Category Archives: Match

Analys Åsikt Match Premier League Uncategorized

Vad är en vinst värd?

I sin elfte match som manager för Aston Villa lyckades Remi Garde äntligen notera sin första trepoängare, via 1-0 mot ett Crystal Palace som nu gått mållöst fyra matcher i rad. Vinsten är förstås ovärderlig på flera sätt, men förutom att glädjas över tre poäng, vad ska vi egentligen dra för slutsatser av gårdagens – smaka på ordet – SEGER?

Den senaste segern i ligan för Villas del kom i premiären mot Bournemouth borta, i vad som känns som en evighet sedan. Och 20 matcher är inte lite, förstås. Men så kom den äntligen igår, segern. Och med den hoppet. Eller?

För den pragmatiske är det enkelt att dra slutsatser: vi tog tre poäng, är nu ”bara” åtta poäng från laget ovanför strecket och segern kan mycket väl innebära att det sargade självförtroendet bland spelarna höjs. Ett värde att ta på, helt klart.

Medel kontra mål
Men så enkelt är det inte riktigt. Tre poäng är bara ett medel, inte ett mål, så medan medlet absolut kan ge kortvarig glädje gäller det att fokusera på målet. Och det ligger tyvärr fortfarande borta vid horisonten, knappt synbart. Men nu har vi i alla fall fått en kikare, om jag tvingas forcera metaforen en bit till.

För några veckor sedan skrev jag om de kommande sex matcherna, och att dessa – relativt överkomliga matcherna – i stort skulle ge oss en hint om huruvida vi kan komma och klara oss eller ej. Utgången av dessa skulle aldrig kunna ge oss definitiva svar angående eventuell överlevnad, men vi skulle definitivt kunna sänka oss själva genom att gå vinstfria från dessa:

Newcastle borta
West Ham hemma
Norwich borta
Sunderland borta
Crystal Palace hemma
Leicester hemma

Med en match kvar kan vi med samma argumentation påstå att vi i alla fall gav oss chansen till nytt kontrakt. Fem poäng från fem av matcherna är i vårt läge inte bra, men skulle vi vinna även mot Leicester – då har vi verkligen något att bygga på.

Vad vi kan konstatera
Och gårdagen gav en del intressanta svar. Vi höll nollan och vann med Bunn i mål. Lescott gör mål på fast situation. Kozak startar, sliter utan att glänsa men vi vinner matchen. Har vi månne fått in vinnare i laget?

Och visst är det så att Ayew allt mer framstår som en kommande storstjärna, med insatser som ibland påminner lite granna om Ashley Young? Och är det inte också så att Veretout har en ganska hög nivå inom sig? Slipa lite här, slipa lite där, så jävlar.

Och slutligen kan jag inte låta bli att känna att vi är tryggare med Cissokho på en kant. Han dominerar aldrig, slarvar ibland, men hans blotta närvaro ger mig inbillad trygghet. Igår var den med och gav laget tre poäng, dessutom.

Den här segern kommer verkligen inte att räknas för någonting om vi inte gör något åt den. Vi tvingas återigen konstatera att det är framtidens matcher som avgör vårt öde, inte denna. Vi skjuter fortsatt nedflyttningen framför oss, men fan vet om inte horisonten och dess ljusning kom något närmare?

Analys Match Premier League

Ranieri blottade Sherwood

Claudio Ranieri visade varför gammal är äldst i coachkampen mot Tim Sherwood – och Leicester vann matchen med 3-2 efter en mäktig vändning. Sherwoods smekmånad är definitivt över, och nu krävs det att han visar mer än passion om han ska bli långlivad på Villa Park.

Jag ska börja med att berätta att jag stängde av TV:n när Leicester kvitterade – och jag gjorde det med orden (riktade mot min bättre hälft): ”Nu skiter jag i det här.” Med andra ord missade jag sålunda segermålet för hemmalaget, något som jag dock var helt övertygad om skulle komma förr eller senare efter Vardys mål.

Aston Villas andra halvlek var en uppvisning i hur man inte ska spela för att försöka behålla en ledning. Från första stund var direktiven tydliga: ligg på rätt sida, låt Leicester komma. Och Leicester kom. Från avspark i andra halvlek såg man tydligt hur matchbilden skulle förändra sig, och när Villa lyckades göra 2-0 kändes det som en skänk från ovan. Det som hände därefter var tyvärr inte helt oväntat, men ändå var irritationen större än besvikelsen – hur naivt får det bli?

Lysande första halvlek
Vi tar det från början. För den första halvleken var nämligen en riktigt imponerande sådan. Bojan Djordjic i studion tyckte att det var lite intetsägande fotboll, men jag håller inte med. Tycker Villa kontrollerade matchbilden med lugn i rätt lägen och en vilja att spela bollen längs marken ut mot våra farliga yttrar Grealish och Gil, som höll bredden fint och vågade utmana. Grealish hade dessutom finfin uppbackning i form av Amavi, som fortsätter att imponera stort.

Redan innan Grealishs vackra 1-0 kunde Villa nätat, men lite slarv i de avgörande momenten – Gabbys passning till Sinclair höll låg klass, och Grealishs första avslut på pass av Gil gick rakt på Schmeichel i hemmakassen – gjorde att vi fick vänta lite.

I paus var jag dock riktigt nöjd, då Villa inte bara lyckats neutralisera Leicesters farliga offensiv, utan också lyckats skapa flertalet chanser offensivt. Sherwoods offensiva taktik hade slagit väl ut. Efteråt kunde man på forum läsa kommentarer om ett ”felbalanserat lag”, men detta var knappast röster som höjdes under första halvlek.

grealrex_3300438b
Grealish tappade en del boll inledningsvis, men var ett ständigt hot.

Miserabel andra halvlek
Nae, problemet var ju förstås att förutsättningarna förändrades till andra. Ranieri skruvade upp en ganska hög press till en megapress mot Villas kontrollerade uppspelsfas, och det var där och då problemen uppdagades. Villa är fortsatt inget Barcelona, och när pressen blir så pass hög på våra tekniskt begränsade defensiva pjäser så gäller det att ta till den svenska mittbacksmetoden – skyffla långt. Vi hade ju dessutom idel kvicka spelare som kunde ställt till problem mot ett långt Leicester-lag. Men istället skulle vi envist spela oss ur situationerna, och detta var början på slutet.

Vi fick nämligen idel varningar på att något skulle hända. Bacuna hade problem redan tidigt med Foxes-lirare som var på honom som getingar kring saft, och föga överraskande var det han som var upprinnelsen till reduceringen för hemmalaget – både genom slarv innan hörnan och, för att uttrycka det milt, halvdan markering på hörnan.

Det var också här vi började tappa det centrala mittfältet helt. Laget tappade boll tidigt på offensiv planhalva och Sanchez och Westwood kom ständigt på efterkälken. Leicester-spelarna fick komma rättvända och med fart, och det var knappast lätt för backlinjen att hantera alla kvicka anfall, som dessutom inkluderade spelare med fin form. Mahrez är exempelvis riktigt vacker att beskåda med sin kvickhet, finess och känsla.

Riyad
Mahrez var matchens behållning, i alla fall för den objektiva tittaren.

Tactics Tim
Och det var här Tim Sherwood valde att förstärka sitt öknamn ”Tactics Tim”. Gil – som jobbat på bra och dessutom var ett ständigt hot offensivt med sin fina bollbehandling – byttes ut mot Ayew, och hans roll var minst sagt otydlig. Här, inte tidigare, uppstod felbalansen i laget. Det var här det riktiga förfallet tog sin början, för nu var det nämligen ingen som ville ha boll.

Ranieris taktik var kanske inte klockren från början – då det var Villa som höll i taktpinnen under första 45 – men hans förmåga att anpassa sig efter matchen var vida överlägsen Sherwoods. Ranieri reagerade, justerade och dominerade, medan Sherwood lät sitt lag sjunka djupt samtidigt som han tog bort de fina kontringsspelare som faktiskt hade kunnat fungera i en matchbild såsom den utvecklade sig.

Sedan kan Sherwood naturligtvis inte lastas helt. Någonstans är det ju individer som tappar boll, och under den andra halvlekens sista halvtimme tappades det bollar i ilfart, inte minst från de centrala delarna. Och våra mittfältare fick jaga ryggar hela tiden.

Ärligt talat börjar jag tröttna lite på Sanchez. När folk säger att han är trygg med bollen, tycker jag mest han är långsam och har en övertro på sina begränsade fötter. Tycker inte han hänger med i PL-tempot. Ja, han går ner och möter boll på egen planhalva och kontrollerar tempot, men direkt när det skruvas åt börjar spridningen av bollar att dyka upp som ett brev på posten.

Carlos-Sanchez-of-Aston-Villa-looks-on
Sanchez gör sig bäst på bänken?

Dust yourself off…
Igår var jag ruskigt arg över matchens utgång, och så småningom övergick detta till en besvikelse och en oro över framtiden. Kan vi inte vinna en sådan här match, som vi fått dit vi ville resultatmässigt med mindre än en halvtimme kvar, hur ska vi då ta poäng mot lag med än större kvalitet? Vem ska lära oss att slipa bort naiviteten?

Samtidigt fanns det utan tvekan positiva saker att hämta från matchen, och jag väljer att avsluta med dessa. Den offensiva mittfältstriangeln Grealish/Gil/Sinclair fungerade riktigt fint, där framförallt de båda yttrarna visade positiva offensiva intentioner. Agbonlahor fortsätter att vara ett problembarn i nuvarande form, men han stod i alla fall ensam för assisten till det vackra 2-0-målet.

Våra mittbackar skötte sig för det mesta bra, och det känns tryggt på ett annat sätt än med Clark. Kanske svårt att dra en slutsats från en match – som vi dessutom fick stryk i och släppte in tre mål – men Lescott kommer göra nytta. Likaså måste vi ta upp Amavi, som verkar vara en riktig diamant. Hans passningsspel börjar dessutom ta sig allt mer, och hans offensiva räder har redan fått mig att gå upp i falsett av glädje. Under dessa ökenår har jag verkligen saknat kvalitetsspelare, märker jag – jag har glömt bort hur kul det kan vara av att se kvalitet i ett lag jag älskar.

Så, jag antar att det är med viss oro men ändå tillförsikt som jag ändå blickar framåt mot ack så viktiga matcher. Säsongen är i sin linda och det här laget kan fortfarande påverka sitt öde i väldigt stor utsträckning. Och även om mycket gått emot oss i inledningen av säsongen har jag sett tillräckligt för att ändå hävda att laget har alla förutsättningar att hamna högre upp i tabellen än på länge.

Men det finns områden som måste slipas på, och det är nu Tim Sherwood måste visa mer än passion och vilja. Det är nu han ska jobba bort sitt öknamn och börja göra sig förtjänt av att faktiskt kallas det utan en ironisk klang.

_74779663_74779662

Analys Match Premier League

3-1: ett värdefullt mål på många sätt

Tim Sherwood menar nu att Aston Villa äntligen har blivit ”a Tim Sherwood side” – och är det så här han vill spela fotboll, säger jag gärna amen till det. Jag tror dessutom att coachen utöver de tredje ovärderliga poängen var extra nöjd med ett av målen…

Bakgrunden känner ni förstås till vid det här laget: Villa tog en oerhört viktig seger efter 3-2 hemma mot Everton. Trots att mer eller mindre alla lag runt omkring strecket också vann så avancerade Villa till en 14:e plats, dock fortfarande bara två poäng ovanför nedflyttningsstrecket. Tre omgångar återstår för Villa.

Stor segerorganisatör blev som många gånger den senaste tiden en viss belgare vid namn Christian Benteke. The Beast kom högst vid 1-0 och fintade bort Barry vid hörnan som föranledde 2-0-målet. När Everton något överraskande reducerade till 1-2 kändes det plötsligt jobbigt igen, men då klev Cleverley fram och fixade biffen.

Utöver att målet kom att bli matchavgörande, så kan vi vara säkra på att coach Sherwood var extra nöjd med målets natur – hur det gick till. För det är i mångt och mycket ett skolboksexempel på ett blixtsnabbt anfall, som faktiskt sker mot ett samlat försvar. Sherwood har efterlyst fler mål från andra positioner än vår ensamme anfallare, och nu fick han ett bevis på att allt gnuggande på Bodymoor ger utslag när det betyder som mest.

Målet: Bacuna får bollen på högerbacksplatsen och avancerar framåt i banan. Cleverley är nästan i höjd med Bacuna när han initierar den löpning som till slut resulterar i 3-1. Istället för att ta det säkra alternativet och stanna upp för att motta passningen felvänd – vilket Tom definitivt hade gjort under Lambert – ser han en lucka torna upp sig i Everton-försvaret och tar en maxlöpning från halvplan.

Cleverley och Bacuna får med rätta mycket beröm för målet, men hela momentet möjliggörs via N’Zogbias till synes ganska enkla förflyttning ut mot sidlinjen. Han tar med sin back tillräckligt långt ut i banan för att passningen ska bli möjlig. Samtidigt ser Barry ut att ha ytan täckt, men Cleverleys fart och det faktum att Zoggy lockat ut sin back tillräckligt långt ut, avgör hela sekvensen. Barry ser naturligtvis ytan och förstår Cleverleys intentioner med löpningen, men i inledningen av rörelsen tror han att han ligger rätt och att det bara är möjligt att slå passningen i luften. Och då hade mittbacken förstås hunnit dit. Men alla tre Villa-spelarnas respektive insatser gör att luckan plötsligt finns där, och utnyttjas maximalt.

Och Cleverleys avslut är magnifikt.

Betydelsen
De tre poängen som målet innebär skojar man naturligtvis inte bort, men Sherwood ser fler glädjeämnen födas. Han har tidigare efterlyst mål från andra håll än Benteke, och även om belgaren stod för matchavgörande insatser så fick Sherwood också kvitton på att nötandet på träningarna nu bär frukt.

Mycket har sagts om värvningen av Cleverley, men spelar han som han gjort de senaste matcherna finns det en hel del logik bakom transfern. Nu agerar han nämligen som den box till box-mittfältare som han är som bäst i – samma roll som han hade under Martinez i Wigan, när han var som bäst. Han är inte den sittande spelaren som påbörjar uppspelen – och som just både Westwood och Sanchez är – utan han har tagit ett kliv upp i banan och turas tillsammans med Delph om att attackera med djupledslöpningar. Det har vi onekligen saknat.

Givetvis ska Sherwood ha stor cred för möjligheten – Cleverley har verkligen fått chansen att bli parhäst med Delph. När båda dessa får chansen att attackera så händer det saker, det har vi sett. Och det är just precis sådana här mål som vi behöver för att klara kontraktet.

Och en gigantisk belgare också, förstås…

Analys Åsikt Match Premier League

QPR – Aston Villa 2-0: Tillbaka ner i hålet igen

Ett par omgångar in på den här säsongen började det åter igen pratas om att Aston Villa kunde vara något på spåren. Den 13 september slog man Liverpool och hade noterat tio poäng på fyra matcher, och experterna var imponerade. Hur kan det då ske att vi fem matcher senare står kvar på samma poäng och att vi nu ser ut att behöva strida för överlevnad ännu en säsong?

Fyra gjorda mål på nio matcher är förstås platsen att börja vårt detektivarbete på – ett riktigt uselt facit, trots ett spelschema som fått Andrés Iniesta att bli ännu lite blekare. Matchen mot Queens Park Rangers innebar en chans att vinna tillbaka lite självförtroende och faktiskt få skapa lite framåt igen. För QPR är inget bra lag. Trots spännande nyförvärv är det ett lag utan identitet och utan trygghet i någon lagdel.

Och detta syntes väldigt väl i gårdagens match mot Villa. Carlos Sanchéz, vårt colombianska nyförvärv som hittills mest sett ut att ha agerat i slow motion på plan, var personen som styrde tempot i matchen, och nog hade han jackat upp intensiteten en aning. Problemet med Sanchéz är att han aldrig kan ge oss den offensiva dimension som vi faktiskt vinner genom att han spelar sitt spel, så länge vi inte har någon bredvid honom som har förmågan att hitta på det lilla extra offensivt. Och det är där Lambert slår en logisk kullerbytta på sig själv.

Mittfältet består nämligen av tre nästan identiska mittfältare. Sanchéz, Ashley Westwood och Tom Cleverley gillar att ha boll på mittplan, styra tempot och hitta smarta lösningar som startar anfall. Men vår brist på kreativitet gör att vi inte har någon som kan fortsätta dessa spelares jobb. Vi fick tre lika spelare som gav oss det de borde – 65 procents bollinnehav – men som också misslyckades att ge oss det man aldrig var menade att göra, det vill säga att skapa chanser. Undrar hur Lambert hade lagt upp den där delen av taktiken? Långbollar på Benteke?

carlos_sanchez

Sanchéz: i Colombia är han en nyckelfigur, men i Villa behöver offensiv uppbackning för att komma till sin rätt.

Signalfel
Sedan är det inte bara Lamberts fel. Spelarna måste någonstans rannsaka sig själva och fråga sig varför man till och med har problemet att slå ett inlägg som faktiskt går mot straffpunkten. Lowton hade väldiga problem, inte minst med vänstern – seriöst, spelar man elitfotboll ska man i alla fall kunna skyffla in bollen med sin svaga fot – medan en situation var näst intill komisk där Cleverley misslyckas helt med ett inspel, får en rensning tillbaka mot sig, försöker igen, med samma resultat: bollen kommer in sakta längs marken och rensas bort.

Däremot fortsätter Lambert att sända ut fel signaler. I intervjun efter matchen rackar han genast när på defensiven, som släpper in två i hans ögon svaga mål. Och ja, visst var det så: Vlaar förlorar en duell mot Zamora vid 1-0 medan den annars duktige Sanchéz står för tre felpass inom loppet av en minut vid 2-0, varav den sista passningen ger honom andra-assisst. Vi ska förstås inte heller förringa Austins fina avslutningar, som andades klass.

Och hur viktig defensiven än är, och hur många poäng den än gett oss, så är ämnet vi måste adressera inget annat än offensiven. Vi har väldiga problem att skapa chanser. Mot topplagen är det förståeligt, men mot ett kasst lag som QPR kan man begära så mycket mer. Och det är problematiskt att vår tränare just nu står och kollar bakåt, när han ska prata om vad vi ska göra framåt. Den här truppen har sina svaga kort i de offensiva positionerna på mittfältet, och det är fan ta mig Lamberts uppgift att lösa dessa. Man kan liksom inte skylla på att Delph saknas – QPR har stora skadeproblem men löste det fint ändå – för det här laget ska inte stå och fall med en person. Lambert måste hitta en väg ut ur den här negativa spiralen som håller på att byggas upp till något som kan visa sig bli en katastrof.

Statistiken från Sky Sports igår talar sitt tydliga språk: Aston Villa ligger på sista plats i PL när det kommer till antalet gjorda mål (4), antalet avlossade skott mot mål (56), antalet skott på mål (18) samtidigt som man ligger näst sist i kategorierna effektivitet (7.1%) och bollinnehav (38%). Det finns ursäkter för vart och en av dem, men frågan är om dessa verkligen ska leda oss bort från de frågor som verkligen uppkommer i samband med dessa siffror.

Fast i gamla synder
Ja, det är verkligen mycket som går emot nu, vilket säkert delvis har att göra med det svåra spelschemat som inte bara tagit oss ner på jorden igen, utan även bundit fast oss i gamla synder. Och det syns alltför tydligt att vi har rollspelare som tyvärr relativt enkelt går att bemästra. Weimann och Gabby kan båda två vara helt ostoppbara om man som motståndarcoach bortser från eller underskattar det hot de båda kan föra in på planen, men gör man sin hemläxa – som ‘Arry gjort – så ser man till att stänga ytor mot dessa spelare. Låt Villa ha bollen, så länge man inte har det i fart och i ett hotande läge. Simple as that.

De närmaste två månaderna har vi inget annat alternativ än att experimentera med det vi har. Det ska bli mycket intressant att se hur Lambert justerar offensiven för att vi ska få igång målfabrikationen och leverera kvalitetsbollar till Benteke i rätt lägen. Då kommer målen så småningom, garanterat. Problemet återfinns i vem eller vilka som ska steppa upp och ge oss målchanser enligt löpande band-principen i de ack så viktiga matcherna som kommer framöver.

Aston Villa v West Ham United - Premier League

Benteke: ge honom chanserna så kommer målen.

Analys Åsikt Inför Mästerskap Match

VM grupp för grupp inför avslutningen, del 4

Så ska då de fyra sista lagen boka biljetter till åttondelsfinalerna som påbörjas på lördag. USA och Tyskland behöver bara dela broderligt på poängen för att klara sig, och Portugal har berg att bestiga för att nå fram. I grupp H har Belgien säkrat avancemang, medan Ryssland måste vinna mot positiva överraskningen Algeriet.

Grupp G
När det börjar dra ihop sig som mest utmärker sig Ghana av alla felaktiga orsaker. Efter interna bråk i truppen skickas Muntari och Boateng hem – de två kanske största stjärnorna i truppen. Dessutom har spelarna krävt bonusar av förbundet, som nu flugit ner cash – mer än tre miljoner dollar, ryktas det om – i stora lass till de giriga spelarna. 

Namnlös

Enligt BBC Africa på Twitter är detta karavanen innehållande cold, hard cash.

Hur ska detta Ghana kunna prestera på topp och besegra Portugal? För chansen att avancera finns där i allra högsta grad, trots att man ligger tre poäng efter USA. USA behöver bara se till att komma överens om ett kryss mot Tyskland för att båda parter i princip ska vara nöjda och kunna avancera, men frågan är om laget inte bestämmer sig för att röja på i sedvanlig stil? Cristiano Ronaldos Portugal måste gå för en tremålsseger, vilket jag hade avfärdat för 24 timmar sedan, men med tanke på att alla Ghanas spelare upplevt ett helvetesdygn á la Jack Bauer på senare tid kan det gå – om Tyskland bara gör ”sitt jobb” och vinner mot USA… Chansen att båda dessa scenarion infaller? Mindre troligt.

Mitt tips:
1. Tyskland
2. USA
3. Portugal
4. Ghana

Grupp H
Om belgarna hade som mål att skruva ner förväntningarna på laget men samtidigt göra bra ifrån sig, ja, då har man verkligen lyckats så här långt. Jämna matcher har resulterar i knappa vinster, och nu är man klara för åttondelen redan innan sista omgången. För att vara säkra på att behålla förstaplatsen kommer det krävas minst en poäng i avslutningsrundan, och det borde man kunna ta mot ett svagt Sydkorea. Visserligen är det sydkoreanerna som måste gå för seger, men maken till naivt och svagt lag får man leta efter. Okej att man spelade upp sig under andra halvlek mot Algeriet sist, men vi kan krasst konstatera att det fan inte kunde blivit värre.

Istället är matchen av lite större intresse den som går mellan Ryssland och Algeriet. Algerierna har visat sig vara allt annat än några slagpåsar, och efter att ha fått stryk en ganska jämn match mot de röda djävlarna rivstartade man mot Sydkorea och punkterade matchen redan i första halvlek. Det går att argumentera för att lagets defensiv uppvisade tydliga brister i andra halvlek, men det går samtidigt att argumentera för att lagets passion och brinnande glöd för anfallsspel kompenserar för detta. Ryssland var på intet sätt dåliga mot Belgien, men en gnutta ineffektivitet och en dålig avslutning genererade noll poäng och ett uselt utgångsläge. Akinfejevs misstag i premiären kan visa sig dyrbart – om det nu inte blir vinst ikväll. För att det ska kunna gå måste ryssarna vara heltaggade och stå upp mot kokande män från Nordafrika. Att Capello optimerar defensiven är inget jag oroar mig för, utan istället måste man fråga sig i vilken utsträckning han kan och/eller är kapabel att kombinera och eventuellt till och med överge denna för en rejäl satsning framåt i tid? Rysslands offensiv har varit ett aber en längre tid, och nu måste den ryske björnen vakna innan det är för sent. Jag tror inte man grejar det utan håller mina tummar för ett underhållande Algeriet ikväll!

Mitt tips:
1. Belgien
2. Algeriet
3. Ryssland
4. Sydkorea

Analys Åsikt Mästerskap Match

VM grupp för grupp inför avslutningen, del 1

Idag inleds den sista och avslutande rundan av gruppspelet i fotbolls-VM 2014. Rotterdam82.se kastar sig över alla grupper för att se vari dramatiken ligger, och försöker utröna vad som gick fel respektive rätt hos lagen.

Grupp A
Värdlandet Brasilien har gått fram som en ångvält… Nae, vänta nu lite. Den  där meningen trodde jag skulle skriva sig själv inför världsmästerskapet, men faktum är att att det blivit en allt annat en rak resa mot gruppseger för brassarna. Man får tacka domaren för tre poäng mot ett starkt Kroatien – Perisic! Lovren! Modric! – medan man visserligen kunde fått med sig tre poäng mot Mexiko, om det inte varit för målvakten Ochoa. Det stora problemet för Brasilien har varit anfallet, där Fred inte bara kan skylla på att han isolerat sig, utan delvis för att han låtit sig själv isoleras. Mönstret är inte bara unikt för Brasilien, då även flera lag med en uttalad central anfallare haft liknande problem (inte minst Lukaku i Belgien). Neymar har levt upp ganska bra till hypen, medan försvaret ser rättså stabilt ut. Trots lite problem inledningsvis – kanske lite sådär lagom stora, ni vet, så att favoritskapet sänks lagom till allvaret börjar – så är det väldigt lite som talar emot det faktum att Brasilien kommer vinna gruppen.

Istället är kvällens mest spännande match i denna grupp så klart den mellan Kroatien och Mexiko. Där Kroatien bjudit på offensivlusta, framförallt senast, har Mexiko prioriterat defensiven och tack vare det har man fyra poäng på kontot. Kan man nu hålla nollan för tredje matchen i rad är avancemanget säkrat. Det gäller dock inte att förlita sig helt på att Marquez ska kunna hålla Mandzukic et al borta i 90 minuter, och därför måste Mexiko få lite bättre rull även offensivt. Det finns dock inte särskilt mycket som tyder på att de grön-vita kommer göra (många) mål, och med den offensiven som kroaterna kan bjuda på tror jag man även får svårt att värja sig defensivt. Jag tycker att det är övertag Kroatien sett till formen, och tippar jubel i Zagreb ikväll.

Mitt tips:

1. Brasilien
2. Kroatien
3. Mexiko
4. Kamerun

Grupp B
Någonstans vore det väl tjänstefel att börja någon annanstans än i fel ände. Ett av de största problemen med Spaniens spel är paradoxalt nog detsamma som tagit dem till tre raka turneringssegrar. Där den så kallade tiki takan erövrat fotbollen och likt Holland på 70-talet fått människor att se på sporten med nya ögon, åkte den på soppatorsk här. Att sedan påstå att Spanien lirade tiki taka bara för att man satsar på kortpassningsspel även i de mest akuta skeendena i VM:s matcher kanske är att vända på begreppen lite, men det blir lätt så när en jätte faller tungt. Den stora clashen mellan landets två institutioner inom klubbfotbollen, Barcelona och Real Madrid – som i grunden är abnormt framgångsrika, men som också har två olika spelstilar – kan ha fört med sig vissa problem in i landslaget när spelarna inte längre är beredda att ta jobbet fullt och kanske – Gud förbjude – till och med blivit lite mätta? Hur som helst, den enorma skadeglädjen som i alla fall jag upplevde mot Spanien och den så kallade tiki takan på sociala medier är väldigt missriktad, och min gissning är att det är samma personer som nu spiller galla som för fem-sex år sedan satt och dreglade över Barcelona och Spanien. Min andra gissning för dagen är att vi om 20 år kommer se tillbaka på eran och stolt förkunna för nästa generation: Jag var där när fotbollen förändrades för alltid.

Nåväl, det ska också avgöras vem som tar hem grupp B ikväll, och matchen kan faktiskt visa sig vara viktigare än man först kan tro. Tvåan får nämligen möta Brasilien (under förutsättning att de vinner grupp A), och av den anledningen finns det mycket i potten för lagen. Holland, som hunnit blanda och ge å det grövsta hittills, kommer få klara sig utan Robin van Persie på topp till följd av avstängning. Holland har spelat bländande fotboll under två halvlekar, och visat prov på förhållandevis rejäla svagheter under de andra två. Ändå har man tagit sig upp i pole position inför avslutningen, och nu räcker det med kryss för gruppseger. Aston Villas gigant i mittförsvaret, Ron Vlaar, kommer behöva göra en stormatch när den monstruösa pressen från Chiles aggressiva, snabba och ettriga anfallsspelare dyker upp. Matchbilden kan dock komma att passa Holland ganska bra, då man utan vidare kan backa hem och låta Chile äga boll och se till att man ligger på rätt sida. Där Chile kommer vilja driva upp tempot för att skapa ytor, måste Holland stänga ytor och sedan satsa på snabba omställningar – något som förstås underlättas av att man har världens kanske främsta verktyg till ändamålet, en viss Arjen Robben. Det är i sådana här matcher som coacherna kan komma att spela en stor roll, och min halvt kvinnliga intuition säger mig att Van Gaal har minst ett par taktiska jokrar att slänga ut när det behövs som mest.

Slutligen vill jag bara lägga in ett kort ord om en av mina absoluta favoritspelare. Lille Tim Cahill har återigen gäckat försvarare med sin kvickhet, sitt spelsinne och sin fantastiska tajming på både huvud och fötter. Hans drömmål mot Holland glömmer jag inte i första taget, och att han nu är avstängd när Australien vinkar adjö till VM smärtar mig djupt. En artist har checkat ut från VM-scenen, antagligen för sista gången, och på tok för tidigt.

Mitt tips:

1. Holland
2. Chile
3. Spanien
4. Australien

Imorgon kommer mina tips på C- och D-grupperna.

Analys Åsikt Match Premier League

Miraklet på St Mary’s

23 procents bollinnehav, tre kvalificerade avslut på hela matchen och en spelidé som var ohyggligt lättläst: långa bollar förbi Southamptons förstapress. Ändå: Aston Villa är efter gårdagens 3-2-seger det enda laget som kan säga att man vunnit på St Mary´s den här säsongen.

Hur gick det till, egentligen? Det första vi kan konstatera är att Southampton under Pochettino är ett väldigt bra lag, framförallt hemma. Det är här förstapressen kommer extra väl till pass, och det är här man kan äga matcher genom bollinnehav. Vinna tillbaka boll snabbt, helst högt upp i banan, och sedan attackera gång på gång. Det har tvingat i stort sett alla lag att slå långt, och där har stabila mittbacksparet Lovren/Fonte tagit det mesta som kommit mot dem.

Så länge matchplanen kan följas, är Saints grymt svårslaget – något som inte minst Chelsea och Mourinho fick känna på omgången innan denna. Southampton tog ledningen och fick sedan matchen precis dit de ville, då de i första halvlek inte lät Chelsea bygga upp något spel. Skicklige Mourinho agerade dock i pausen, och bytte in starke Ba på topp och började lyfta förbi förstapressen. Resultatet? Chelsea vände 0-1 till 3-1 i andra halvlek.

Lambert lärde läxan
Villas tränare Lambert hade onekligen studerat den matchen för att se hur man lyckas bryta upp ett ramstarkt försvar, som inför den här matchen blott släppt in två mål på hemmaplan och alltså ännu inte förlorat. Lamberts spelidé bestod uteslutande på att, ofta genom långbollar hitta luckan bakom förstapressen – mellan Sotons backlinje och mittfält. Det lyckades sådär. Villa hade max fyra klassanfall under hela matchen. Den stora skillnaden var att man faktiskt utnyttjade dessa på ett närmast fullkomligt sätt.

Dessutom saknade Southampton ett par viktiga spelare i startelvan, inte minst Fonte och Schneiderlin. Den förstnämndes ersättare, Yoshida, gick bort sig vid 1-0-målet, medan Pochettino tog ut spelskicklige mittf’ältaren, tillika egna produkten, Ward-Prowse redan innan halvtid för att satsa hårdare på anfallssidan (Osvaldo kom in). Draget var lyckat på så vis att man gjorde två mål, varav Osvaldo stod för ett av dem, men under de få chanser som Villa fick syntes det att försvarsspelet hämmades.

Aston Villas centrala trebacklinje har haft betydligt större framgångar den här säsongen än den förra. Efter flera chanser för hemmalaget under den första kvarten, stängde trion igen under sista halvtimmen av första halvlek. Southampton dominerade stort i spelet, men skapade förvånansvärt lite. Samtidigt kändes det otroligt att Villas handbollsförsvar skulle kunna hålla tätt under ytterligare 45 minuters slakt.

Än värre blev förutsättningarna när Vlaar var tvungen att gå ut skadad, och Lowton kom in. Denne lyckades inte hålla koll på starke Rodriguez, som bara efter ett par minuters spel av andra halvlek nickade in 1-1. Men Villaspelarna vek inte ner sig i försvaret, och när El Ahmadi vann tillbaka bollen på högerkanten höll sig Kozak framme och nickade in 2-1. Direkt därefter byttes han ut till förmån för Benteke, som alltså petades. Det är dock inte omöjligt att belgaren, trots att Kozak gjorde mål, är tillbaka i startelvan redan i söndagens match borta mot Fulham.

Efter ännu ett inspel i straffområdet från Saints sida kom kvitteringen. Ricky Lambert nickade fram Osvaldo, som tryckte sig fram mellan två Villabackar och stänkte in kvitteringen. Men återigen visade Villa att man är ett lag som aldrig viker ner sig.

Southampton jagade segern, men glömde bort att man hade en poäng att försvara. Gabby lyckades ta emot en boll, vända om och hitta Delph. Denne avancerade från mittplan och hade egentligen bara Benteke med sig – ett alternativ som säkert alla trodde var det enda. Men Delph tryckte till från distans och bollen borrade in sig i krysset. Villa agerade sedan storartat i defensiven och höll undan till tre riktigt imponerande poäng.

Rena rama rånet
Det gäller att komma ihåg att även om detta var en smash and grab av guds nåde, så var det så här spelplanen såg ut från Lambert. Och den lyckades fullt ut – det var inte vackert, men det var tre poäng. Och vi kommer se många lag som kommer till St Mary´s och blir ägda, det kan vi vara säkra på. Saints är ett mycket bra lag.

Aston Villa gjorde förstås en svag insats spelmässigt, men försvarsmässigt var man riktigt bra. Dessutom är effektiviteten helt avgörande i sådana här matcher – hemma mot City såg spelet ungefär ut som det igår, om än inte riktigt lika illa – och avsluten höll världsklass på alla sätt och vis. Lambert har byggt vidare på den kontringsfotboll som Villa levt på de senaste tio åren, och på bortaplan fungerar det bra – även om man igår behövde en stor portion tur.

Härnäst mot Fulham kan vi inte vänta oss att bli tillbakatryckta i samma utsträckning, däremot får vi ett nytt hot i form av ett rakare spel mot Berbatov, som visade gryende form under den nye tränare senast mot Tottenham. För Villas del gäller det att fortsätta på den inslagna bortavägen, och utnyttja speeden som vi har. Fulhams försvar är sämre än Southampton, och sätter man press på dem så kommer det uppstå chanser.

Men just nu kommer jag fortsatt att njuta av miraklet på St Mary´s!

Analys Åsikt Match Premier League

Underskatta inte nollor och ettor

Aston Villa spelade bara 0-0 hemma mot den före detta jumbon Sunderland – och det kunde mycket väl blivit en förlust om Sunderland satt något av sina fina lägen. Medan backlinjen tätat till sig efter debaclet under fjolårssäsongen har Lambert väldigt mycket kvar att jobba med på i resterande lagdelar.

Sunderland hemma är normalt en match som Aston Villa måste ta tre poäng i. Och även om det nu bara blev en och det vore väldigt lätt att gräva ned sig och se allt som det här laget saknar, så kanske det är dags att vända på det och slå fast att vi hade förlorat en sådan här match förra säsongen. En poäng är bättre än noll, och en nolla är ändå en poäng.

Lamberts stora akilleshäl under sin debutsäsong i Villa var defensiven, som läckte på i stort sett alla fronter. Men inför den här säsongen identifierade tränaren svagheterna och jobbade på att bygga en starkare defensiv, vilket har visat sig den här säsongen. På 13 ligamatcher har Villa hållit nollan i fyra av dem. Och man får aldrig glömma att man genom att inte släppa in mål garanteras poäng.

Det betyder samtidigt inte att defensiven är fläckfri, och inte heller att den kommer bli det med nuvarande spelare. Mot Sunderland var det mer tur än skicklighet vid minst ett tillfälle, och i längden räcker det inte att defensiven ryckt upp sig, men statistiken är lik förbannat intressant. Villa är bättre bakåt den här säsongen.

One season wonder?
Spelet lyser fortfarande med sin frånvaro, och det kan skönjas en viss desperation och uppgivenhet på sina håll. Villa kunde inte ens föra matchen mot ett så pass svagt motstånd som Sunderland, utan fortsätter att skapa farligheter nästan uteslutande från snabba spelvändningar. Benteke är förstås den som lider mest av detta, då antalet skapade farliga målchanser tycks förre den här säsongen än förra.

Benteke har nu gått sex matcher utan mål. Det är inte underligt att det kommer en dipp efter den magnifika fjolårssäsongen, men det märks så tydligt att den stora skillnaden i offensiven mellan fjolåret och nu är riktningen på Bentekes formkurva. Belgaren är för Villa vad nikotin är för kroppen: vi kan klara oss utan det ett tag, visst, men beroendet kommer i kapp. Om Villa ska undvika att bli neddraget i bottenstriden så kommer vi behöva många mål från Benteke.

På sikt skriker vi också efter kreativitet på mittfältet, och det känns allt mer som om Nürnbergs japan Kiyotake, som det ryktades flitigt om under Silly Season, är ”the one that got away”. Med honom hade vi fått helt andra möjligheter att bygga upp ett spel som låter oss vara spelförande mot de lite sämre lagen, och därmed minska risken för att motståndarna orkar kriga till sig (minst) en poäng.

Enligt tysk modell
Aston Villa brukar gilla jämförelsen med Borussia Dortmund – både vad det gäller klubbens utveckling, spelmodell och förstås det faktum att Lambert förknippas med båda klubbarna – och det är ingen dålig förebild för Birmingham-klubben. Dortmund anses vara ett lag som lyckats med den spelmodell som jag hoppas ska ta Aston Villa mot högre höjder, och som vi snuddade vid redan under Martin O’Neill.

Men nordirländaren föll på målsnöret då han, till skillnad från Hitzfeld i mitten på 90-talet och Klopp i nutid, aldrig lyckades bygga upp ett pålitligt possessionspel som mer eller mindre garanterade poäng mot medelmåttigt och lite sämre motstånd.

Där har Villa mycket att jobba med, och resan kommer att ta tid. Men någon vis kvinna sade en gång att ”nog finns det mål och mening i vår färd, men det är vägen som är mödan värd”. Och när vi har varit nere i källaren i många år kommer solljuset kännas så mycket härligare när det väl träffar oss.

Analys Åsikt Match

Är Aston Villa det nya Stoke?

Aston Villa spelade 0-0 mot West Ham och har därmed inte gjort mål på fyra matcher. Dessutom lyser spelet med sin frånvaro, och återigen fick vi se långbollar och en spelidé som minner lite granna om tiden då vi hade en blånäsa vid rodret.

Låt oss börja med de positiva aspekterna, för det finns en del sådana också. En poäng borta mot West Ham är inget att skämmas för. Allardyce mannar är svåra att bryta ner och laget är resolut. Villa höll återigen nollan, vilket innebär den tredje raka bortamatchen i ligan utan insläppt mål. Ett riktigt bra facit. Den centrala trebackslinjen med Vlaar, Clark och Baker kanske inte är den arketypiska, stabila uppsättningen, men onekligen funkar de bra tillsammans på bortaplan när Villa håller sig till en spelidé som handlar om att ligga på rätt sida om bollen med mittfältet. Dessutom stod man upp väl mot luftstarke Nolan, vilket var positivt.

Spelmässigt var hemmalaget det bättre under större delen av tillställningen. Det var West Ham som försökte spela fotboll, medan Villas spel tycktes baseras på långbollar över mittfältet och sedan erövring via andraboll. Problemet är att det sett ut så här, även mot medelmåttiga lag som vi borde kunna spela minst jämnt med och förhoppningsvis även kunna slå via ett passningsspelande tänk. Mot Hull såg det nästan precis likadant ut.

Villa har haft ett svårt spelschema inledningsvis, och kanske sitter filosofin från dessa matcher i fortfarande. Men Hull är inte Chelsea, och West Ham är inte Arsenal. Villa borde kunna spela sig till fler chanser. Chanser att vinna matchen hade vi ändå gott om: Weimann hade två ”frilägen” redan innan 20 minuter – efter två snabba omställningar, förstås – och Benteke hade en nick i ribban (som han borde ha satt) och ett fint avslut med bara minuter kvar som Jääskeläinen räddade snyggt.

Den viktiga diskussionen
Samtidigt är det ingen slump att vi inte gjort mål på fyra matcher – ideologin påminner nämligen om den McLeish hade inför merparten av matcherna. Vi går in för att undvika att förlora. Och det var inte så Villa vann matcher förra året, det var inte så vi klarade oss kvar i Premier League. Vi gjorde det genom att spela fotboll, genom att tro på spelidén.

Som det ser ut nu så känns det som om Lambert slutat tro på denna upplaga av Villa som ett spelande lag, och istället vrider på argumenten med påståenden som ”Vi hade fler bättre chanser än West Ham”. Fokus på chanserna tar bort den viktigaste diskussionen – var är det positiva spel som vi vande oss att se Villa prestera i slutet av förra säsongen? Det går inte att skylla på pressen på laget, för den var minsann större i slutet av förra säsongen, när vi spelade som roligast och –  faktiskt också – mest effektiva fotboll.

Villa kommer allt närmare att bli säsongens Stoke, vilket inte minst syns på statistiken på Guzans utspel. Av 27 passningar från vår målvakt gick 23 den höga och långa vägen i riktning mot Benteke. Det är väl okej om Guzan kan utveckla ett tillslag likt Begovics i lördags, men det är inget att falla tillbaka på nu när en mycket viktig del av säsongen närmar sig. Det är nämligen nu vi ska börja ta treor och avancera i tabellen för att undvika att ligga löst till inför våren.

Kan Lambert få laget att börja spela fotboll igen? Nu har han skärpt till defensiven – förhoppningen är att det inte ska gå ut över spelet genom mittfältet.

Analys Åsikt Match Premier League

Aston Villa – Tottenham 0-2: En efterlysning av spelet

Aston Villa kom till korta mot ett stabilt spelande Tottenham, som ägde matchen och vann rättvist med 2-0. Villa hade förtvivlat svårt att skapa målchanser, och även om kvaliteten på motståndet varit bra på sistone måste frågan höjas: är dagens lag på väg i rätt riktning?

En förlust mot Tottenham behöver inte vara illavarslande i sig. Spurs är ett klart mycket bättre lag än Villa på nästan alla sätt och vis. Men som bekant kan man förlora på många olika sätt, och även om Villaspelarna kämparinsatser inte går att kritisera så saknas det en hel del spelmässigt.

Jag ser nämligen inte förbättringen över tid, sedan förra säsongen. Spelidén går att skönja på så vis att den är rakt på mål, men igår blev vi också medvetna att den är avhängig en sak: en stor bjässe på topp, en Christian Benteke.

Men var är spelet, var finns viljan att spela boll?

Den kanske mest utskällde mittfältaren av dem alla inför säsongen, Fabian Delph, är nu den som leder det här laget – som ser till att vi överhuvudtaget kan bryta mönster i spelet. Där är han som centralt kan göra en gubbe, växla tempo och få rörelse i laget. För vi sidan om honom är det inte mycket som händer. Visst, El Ahmadi gjorde mål mot City men sviker minst lika ofta som han gör bra ifrån sig, och Westwood är en helt annan spelare jämfört med förra säsongen – tyvärr har han utvecklats åt fel håll.

Den röda tråden
Det finns en negativ spiral i Aston Villas matcher den här säsongen – och då syftar jag framförallt på de senaste fem matcherna, då schemat inledningsvis krävde ett annat form av spel än det vi generellt bör uppvisa. Passningsspelet är otroligt slarvigt, där vanliga enkla passningar slås bort. Det gäller inte bara i den kreativa delen av banan, utan minst lika ofta på mittplan där passningar bör kunna flyta på. Och mönstret finns där, speciellt mot halvsvåra till svåra motståndare på hemmaplan: vid minsta lilla press sprids passningarna likt en gödselspridare. På så vis ger vi spelskickliga lag möjligheten att äga boll igen.

Det är här den direkta spelidén som vi ser kommer in i bilden. Förra säsongen fanns det inte jättemycket att glädjas åt, men mot slutet av säsongen såg vi ett Villa som verkligen försökte spela fotboll. Då var den direkta spelidén bara en del av hela hopkoket: vi kunde både spela oss fram via mittfältet och varva med långa bollar, främst mot Benteke. Och det är inget fel på en direkt approach, men den måste kunna varieras med och ha sin grund i en ägande filosofi. Anledningen är förstås att vi måste kunna dominera matcher mot bottenlagen genom att äga boll, och hota på så många fler sätt än via ständiga långbollar eller försök att slå avgörande passningar i tidiga skeden av anfallen 75 procent av gångerna.

Och det är här frågan om mittfältet måste ställas. Just nu håller inte vårt centrala mittfältet klassen att spela något annat spel än den direkta modell som vi just nu ser.

Lambert måste lyckas ingjuta tron på spelet igen. Man kan alltid skylla på svåra matcher den senaste tiden, men faktum är att vi måste kunna göra bättre ifrån oss. Och Lambert måste börja visa att han har större taktiska färdigheter än de han visat upp, inte minst i matcherna mot Tottenham. 0-10 lyder hemmaresultaten över de tre senaste hemmamatcherna mot Spurs med Lambert vid rodret. Villa har varit ägda i samtliga dessa matcher, och även om det går att debattera om ett par mål, en byxdragning och så vidare så kan vi konstatera att det är Andre Villas-Boas som läst sönder Villas enkla spelmodell varje gång.

Villa hade 31 procent boll i första halvlek igår, och de långa bollarna mot Kozak funkade inte alls. Villa gav Dawson möjligheten att spela gigant genom att vinna nästan varje luftduell – och andrabollarna, ja dom hamnade i det vitas förvar. Man kan inte bygga en spelidé på att skicka bollar luftvägen mot anfallarna, och räkna med att ett (form)svagt mittfält ska kriga till sig andrabollar och kunna påbörja anfallen längre upp i banan. Det funkar med en Benteke i storform, men vi får fan inte bli beroende av det.

Det här lagets utveckling måste snart börja skönjas via spelet. Resultaten överlag samt defensiven är marginellt bättre än förra säsongen, det kreativa spelet är det inte. Det är dags att visa att du kan få ut mer av det här laget än det vi sett under de senaste matcherna, Lambert.