villa – till många Spurs-anhängares förtret. Istället värvade man Soldado, som är ett mer beprövat kort på högsta nivån. Denna typ av värvning var ett måste för att ta steget till CL-platserna, och i spanjoren har man fått en jämnare och mer pålitlig spelare än Adebayor på topp. Dessutom ska Daniel Levy också ha cred för sin värvning av Chadli, som kan komma att utvecklas till en riktig joker, och spännande Capoue från Toulouse.

Hur man än vänder och vrider ligger dock ödet i en mans händer, när det kommer till förhoppningar om Champions League-spel. Så enkelt är det. Alla andra analyser är sekundära.

5 Arsenal
Wenger har, mer eller mindre, satsat på samma startelva som kom fyra förra säsongen. Truppmässigt har man gjort sig av med flertalet fringe players, och bredden har blivit lidande. Nyförvärvet Yaya Sanogo gör inget Arsenal-fan med ambitioner särskilt nöjd inför säsongen, även om han kan komma att växa ut till en storspelare med tiden.

Över loppet av en hel säsong krävs en bredd i en trupp med målet att nå Champions League, vilket jag tror Arsenal ändå har – ja, en målsättning att nå topp fyra, alltså. Men till skillnad från många är jag tveksam om en vass värvning eller två (defensive mittfältaren Gustavo har det ryktats om ett längre tag nu) räcker för att nå en fjärdeplats.

Man har stora behov av en mittfältare, inte minst med tanke på att ingen vet hur länge Wilshere håller. Han lämnar ett stort tomrum efter sig när han är borta, och hans bräcklighet är ett reellt problem som Wenger måste fortsätta brottas med. Dessutom saknar man utan tvekan en riktigt vass striker som gör skillnad. Giroud är inte svaret, men Suarez hade varit. Nu lär den affären inte bli av, och då får Arsenal fortsätta leta. Defensiven ser förhållandevis bra ut, även om kanterna var ett problemområde från och till förra säsongen.

Arsenal har halkat efter på transfermarknaden, och den här säsongen tror jag att det finns ett lag som kan se till att utnyttja det.


Är Gustavo svaret på Arsenals problem? Foto: SkySports

6 Liverpool
Det är här någonstans vi drar den stora skillnaden i kvalitet. Från femteplatsen och uppåt har vi lag som spelar i en egen division. Liverpool hör snarare till den skaran som jagar en bra bit bakom – ni vet, som de där killarna på skoldiscon som står i hörnet och drömmer om att få bli den killen som får de snygga tjejerna.

Men om man ska ha de snygga flickorna måste man ge lite tjuvnyp, måste våga bitas lite. Och frågan är om Liverpool kan det utan (en motiverad) Suarez? Uruguayanen – som är omöjlig att älska om du inte håller på Pool, kommer från Uruguay eller tillhör hans närmaste familj – har kvaliteter som är mycket svåra att ersätta och ett tapp skulle rendera stora problem för ett Liverpool som redan har problem nog.

Defensiven avslöjade sina brister flera gånger under förra säsongen, och jag tror Kolo Touré kan visa sig vara en överraskande bra värvning för klubben – inte minst då framtiden för firma Agger/Skrtel inte står helt klar. Mittfältet ser marginellt bättre ut med Luis Alberto, även om det är oklart om han håller den höga Premier League-nivå som kommer krävas. Tränare Rodgers har inte fått igång den typ av fotboll han var så framgångsrik med i Swansea, och kanske är det så enkelt att han måste anpassa sin spelstil mer till de spelare han har på mittfältet. Henderson, Gerrard och Lucas är inga possession players i samma mån som exempelvis Joe Allen, och kanske är det därför som den sistnämnde inte riktigt kommit in i spelet på Merseyside. Den mer offensivt lagde Coutinho visade vilken talang han besitter förra säsongen, och nu hoppas man på att han ska fortsätta sin utveckling. Jag tycker dock inte att mittfältet som helhet håller toppklass i PL.

Anfallet ser spännande ut på pappret med Suarez, nye Aspas och Sturridge, men då måste vi genast återvända till där vi började och fråga oss två saker: kommer Suarez att stanna, och om han gör det, har han motivationen och drivet att stå för en (minst) lika bra säsong som förra? Det måste han nog nämligen om man ska kunna värja sig från up and coming teams som Swansea strax bakom.

7 Swansea
När tränaren Brendan Rodgers lämnade Swansea för att testa lyckan i Liverpool för en säsong sedan var det många som spådde walesarnas undergång. Men ersättaren Michael Laudrup lyckades – trots att man bland annat tappade spindeln i nätet på mitten, Joe Allen – föra Swansea till en beundransvärd niondeplats i Premier League. Det som imponerande mest var dock sättet man gjorde det på. Den possession-baserade spelmodell som Rodgers lanserat finslipades och implementerades utefter Laudrups egna preferenser, och resultatet gick inte att ta miste på. Swansea hänförde återigen hela världen med sin moderna och intressanta fotboll.

Inför den här säsongen ser man ut att få behålla sin ryggrad, den som bär upp laget och möjliggör framgångarna. Jag pratar framförallt om målvakten Vorm, mittbacken Williams och forwarden Michu. De två sistnämnda har jagats av större klubbar, men blivit kvar. Dessutom har Laudrup tagit in intressanta namn i truppen, bland annat i form av Canas från Real Betis och Bony från Vitesse. Bony och Michu är ett anfallspar som måste klassas som ett av Premier Leagues allra bästa. Lägger man därtill ett homogent och spelande mittfält, vars största svaghet har varit tuffheten och storleken, och en stabil backlinje så har Swansea det mesta som krävs för att slåss om Europaplatserna.

Den akilleshäl som man hade på mitten, bristen på tuffhet, har man löst genom att ta in hårdingen Shelvey från Liverpool – och det, mina vänner, känns som ”a match made in heaven” för detta Swansea.


Michu är den stora skillnaden mellan en placering i toppen och en strid om nedflyttning – trots att Swansea har en talangfull trupp och en bra manager. Foto: hamrofootball.com

8 Everton
Ingen lär ha missat det faktum att David Moyes, efter mer än tio år i Everton, nu har lämnat för att ta sig an det kanske tuffaste jobbet i fotbollsvärlden. Hur klarar sig Everton nu, när man tappar sin karismatiske ledare?

Styrelseordförande Bill Kenwrights långsiktiga tänkande lät sig dock inte ruckas i sina grundvalar trots tappet av sin manager. Man ersatte nämligen honom med en person som inte alls är olik David Moyes i sin fotbolls- och livsfilosofi – Roberto Martinez. Spanjorens jobb med Wigan har varit imponerande, men nu när klubben med de små resurserna åkt ner kände sig Martinez manad att gå vidare i sin karriär.

Och det går inte att säga annat att steget är logiskt. Everton är inte de stora resursernas lag – om man hårddrar det hela så är Wigan ett Everton i miniatyr. Visst har Liverpool-klubben värvat dyrt förr, och visst finns här stjärnor – men det ekonomiska tänket genomsyrar klubben. Och det är under dessa förutsättningar som Martinez jobbar allra bäst.

Han har tagit med sig tre spelare från sin gamla klubb, men i Evertons fall handlar det kanske mer om vilka man fått behålla än vilka man tagit in. Fellaini och Baines – instick: jag älskar alla lag som har en vänsterback som nyckelspelare – har ryktats följa med Moyes till United, men det ser ut som om Martinez kommer få behålla dessa båda guldklimpar. Och jag tror det är en förutsättning för att lyckas någorlunda. I en ny miljö kommer en samspelt spelartrupp få lära sig Martinez fotbollsfilosofi, och det kommer att krävas att nyckelspelarna stannar och levererar.

Everton kommer knappast vara med och slåss om någon Champions League-plats – man är fortfarande för svagt på målskyttefronten och det finns för många frågetecken kring hur Martinez lyckas med föra vidare det defensiva arv som Moyes lyckades så bra med. Däremot har spanjoren alla möjligheter att hamna på rätt sida mittstrecket. Truppen är mer eller mindre intakt, han har fått ta med sig ett par tre spelare som han känner väl sedan tiden i Wigan och kanske framförallt – han har tron på det han gör. Det är Martinez styrka, och det är därför jag tror att han kommer tas emot på ett positivt sätt i det omklädningsrum som Moyes har inrett och nu lämnat efter sig.

9 Southampton
På sydkusten ser man inga spår av en ekonomisk recession. The Saints har hämtat in duktiga ytterbacken Wanyama från Celtic och Lovren från Lyon, i hård konkurrens av flertalet större klubbar. Det känns som klubben har en optimism kring sig just nu, både på transfermarknaden och på fotbollsplanen. Förra säsongen imponerade man, och vågade sparka manager Adkins, som tagit laget dit man är idag, mitt under brinnande säsong.

Nu är det Pocchetino som leder laget, och även om den gamle mittbacken gärna ser att laget ser stabilt ut bakåt blir det knappast tal om något defensivt inriktat spel på St Mary’s den här säsongen. Laget kryllar av offensiv talang, och kommer att utvecklas än mer den här säsongen då de yngre förmågorna hunnit vänja sig vid livet i Premier League. Ändå är det kanske mer rutinerade anfallaren Rickie Lambert som håller i nyckeln till en riktigt bra säsong. Centertanken är kapabel till att stå för upp till 15 mål, och kan han nå dit så är mycket vunnet. Wanyama och Lovren ger stabilitet bakåt, samtidigt som den förstnämnde också är ett förstklassigt hot i anfallsleden.

Det lagbygge som Adkins byggt upp håller på att vidareförädlas av Pocchetino, och även om jag personligen tycker det var fel att sparka Adkins i förstaläget så håller den argentinske managern linjen och bygger vidare uppåt. I nuvarande skick är Southampton ett lag för övre halvan av tabellen.

10 Newcastle
Kaoset tycks aldrig hinna lägga sig riktigt förrän det är igång igen – lite så känns det när vi besöker skatboet. Efter den fantastiskt väl genomförda säsongen som nykomlingar 2011/2012 så tog laget ett rejält steg bakåt i fjol och var inte jättelångt ifrån att åka ut. Detta trots att man tog in rejäla förstärkningar från Frankrike. I år har fansen fått utstå andra former av problem även utanför den gröna mattan. Joe Kinnear har tagits in som någon form av ansvarig för spelaraffärer, något som tränare Alan Pardew säkert inte såg på som något positivt.

Tittar man på truppen så ser den minst lika stabil ut som den som slutade på en imponerande femteplats 2012, blott fyra poäng från Champions League-kval. Man har fått behålla Cabaye på mitten, och försöker göra allt för att Tioté ska kunna hitta tillbaka till gammalt gott slag bredvid honom. I januarifönstret stärkte man upp de centrala delarna än mer i form av skicklige Sissoko, och förhoppningen är att dessa tre ska kunna dela upp sina roller så pass bra att historien kan upprepa sig. Tioté, hoppas man, ska kunna ta ett steg tillbaka i banan och återgå till det han gör bäst – spelförstörare och en som raderar alternativ i motståndarnas anfallsspel. Det kreativa spelet ska överlåtas till Cabaye och Sissoko. Framåt Cissé stå för baljorna. När det i dagarna dessutom blivit klart med Remý på ett säsongslångt lån från nedflyttade QPR, ja då ser offensiven riktigt lovande ut på pappret.

Frågetecknet plitas ner i försvarslinjen, som måste få bättre stöd av mittfältet. Förhoppningsvis kan Pardew lösa en stor del av problematiken genom att mittförsvaret avlastas av en mer defensivt inriktad Tioté, men positionsspelet lämnade mycket i övrigt att önska förra säsongen – och kan man lita på att (ungefär) samma spelare nu helt plötsligt ska lösa problematiken?

11 Aston Villa
Aston Villa har värvat friskt, och i sann Lambert-anda ungt och hungrigt. Tonev, Okore, Helenius, Steer, Bacuna och Luna – cred till dig som på förhand kände igen mer än 33 procent av dessa namn. Manager Lambert letar fortfarande efter framförallt en mittfältare. Dock måste man göra sig av med det ”dökött” som ligger och tar upp plats och pengar i truppen innan den transfern kan bli klar, och namn som Given, Hutton, Ireland och Bent sägs inte ha någon framtid i Birmingham-klubben.

Men även här gäller kanske att uppskatta det man har framför det man inte har. Lamberts stora uppdrag under Silly Season var att behålla anfallaren Benteke, 19 ligamål förra säsongen. Trots att den belgiske succéanfallaren lämnade in en transferbegäran kunde Lambert snart få honom att dra tillbaka den och skriva på ett härligt fyraårskontrakt med klubben, med en beräknad veckolön på £50 000. Managern har också knutit till sig viktiga kuggar som Weimann, Westwood, Baker, Lowton och Clark på längre kontrakt, och den unga stommen kommer säkerligen ha stärkts och härdats av den tunga förra säsongen.

Aston Villas offensiv ser intressant ut, på många sätt. Många motståndare kommer fokusera på Benteke, och det är inte alls säkert att han kommer stå för lika många mål den här säsongen. Däremot öppnar en hårdbevakning av honom upp för spelare som gillar ytor: ge Weimann, Gabby och nye Tonev ett lillfinger på offensiv planhalva som kommer de sluka hela handen med sin fart och finess. Men det gäller att offensiven klickar.

Defensiven kommer nämligen fortsatt att bli det största frågetecknet som hänger över det här laget. Trots att Brad Guzan i målet var en av de klart starkast lysande stjärnorna i laget förra säsongen släppte Villa in på tok för många mål – 69 stycken var flest av alla lag som överlevde i PL. Det stora orosmolnet förblir försvarandet på fasta situationer, där Lambert inte hittat en fungerande modell. Det finns risk för att Villa kommer tillhöra bottenskiktet igen: kan Benteke upprepa succén från förra säsongen? Kan Lambert täppa till ett sjukt läckande försvar, framförallt på fasta situationer? Kan Westwood bli den centralt offensivt inriktade mittfältaren som den här truppen behöver, eller kan Bacuna överraska och sno åt sig den? – men bredden finns där på ett helt annat sätt än förra säsongen.

Dessutom tror jag att 20-årige danske mittbacken Okore, inte helt olik Micah Richards i sin spelstil, kan få sitt stora genombrott, och lyfta en något underpresterande kapten Vlaar till nya höjder. Många tyckare verkar också tro att högerbacken Lowton är nära landslaget, och kan han höja sig en nivå till så har laget genast ett nytt försvar som kan rädda många poäng åt laget. Själv tycker jag dock att han har mycket att jobba på i sitt positionsspel, så låt oss hoppas att sommaren har fungerat som ett enda långt träningstillfälle för honom.

Har detta unga lag tagit de kliv framåt som vi hoppas på – och nyförvärven har så stor impact som vi håller tummarna för – kan det bli en topp tio-placering, men skulle det visa sig att de andra lagen runt omkring lyckats med sina värvningar av spelare och coacher så kan det lika gärna bli strid om nytt kontrakt i år igen. Det troliga scenariot är dock ett mellanting.

Up the Villa!


Den danske dynamitbacken Jores Okore kan få sitt stora genombrott den här säsongen. Foto: The Telegraph

12 Fulham
Jag ser inte vart Jols lagbygge ska ta vägen. Jag tycker inte truppen utvecklas särskilt mycket från säsong till säsong, och man har gjort en del konstiga värvningar de senaste åren. Jol tycks föredra humörspelare: ojämne men sjukt kapabel Berbatov tros få sällskap av Bent från Aston Villa på topp kommande säsong, och bakom är det tänkt att Taarabt – lån från QPR – ska bistå med assister och avlasta Ruiz. På rätt dagar är detta ett gäng kapabelt att bryta ner vilket försvar som helst, men dåliga dagar kan offensiven komma att låsa sig. Och frågan är då om en skadedrabbad Rodallega eller en ung Kacaniklic kan backa upp dessa?

I försvaret är mycket sig likt, och fansen hoppas att Hangeland ska kunna hitta tillbaka till sin nivå som han hade för ett par säsonger sedan. Riises form stagnerar, men förhoppningen är att fansens favorit Riether ska kunna fortsätta med sitt imponerande spel på högerbacken. Och på mittfältet återfinns vi delar av den avsaknad av karaktär som jag pratade om i anfallsleden: Karagounis och Sidwell vill mycket, men saknar kanske den där edgen som gör dem till bra Premier League-spelare, och Richardson blandar högt med lågt.

Manager Jol hoppas på att samma hund kan stå för samma tricks som förra säsongen – och jag ifrågasätter inte det faktum att det kan bli just så. Då kom man nämligen tolva.

13 West Ham
På tal om att köra vidare i gamla hjulspår. West Ham och lagets tränare Sam Allardyce har sitt på det klara när det kommer till hur man överlever i landets högsta fotbollsserie, och tvärtemot moderna managers som Rodgers, Martinez och Lambert står Allardyce för en mer direkt fotboll. Andy Carroll och Kevin Nolan är två profiler som passar väl in i det lagbygge som Big Sam skapat, och i och med värvningen av Downing från Liverpool lär kantspelet prioriteras även denna säsong. Lägg där till att han besitter ytterligare kvalitet på mittfältet med grovt underskattade Diame, som på rätt dagar är kapabel att äga vilken fotbollsplan som helst.

Men Allardyce styrka är också hans svaghet. Det här laget kommer aldrig trilla ner, men det kommer heller aldrig att vara med och kämpa om en av platserna till Europa. Man har byggt ett lag av stål, och fått en konstruktion som byggd att hålla i ur och skur. Men konstruktionen är inte flexibel, utan har sina begränsningar. Och man kanske inte är långt in i återvändsgränden, men det krävs mod för att komma ur den. Allardyce är inte mannen att bygga framgångsrika, moderna fotbollslag – ju tidigare ledningen förstår detta, desto bättre rustat står West Ham på längre sikt.

West Ham-fansen får fortsätta att blåsa bubblor i hopp om att en frälsare en dag ska anlända.

14 Norwich
Trots många och intressanta nyförvärv är Norwich ingen färdig produkt i mitt tycke. Här finns talang i massor, speciellt i offensiven: Hoolahan och Snodgrass är två skickliga offensiva mittfältare med kapacitet att bryta mönster, och anfallet har förstärkts med eftertraktansvärde Ricky van Wolfsvinkel och Gary Hooper från Celtic. Den sistnämnde känns som en flopp, dock, medan van Wolfsvinkel definitivt är en spelare som kan tillhöra ett topp sex-lag i Premier League.

Laget är fortfarande i mångt och mycket en Lambert-produkt, och det är offensiven som står ut. Chris Houghton har utvecklat försvarsspelet och bygget känns aningen mer helgjutet än för ett par säsonger sedan. Ändå är det här frågetecknen börjar hopa sig. Turner och Bassong är två resliga män i mittförsvaret, men de är inte att lita på i alla väder. På kanten lär Martin Olsson få slåss för sin plats, men samtidigt passar han väl in i Houghtons moderna fotbollstänk med ytterbackar som högst delaktiga i anfallsspelet. Ser man på helheten är detta försvar knappast ett som hör hemma hos ett lag på övre halvan av tabellen, vilket också gäller för ett mittfältet som visserligen har bredden, men kanske saknar spetsen för att hamna högre upp än en mittenplacering.

Ändå finns här dock talang och möjligheter, och normalt sett ska man ha samlat ihop tillräckligt med poäng för att inte behöva oroa sig för en bottenstrid i maj.


Ricky van Wolfsvinkel är ett klassförvärv som är en del av ett spännande och talangfullt lag, med framtiden framför sig. Bild: Telegraaf.nl

15 West Bromwich
Albion stod för en grymt imponerande fjolårssäsong, då man slutade på åttonde plats. Då var det mycket som föll på plats: inlånade Lukaku uppehöll motståndarförsvar på egen hand, och ett på pappret ganska svagt mittfält fick bra uppbackning i offensiven (med nämnde Lukakus skickliga hold up- och link-play) samt av det inledningsvis så habila mittförsvaret med Olsson och McAuley. Att man tappade mot slutet hade sina anledningar, och den största av dem alla kanske var den dipp i form som firma Olsson/McAuley upplevde.

En del fans var väl vassa i sin kritik mot laget i slutet av säsongen, och det hördes till och med rop om tränare Steve Clarkes avgång – otroligt med tanke på att det här laget definitivt fick ut max förra säsongen. Nu har man tappat sin frontman Lukaku men ändå vägt upp detta genom Anelka, som stått för en mycket bra försäsong. Som svensk är det dessutom kul att höra att Rosenberg tagit upp fighten om en plats där fram. Försäsongen har varit lyckad för den bortglömde anfallaren, och nu hoppas fansen att han ska börja hitta nätet igen efter att ha misslyckats i samtliga 24 försök förra säsongen.

För att i mesta möjliga mån lyckas upprepa fjolårsbedriften måste Anelka vara så effektiv som han kan i sina stunder. Men man kommer också behöva hitta en lösning i offensiven, då Lukakus sorti lämnar en lucka i targetspelet. Anelka är bara delvis svaret här. I defensiven måste mittbacksparet hålla hög standard från start till mål, om inte Midlandslaget ska riskera att blandas in i bottenstriden. På pappret är man nämligen bara just över detsamma…

16 Cardiff
Cardiff är det lag av de tre nykomlingarna som har bäst chans att klara sig kvar. När man dessutom, helt nödvändigt, stärkte upp de defensiva leden med duktige Caulker från Tottenham så ser chanserna för nytt kontrakt rättså ljusa ut – för det är lite så man måste tänka. Man har inte alls samma kvalitet som sina landsmän från Wales, Swansea, men har mer talang än nedflyttningskandidater som Crystal Palace och Hull – och en liten joker i leken tror jag kan bli tränare Mackay, som jag ser som en mer kapabel tränare än andra bottenkollegors diton Mark Hughes och Paolo Di Canio.

The Bluebirds slog klubbrekord i inkommande transfers två gånger under sommaren då man hämtat in danske strikern Cornelius, defensive mittfältaren Medel från Sevilla och nämnde Caulker, och man kunde mycket väl lyckats en tredje gång, om inte Toulouse Capoue valt Tottenham istället. Likväl tror jag laget är starkt nog att klara sig, även om det långt ifrån är någon garanti att stanna i Premier League även om man vunnit Championship ganska komfortabelt säsongen innan.

Det problem som tränare Mackay kommer behöva ta itu med är att justera om spelet till att passa det betydligt tuffare klimatet i PL. De lag som lyckats med detta tidigare – vi behöver inte lämna Wales för att se ett lysande exempel – har kört vidare med sin filosofi utan att för den delen bli naiva och övermodiga. Swansea drog ner mittfältet en aning under tidiga delen av sin debutsäsong, och kunde snabbt hitta en modell som ändå tillät en intressant och effektiv fotboll. Norwich under Lambert valde en anfallsinriktad approach som gav laget nytt kontrakt. Cardiff har inte den offensiva kapacitet som Norwich har/hade, och inte heller den talang att äga boll som Swansea har. Däremot har man en bredd i sitt spel som gör att man knappast blir utklassat av många lag, men det som saknas är pricken över i:et: vem ska avgöra de tighta matcherna som ger de bonuspoäng som gör att laget överlever?

17 Sunderland
Di Canios smekmånad i nordöst är över. Nu ska italienaren guide detta lag genom en hel säsong. Då räcker det inte att leva på motiverande skills, utan man måste ha en tydlig spelplan stark nog att tåla klimatet i världens tuffaste fotbollsliga. Enligt mig är juryn inte enig i den frågan.

När han dessutom har en trupp som inkluderar flera frågetecken på nästan varje position, ja då kommer man säkert få en jobbig säsong. Stabile målvakten Mignolet har lämnat för Liverpool, backlinjen har fått in ett par nya ansikten som jag dock inte är säker på håller i PL, mittfältet är ganska begränsat centralt men har livlige Johnson på kanten – han måste höja sig gentemot förra säsongen om Sunderland ska undvika nedflyttning. Det är just nämnde Johnson som svenske Moberg Karlsson lär få slåss med om en startplats på kanten – hittills har han gjort det bra, den forne IFK Göteborgsspelaren, och har bland annat stått för ett mål mot Tottenham under försäsongen. Framåt har Di Canio tagit in targetspelaren Jozy Altidore från AZ Alkmaar.

Varje lagdel är dock relativt svag, och det gäller för den ”karismatiske” italienaren att hitta någon form av synergieffekt mellan spelare för att få till en symbios stark nog att överleva på den här nivån. Kanske kan man räddas av det faktum att det finns ett par rättså dåliga gäng i bottenskiktet.

18 Stoke
Stoke City ska hottas upp. Borta är Tony Pulis, som förvandlat Stoke från ett typiskt Championship-gäng till ett lag som med tuff attityd och minst lika tuff spelstil överlevt i PL trots att nästan alla hävdar att man inte haft där att göra. Nu ska Mark Hughes, av alla människor, förvandla ett gäng bonkare till ett självspelande piano – eller nja, i alla fall till ett lag som försöker spela fotboll.

Det är dock få saker som tyder på att det kommer funka, i alla fall om man vill överleva i ligan på kuppen. Hughes anses inte vara den typen av manager som får ut max av sina lag, och hans idéer kan väl, milt uttryckt, inte sägas vara av det allra mest moderna av snitt.

Därmed inte sagt att det saknas talang i truppen. Ytterkanterna ockuperas av Etherington, Kightly och Pennant, som under många år ansetts vara top notch när det kommer till inläggsspelet. Och väl i boxen finns resliga herrar som Crouch och Jones. Lägg därtill att man har N’Zonzi på mitten. Mittfältsgiganten har försökt lämna Stoke men inte fått tillåtelse, och det är genom honom som spelet måste gå. Det gäller för Hughes att hitta ett kantspel som fungerar, och inte gå in alltför hårt på att sätta sin egen prägel på det här laget. Dess styrka är och förblir det faktum att man har få övermän i det gamla klassiska sättet att spela fotboll. Då kan det bli nytt kontrakt, men min gissning är att en ny coach av det snitt man skaffat sig inte var vad doktorn ordinerat.


All eyes on Hughes – är han rätt man för Stoke? Bild: mancityblog.com

19 Hull
Steve Bruce Hull avancerade till Premier League efter en stark säsong i Championship. Då hade man problem med målskyttet, men lyckades ändå komma tvåa. Nu har tränare Bruce insett vikten av en stark forwardslinje och har hämtat in duktige Sagbo och Graham, som misslyckades i Sunderland. Den sistnämnde stod för ett av målen när man imponerade och slog Real Betis med 3-0 i den sista träningsmatchen. Kan han få en nytändning hos Tigers så är mycket vunnet.

För resten av laget ser nämligen ganska tamt ut. På mittfältet hittar vi nyckelspelare som Koren och Elmohamady, medan försvaret har förstärkts med spelare som Davies och Figueroa. Bruce är fortfarande i jakt på fler nyförvärv som kan stärka dessa båda lagdelar, i vetskapen om att denna truppen kommer få stora problem med att överleva i Premier League.

Jag tror dessutom att ett av de största problemen ligger hos tränare Bruce. Under sin tränarkarriär har han visat förhållandevis stora taktiska brister, och när vi nu snackar spel mot de allra bästa lagen måste ett tekniskt undermåligt gäng på något sätt överraska för att ta de nödvändiga poängen som krävs. Bruce passar inte in på den här beskrivningen. Hans lag är kända för att spela hårt, resolut och enligt en given mall. Hull kommer inte att överraska någon. Det blir en kort sejour i Premier League för Hull, var så säkra på det.

20 Crystal Palace
Ian Holloway är en mästare på att motivera. Londonlaget gick mycket överraskande upp till Premier League efter att ha kvalat sig via det nålsöga som är playoff. Väl där förlitade man sig mycket på Manchester United-lånet Zaha, som gjorde succé under året i Championship. Vägen dit, de närmare 50 omgångarna som spelades i serien, litade man i sin tur mycket till målskytten Murray, som stod för fantastiska 30 ligamål. Problemet? Ingen av dem finns med i truppen när Premier League drar igång till helgen.

Murray kan bli borta året ut till följd av en skada , medan Zaha har gått tillbaka till United igen. Åtta spelare har tagits in – Stephen Dobbie, Dwight Gayle, Jerome Thomas, Jose Campana, Kevin Phillips, Elliot Grandin, Neil Alexander och senast Marouane Chamakh – men Holloway har kallat marknaden under sommaren för ”en mardröm”. Peterboroughs målspottare Gayle är dock en kapabel ung herre som länkades med betydligt bättre lag än Palace under sommaren. Dock blev han en dyr affär och är oprövad på högsta nivå – kanske inte heller ett köp som passar ett lag som måste slåss med näbbar och klor för överlevnad. På andra sidan spektrat återfinns Phillips, åldermannen som är desto mer prövad men som också börjar komma till åren och bara kommer kunna agera backup åt anfallssidan.

På mittfältet hittar vi Mile Jedinak, australiensaren som med sitt ledarskap lett det här laget till högsta ligan. Annars lyser profilerna med sin frånvaro här, vilket också får sägas om försvaret som ser direkt svagt ut med PL-mått mätt. Speroni i målet är en sund sista utpost, men han kan knappast rädda det här laget från nedflyttning.

Analys Åsikt Inför Off the field Övergångar Premier League Rykten Silly Season

Från A till Ö: Aston Villa just nu

Aston Villa reser snart till Tyskland för att dra igång försäsongen. Rotterdam82.se reder ut begreppen för att se hur truppen ser ut idag och vad vi har att se fram emot kommande säsong – med hjälp av alfabetet.

Arsenal borta: Lördagen den 17 augusti smäller det! Då sparkar Villa igång sin Premier League-säsong med match på Emirates Stadium.

Bent-gate: Den forne storskytten tvingas träna utanför A-laget, men vem skulle vara intresserad av att köpa honom för de £8 miljoner som Villas uppges vilja ha för att sälja honom? Det känns som om Lambert et al skjuter sig själva i foten lite här.

Christian Benteke: Should I stay or should I go? Det är nog lite så han tänker just nu. Trots många år kvar på kontraktet med Villa finns det en hel del som tyder på att Villa kommer till spel utan belgaren på topp nästa säsong. Men för £25 miljoner kanske vi inte ska gråta blod, i så fall?

Dwight Gayle: Den ytterst lovande forwarden från Petersborough som Villas sades vara ute efter tidigare under Silly Season har skrivit på för Crystal Palace. 22-åringen kan komma att kosta så mycket som £8,5 miljoner om alla klausuler aktiveras, påstår vissa medier. Åtta komma fem miljoner pund. Mer än Benteke. Är detta verkligen rätt väg för en nykomling?

Enda vägen är upp för Villa, ner för Stevens: Villa fortsätter att bygga om lagstrukturen och kommer förhoppningsvis bara bli starkare och starkare. Enda utvägen för Stevens tycks vara en försäljning. De unge ytterbacken som hämtades in under McLeish har inte visat sig hålla Paul Lambert-mått, och kommer skickas iväg till annan klubb.

Forntiden vs Framtiden: Det känns som om stenåldersmänniskan McLeish inträffade under ett annat årtusende redan nu, när man ser hur långt vi kommit på bara något år. Lambert känns verkligen som framtiden.

Grus i maskineriet: vill vi inte ha. Har vi ett lag kapabelt att vända på en kapsejsande skuta den här säsongen, såsom vi gjorde förra, om saker och ting börjar gå emot oss?

Helenius: Inte David, men väl Nicklas. En lovande anfallare, ja visst, men jag ställer mig frågan om han verkligen är redo för Premier League? Och vad händer om Benteke lämnar? Visst måste vi ha in en försteanfallare som ”garanterar” mål – en Darren Bent, typ… Hmmm…

Ireland: Står för det mesta som är ont hos Lambert – det är i alla fall min känsla. Så långt ifrån vår tränares favoritspelartyp som det går att komma. Frågan är vem som skulle vilja chansa på Ireland.

Jed Steer: ”Näste Joe Hart” säger de lyriska fansen, men jag har inte sett tillräckligt av denne man för att säga varken bu eller bä. Blir hur som helst andremålis bakom fantastiske Brad Guzan, och där kommer han ha alla möjligheter att göra en Hart och peta den tilltänkte förstemålisen.

Kiyotake, Hirsohi: Nürnberg spelar hard-ball med Villa över en transfersumma, och det känns som om Villa tvingas upp en bit över tvåsiffrigt i miljoner pund för att få chansen att värva den spelskicklige offensive mittfältaren. Men oj vilken spännande värvning det hade varit!

Luke Murphy: Den före detta Crewe-kaptenen, tillika forne radarpartnern till Ashley Westwood, skrev på för Leeds för ett tag sedan. Därmed kan vi stryka honom som Silly Season-objekt för nu. Min känsla är dock att vi kommer få se honom i PL snart.

Moral: Förra säsongen vann vi många nyckelmatcher när det gällde som mest, och det känns som om Paul Lambert ingjutit moral i det här unga Villa-laget.

Nederländernas bäste straffskytt: så kan man kalla Villas holländske mittfältare Leandro Bacuna. Enligt scoutingrapporten i Birmingham Mail älskar Bacuna att ta straffar. Kan vi räkna med cat fights med Benteke om han blir kvar?

Okore: Jores Okore döper jag här och nu till Danmarks Micah Richards. I de matcher jag sett den unge mittbacken tycker jag han många av de kännetecken som Citys back har. Känns som en mycket spännande värvning.

Promotion teams: Det ska bli intressant att se hur Cardiff, Hull och Crystal Palace klarar sig under årets säsong  i Premier League. Hull och Palace får nog det svårt, medan Cardiff passande nog faktiskt har potential att bli det nya Swansea (en liknelse som de knappast lär gilla…).

Quest for Europa. Många Villa-fans verkar ha uppfattningen att Villa den här säsongen ska kunna vara med och slåss om Europaplatser igen. De tycks ha glömt bort att vi var fem poäng ifrån att åka ner förra säsongen.

Relegations fears: Hela förra säsongen gick jag i ett töcken av ångest. Få matcher var kul att titta på, mest bara ångest. Men nu vill jag kunna lägga alla farhågor bakom om mig och njuta av Villa igen. Är det för mycket begärt?

Spanjoren Luna känns som en underlig värvning, och jag tror inte han är bättre än Bennett. Vänsterbacksplatsen känns fortfarande som den enskilt svagaste positionen i dagens lagbygge.

Tonev: Jag har ingen koll på Villas nya bulgar, och därmed har jag inte heller några större förväntningar. Lite som med Benteke förra säsongen. Det låter väl bra?

Ungdomar: Klarar våra ungdomar, som slog igenom förra året, att fortsätta utvecklas? Lambert har i dagarna pratat om vikten av att spelare som Weimann och Baker kan fortsätta ta stora kliv framåt.

Vidare i karriären: Våra akademispelare har de senaste säsongerna verkligen satts på svåra prov: vissa har klarat det fint, de flesta inte. Många trodde på Barry Bannan, men nu verkar skotten få fortsätta din karriär någon annanstans. Helt rätt – han har visat väldigt lite när han fått chansen.

White Hart Lane: Den 11 maj 2014 spelas sista omgången av Premier League. Hur ligger vi till då?

X-factor: Förra året hade vi en belgare som den stora X-faktorn, men han fick också hjälp av en österrikare och en jänkare mellan stolparna. Vem eller vilka kliver fram den här säsongen och gör skillnad?

Younes Belhanda: Min känsla är att han hade varit Villa-spelare i dag om Paul Lambert verkligen velat ha honom. Men som spelare kändes han aldrig riktigt Lambert-kompatibel…

Zero: Risken är att vi sitter med noll poäng när september kommer, och då krävs det lagmoral (se M) för att vända skutan. Arsenal borta, Liverpool hemma och Chelsea borta är inget roligt schema i augusti.

Åsikter: Alla har en. Det viktigaste är dock tron på att Villa har en framtid. Det hade vi inte under McLeish. Men det har vi nu, under Lambert. Kanske inte full med troféer att fylla skåpen med, men väl värd en anrik klubb som Aston Villa.

Älskar, älskar inte: Förra säsongen slöt fansen upp bakom laget även när det gick lite sämre, och det kommer behövas en lika stark uppsättning hårdnackade fans för att Villa ska kunna vara med redan från början.

Önskebrunnen: Vilka är då mina främsta önskemål inför säsongen? De viktigaste är att Benteke skriver på ett nytt kontrakt, att vi hittar en offensiv mittfältare i hålet samt att truppen får vara så skadefri som möjligt under försäsongen. Det kan behövas för bästa tänkbara start i Premier League.

 

Analys Inför

Den vilda jakten på 40 poäng

40 poäng sägs vara den magiska gränsen – den poängsumma som man har som riktmärke när det kommer till att klara sig kvar i Premier League. Med fem omgångar kvar att spela är Aston Villa två vinster ifrån målet. Den stora frågan är vart vi hittar de segrarna?

Aston Villa spelade 1-1 hemma mot Fulham i en match som hemmalaget kanske borde ha vunnit. Fulham hotade inte särskilt mycket, och fick sitt mål mer eller mindre till skänks. Efter matchen uttryckte Fulhams tränare Martin Jol en viss lättnad över att nå 40 poäng – ett tecken på att han, liksom många andra, räknar med att ha nytt kontrakt i hamn när man väl nått denna magiska gräns.

Aston Villa ligger på 34 poäng med 33 spelade matcher. Med det ligger man just över strecket, tre poäng före Wigan som dock har två färre matcher i kolumnen. Detta efter att Sunderland ställt till det igår genom att vinna nordostderbyt mot Newcastle med 3-0, och visade därmed att man är ett helt nytt lag under Paolo Di Canio.

Jag köper inte att poängen mot Fulham var ”huge” – vilket Paul Lambert hävdade – utan ser det snarare som en förlust av två poäng. En vinst hade gett Villa andrum inför slutspurten på så vis att det troligen hade räckt med en vinst och ett par oavgjorda matcher för att vara på den säkra sidan när tabellen summeras. Nu kommer det med allra största sannolikhet att krävas minst två segrar – mot ”rätt” lag.

För det är nämligen så att alla poäng i serien är relativa – när ett lag är inblandat i bottenstriden betyder tre poäng olika mycket beroende på mot vem de hämtas. Villa såg till exempel till att vinna två så kallade sexpoängsmatcher mot Reading och Queens Park Rangers för ett tag sedan, och via dem roffade man åt sig (tre) poäng som annars motståndarna hade fått en del av.

Och om vi tittar framåt, mot det som komma skall, går det utan vidare att konstatera att matcherna som måste vinnas/inte förloras – där vi alltså inte får ge bort poäng till bottenkollegorna – är Sunderland hemma, Norwich borta och Wigan borta. Tre poäng är fortfarande tre poäng mot Manchester United borta och Chelsea hemma, men ger vi bort poäng mot dessa lag så skadar det inte oss på samma sätt. Där betyder tre poäng helt enkelt tre poäng (vilket inte är så bara det heller i vårt utsatta läge).

Efteråt går det att se tillbaka och se att alla poäng mycket riktigt är värda lika mycket, men i stridens hetta så gäller det att vara försiktig med att donera poäng till fel lag.

Återstående matcher

Så här ser tabellen i bottenstriden ut i dagsläget:

 13 Newcastle     33 10  6 17  42-59  36
 14 Norwich       33  7 14 12  31-52  35
 15 Sunderland    33  8 10 15  37-45  34
 16 Stoke         33  7 13 13  28-41  34
 17 Aston Villa   33  8 10 15  36-60  34
- - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - 
 18 Wigan         31  8  7 16  37-57  31

Av de matcher som återstår skulle jag vilja rangordna chanserna till tre poäng enligt följande:

1. Norwich borta (största chans till tre poäng)
2. Wigan borta
3. Sunderland hemma

4. Chelsea hemma
5. Man Utd borta (minst chans till poäng)

Jag har delat upp dem så att de tre översta är samtliga bra poängchanser, medan de två nedersta innebär en försämrad möjlighet.

Kan vi vinna två av tre av de två översta matcherna så klarar vi oss. Kan vi vinna en av de två översta, kryssa de två andra samt ta en bonuspoäng i någon av de två sista – förslagsvis Chelsea hemma – så klarar vi också oss utan att bry oss nämnvärt om de andra lagens matcher.

Ska vi förlita oss på turen med de andra matcherna så kan vi ha råd med en vinst och en förlust i de översta tre matcherna, samt en poäng mot exempelvis Chelsea. Vi fick  lite hjälp på traven av att Wigan tog sig till FA-cupfinal, då en sådan sak kan störa ligaspelet.

Min förhoppning är dock att den avgörande matchen borta mot Wigan söndagen den 19 maj ska vara betydelselös på så vis att Villa har spelat till sig ett nytt kontrakt innan dess. Tyvärr är det dock förhållandevis lite som tyder på det. En direkt avgörande match mot ett för situationen rutinerat Wigan, på bortaplan, med ett ungt, för situationen oerfaret lag – det är inget drömscenario…

Analys Inför Match

Måndagsanalysen: If I could only be sure…

Just nu gäller det att kunna hantera många bollar i luften. Villa finns överallt. Är det inte storförluster i ligan, så är det ligacupsemifinal mot ”drömmotstånd” och avancemang i FA-cupen. Och om jag bara vore säker på överlevnad så skulle jag säkert jubla åt framgångarna. Men jag är inte dummare än att jag inser att Paul Lambert nog aldrig har befunnit sig i en viktigare period under sin tid som manager.

Jag gillar Nolan Porter. Väldigt mycket till och med. Låt mig förklara varför.

Nolan Porter är en för allmänheten ganska okänd musiker från Los Angeles. Porter lever och frodas än idag, med musiken i centrum. Han är inte ung längre, och har hunnit släppa ett par album, som säkert inte håller någon högre klass.

Men det är kanske inte hans liv och hans samlade verk som är den största behållningen med Porter. Nej, det är en låt som jag rankar som en av världens främsta genom tiderna och som har betytt väldigt mycket för mig. Som så många låtar med soulen som kärna handlar den om kärlek – om kärlek som inte är besvarad. If I could only be sure heter den, och har en betydelse som sträcker sig över fint och fult, gott och ont, levande och dött. När låten spelas tar den över tid och rum – den är så krävande att den inte låter lyssnaren smita i väg med tankarna. Den fångar liksom allt runt omkring och låser tillvaron. Den interkraniella verksamheten upphör under ett par minuter. Själen finner ro under ett par minuter varje gång den spelas.

En osäkerhetsfaktor

När jag idag kom ut på andra sidan av de 3.12 minuterna förstod jag plötsligt varför jag hade svårt att känna glädje i en helt annan aspekt av livet. Mitt kära fotbollslag hade några dagar tidigare säkrat ytterligare ett cupavancemang, och är nu inblandat i samtliga inhemska cup- och tävlingssammanhang. Det betyder massor av matcher och, kan man tycka, extra många chanser att njuta av att se sitt lag spela fotboll.

Och även om jag blev glad av att se Villa slå ut Ipswich så infann sig aldrig en känsla av ren glädje. Grejen är den att fanskapet alltid går hand i hand med oron – de släpper aldrig varandra. Och jag vet så väl med mig att om jag bara kunde vara säker på överlevnad, så hade jag kunnat glädja mig så mycket mer åt framgångarna i cuperna. Nu blir de bara ytterligare orosmoln på en himmel som redan är full av dem.

Kärnfrågan finns fortfarande där – ingen seger mot ett Championship-lag kan radera ut den – och har snarare aktualiserats av den senaste tidens resultat: räcker den här truppen till för ett trefrontskrig? Samtidigt som en sådan här stor fråga rymmer den viktigaste frågan i sammanhanget, så gör min hjärna också nedslag på flera andra viktiga delfrågor.

Jag tänker på matchen mot Swansea, om hur vi gör vår kanske sämsta halvlek den här säsongen. Att vi har 1-1 efter den halvleken är inget annat än ett under. Det ger mig liksom ingen trygghet att inse att det kan se så pass illa ut. Vad får våra framgångar i cuperna för konsekvenser i ligaspelet? Klarar den här tunna och bräckliga truppen av fler matcher – inte minst med tanke på omständigheterna, med flertalet skador på nyckelspelare?

Jag tänker också på Swansea som lag, som numera måste ses som ett föredöme. Man har gjort briljanta affärer under Silly Season (Michu!), och har lyckats förvandla medelmåttiga föredettingar – herregud, vad har hänt med Wayne Routledge sedan han lämnade Villa?! – till Premier League-stjärnor som levererar och underhåller.

Jag tänker på att samma försvarsspel som krackelerat i tre-fyra matcher i rad syntes delvis även i första halvlek mot Ipswich. Det är ihåligt, och även när det ser stabilt ut kan det dyka upp enorma håligheter som från ingenstans. Misstag är liksom en del av juniorspelares DNA, men ändå har jag så svårt att acceptera dem i ett känsligt läge som detta. Eller låt mig rätta mig själv: jag har svårt att acceptera att byggherrarna bakom det bygge som kallas Aston Villa inte har insett betydelsen av stöttestenar. Vi behöver fler ledare med rutin.

En fråga om överlevnad

Okej, vi har nog greppat det faktum att vi blir beskjutna från alla håll vid det här laget. Läget är prekärt. Om vi blir träffade så pass illa att vi blir nedflyttade kommer vägen tillbaka inte att bli rak och bekymmersfri. Inom juridiken hade vi pratat om fall som Lex Leeds, Lex Charlton, Lex Blånäsor… Listan kan göras lång. Fallgroparna är flera, och djupa.

Worst case scenario kan ibland användas som en positiv term för den negative – ”det kan inte bli värre än så här” – men i det här fallet är worst case scenario inget önskvärt scenario överhuvudtaget. Den brittiska tidningen The Mirror gick i går ut med en artikel där man hävdar att Aston Villa sitter på en rejäl ekonomisk katastrof om man skulle åka ner till Championship, med flertalet välavlönade spelare som sitter på kontrakt utan nedflyttningsklausul. Inte nog med att Villa åker ner – man tvingas i så fall rea ut sina stjärnspelare till skitsummor som får extrapriser på stormarknaderna att blekna i jämförelse.

Överlevnadskampen är för närvarande pausad, och redan i morgon tisdag stundar semifinal i ligacupen borta mot Bradford. Jag vill så gärna tro på dem som säger att en bra ”cup run” kan inspirera ligaspelet, men mitt godtrogna jag tappades någonstans på vägen. Istället gäller det att se till fakta: vad har vi att gå på? Vad eller vilka är det som ska rädda oss?

För att undvika att spekulera alltför mycket kring ett transferfönster som vi faktiskt vet väldigt lite om, så vänder vi oss till statistiken. Vi har lyft fram Christian Benteke en hel del tidigare här på sajten, men vi får givetvis inte heller glömma bort Andreas Weimann som verkligen blommat ut i sin David Villa-roll. Hans avslutningar håller dessutom absolut världsklass just nu. Vi skulle kunna nämna hans mål mot Swansea som exempel, men vi kan också ta upp hans förmåga att avsluta med huvudet – som mot Ipswich. Det är han som ordnar ett magnifikt avslut från ett läge som egentligen inte ser särskilt farligt ut.

Det är inte svårt att se det lass som Weimann drar tillsammans med Benteke. Villa är tillsammans med Queens Park Rangers den enda klubb som inte mäktat med 20 ligamål så här långt in i ligaspelet – båda ligger på 17. Procentuellt sett är det en målfördelning över dessa båda herrar som inte är sund. Och jag som klagat på defensiven…

På lördag väntar Southampton hemma på Villa Park,  i vad som all sanning är en ödesmatch. Vinner vi den har vi skaffat oss andrum i den kamp som räknas på allvar: Premier League. Genom en seger får vi ett visst, visserligen delvis inbillat, svängrum inför ett av klubbens viktigaste skeden på väldigt länge. Låt 2013 bli vår vän. Vår tillit sätter vi till stor del på ett gäng ynglingar, som vi placerar i fronten. Kan ambition, entusiasm och ungdomlig järnvilja ta oss igenom det här stålbadet? Jag vill tro det. Jag vill. Om jag bara kunde vara säker på min sak…

Analys Inför Silly Season

Aston Villa – Ipswich: En pyrrhusseger i annalkande?

Aston Villa utspelar just nu ett krig på många fronter. Utöver ligan och semifinal i ligacupen går laget också in i FA-cupen imorgon lördag, då Ipswich väntar på hemmaplan. För att gå överlevande ur det stora kriget, Premier League, krävs det dock att man fokuserar på det som verkligen räknas. Och har Villa en trupp stor nog att kriga på tre fronter?

Aston Villas jul- och nyårsfiasko har vi ältat nog nu. Vi gör som kungen – vi vänder blad och går vidare. Borta är 0-15 på tre matcher, skador på viktiga spelare och ett sent insläppt kvitteringsmål mot Swansea (som visserligen inträffade i år, men alla negativa händelser tillskriver vi förra året). Vi förpassar också ett uruselt försvarsspel och juniormisstag i överflöd i samma box som ”katastrofala förstahalvlekar”, och åker till tippen och dumpar alltsammans. Nu är det 2013 som gäller.

För att inte året ska börja lika illa som det förra slutade så kommer det att krävas en hel del från spelare och ledare associerade med Aston Villa. De mörka jul- och nyårshelgerna måste ha lärt Paul Lambert att det nuvarande laget inte är starkt nog att klara av Premier League. Det är absolut kapabelt att spela fin fotboll emellanåt – något man har visat – men överlevnad i världens kanske tuffaste fotbollsliga handlar inte om att spela fin fotboll då och då – fråga lag som Stoke.

Nej, just nu skriker det ungdomliga lag efter ledare på planen. Ungdomssatsningen ska applåderas, absolut, men den måste ses i en kontext där mer rutinerade spelare kan dra lasset när motvinden blåser snön i ansiktet och skymmer sikten. Annars riskerar vi att gå vilse rejält.

Passande nog har januarifönstret slagit upp sina porter, och för Aston Villas del kommer det lägligt. Randy Lerner måste ge Lambert möjligheten att rädda kvar laget via cash – i sådana här tillfällen är nämligen cash king. Det såg vi inte minst när Houllier tog in Darren Bent för ett par säsonger sedan. Han var dyr, och Villa fick betala ett överpris. Vad fick vi då? Jo, massor av mål som med stor sannolikhet räddade oss kvar i Premier League den säsongen.

Nu eftersöker jag värvningar som nödvändigtvis inte behöver vara i den prisklassen, men som kan förse det här laget med rutin och ledarskap – något som skulle kunna tränga undan oroskänslorna och ångesten som ett par av de yngre spelarna säkert känner för närvarande.

På ligafronten intet nytt
I morgon lördag är det dags för en match som Aston Villas ledning måste fundera noggrant kring. Ipswich hemma i FA-cupens tredje omgång och Villa är förstås storfavoriter till att avancera. Och även om det ryktas om att flertalet halvskadade spelare kan vara tillbaka – Gabriel Agbonlahor, Charles N’Zogbia och Darren Bent – så är frågan om man ändå inte borde lufta rejält med ungdomar som annars inte får speltid.

Att få skador på nyckelspelare i det här skedet, och i en sådan här i sammanhanget obetydlig match, vore förödande. Ska man se riktigt krasst på det vore det nästan bättre med ett tidigt uttåg i cupen, och full fokus på ligan (och delvis ligacupen). Alternativet vore att se FA-cupen som ett experiment där ungdomarna som inte slagit sig in i A-laget får en chans att visa upp sig. Skulle man slå ut Ipswich så är det bara att ge dem en ny chans i nästa omgång. Se för guds skull inte till att bränna ut nyckelspelare i matcher som vi inte behöver vinna. En pyrrhusseger, där en eller ett par viktiga spelare skadar sig, kan få oanade konsekvenser.

Så ser verkligheten ut just nu, tyvärr. En snabb titt på tabellen och sedan på spelschemat den närmaste veckan ger dig allt du behöver veta: Aston Villa ligger just över nedflyttningsstrecket med bara en poäng till godo, och har följande vecka framför sig: Ipswich hemma i FA-cupen på lördag, första mötet i ligacupsemifinalen borta mot Bradford på tisdag, och helgen efteråt nyckelmatch i Premier League mot Southampton på Villa Park.

För den här tunna och känsliga truppen är det överlevnad i Premier League som är prio ett. Och oavsett hur många fronter vi utkämpar vårt krig på, så måste vi få in spelare. Av den anledningen är det skönt att Lambert pratar som spelare som Joleon Lescott – Villas manager ser förstås det vi ser, fast på närmare håll. Här behövs PL-rutin, här behövs ledare, och här behövs vinnare.

För det här kriget kommer inte att bli vackert, men det måste vinnas. Till varje pris.