Category Archives: Off the field

Analys Åsikt Inför Off the field Övergångar Premier League

Facit: Så slutar Premier League

Imorgon lördag drar spektaklet igång – Premier League anno 2013/2014! På Rotterdam82.se går vi igenom tabellen för att se hur den komma att sluta – och lägger förstås lite extra krut på Aston Villa.

Toppstriden i Premier League är i mångt och mycket mer oviss än på länge, inte minst med tanke på att det finns fler variabler att kasta in i ekvationen än vanligt. Trupperna hos många av topplagen är inte spikade i och med att några av världens främsta spelare fortfarande inte vet vad framtiden bär i sitt sköte. Kort sagt: Premier League är hetare än på länge!

Flera topplag än vanligt har inför säsongen fått brottas med flera problem, vilket gör att jag kommer sätta ett eller ett par frågetecken i samband med många av lagen. Några har bytt tränare och gjort förändringar i staben som kan vara svåra att få fason på redan nu, andra har tagit in spelare som kan göra en viktig skillnad – men framförallt är det många av topplagen som fått känna på hur det känns med segdragna och långlivade transferrykten som inte vill dö.

Lagens storstjärnor är helt enkelt inte benägna att stanna i klubbarna, vilket har blivit ett problem i flera fall. Hur blir det med Bale och Suarez, och kommer Rooney att ta det förbjudna steget över till en annan toppklubb? Den som lever får se.

I mittens rike har vi mer eller mindre samma klubbar som huserat där de senaste åren, och det är också här jag placerar vårt kära Villa. Laget känns inte lika oprövat som förra året, och Lambert har fått in ett par spelare med potential att inte bara slå sig in i startelvan – utan också göra skillnad i spelet. Jag tänker framför allt på Tonev och Okore, som jag har stora förhoppningar på.

Bottenstriden lär handla om fem-sex lag, där nykomlingarna Hull och Crystal Palace ser klart svagast ut. Däremot är det inte lika lätt att komma fram till det tredje laget som får lämna…

Nåväl, här kommer tabellen såsom jag ser den:

1 Manchester City
Att Roberto Mancini fick sparken förra säsongen förvånade nog inte särskilt många, trots att han gjort det bra i City. Problemet är att ”bra” inte är bra nog i en klubb som siktar högre än så, och som har kapitalet att backa upp sådana mål med.

Inför den här säsongen har City värvat klokare, inte mer iögonfallande, än tidigare. Nye tränaren Manuel Pellegrini har på ett bra sätt identifierat lagets svagheter och backat upp dessa med spelare som gör jobbet som han kräver. Jovetic är en lysande värvning, och en spelare som har det mesta. Han jobbar hårt, tar ansvar, har en fin blick för spelet och är dessutom utrustad med ett sinne för målet. Med Navas får man den typ av kantspelare som, i allt större utsträckning, fått stiga åt sidan för sådana som tar sig friheter. Spanjoren är en skicklig inläggsspelare, och är en sådan spelare som kan bryta mönster när anfallsspelet gått i stå.

Dessutom har man flera spelare inom truppen som i viss mån kan klassas som nyförvärv. Det verkar som om Dzeko, till exempel, kan få fler chanser under nytt styre, och det är en sådan spelare som kan fälla avgörandet med sin förmåga att hitta målet.

Pellegrini tror själv på sitt lag. Chilenaren har sagt att han har ”den bästa truppen i England” och att de fyra spelare han köpt förstärker ett redan starkt lag. Man besitter den kanske främsta defensiva uppsättningen i ligan, och får man offensiven att blomstra – framförallt via Dzeko, som jag tror kan spela huvudrollen den här säsongen, inte bara som inhoppare – så ser jag inget som hindrar laget att ta tillbaka Premier League-trofén från grannen i stan.

2 Chelsea
Chelsea är en supervärvning i från att vinna guldet. Man har en mycket fin bredd på alla fronter, och är inte beroende av någon enskild spelare. Nygamle tränaren, tillika frälsaren, Mourinho har onekligen en mycket bra trupp att jobba, men saknar den kanske viktigaste pjäsen av dem alla.

För frågan är vem som kommer stå för målen. Torres är varken den spelare eller den målskytt han var för fem-sex år sedan, Demba Ba är inte tillräckligt bra för ett lag som aspirerar på titeln medan Lukakus potential är hög – men är han redo att ta klivet upp på den här nivån?

Bland nyförvärven märks framförallt belgiske virtuosen De Bruyne, som kan avgöra matcher med sina känsliga fötter. Han kommer dessutom smälta bra in i ett offensivt mittfält som vill äga boll, men också göra något konstruktivt av den. Mittfältet har för övrigt både spets och bredd, och är i mitt tycke seriens bästa. Mourinho kommer kunna rotera, experimentera och engagera samtliga spelare, och få dem att tro på målet. Det är det som är portugisens styrka.

Försvaret är starkt, utan tvekan, men Luiz kommer i vanlig ordning blanda gott och ont. Brassen kommer antagligen få fokusera alltmer på mittbacksspelet den här säsongen, trots lyckade sejourer på den defensiva mittfältspositionen förra säsongen. Kanterna mår också bra, och erbjuder olika typer av alternativ om coachen vill försöka förändra saker och ting eller anpassa spelarna efter motståndet. Ivanovic kommer i vanlig ordning att stå för sin fyra-fem nickmål, medan Terry och nämnde Luiz också kan bidra i anfallsspelet. Cech är en pålitlig utpost där bak.

Men, säger ni, om nu målvakt, backlinje och mittfält ser så bra ut, varför vinner inte Chelsea serien? Jag tror sanningen inte är svårare än att man är en supervärvning av en anfallare i från ligatiteln. Manchester City är starka och har en spets som jag tycker Chelsea saknar framåt. Men låt säga att Mourinho kan trolla fram en rödlätt, tjurig, petad och framförallt revanschsugen 27-åring – då är jag beredd att omvärdera mitt tips för de två översta placeringarna.


Torres är inte bra nog för att leda en titelfight i anfallet – trots bra uppbackning från seriens kanske främsta mittfält. Foto: Telegraph

3 Manchester United
Är förtrollningen bruten i och med att Sir Alex Ferguson nu lämnar efter 27 år vid rodret? Kan David Moyes styra skutan mot något som i alla fall påminner om de framgångar som föregångaren upplevde?

Det vi kan konstatera är i alla fall att det inte står och faller med truppen – den är nämligen inte helt olik den som Sir Alex vann Premier League med förra säsongen. Fast ni vet ju likaväl som jag att det där är en sanning med modifikation. Det här lagets poster boy, Wayne Rooney, fick som bekant stiga tillbaka till fördel för Robin van Persie förra säsongen, och han tog verkligen chansen att överta förstarollen på topp genom att vinna skytteligan.

Moyes har mycket vunnit genom att kunna ställa upp med en intakt backlinje, som agerar fundament åt ett mittfält som ständigt tycks underskattas trots titlar en masse. Centralt är det fortfarande Carrick som drar i trådarna i uppbyggnadsfasen, och kan han upprepa fjolårets succéartade spel så är mycket vunnet. Kantspelet är vida känt som det kanske främsta i världen i sina bästa stunder, och just på den punkten känns det som om Moyes är helt rätt man att vidareförädla kunskapen från sitt gamla lag Everton.

Uppåt finns det en uppsjö alternativa lösningar för flertalet olika uppställningar och scenarion, och det är här Moyes måste vara en fast learner. Ingen kunde analysera matcher och agera utifrån förutsättningarna som hans föregångare, som mixtrade med formationer och manskap och nästan alltid lyckades få ut det han ville av en förändring. Här handlade det nästan om magi, eller i alla fall så nära magi som man kan komma. Moyes kanske inte har guds gåva till detta, men han besitter i alla fall nästintill samma manskap som Sir Alex – nu återstår det att ha om han kan få ut maxkapaciteten av dem.

Själv tror jag att förändringen i sig medför ett problem för ett i övrigt sammansvetsat lag. Det nya styret kommer behöva tid i en fotbollsera som inte har utrymme att ge någon tid eller något tålamod alls. Det är en verklighet som jag tror Moyes kommer bli varse om redan inom kort. United är nämligen laget alla vill slå, och även om man förstås inte blir någon slagpåse tror jag att förändringen på den högsta posten kan komma att kosta en ligatitel.

4 Tottenham
Tottenham balanserar på en skör lina. Det är inte det att truppen är dålig: här finns kvalitet i alla lagdelar, men problemet är att laget bara har en världsspelare, en spelare som gör skillnad. Och mycket av transfercirkusen i sommar har handlat om Gareth Bales vara eller inte vara i Spurs. Ju närmare deadline den 2 september, desto fler rykten lär dyka upp i tidningarna.

Många argumenterar för att Tottenham har ett guldläge, i och med att man får in sisådär £85 miljoner om Bale nu säljs. Problemet är att Bale är en spelare som inte kan ersättas. I fjol bar han i många stunder ensam det här laget fram till kriget om sista CL-platsen – ett krig man förlorade med en hårsmån till ”bästa kompisen” Arsenal. När jag nu byter placeringar på Londonlagen gör jag det med förutsättningen att Bale stannar. Laget Tottenham är dock i goda händer även om walesaren skulle lämna, på så vis att man ändå är ett topplag – men den placering jag tror man tappar utan Bale är oerhört dyrbar.

Men som bekant finns det fler spelare än Bale i truppen. Tottenham slet i Aston Villas Benteke, som dock valde att förlänga med Villa – till många Spurs-anhängares förtret. Istället värvade man Soldado, som är ett mer beprövat kort på högsta nivån. Denna typ av värvning var ett måste för att ta steget till CL-platserna, och i spanjoren har man fått en jämnare och mer pålitlig spelare än Adebayor på topp. Dessutom ska Daniel Levy också ha cred för sin värvning av Chadli, som kan komma att utvecklas till en riktig joker, och spännande Capoue från Toulouse.

Hur man än vänder och vrider ligger dock ödet i en mans händer, när det kommer till förhoppningar om Champions League-spel. Så enkelt är det. Alla andra analyser är sekundära.

5 Arsenal
Wenger har, mer eller mindre, satsat på samma startelva som kom fyra förra säsongen. Truppmässigt har man gjort sig av med flertalet fringe players, och bredden har blivit lidande. Nyförvärvet Yaya Sanogo gör inget Arsenal-fan med ambitioner särskilt nöjd inför säsongen, även om han kan komma att växa ut till en storspelare med tiden.

Över loppet av en hel säsong krävs en bredd i en trupp med målet att nå Champions League, vilket jag tror Arsenal ändå har – ja, en målsättning att nå topp fyra, alltså. Men till skillnad från många är jag tveksam om en vass värvning eller två (defensive mittfältaren Gustavo har det ryktats om ett längre tag nu) räcker för att nå en fjärdeplats.

Man har stora behov av en mittfältare, inte minst med tanke på att ingen vet hur länge Wilshere håller. Han lämnar ett stort tomrum efter sig när han är borta, och hans bräcklighet är ett reellt problem som Wenger måste fortsätta brottas med. Dessutom saknar man utan tvekan en riktigt vass striker som gör skillnad. Giroud är inte svaret, men Suarez hade varit. Nu lär den affären inte bli av, och då får Arsenal fortsätta leta. Defensiven ser förhållandevis bra ut, även om kanterna var ett problemområde från och till förra säsongen.

Arsenal har halkat efter på transfermarknaden, och den här säsongen tror jag att det finns ett lag som kan se till att utnyttja det.


Är Gustavo svaret på Arsenals problem? Foto: SkySports

6 Liverpool
Det är här någonstans vi drar den stora skillnaden i kvalitet. Från femteplatsen och uppåt har vi lag som spelar i en egen division. Liverpool hör snarare till den skaran som jagar en bra bit bakom – ni vet, som de där killarna på skoldiscon som står i hörnet och drömmer om att få bli den killen som får de snygga tjejerna.

Men om man ska ha de snygga flickorna måste man ge lite tjuvnyp, måste våga bitas lite. Och frågan är om Liverpool kan det utan (en motiverad) Suarez? Uruguayanen – som är omöjlig att älska om du inte håller på Pool, kommer från Uruguay eller tillhör hans närmaste familj – har kvaliteter som är mycket svåra att ersätta och ett tapp skulle rendera stora problem för ett Liverpool som redan har problem nog.

Defensiven avslöjade sina brister flera gånger under förra säsongen, och jag tror Kolo Touré kan visa sig vara en överraskande bra värvning för klubben – inte minst då framtiden för firma Agger/Skrtel inte står helt klar. Mittfältet ser marginellt bättre ut med Luis Alberto, även om det är oklart om han håller den höga Premier League-nivå som kommer krävas. Tränare Rodgers har inte fått igång den typ av fotboll han var så framgångsrik med i Swansea, och kanske är det så enkelt att han måste anpassa sin spelstil mer till de spelare han har på mittfältet. Henderson, Gerrard och Lucas är inga possession players i samma mån som exempelvis Joe Allen, och kanske är det därför som den sistnämnde inte riktigt kommit in i spelet på Merseyside. Den mer offensivt lagde Coutinho visade vilken talang han besitter förra säsongen, och nu hoppas man på att han ska fortsätta sin utveckling. Jag tycker dock inte att mittfältet som helhet håller toppklass i PL.

Anfallet ser spännande ut på pappret med Suarez, nye Aspas och Sturridge, men då måste vi genast återvända till där vi började och fråga oss två saker: kommer Suarez att stanna, och om han gör det, har han motivationen och drivet att stå för en (minst) lika bra säsong som förra? Det måste han nog nämligen om man ska kunna värja sig från up and coming teams som Swansea strax bakom.

7 Swansea
När tränaren Brendan Rodgers lämnade Swansea för att testa lyckan i Liverpool för en säsong sedan var det många som spådde walesarnas undergång. Men ersättaren Michael Laudrup lyckades – trots att man bland annat tappade spindeln i nätet på mitten, Joe Allen – föra Swansea till en beundransvärd niondeplats i Premier League. Det som imponerande mest var dock sättet man gjorde det på. Den possession-baserade spelmodell som Rodgers lanserat finslipades och implementerades utefter Laudrups egna preferenser, och resultatet gick inte att ta miste på. Swansea hänförde återigen hela världen med sin moderna och intressanta fotboll.

Inför den här säsongen ser man ut att få behålla sin ryggrad, den som bär upp laget och möjliggör framgångarna. Jag pratar framförallt om målvakten Vorm, mittbacken Williams och forwarden Michu. De två sistnämnda har jagats av större klubbar, men blivit kvar. Dessutom har Laudrup tagit in intressanta namn i truppen, bland annat i form av Canas från Real Betis och Bony från Vitesse. Bony och Michu är ett anfallspar som måste klassas som ett av Premier Leagues allra bästa. Lägger man därtill ett homogent och spelande mittfält, vars största svaghet har varit tuffheten och storleken, och en stabil backlinje så har Swansea det mesta som krävs för att slåss om Europaplatserna.

Den akilleshäl som man hade på mitten, bristen på tuffhet, har man löst genom att ta in hårdingen Shelvey från Liverpool – och det, mina vänner, känns som ”a match made in heaven” för detta Swansea.


Michu är den stora skillnaden mellan en placering i toppen och en strid om nedflyttning – trots att Swansea har en talangfull trupp och en bra manager. Foto: hamrofootball.com

8 Everton
Ingen lär ha missat det faktum att David Moyes, efter mer än tio år i Everton, nu har lämnat för att ta sig an det kanske tuffaste jobbet i fotbollsvärlden. Hur klarar sig Everton nu, när man tappar sin karismatiske ledare?

Styrelseordförande Bill Kenwrights långsiktiga tänkande lät sig dock inte ruckas i sina grundvalar trots tappet av sin manager. Man ersatte nämligen honom med en person som inte alls är olik David Moyes i sin fotbolls- och livsfilosofi – Roberto Martinez. Spanjorens jobb med Wigan har varit imponerande, men nu när klubben med de små resurserna åkt ner kände sig Martinez manad att gå vidare i sin karriär.

Och det går inte att säga annat att steget är logiskt. Everton är inte de stora resursernas lag – om man hårddrar det hela så är Wigan ett Everton i miniatyr. Visst har Liverpool-klubben värvat dyrt förr, och visst finns här stjärnor – men det ekonomiska tänket genomsyrar klubben. Och det är under dessa förutsättningar som Martinez jobbar allra bäst.

Han har tagit med sig tre spelare från sin gamla klubb, men i Evertons fall handlar det kanske mer om vilka man fått behålla än vilka man tagit in. Fellaini och Baines – instick: jag älskar alla lag som har en vänsterback som nyckelspelare – har ryktats följa med Moyes till United, men det ser ut som om Martinez kommer få behålla dessa båda guldklimpar. Och jag tror det är en förutsättning för att lyckas någorlunda. I en ny miljö kommer en samspelt spelartrupp få lära sig Martinez fotbollsfilosofi, och det kommer att krävas att nyckelspelarna stannar och levererar.

Everton kommer knappast vara med och slåss om någon Champions League-plats – man är fortfarande för svagt på målskyttefronten och det finns för många frågetecken kring hur Martinez lyckas med föra vidare det defensiva arv som Moyes lyckades så bra med. Däremot har spanjoren alla möjligheter att hamna på rätt sida mittstrecket. Truppen är mer eller mindre intakt, han har fått ta med sig ett par tre spelare som han känner väl sedan tiden i Wigan och kanske framförallt – han har tron på det han gör. Det är Martinez styrka, och det är därför jag tror att han kommer tas emot på ett positivt sätt i det omklädningsrum som Moyes har inrett och nu lämnat efter sig.

9 Southampton
På sydkusten ser man inga spår av en ekonomisk recession. The Saints har hämtat in duktiga ytterbacken Wanyama från Celtic och Lovren från Lyon, i hård konkurrens av flertalet större klubbar. Det känns som klubben har en optimism kring sig just nu, både på transfermarknaden och på fotbollsplanen. Förra säsongen imponerade man, och vågade sparka manager Adkins, som tagit laget dit man är idag, mitt under brinnande säsong.

Nu är det Pocchetino som leder laget, och även om den gamle mittbacken gärna ser att laget ser stabilt ut bakåt blir det knappast tal om något defensivt inriktat spel på St Mary’s den här säsongen. Laget kryllar av offensiv talang, och kommer att utvecklas än mer den här säsongen då de yngre förmågorna hunnit vänja sig vid livet i Premier League. Ändå är det kanske mer rutinerade anfallaren Rickie Lambert som håller i nyckeln till en riktigt bra säsong. Centertanken är kapabel till att stå för upp till 15 mål, och kan han nå dit så är mycket vunnet. Wanyama och Lovren ger stabilitet bakåt, samtidigt som den förstnämnde också är ett förstklassigt hot i anfallsleden.

Det lagbygge som Adkins byggt upp håller på att vidareförädlas av Pocchetino, och även om jag personligen tycker det var fel att sparka Adkins i förstaläget så håller den argentinske managern linjen och bygger vidare uppåt. I nuvarande skick är Southampton ett lag för övre halvan av tabellen.

10 Newcastle
Kaoset tycks aldrig hinna lägga sig riktigt förrän det är igång igen – lite så känns det när vi besöker skatboet. Efter den fantastiskt väl genomförda säsongen som nykomlingar 2011/2012 så tog laget ett rejält steg bakåt i fjol och var inte jättelångt ifrån att åka ut. Detta trots att man tog in rejäla förstärkningar från Frankrike. I år har fansen fått utstå andra former av problem även utanför den gröna mattan. Joe Kinnear har tagits in som någon form av ansvarig för spelaraffärer, något som tränare Alan Pardew säkert inte såg på som något positivt.

Tittar man på truppen så ser den minst lika stabil ut som den som slutade på en imponerande femteplats 2012, blott fyra poäng från Champions League-kval. Man har fått behålla Cabaye på mitten, och försöker göra allt för att Tioté ska kunna hitta tillbaka till gammalt gott slag bredvid honom. I januarifönstret stärkte man upp de centrala delarna än mer i form av skicklige Sissoko, och förhoppningen är att dessa tre ska kunna dela upp sina roller så pass bra att historien kan upprepa sig. Tioté, hoppas man, ska kunna ta ett steg tillbaka i banan och återgå till det han gör bäst – spelförstörare och en som raderar alternativ i motståndarnas anfallsspel. Det kreativa spelet ska överlåtas till Cabaye och Sissoko. Framåt Cissé stå för baljorna. När det i dagarna dessutom blivit klart med Remý på ett säsongslångt lån från nedflyttade QPR, ja då ser offensiven riktigt lovande ut på pappret.

Frågetecknet plitas ner i försvarslinjen, som måste få bättre stöd av mittfältet. Förhoppningsvis kan Pardew lösa en stor del av problematiken genom att mittförsvaret avlastas av en mer defensivt inriktad Tioté, men positionsspelet lämnade mycket i övrigt att önska förra säsongen – och kan man lita på att (ungefär) samma spelare nu helt plötsligt ska lösa problematiken?

11 Aston Villa
Aston Villa har värvat friskt, och i sann Lambert-anda ungt och hungrigt. Tonev, Okore, Helenius, Steer, Bacuna och Luna – cred till dig som på förhand kände igen mer än 33 procent av dessa namn. Manager Lambert letar fortfarande efter framförallt en mittfältare. Dock måste man göra sig av med det ”dökött” som ligger och tar upp plats och pengar i truppen innan den transfern kan bli klar, och namn som Given, Hutton, Ireland och Bent sägs inte ha någon framtid i Birmingham-klubben.

Men även här gäller kanske att uppskatta det man har framför det man inte har. Lamberts stora uppdrag under Silly Season var att behålla anfallaren Benteke, 19 ligamål förra säsongen. Trots att den belgiske succéanfallaren lämnade in en transferbegäran kunde Lambert snart få honom att dra tillbaka den och skriva på ett härligt fyraårskontrakt med klubben, med en beräknad veckolön på £50 000. Managern har också knutit till sig viktiga kuggar som Weimann, Westwood, Baker, Lowton och Clark på längre kontrakt, och den unga stommen kommer säkerligen ha stärkts och härdats av den tunga förra säsongen.

Aston Villas offensiv ser intressant ut, på många sätt. Många motståndare kommer fokusera på Benteke, och det är inte alls säkert att han kommer stå för lika många mål den här säsongen. Däremot öppnar en hårdbevakning av honom upp för spelare som gillar ytor: ge Weimann, Gabby och nye Tonev ett lillfinger på offensiv planhalva som kommer de sluka hela handen med sin fart och finess. Men det gäller att offensiven klickar.

Defensiven kommer nämligen fortsatt att bli det största frågetecknet som hänger över det här laget. Trots att Brad Guzan i målet var en av de klart starkast lysande stjärnorna i laget förra säsongen släppte Villa in på tok för många mål – 69 stycken var flest av alla lag som överlevde i PL. Det stora orosmolnet förblir försvarandet på fasta situationer, där Lambert inte hittat en fungerande modell. Det finns risk för att Villa kommer tillhöra bottenskiktet igen: kan Benteke upprepa succén från förra säsongen? Kan Lambert täppa till ett sjukt läckande försvar, framförallt på fasta situationer? Kan Westwood bli den centralt offensivt inriktade mittfältaren som den här truppen behöver, eller kan Bacuna överraska och sno åt sig den? – men bredden finns där på ett helt annat sätt än förra säsongen.

Dessutom tror jag att 20-årige danske mittbacken Okore, inte helt olik Micah Richards i sin spelstil, kan få sitt stora genombrott, och lyfta en något underpresterande kapten Vlaar till nya höjder. Många tyckare verkar också tro att högerbacken Lowton är nära landslaget, och kan han höja sig en nivå till så har laget genast ett nytt försvar som kan rädda många poäng åt laget. Själv tycker jag dock att han har mycket att jobba på i sitt positionsspel, så låt oss hoppas att sommaren har fungerat som ett enda långt träningstillfälle för honom.

Har detta unga lag tagit de kliv framåt som vi hoppas på – och nyförvärven har så stor impact som vi håller tummarna för – kan det bli en topp tio-placering, men skulle det visa sig att de andra lagen runt omkring lyckats med sina värvningar av spelare och coacher så kan det lika gärna bli strid om nytt kontrakt i år igen. Det troliga scenariot är dock ett mellanting.

Up the Villa!


Den danske dynamitbacken Jores Okore kan få sitt stora genombrott den här säsongen. Foto: The Telegraph

12 Fulham
Jag ser inte vart Jols lagbygge ska ta vägen. Jag tycker inte truppen utvecklas särskilt mycket från säsong till säsong, och man har gjort en del konstiga värvningar de senaste åren. Jol tycks föredra humörspelare: ojämne men sjukt kapabel Berbatov tros få sällskap av Bent från Aston Villa på topp kommande säsong, och bakom är det tänkt att Taarabt – lån från QPR – ska bistå med assister och avlasta Ruiz. På rätt dagar är detta ett gäng kapabelt att bryta ner vilket försvar som helst, men dåliga dagar kan offensiven komma att låsa sig. Och frågan är då om en skadedrabbad Rodallega eller en ung Kacaniklic kan backa upp dessa?

I försvaret är mycket sig likt, och fansen hoppas att Hangeland ska kunna hitta tillbaka till sin nivå som han hade för ett par säsonger sedan. Riises form stagnerar, men förhoppningen är att fansens favorit Riether ska kunna fortsätta med sitt imponerande spel på högerbacken. Och på mittfältet återfinns vi delar av den avsaknad av karaktär som jag pratade om i anfallsleden: Karagounis och Sidwell vill mycket, men saknar kanske den där edgen som gör dem till bra Premier League-spelare, och Richardson blandar högt med lågt.

Manager Jol hoppas på att samma hund kan stå för samma tricks som förra säsongen – och jag ifrågasätter inte det faktum att det kan bli just så. Då kom man nämligen tolva.

13 West Ham
På tal om att köra vidare i gamla hjulspår. West Ham och lagets tränare Sam Allardyce har sitt på det klara när det kommer till hur man överlever i landets högsta fotbollsserie, och tvärtemot moderna managers som Rodgers, Martinez och Lambert står Allardyce för en mer direkt fotboll. Andy Carroll och Kevin Nolan är två profiler som passar väl in i det lagbygge som Big Sam skapat, och i och med värvningen av Downing från Liverpool lär kantspelet prioriteras även denna säsong. Lägg där till att han besitter ytterligare kvalitet på mittfältet med grovt underskattade Diame, som på rätt dagar är kapabel att äga vilken fotbollsplan som helst.

Men Allardyce styrka är också hans svaghet. Det här laget kommer aldrig trilla ner, men det kommer heller aldrig att vara med och kämpa om en av platserna till Europa. Man har byggt ett lag av stål, och fått en konstruktion som byggd att hålla i ur och skur. Men konstruktionen är inte flexibel, utan har sina begränsningar. Och man kanske inte är långt in i återvändsgränden, men det krävs mod för att komma ur den. Allardyce är inte mannen att bygga framgångsrika, moderna fotbollslag – ju tidigare ledningen förstår detta, desto bättre rustat står West Ham på längre sikt.

West Ham-fansen får fortsätta att blåsa bubblor i hopp om att en frälsare en dag ska anlända.

14 Norwich
Trots många och intressanta nyförvärv är Norwich ingen färdig produkt i mitt tycke. Här finns talang i massor, speciellt i offensiven: Hoolahan och Snodgrass är två skickliga offensiva mittfältare med kapacitet att bryta mönster, och anfallet har förstärkts med eftertraktansvärde Ricky van Wolfsvinkel och Gary Hooper från Celtic. Den sistnämnde känns som en flopp, dock, medan van Wolfsvinkel definitivt är en spelare som kan tillhöra ett topp sex-lag i Premier League.

Laget är fortfarande i mångt och mycket en Lambert-produkt, och det är offensiven som står ut. Chris Houghton har utvecklat försvarsspelet och bygget känns aningen mer helgjutet än för ett par säsonger sedan. Ändå är det här frågetecknen börjar hopa sig. Turner och Bassong är två resliga män i mittförsvaret, men de är inte att lita på i alla väder. På kanten lär Martin Olsson få slåss för sin plats, men samtidigt passar han väl in i Houghtons moderna fotbollstänk med ytterbackar som högst delaktiga i anfallsspelet. Ser man på helheten är detta försvar knappast ett som hör hemma hos ett lag på övre halvan av tabellen, vilket också gäller för ett mittfältet som visserligen har bredden, men kanske saknar spetsen för att hamna högre upp än en mittenplacering.

Ändå finns här dock talang och möjligheter, och normalt sett ska man ha samlat ihop tillräckligt med poäng för att inte behöva oroa sig för en bottenstrid i maj.


Ricky van Wolfsvinkel är ett klassförvärv som är en del av ett spännande och talangfullt lag, med framtiden framför sig. Bild: Telegraaf.nl

15 West Bromwich
Albion stod för en grymt imponerande fjolårssäsong, då man slutade på åttonde plats. Då var det mycket som föll på plats: inlånade Lukaku uppehöll motståndarförsvar på egen hand, och ett på pappret ganska svagt mittfält fick bra uppbackning i offensiven (med nämnde Lukakus skickliga hold up- och link-play) samt av det inledningsvis så habila mittförsvaret med Olsson och McAuley. Att man tappade mot slutet hade sina anledningar, och den största av dem alla kanske var den dipp i form som firma Olsson/McAuley upplevde.

En del fans var väl vassa i sin kritik mot laget i slutet av säsongen, och det hördes till och med rop om tränare Steve Clarkes avgång – otroligt med tanke på att det här laget definitivt fick ut max förra säsongen. Nu har man tappat sin frontman Lukaku men ändå vägt upp detta genom Anelka, som stått för en mycket bra försäsong. Som svensk är det dessutom kul att höra att Rosenberg tagit upp fighten om en plats där fram. Försäsongen har varit lyckad för den bortglömde anfallaren, och nu hoppas fansen att han ska börja hitta nätet igen efter att ha misslyckats i samtliga 24 försök förra säsongen.

För att i mesta möjliga mån lyckas upprepa fjolårsbedriften måste Anelka vara så effektiv som han kan i sina stunder. Men man kommer också behöva hitta en lösning i offensiven, då Lukakus sorti lämnar en lucka i targetspelet. Anelka är bara delvis svaret här. I defensiven måste mittbacksparet hålla hög standard från start till mål, om inte Midlandslaget ska riskera att blandas in i bottenstriden. På pappret är man nämligen bara just över detsamma…

16 Cardiff
Cardiff är det lag av de tre nykomlingarna som har bäst chans att klara sig kvar. När man dessutom, helt nödvändigt, stärkte upp de defensiva leden med duktige Caulker från Tottenham så ser chanserna för nytt kontrakt rättså ljusa ut – för det är lite så man måste tänka. Man har inte alls samma kvalitet som sina landsmän från Wales, Swansea, men har mer talang än nedflyttningskandidater som Crystal Palace och Hull – och en liten joker i leken tror jag kan bli tränare Mackay, som jag ser som en mer kapabel tränare än andra bottenkollegors diton Mark Hughes och Paolo Di Canio.

The Bluebirds slog klubbrekord i inkommande transfers två gånger under sommaren då man hämtat in danske strikern Cornelius, defensive mittfältaren Medel från Sevilla och nämnde Caulker, och man kunde mycket väl lyckats en tredje gång, om inte Toulouse Capoue valt Tottenham istället. Likväl tror jag laget är starkt nog att klara sig, även om det långt ifrån är någon garanti att stanna i Premier League även om man vunnit Championship ganska komfortabelt säsongen innan.

Det problem som tränare Mackay kommer behöva ta itu med är att justera om spelet till att passa det betydligt tuffare klimatet i PL. De lag som lyckats med detta tidigare – vi behöver inte lämna Wales för att se ett lysande exempel – har kört vidare med sin filosofi utan att för den delen bli naiva och övermodiga. Swansea drog ner mittfältet en aning under tidiga delen av sin debutsäsong, och kunde snabbt hitta en modell som ändå tillät en intressant och effektiv fotboll. Norwich under Lambert valde en anfallsinriktad approach som gav laget nytt kontrakt. Cardiff har inte den offensiva kapacitet som Norwich har/hade, och inte heller den talang att äga boll som Swansea har. Däremot har man en bredd i sitt spel som gör att man knappast blir utklassat av många lag, men det som saknas är pricken över i:et: vem ska avgöra de tighta matcherna som ger de bonuspoäng som gör att laget överlever?

17 Sunderland
Di Canios smekmånad i nordöst är över. Nu ska italienaren guide detta lag genom en hel säsong. Då räcker det inte att leva på motiverande skills, utan man måste ha en tydlig spelplan stark nog att tåla klimatet i världens tuffaste fotbollsliga. Enligt mig är juryn inte enig i den frågan.

När han dessutom har en trupp som inkluderar flera frågetecken på nästan varje position, ja då kommer man säkert få en jobbig säsong. Stabile målvakten Mignolet har lämnat för Liverpool, backlinjen har fått in ett par nya ansikten som jag dock inte är säker på håller i PL, mittfältet är ganska begränsat centralt men har livlige Johnson på kanten – han måste höja sig gentemot förra säsongen om Sunderland ska undvika nedflyttning. Det är just nämnde Johnson som svenske Moberg Karlsson lär få slåss med om en startplats på kanten – hittills har han gjort det bra, den forne IFK Göteborgsspelaren, och har bland annat stått för ett mål mot Tottenham under försäsongen. Framåt har Di Canio tagit in targetspelaren Jozy Altidore från AZ Alkmaar.

Varje lagdel är dock relativt svag, och det gäller för den ”karismatiske” italienaren att hitta någon form av synergieffekt mellan spelare för att få till en symbios stark nog att överleva på den här nivån. Kanske kan man räddas av det faktum att det finns ett par rättså dåliga gäng i bottenskiktet.

18 Stoke
Stoke City ska hottas upp. Borta är Tony Pulis, som förvandlat Stoke från ett typiskt Championship-gäng till ett lag som med tuff attityd och minst lika tuff spelstil överlevt i PL trots att nästan alla hävdar att man inte haft där att göra. Nu ska Mark Hughes, av alla människor, förvandla ett gäng bonkare till ett självspelande piano – eller nja, i alla fall till ett lag som försöker spela fotboll.

Det är dock få saker som tyder på att det kommer funka, i alla fall om man vill överleva i ligan på kuppen. Hughes anses inte vara den typen av manager som får ut max av sina lag, och hans idéer kan väl, milt uttryckt, inte sägas vara av det allra mest moderna av snitt.

Därmed inte sagt att det saknas talang i truppen. Ytterkanterna ockuperas av Etherington, Kightly och Pennant, som under många år ansetts vara top notch när det kommer till inläggsspelet. Och väl i boxen finns resliga herrar som Crouch och Jones. Lägg därtill att man har N’Zonzi på mitten. Mittfältsgiganten har försökt lämna Stoke men inte fått tillåtelse, och det är genom honom som spelet måste gå. Det gäller för Hughes att hitta ett kantspel som fungerar, och inte gå in alltför hårt på att sätta sin egen prägel på det här laget. Dess styrka är och förblir det faktum att man har få övermän i det gamla klassiska sättet att spela fotboll. Då kan det bli nytt kontrakt, men min gissning är att en ny coach av det snitt man skaffat sig inte var vad doktorn ordinerat.


All eyes on Hughes – är han rätt man för Stoke? Bild: mancityblog.com

19 Hull
Steve Bruce Hull avancerade till Premier League efter en stark säsong i Championship. Då hade man problem med målskyttet, men lyckades ändå komma tvåa. Nu har tränare Bruce insett vikten av en stark forwardslinje och har hämtat in duktige Sagbo och Graham, som misslyckades i Sunderland. Den sistnämnde stod för ett av målen när man imponerade och slog Real Betis med 3-0 i den sista träningsmatchen. Kan han få en nytändning hos Tigers så är mycket vunnet.

För resten av laget ser nämligen ganska tamt ut. På mittfältet hittar vi nyckelspelare som Koren och Elmohamady, medan försvaret har förstärkts med spelare som Davies och Figueroa. Bruce är fortfarande i jakt på fler nyförvärv som kan stärka dessa båda lagdelar, i vetskapen om att denna truppen kommer få stora problem med att överleva i Premier League.

Jag tror dessutom att ett av de största problemen ligger hos tränare Bruce. Under sin tränarkarriär har han visat förhållandevis stora taktiska brister, och när vi nu snackar spel mot de allra bästa lagen måste ett tekniskt undermåligt gäng på något sätt överraska för att ta de nödvändiga poängen som krävs. Bruce passar inte in på den här beskrivningen. Hans lag är kända för att spela hårt, resolut och enligt en given mall. Hull kommer inte att överraska någon. Det blir en kort sejour i Premier League för Hull, var så säkra på det.

20 Crystal Palace
Ian Holloway är en mästare på att motivera. Londonlaget gick mycket överraskande upp till Premier League efter att ha kvalat sig via det nålsöga som är playoff. Väl där förlitade man sig mycket på Manchester United-lånet Zaha, som gjorde succé under året i Championship. Vägen dit, de närmare 50 omgångarna som spelades i serien, litade man i sin tur mycket till målskytten Murray, som stod för fantastiska 30 ligamål. Problemet? Ingen av dem finns med i truppen när Premier League drar igång till helgen.

Murray kan bli borta året ut till följd av en skada , medan Zaha har gått tillbaka till United igen. Åtta spelare har tagits in – Stephen Dobbie, Dwight Gayle, Jerome Thomas, Jose Campana, Kevin Phillips, Elliot Grandin, Neil Alexander och senast Marouane Chamakh – men Holloway har kallat marknaden under sommaren för ”en mardröm”. Peterboroughs målspottare Gayle är dock en kapabel ung herre som länkades med betydligt bättre lag än Palace under sommaren. Dock blev han en dyr affär och är oprövad på högsta nivå – kanske inte heller ett köp som passar ett lag som måste slåss med näbbar och klor för överlevnad. På andra sidan spektrat återfinns Phillips, åldermannen som är desto mer prövad men som också börjar komma till åren och bara kommer kunna agera backup åt anfallssidan.

På mittfältet hittar vi Mile Jedinak, australiensaren som med sitt ledarskap lett det här laget till högsta ligan. Annars lyser profilerna med sin frånvaro här, vilket också får sägas om försvaret som ser direkt svagt ut med PL-mått mätt. Speroni i målet är en sund sista utpost, men han kan knappast rädda det här laget från nedflyttning.

Analys Åsikt Off the field Övergångar Premier League Rykten

Christian Benteke: Spelet bakom kulisserna

Christian Benteke stod för en överraskning minst lika stor som när han lämnade in transferbegäran för ett par veckor sedan, när han i slutet av förra veckan drog tillbaka den och skrev på ett kontrakt till och med 2017. Här har jag tänkt att ge min bild av hela historien och förklara varför Bentekes handling skedde med en djävulsk plan i baktankarna samt varför transferbegäran innebar en win win för honom.

Precis som den stora majoriteten av alla Villa-fans blev jag bitter, besviken och arg på Christian Benteke när belgaren bestämde sig för att lämna in en transferbegäran. Och varför Tottenham, tänkte jag med flera?

Igår, den 19 juli, skedde en till synes mycket överraskande U-turn i transfersagan Christian Benteke när belgaren drog tillbaka sin vilja att flytta från Villa och istället kritade på ett nytt fyraårskontrakt med klubben.

Men jag är betydligt mer cyniskt lagd än många andra, och är tämligen övertygad om att detta är ett spel regisserat av en viss Eris Kismet – Christian Bentekes agent. Så här ser jag det.

En djävulsk plan

Benteke och hans sluge agent Eris Kismet bestämde sig för att gambla lite och gå all-in i förhandlingarna om ett nytt kontrakt. De visste att Aston Villa satt på leken – i och med att belgaren hade tre år kvar på sitt kontrakt med i sammanhanget blyga £20 000 i veckan – men tänkte sätta lite myror i skallen på klubben och ge klubben en insikt om hur 19 förlorade Premier League-mål kan smaka.

Kismet bjöd ner Benteke på en fem dagar lång semester i Turkiet, där de enades om följande upplägg. Även om det stod klart redan tidigt att Benteke skulle få en rejäl löneförhöjning och fortfarande ”bara” skulle behöva spela i Villa ett år till innan han lämnade, så diskuterade de sig fram till att en transferbegäran bara skulle få positiva konsekvenser på sikt.

Och skulle han lämna Birmingham som en följd av den skulle det bli till en klubb med garanterad speltid, som kan fungera som en ännu bättre språngbräda till nästa steg – ett topplag som slåss om Champions League-titeln. En sådan här klubb – Tottenham – skulle dessutom ge Benteke en ännu högre lön samt stärka aktierna för a) nämnda övergång till storklubb och b) en startplats i Belgiens VM-lag i Brasilien nästa sommar.

Fansen som såg det hela som ett svek, då? Fotbollssupportrar glömmer snabbt. Skulle Benteke stanna skulle han också dra tillbaka den och skriva på ett förlängt, och riktigt bra, kontrakt under det kvarvarande året. Och fansen skulle backa honom igen.

Genom att lämna in en transferbegäran satte han fyr på en förhandling som visserligen hade bättrat på hans lön redan initialt, men som nu gav honom chansen att tjäna betydligt mer – och ändå inte stanna mer än de två år som han planerat sedan länge. För Benteke kommer knappast stanna längre än till nästa sommar, det ska man ha klart för sig.

Men trots att Kismets förhandlingstaktik fungerade till punkt och pricka, så finns det faktiskt en stor vinnare till i den här affären: Aston Villa. Nu får man, med största sannolikhet, se stjärnan en säsong till och samtidigt se till att få riktigt bra betalt för honom nästa sommar efter succé i Premier League och VM. Dessutom behöver man inte oroa sig för den feta, extra lönechecken som måste skickas till belgaren varje vecka – att köpa en spelare som står för nästan 20 mål i den engelska högstaligan hittar du inte för en billig penning. Om du hittar honom alls.

Dealen är på alla sätt och vis en win win för alla parter – utom Tottenham. Där är man fortfarande i skriande behov av en förstastriker som kan leverera 20 mål. En Christian Benteke.

Analys Åsikt Inför Off the field Övergångar Premier League Rykten Silly Season

Från A till Ö: Aston Villa just nu

Aston Villa reser snart till Tyskland för att dra igång försäsongen. Rotterdam82.se reder ut begreppen för att se hur truppen ser ut idag och vad vi har att se fram emot kommande säsong – med hjälp av alfabetet.

Arsenal borta: Lördagen den 17 augusti smäller det! Då sparkar Villa igång sin Premier League-säsong med match på Emirates Stadium.

Bent-gate: Den forne storskytten tvingas träna utanför A-laget, men vem skulle vara intresserad av att köpa honom för de £8 miljoner som Villas uppges vilja ha för att sälja honom? Det känns som om Lambert et al skjuter sig själva i foten lite här.

Christian Benteke: Should I stay or should I go? Det är nog lite så han tänker just nu. Trots många år kvar på kontraktet med Villa finns det en hel del som tyder på att Villa kommer till spel utan belgaren på topp nästa säsong. Men för £25 miljoner kanske vi inte ska gråta blod, i så fall?

Dwight Gayle: Den ytterst lovande forwarden från Petersborough som Villas sades vara ute efter tidigare under Silly Season har skrivit på för Crystal Palace. 22-åringen kan komma att kosta så mycket som £8,5 miljoner om alla klausuler aktiveras, påstår vissa medier. Åtta komma fem miljoner pund. Mer än Benteke. Är detta verkligen rätt väg för en nykomling?

Enda vägen är upp för Villa, ner för Stevens: Villa fortsätter att bygga om lagstrukturen och kommer förhoppningsvis bara bli starkare och starkare. Enda utvägen för Stevens tycks vara en försäljning. De unge ytterbacken som hämtades in under McLeish har inte visat sig hålla Paul Lambert-mått, och kommer skickas iväg till annan klubb.

Forntiden vs Framtiden: Det känns som om stenåldersmänniskan McLeish inträffade under ett annat årtusende redan nu, när man ser hur långt vi kommit på bara något år. Lambert känns verkligen som framtiden.

Grus i maskineriet: vill vi inte ha. Har vi ett lag kapabelt att vända på en kapsejsande skuta den här säsongen, såsom vi gjorde förra, om saker och ting börjar gå emot oss?

Helenius: Inte David, men väl Nicklas. En lovande anfallare, ja visst, men jag ställer mig frågan om han verkligen är redo för Premier League? Och vad händer om Benteke lämnar? Visst måste vi ha in en försteanfallare som ”garanterar” mål – en Darren Bent, typ… Hmmm…

Ireland: Står för det mesta som är ont hos Lambert – det är i alla fall min känsla. Så långt ifrån vår tränares favoritspelartyp som det går att komma. Frågan är vem som skulle vilja chansa på Ireland.

Jed Steer: ”Näste Joe Hart” säger de lyriska fansen, men jag har inte sett tillräckligt av denne man för att säga varken bu eller bä. Blir hur som helst andremålis bakom fantastiske Brad Guzan, och där kommer han ha alla möjligheter att göra en Hart och peta den tilltänkte förstemålisen.

Kiyotake, Hirsohi: Nürnberg spelar hard-ball med Villa över en transfersumma, och det känns som om Villa tvingas upp en bit över tvåsiffrigt i miljoner pund för att få chansen att värva den spelskicklige offensive mittfältaren. Men oj vilken spännande värvning det hade varit!

Luke Murphy: Den före detta Crewe-kaptenen, tillika forne radarpartnern till Ashley Westwood, skrev på för Leeds för ett tag sedan. Därmed kan vi stryka honom som Silly Season-objekt för nu. Min känsla är dock att vi kommer få se honom i PL snart.

Moral: Förra säsongen vann vi många nyckelmatcher när det gällde som mest, och det känns som om Paul Lambert ingjutit moral i det här unga Villa-laget.

Nederländernas bäste straffskytt: så kan man kalla Villas holländske mittfältare Leandro Bacuna. Enligt scoutingrapporten i Birmingham Mail älskar Bacuna att ta straffar. Kan vi räkna med cat fights med Benteke om han blir kvar?

Okore: Jores Okore döper jag här och nu till Danmarks Micah Richards. I de matcher jag sett den unge mittbacken tycker jag han många av de kännetecken som Citys back har. Känns som en mycket spännande värvning.

Promotion teams: Det ska bli intressant att se hur Cardiff, Hull och Crystal Palace klarar sig under årets säsong  i Premier League. Hull och Palace får nog det svårt, medan Cardiff passande nog faktiskt har potential att bli det nya Swansea (en liknelse som de knappast lär gilla…).

Quest for Europa. Många Villa-fans verkar ha uppfattningen att Villa den här säsongen ska kunna vara med och slåss om Europaplatser igen. De tycks ha glömt bort att vi var fem poäng ifrån att åka ner förra säsongen.

Relegations fears: Hela förra säsongen gick jag i ett töcken av ångest. Få matcher var kul att titta på, mest bara ångest. Men nu vill jag kunna lägga alla farhågor bakom om mig och njuta av Villa igen. Är det för mycket begärt?

Spanjoren Luna känns som en underlig värvning, och jag tror inte han är bättre än Bennett. Vänsterbacksplatsen känns fortfarande som den enskilt svagaste positionen i dagens lagbygge.

Tonev: Jag har ingen koll på Villas nya bulgar, och därmed har jag inte heller några större förväntningar. Lite som med Benteke förra säsongen. Det låter väl bra?

Ungdomar: Klarar våra ungdomar, som slog igenom förra året, att fortsätta utvecklas? Lambert har i dagarna pratat om vikten av att spelare som Weimann och Baker kan fortsätta ta stora kliv framåt.

Vidare i karriären: Våra akademispelare har de senaste säsongerna verkligen satts på svåra prov: vissa har klarat det fint, de flesta inte. Många trodde på Barry Bannan, men nu verkar skotten få fortsätta din karriär någon annanstans. Helt rätt – han har visat väldigt lite när han fått chansen.

White Hart Lane: Den 11 maj 2014 spelas sista omgången av Premier League. Hur ligger vi till då?

X-factor: Förra året hade vi en belgare som den stora X-faktorn, men han fick också hjälp av en österrikare och en jänkare mellan stolparna. Vem eller vilka kliver fram den här säsongen och gör skillnad?

Younes Belhanda: Min känsla är att han hade varit Villa-spelare i dag om Paul Lambert verkligen velat ha honom. Men som spelare kändes han aldrig riktigt Lambert-kompatibel…

Zero: Risken är att vi sitter med noll poäng när september kommer, och då krävs det lagmoral (se M) för att vända skutan. Arsenal borta, Liverpool hemma och Chelsea borta är inget roligt schema i augusti.

Åsikter: Alla har en. Det viktigaste är dock tron på att Villa har en framtid. Det hade vi inte under McLeish. Men det har vi nu, under Lambert. Kanske inte full med troféer att fylla skåpen med, men väl värd en anrik klubb som Aston Villa.

Älskar, älskar inte: Förra säsongen slöt fansen upp bakom laget även när det gick lite sämre, och det kommer behövas en lika stark uppsättning hårdnackade fans för att Villa ska kunna vara med redan från början.

Önskebrunnen: Vilka är då mina främsta önskemål inför säsongen? De viktigaste är att Benteke skriver på ett nytt kontrakt, att vi hittar en offensiv mittfältare i hålet samt att truppen får vara så skadefri som möjligt under försäsongen. Det kan behövas för bästa tänkbara start i Premier League.

 

Analys Åsikt Off the field Premier League Silly Season

Betyg spelare för spelare

Säsongen 2012/2013 är nu till ända och som bekant överlevde Aston Villa i Premier League och får mäta sina krafter i fotbollens finrum även nästa säsong. Nu är det dags att gå in och kolla närmare på hur varje enskild spelare har skött sig.

Betygsskalan är 0-10, där 0 är det sämsta och 10 det bästa. Har en spelare inte gjort något som helst intryck på mig väljer jag att inte ge denna något betyg – vilket är fallet i bara enstaka fall, då spelaren inte alls visat upp sitt kunnande på plan. Att han däremot kanske har haft annan positiv, eller negativ, inverkan låter jag passera.Ett typexempel är tredjemålvaken Andy Marshall, som antagligen bidragit med smarta tips under sin långa karriär i eliten, men som inte stått alls i a-lagssammanhang den här säsongen.

Tyck gärna till om graderingen på Facebook under Rotterdam82.se!

Målvakter:

1. Shay Given 4
Given värvades till Villa sommaren 2011 och skrev på ett långt kontrakt. Tanken var då att han skulle ge trygghet åt posten som förstamålvakt under lång tid framöver. Men tränare Paul Lambert har föredragit Brad Guzan, och Given har för det mesta förpassats till bänken. De få gånger han fått chansen har han gjort det man kan begära, men inte mer. Däremot har han inte gnällt utan istället visat upp en proffsig fasad. Tryggheten med att ha Given och det faktum att han ändå visat att han kan när han hoppat in, ger irländaren en fyra i min bok.

22. Brad Guzan 9
Han blev vald till årets spelare av lagets egna spelare, och föll på målsnöret till en viss belgisk anfallare när Aston Villas svenska supporterklubb röstade fram årets spelare. Och det går inte annat än att säga att amerikanens fantastiska målvaktsspel varit den kanske enskilt största – tillsammans med Bentekes alla mål – faktorn till det nya kontraktet. Guzans comeback i Villa har blivit en succé på alla plan.

33. Andy Marshall
Gjort ett för litet intryck för att betygsättas.

Backar:

4. Ron Vlaar 6
Holländaren fick ta över kaptensbindeln efter Petrov, och har växt in i PL-kostymen efter en delvis skakig inledning av säsongen. Har ändå varit stöttepelaren i en annan ganska rutten defensiv, och lyckades dessutom knoppa in ett par mål under sista fjärdedelen av säsongen. Godkänd säsong, inte mer, och Villa-fansen har rätt att förvänta sig mer av denna holländske landslagsback.

5. Richard Dunne
Dunne har inte spelat alls den här säsongen, och är därmed automatiskt en besvikelse. Han hade säkert behövts för att stärka upp försvaret, men nu lär vi inte få se irländaren fler gånger i Villa-tröjan. Det är omöjligt att sätta betyg på honom, så han får vackert klara sig utan.

6. Ciaran Clark 5
Clark tvingades axla ett större ansvar än förväntat eftersom Dunne inte kunnat lira under säsongen, och en viss mognad i spelet har gjort att han tagit en plats i Irlands startelva – men i Villa är han inte given. Efter förutsättningarna har han gjort det okej, men är ändå på tok för ojämn för att kunna anses ha en plats i startelvan. Det krävs nog att Clark tar ett stort kliv framåt nästa säsong för att hans framtid i en PL-klubb ska kunna garanteras.

27. Joe Bennett 5
Bennett har blandat och gett under säsongen. På många sätt har han de attribut som en modern ytterback ska ha – snabbhet, offensivlust och en fin vänsterfot – men samtidigt har han mycket, mycket att lära i uppträdandet i defensiven. Problemet har delvis med att göra att han kastats in i hetluften omedelbart och inte haft någon mentor att lära sig av. Vi får hoppas att Ian Culverhouse, själv en duktig ytterback när det begav sig, kan jobba individuellt med Bennett för att forma honom till en duglig defensiv pjäs. Offensiven finns där.

29. Enda Stevens 5
Här har vi en kille som värvades från Shamrock Rovers, och fick redan några månader senare lira mot lag som Manchester United och Manchester City och spelare som Valencia och Silva. Det gjorde han bra, men han försvann lite allt eftersom säsongen försvann. Svårt att säga om han har potentialen att ta en ytterbacksplats framöver.

30. Eric Lichaj 3
Lichaj är en lojal spelare som ger allt och som sätter defensiven först. I Premier League hör han dock inte hemma, då hans arsenal är på tok för begränsad. Under säsongen har han fått sina chanser att slå sig in, men inte räckt till – han gör inte bort sig, men det syns att han saknar många delar av spelet för att kunna erbjuda ett PL-lag något.

32. Nathan Baker 7
Baker har fått överraskande många chanser, och har precis som hela laget vuxit med säsongen – han har till och med varit backlinjens jätte och kanske hela lagets bäste spelare i ett par matcher. Relativt sett är han den störste överraskningen i centrallinjen, och den som verkligen antagit de utmaningar Paul Lambert slängt ut åt honom. Hade det inte varit för ojämnheten i spelet så hade betyget varit högre.

34. Matthew Lowton 8
Under Matt Lowtons första matcher undrade jag vem det var vi hade köpt. Lowton fick alltid spela, men gjorde det sällan särskilt bra. Han var orsaken till flertalet baklängesmål, då han hade svårt med positionsspelet, och såg direkt ofarlig ut offensivt – en sämre version av Mark Delaney. Men Lowton har utvecklat både defensiven och offensiven rejält, och vem fan minns inte Målet mot Stoke? Estetiken i målet i all ära, men betydelsen går inte att förneka. Lär prenumerera på högerbacksplatsen nästa säsong – och det känns faktiskt ganska tryggt.

37. Derrick Williams
Gjort ett för litet intryck för att betygsättas.

Mittfältare:

7. Stephen Ireland 1
Stephen Ireland passar uppenbarligen inte in i Lamberts lagbygge, och irländaren har haft en jobbig säsong. I någon match har han stått ut, men sett till hela säsongen – för att inte säga hela sin Villa-karriär – är han en enda stor besvikelse.

8. Karim El Ahmadi 3
Han kom med ett rykte som en defensivt skicklig mittfältare, som med sin aggressiva stil ständigt satte press på motståndarna. Men i Villa har han inte alls lyckats. Jag tycker snarare han har varit riktigt svag, med blott en eller två godkända matcher. Kanske var steget till Premier League från holländska ligan för stort? Underkänd.

10. Charles N’Zogbia 4
En svag fyra, och betyget knappt godkänd, blir det för gåtan N’Zogbia. Jag har under hans år i Villa fått sänka förväntningarna allt eftersom, och nu sätter man inte längre någon tilltro till att Zoggy ska fixa biffen – för det gör han sällan. Säsongen 2012/2013 har varit symptomatisk för fotbollsspelaren: bra insatser kontra dåliga sådana har kommit enligt ration 1:2 – en bra match följs av två ganska dåliga. Och det håller inte för en spelare som vi värvade för nästan £10 miljoner och som säkert har en mycket fin lön.

12. Marc Albrighton 2
Den Albrighton vi fick se blomstra under Houllier är nu passé. Den här säsongen har varit fylld av skavanker och inhopp, och den unge talangen har inte alls fått till det. Jag hoppas att Albrighton kan komma tillbaka starkare nästa säsong, för i sina bästa stunder har han fortfarande något att ge det här laget.

14. Brett Holman 4
Australiensaren som värvades av McLeish inledde säsongen piggt, och hade sin plats i startelvan. Men allt eftersom säsongen gått har det stått allt klarare varför det var en blånäsevärvning: Holman har nämligen klara brister i passningsspelet och offensiven. Trots ett mål vi minns i ligacupen mot Norwich har Holman sina styrkor i orken, och framtiden i Villa är nog inte given.

15. Ashley Westwood 7
Ända från första stund har det synts att Westwood är värd så mycket mer än Crewe Alexandra. Aston Villas egen Xavi må kanske inte vara den bästa spelaren defensivt, men för offensiven – och för Paul Lamberts spelidé – så är han central. Jag tycker visserligen inte att man ska hajpa upp pöjken för mycket, men första säsongen har varit mycket lovande. Till nästa säsong kanske han dessutom får sällskap av hans gamla radarpartner Luke Murphy, och håller han samma klass (Luke är en mer offensivt lagd spelare) så kan vi tacka Crewe för vår PL-status.

16. Fabian Delph 6
Jag ska erkänna en sak direkt: jag har alltid ansett att Delph är en grovt överskattad spelare. Inget av det han visade under första halvan av säsongen fick mig att omvärdera detta. Men sedan hände något. Delph fick förtroende av Lambert, och började betala tillbaka med ett gediget spel. Han tycks alltid vara övertänd, slår bort tre-fyra passningar per halvlek – men bidrar också med ett starkt jobb på mitten. Han har inte övertygat mig att han är given i startelvan, men väl stärkt sina aktier inför nästa säsong. Godkänd.

17. Jean Makoun
Gjort ett för litet intryck för att betygsättas.

18. Yacouba Sylla 6
Sylla kom under januarifönstret från franska Clermont Foot, där han tidigare attraherat intresse från europeiska klubbar såsom Udinese och Stuttgart. Villa köpte sig en defensiv mittfältare som ska vinna boll och leverera till andra, mer passningsskickliga, spelare – och det har han skött på ett bra sätt. Jag tror Sylla kan fortsätta på den inslagna vägen så länge som han får hålla sig till det han kan – rollfördelningen på ett mittfält, och i ett lag som sådant, är oerhört viktigt. Det finns alltför tydliga exempel på spelare som tilldelats roller de inte kan hantera: Ji-Sung Parks roll som spelfördelare i QPR avslöjade en begränsad spelare, medan Cheik Tioté i Newcastle absolut inte mått bra av det ökade ansvaret för kreativiteten. Låt Sylla vara Sylla, då kan detta bli något bra.

19. Stilian Petrov
Det känns inte rätt att betygsätta en man vars liv har handlat om något så mycket viktigare än fotboll. För kampen mot cancern får han dock en tia, och säsongen 12/13 kommer alltid vara förknippad med nummer 19.

24. Simon Dawkins 0
Jag förstår inte den här värvningen överhuvudtaget. Dawkins hör verkligen inte hemma på den här nivån. Han har farten, visst, men utan teknik tjänar den ingenting till. Har inte varit i närheten av att visa upp ens den minsta tendens till att ta en plats i startelvan, och att han ens fått speltid är en gåta – jag hade mycket hellre sett någon från egna leden ta hans plats. Kanske den mest underliga inlåningen någonsin. Nej, det här får du förklara, Lambert.

25. Barry Bannan 4
Skotten borde passa ganska bra in i Lambers filosofi sett till hans egenskaper, men kanske är det så enkelt som att Bannan inte håller den nivå som vi fans gärna vill att han ska? Bannan har fått chanser att göra intryck, men knappast gjort det i någon större utsträckning. Får godkänt med ett litet minus efteråt, för jag vill fortfarande tro att Bannan kan bättre.

31. Chris Herd 4
Herd har en ganska otacksam roll. Inte nog med skadeproblemen, utan han har fått fylla luckor till följd av andra spelares frånvaro, vilket betytt att han fått testa på ytterbacken, innermittfältet och livet som ytter. Herd gör det ganska hyfsat, men det känns inte som om han räcker till riktigt. Utility men behöver alla lag, och kanske kan det rädda Herds plats i truppen nästa säsong.

35. Daniel Johnson
Gjort ett för litet intryck för att betygsättas.

38. Gary Gardner
Missade i stort sett hela säsongen till följd av skadan i knät. Men han kan trösta sig med att han inte är blånäsa, till skillnad från sin storebror.

40. Samir Carruthers
Gjort ett för litet intryck för att betygsättas.

Anfallare:

9. Darren Bent 2
Bent var en av de största anledningarna till att Villa klarade sig kvar förra säsongen, men den här har varit en besvikelse. Lambert har under långa perioder petat Bent, som dock faktiskt ska ha en liten eloge för att han inte gnällt över det. Bent är inte samma målskytt som han var för ett par säsonger sedan, och de £18 miljoner pund (plus några miljoner till i form av diverse bonusar) kan vi se oss i sjön efter. Det känns som om Bent är på väg till någon London-klubb, och Villa får nog vara tacksamma om det blir för en summa i trakterna £4-5 miljoner.

11. Gabriel Agbonlahor 7
Sista tredjedelen av säsongen har varit Gabbys bästa på ett par år. Sparka och spring-syndromet finns där, men det går inte att bortse från att karln har en näsa för målet och har ett par helt avgörande mål på sitt samvete. Utan honom hade vi nog inte spelat i Premier League nästa säsong, så enkelt är det. Till nästa säsong hoppas jag att han är helt kurant från skador, och kan börja på rätt växel redan från början. Då kan offensiven skrämma slag på alla lag i serien…

20. Christian Benteke 9
Storklubbarna sägs stå i kö efter den unge belgarens signatur – och efter 19 ligamål är det knappast en överraskning. Jag skulle kunna häva ur mig superlativ efter superlativ, men det har redan gjorts i så pass stor utsträckning att det kanske blir viktigare att se framåt: vad händer med Benteke? Stannar han så har Villa en riktigt lovande offensiv, går han så har Villa riktigt stor potential att plocka in två-tre högkapabla ersättare för pengarna.

21. Jordan Bowery 5
Jag sätter en femma för att unge Bowery gjort resan från Chesterfield till Villa, och faktiskt slagit sig in i A-lagstruppen. Det var inte alla som trodde det. Särskilt stort intryck på plan har han inte gjort: han har spelat enkelt och hållit sig till riktlinjerna. Betyget blir godkänt, och nu hoppas vi att Bowery kan höja sig till nästa säsong.

23. Nathan Delfouneso
Delfouneso har varit utlånad till Blackpool hela säsongen, där han gjort relativt blygsamma sex mål på 40 matcher. Delfouneso spåddes en fin framtid under O’Neill, men har stagnerat och det känns föga troligt att han ska kunna ta upp kampen om en plats i anfallet i Villa. Betyget uteblir dock för att jag sett för få matcher med Blackpool.

26. Andreas Weimann 8
Super Andy har tagit det där steget som vi pratat om flera gånger i den här artikeln. Från att ha varit en lovande spelare i b-laget har han verkligen funnit sin plats på den största scenen. Med snabbhet, kvickhet och mod – och ett målsinne – har han stått för viktiga fullträffar och ett stenhårt arbete. Har en fallenhet för att försvinna lite ur matcherna ibland, och kan han höja sin lägstanivå så kan det bli en världsspelare av österrikaren. Det finns likheter med Gabbys genombrott under O’Neill.

36. Graham Burke
Gjort ett för litet intryck för att betygsättas.

Manager:

Paul Lambert 7
Enbart utifrån tabellplaceringen ska Lambert knappast ens få godkänt, och det var inga stora marginaler som gjorde att hans lag spelar i Premier League nästa säsong istället för The Championship. Men utvecklingen fotbollsmässigt går inte att ta miste på. Från Alex McLeish dödgrävarboll till Lamberts stundom suicidala offensivlust är steget lika långt som mellan Jose Bosingwas faktiska lön och den han är värd.

Det faktum att han dessutom fick laget att prestera som bäst när det behövdes som mest talar för att han har förtroende inom spelartruppen, trots alla motgångar under det gångna året. Han har skapat en grund som håller och som har potential – utan att falla neråt i seriesystemet – och inte minst fått fansen att sluta upp bakom laget igen. Kort sagt: han har förvandlat uttrycket Proud History, Bright Future till något att tro på igen.

Lägg där till flertalet lyckades transfers och en inslussning av ett par ungdomar som tagit för sig, så tycker jag han är väl värd betyget G+ för sin första säsong som ansvarig för världens finaste fotbollsklubb. För att betyget ska kunna gå upp krävs en bättre ligaplacering nästa år, samt ytterligare förstärkta drömmar om en ljus framtid för oss.

Ian Culverhouse/Gary Karsa 7
Den förstnämnde var en mycket duktig högerback under sin spelarkarriär, och det är väl inte helt otroligt att det är han och kollegan Gary Karsa som lärt och putsat upp Matt Lowton till en spelare som nämnts i samband med uttagningarna till det engelska landslaget. De assisterande coacherna ligger ofta bakom den individuella träningen, och det känns som om spelare som Lowton, Baker, Westwood, Delph och Weimann verkligen mått bra av att ha dessa coacher omkring sig.

Som sagt, tyck gärna till om betygsättningen på Facebook: https://www.facebook.com/Rotterdam82, där ni också kan gilla sajten!

Intervju Off the field

Markus Pölkkö – en på miljonen

När någon brukar ha lite sådär extra tur brukar man använda uttrycket ”en på miljonen”. I vissa fall är det dock mer bokstavligt än somliga tror. Vi tar ett snack med Borås-bon Markus Pölkkö som var den bland en miljon Aston Villa-fans på Facebook som drog vinstlotten och nu blir hämtad av självaste Ian Taylor för VIP-behandling Villa-style.

I ett försök att ragga likes till Aston Villa officiella Facebook-sajt lanserade klubben en tävling – One in a Million – där en person ur fanskaran världen över skulle vinna en VIP-behandling av högsta kvalitet: oavsett vart i världen vinnaren befinner sig kommer Villas klubbambassadör Ian Taylor och hämtar dig, flyger dig till Birmingham och, efter en VIP-behandling på plats, får du bästa plåtarna på Villa Park under matchen mot Liverpool. Inte illa.

Hållhaken är förstås att du är tvungen att ha tur, rejält med tur. Mannen som hade den här turen kommer från Sverige.

Markus Pölkkö fyller snart 33 år och är född och uppväxen i Borås. Markus har varit Villa-fan i 25 år och har ett genuint fotbollsintresse. Vi fick tag i vinnaren med stort V och frågade honom lite om resan och grävde djupare i hans Villa-intresse.

Först och främst, stort grattis till vinsten! Hur gick det till när du fick reda på att du var den osannolike vinnaren?

Jag såg att det var ett par missade samtal på mobilen efter att jag hade varit och handlat. Jag såg att det var ett utländskt nummer så jag googlade på det och fick fram att det var från Birmingham. Jag åkte hem till en kompis och vi satt och pratade och skojade om att det kanske var Villa som ringde. En stund senare ringde telefonen och jag svarade, och helt rätt så var det AVFC som hörde av sig och berättade att jag var vinnare i tävlingen One in a Million.

Hur ser schemat ut?

Jag har egentligen inte fått reda på så mycket. Jag vet bara att det är två nätter på hotell och att jag reser antingen 29-31 mars eller 30 mars-1 april. Min kompis Mattias Pettersson, som är ett stort Liverpool-fan, följer med för jag har ingen nära vän som håller på Villa. Jag har aldrig sett Villa live, så detta blir första gången, vilket jag ser fram emot väldigt mycket.

Det får helt klart bli en uppföljning på den här makalösa resan efteråt – det här kan bli riktigt intressant! Men du, vad tror du om Villas chanser att överleva i Premier League den här säsongen?

De två närmaste matcherna är oerhört viktiga. Kan vi lyckas ta med oss sex poäng från dem så har vi verkligen chansen att hänga kvar.

Har du någon särskild match eller händelse under ditt liv som Villa-fan som du vill berätta om, eller som sticker ut lite extra?

Bästa Villa-minne? Svårt. Det som ploppar upp först är senaste vinsten mot Liverpool denna säsongen. Satt med nämnde Mattias, som följer med på resan, och det var härligt att gå vinnande ur den striden. Den spelare jag föll för som gjorde att jag började hålla på Villa var Paul McGrath, så han är nog favoriten när det kommer till spelare. Jag har varit ett fan sedan slutet på 80-talet.

Hur ser det ut med Villa-intresset i Borås-trakten?

Nu efter vinsten har jag fått lite vänförfrågningar från Villa-fans runt Borås så det kanske blir en sittning med dem. Men annars vet jag bara en till som håller på Villa. Vi är få, men vi är starka!

Ett stort tack till Markus för att han tog sig tid att svara på frågorna, och hoppas du får riktigt skoj på resan! Jag har redan nu förvarnat honom om en uppföljning av den här intervjun, så ”stay tune”.

Analys Match Off the field

Måndagsanalysen: Aston Villa – Southampton 0-1

Aston Villa-fansen har alltid haft höga tankar om sin ungdomsakademi, och på senare år haft bilden klar för sig: det är de egna talangerna som ska rädda klubben, få den att leva upp till devisen ”Proud History, Bright Future”. Det ironiska är att verkligheten nu dikterar att samma ungdomar håller på att ta död på klubben såsom vi känner den.

I lördags var det tänkt att Villa skulle spela sig bort från den direkta faran vid nedflyttningsstrecket, och samtidigt visa hemmapubliken att man fortfarande kan lira boll efter debaclet i ligacupen mot League Two-laget Bradford. Samtliga spelare skulle behöva höja sig ett par nivåer. Resultatet blev det motsatta, och efter 0-1 hemma mot nedflyttningskandidaten Southampton finns det inte mycket som talar för att Aston Villa är ett Premier League-lag säsongen 2013/2014.

Läget är nattsvart, det är inget att debattera om. Men att det inte skulle finnas ljuspunkter, om än få, håller jag inte helt med om. Det finns nämligen ett transferfönster som är öppet, som tillåter att man köper (och säljer) spelare. Försök att hitta en ursäkt till att inte handla, Randy Lerner. Det blir inte billigare att åka ner i Championship – framförallt inte om dina intentioner är att sälja klubben till ett bra pris.

Varningsklockornas tid är förbi, nu handlar det uteslutande om handling. Jag som i min enfald trodde att varningsklockorna borde fått igång någon form av reaktion redan förra säsongen. Det var ju då vi klarade oss kvar med minsta möjliga marginal, med färre poäng än de Birmingham Shitty hade säsongen innan då de åkte ner. Den krassa verkligheten är nämligen den att Villa i dagsläget inte håller Premier League-klass, och med största sannolikhet kommer man därför inte heller – med samma logik – inte klara sig kvar i den engelska högstaligan.

Det finns ljusglimtar, som sagt, och de är kanske fler än bara möjligheten att shoppa. Skador och sjukdomar har slagit till på tunga poster, men nu börjar det ljusna i och med att Ron Vlaar, Richard Dunne och Gabriel Agbonlahor, med flera, närmar sig comebacker. Men det är på intet sätt en försäkran om att vi kommer klara detta.

Hur gick det till när en toppklubb, respekterad av nästan alla, tappade alla koncept över ett par säsonger och numera ses som en illa skött bottenklubb som ingen – inte ens Bradford – har respekt för? Anledningarna är flera, och kanske kommer jag komma tillbaka till dem vid ett senare tillfälle, men det vi kan göra nu är att börja bena i ansvarsfrågan: vilka är de ansvariga, och hur kan de ställa saker och ting tillrätta?

Syndabockarna
Den stora syndabocken är förstås Randy Lerner. Lerner har det yttersta ansvaret för hur klubben sköts, och måste sålunda ta  den största smällen. Lerner satsade hårt under de säsonger vi siktade på Champions League, men tyvärr satsade han på fel häst. Martin O’Neill fick – läs: jobbade sig till – de förutsättningar han tyckte sig behöva för en satsning mot Europaeliten, men i fallet efteråt drog han med sig en hel klubb mot avgrunden. Om det är MON:s fel? Knappast. Han trodde på att de spelare han köpte in skulle räcka till. En felbedömning av en tränare är en sak – det är ägarens ansvar att se tendenserna och reagera gentemot dem innan det är för sent.

Nu har Lerner satt sig i en sits där han bara har ett val: köpa sig kvar i Premier League. Igen. Det innebär ännu ett dyrt januarifönster. The Independent meddelar i dag i en artikel att Lerner är beredd att spendera för att hålla Villa kvar, även om artikeln inte går så djupt att förklara exakt vilka summor det rör och heller inte vilka spelare det kan tänkas beröra. Paul Lambert har tidigare sagt att man måste stärka centrallinjen. Och med Dunne och Vlaar på väg tillbaka är det ingen vild gissning att det är vårt svaga mittfält som måste stärkas upp med en eller två centrala mittfältare med kraft och tyngd.

Den stora frågan är om Lerner ännu en gång satsat på fel häst? Paul Lambert var en frisk fläkt när han kom och utlovade en revolution. Han vann Villa-fansens hjärtan genom att satsa på dem som står oss närmast: våra ungdomar från akademin. Men de som vi trodde skulle stå för den ljusa framtiden, är nu på god väg att spela ned oss i de mörkaste av avgrunder. Det är förstås inte ungdomarnas fel i sig – de räcker helt enkelt inte till. Och det är förstås inte bara våra egna talangers fel, utan det är även spelarna som vi köpt in som kanske visat sig vara medelmåttiga istället för bra PL-spelare. Eller behöver Joe Bennett, Matt Lowton, Karim El Ahmadi, Enda Stevens och alla de andra helt enkelt bara ett par säsonger på sig att växa ut till färdiga produkter?

Där har vi återigen problemet på sin spets: det talas om att ha tålamod med Lamberts satsning, det handlar om att inte drabbas av panik när vi nu ligger under vattenytan. Men tålamod är en lyx som man kan unna sig vid tillfällen då man är på säker mark. Det är då man kan experimentera. Villa har de senaste säsongerna befunnit sig på tunn is, och att experimentera under dessa förutsättningar riskerar lätt att slå tillbaka när isen går sönder.

Spelarnas ansvar ligger i att ge allt för laget, efter sina förutsättningar. Jag har svårt att se att det finns några som fallit ur ramen här. Man kan kritisera enskilda spelare för att de inte blommat ut, absolut. Men att det skulle ha att göra med brist på vilja håller jag inte med om. Men vi kanske har haft ”otur” med de dyra satsningar vi gjort – satsningar som skulle ersätta poängkungar och viktiga kugghjul som lämnat. Gareth Barry, James Milner, Ashley Young och Stewart Downing har ersatts med spelare som Charles N’Zogbia, Stephen Ireland, Fabian Delph (som var svindyr när han kom, och har fortfarande inte visat några som helst intentioner på någon form av kunnande utöver att jobba hårt och dra på sig gula kort  i överflöd) och Christian Benteke, och av dessa är det egentligen bara en som producerar som han ska. Vi har helt enkelt köpt spelare på väg ner i karriären för dyr penning, medan vi har sålt spelare på väg uppåt – även om vi har fått bra betalt för dem.

Avslutningsvis har vi naturligtvis också Darren Bent-frågan: har vi råd att hålla en av PL:s främsta målskyttar genom tiderna utanför startelvan när det kanske största problemet vi har idag är just målskytte? Det är ett moment 22 som Paul Lambert, Randy Lerner och alla andra inblandade i laget måste fundera kring.

Nu handlar den här texten inte så mycket om själva matchen mot Southampton – inget om filmningen som resulterade i förlusten, det parodiska försvarsspelet som föranledde det och heller inget om våra problem med att skapa målchanser – men det tyngsta i sig är inte förlusten, utan mönstret dessförinnan. Förlusten var bara ett symtom, inte en sjukdom i sig. Det var med andra ord ett tecken på att något är fel. Det är mönstret på den sydda tavlan som oroar mig, inte den enskilda maskan.

Det är det mönster som gjorde att jag plitade ner x2 på tipskupongen i lördags förmiddag. Det mönster som gör att jag tappat tro på det här laget. Hoppet är det sista som överger människan, och det finns fortfarande där till viss del. Men det börjar tyna bort dag för dag…

Notis Off the field Premier League Silly Season

Från toppen till botten – på ett halvår

Saker och ting förändras snabbt i den här branschen. Fråga Newcastle och lagets tränare Alan Pardew.

Förra säsongen var Newcastle den kanske enskilt största överraskningen i Premier League, och Alan Pardews mannar ansågs spela väldigt underhållande och effektiv fotboll. Newcastle var på gång mot en ny storhetstid.

Nu ser situationen helt annorlunda ut. Laget parkerar två poäng ovanför nedflyttningsstrecket och är det lag i hela Premier League som slår flest långbollar (enligt TeamTalk).

Fjolårets stora utropstecken Papiss Demba Cissé är helt ur form. 13 mål i fjol har bara blivit två så här långt in i säsongen, och dessutom är han bänkad från och till.

Men en av de spelare som är ordinarie, och som redan mäktat med elva mål den här säsongen, är även han missnöjd – med taktiken. ”Jag är inte lycklig när laget inte skapar någonting”, säger anfallaren Demba Ba till The Newcastle Journal. ”Fansen kommer för att se sevärda matcher med spännande inslag, och inte bara långbollar från målvakt till striker.”

Taget ur sin kontext låter utlåtandet kanske inte så farligt, men med tanke på att han deklarerat sin kärlek till Arsenal den senaste veckan – och inte minst att han har en utköpningsklausul på £7,5 miljoner – har Newcastle precis fått än fler bördor att bära på.

Jämför det med Villa, som trots att man bara ligger en poäng före Newcastle i tabellen nu anses vara ett lag på väg uppåt igen efter sju svåra år (månne en överdrift). Borta är Alex McLeish fjongande, och med det all negativ kritik om att laget spelade den tråkigaste fotbollen i ligan – Villa är numera ett lag som spelar en frejdig passningsorienterad fotboll som ger mål framåt.

Precis som jag skrev i förra blogginlägget så lyckades Villa under förra veckan hitta nätet sju gånger på två bortamatcher – mot två av de formstarkaste lagen i Premier League (Norwich respektive Liverpool).

Saker och ting förändras snabbt i den här branschen.

Off the field Rykten Silly Season

Intressanta spekulationer: Luke Murphy

Silly Season närmar sig med stormsteg! Efter julfirande, mellandagsledighet och nyårsfirande är det dags att med sprängande huvudvärk vakna upp och följa alla övergångar i den engelska fotbollen. Här följer vi förstås de kopplade till Aston Villa. Serien inleds med en närmare titt på Ashley Westwoods bästa kompis, tillika före detta radarpartner på mittfältet i Crewe Alexandra, Luke Murphy.

”Vem, sa du?” kanske några av er frågar rakt ut i luften. En befogad fråga, som dock likt ett garn kommer nystas i nedan och till slut bli till ett svar som kommer kännas naturligt. Hoppas jag. Det här känns nämligen som en Paul Lambert-värvning lång väg.

Daily Mirror hävdar, i dagens edition av tidningen, att Aston Villa är en av hela 30-talet klubbar som är på jakt efter Crewe Alexandras mittfältare Luke Murphy. Murphy är en 23-årig engelsman som framförallt spelar på det centrala mittfältet, och som i år mäktat med fem mål på 27 matcher. Förra säsongen stod han för åtta mål på 48 matcher.

Murphy beskrivs, på Crewes hemsida, som en mittfältare med öga för målet, och som mår som bäst i en offensiv roll. Han var högst delaktig i Crewe Alexandras uppflyttning till League One förra säsongen, dit laget nådde via play-off. Trots att han är född 1989 har han hunnit spela över 100 matcher för sin moderklubb och bär numera kaptensbindeln.

3518898.png
Luke Murphy är kapten för Crewe Alexandra, för närvarande mittenlag i League One

Varför Aston Villa?
Det intressanta med detta kommer nu. Luke Murphy har visserligen kontrakt till och med sommaren 2014 – han skrev på ett års förlängning i september – men kommer från ett lag i de nedre divisionerna, och lär inte bli alltför dyr. Det som dock är än mer intressant är att Aston Villa kan locka lite extra i och med att hans gamla radarpartner och nära vän, Ashley Westwood, nyligen genomfört precis samma resa – med ett mycket lyckat resultat.

Innan Ashley Westwood bytte Crewe mot Aston Villa i somras hann han och Luke Murphy forma ett för de lägre divisionerna mycket spännande samarbete på mittfältet. Förutom att de trivdes ihop på planen, var de också mycket goda vänner vid sidan om. Precis efter att Westwood signat för Villa träffade Paul Brown, webbredaktör på www.avfc.co.uk, Murphy för att se vad bästa kompisen hade att säga om sin förlorade mittfältskumpan. Här skräder han inte orden när det kommer till förståelsen och samarbetet dem emellan.

”Han var fantastisk att ha bredvid sig”, säger Murphy om Westwood. ”Jag har spelat med honom under hela min karriär. Man utvecklar en förståelse för varandra. Det låter som en kliché, men man får faktiskt en känsla för varandra på planen. Vårt samarbete var fantastiskt. Det utvecklades naturligtvis under alla åren tillsammans, och att spela med honom var i slutet lika naturligt som att äta och dricka. Den förståelsen var unik. Men det går inte att stoppa människor som är ämnade för något större och bättre.”

Det låter onekligen som att firma Murphy/Westwood gillar att kampera tillsammans, och frågan är hur bra deras samarbete skulle te sig på den stora scen som kallas Premier League? Kort och gott känns Murphy som en Paul Lambert-värvning: han är en ung, lovande spelare som redan är kapten i sitt lag, och som inte heller blir alltför dyr att lösa. Bonusen är att han antagligen kommer smälta in i laget redan från början – truppen består av många i hans ålder, han är van vid den brittiska fotbollen och mentaliteten omkring den, samt att han har en av sina bättre vänner, Ashely Westwood, vid sidan om sig.

På frågan om han håller Premier League-kvalitet kommer jag dock inte att kunna ge ett bra svar. Men om Lambert nu skulle lägga in ett bud så får väl det fungera som en fingervisning. Karln har ju trots allt lyckat hyfsat med ett par av nyförvärven hittills…

Fotnot: Jag kan redan nu säga att jag inte kommer följa, kommentera eller samla alla rykten kring Villa i mina inlägg i den här serien, då den stora majoriteten är rena påhitt. De som dyker upp anser jag vara extra intressanta, och ska ha viss relevans på så vis att de kan inträffa.

Källor: avfc.co.uk, crewealex.net

Analys Match Off the field

Aston Villa – Arsenal: en reseberättelse

Det går att sammanfatta en hel helg med att säga att huvudmatchen Aston Villa – Arsenal slutade 0-0, men det vore att ignorera en mängd intressanta upplevelser som vi tillresta svenska Aston Villa-fans fick uppleva under helgens gång. Inte minst ett möte med en uppsjö Europacupvinnare från den där magiska kvällen i maj 1982…

Det som för lite mer än en vecka sedan verkade sluta med en Ulf Lundell type of trip – det vill säga, en inställd resa är också en resa – förvandlades till en IRL-resa som man inte glömmer bort i första taget. Detta tack vare att ett antal fackförbund till slut gick med på försämrade villkor och att en VD gick med på att sänka sin, och resten av ledningsgruppens, löner med mellan 15 och 23 procent. Stort.

I fredags morse lyfte då det där SAS-planet mot Birmingham. Det var två lättade män från Småland – jag själv och min far – som anlände till brittiskt territorium för att checka in på Britannia mitt i staden och invänta den tredje resepartnern från Stockholm. Eftersom vädret var strålande blev det en tur på stan, där de tyskinspirerade julstånden och den Sandvik-sponsrade julmarknaden på Victoria Square skänkte industristaden ett nästan romantiskt skimmer.


Far och bror min i ett juligt Birmingham

 

Undertecknad tar sig en öl under fredagen

 


Resesällskapet på lokalpuben Shakespeare

 

Efter några öl på den närbelägna puben Shakespeare, drev vi vidare mot Jamie’s Italian för ett stycke italiensk gastronomi av hög klass. På hotellpuben slöt vi sedan upp med Jocke och de andra ur Villa Sweden, som dessutom fått med sig massa andra smygfans (Leeds, Hammarby, AIK – you name it).

Kvällen avrundades med ett samtal med ett Shitty-fan, som tydligen var född och uppvuxen 100 meter från St Andrew’s. Stackars sate. Att han dessutom såg ut som en blandning av Alex McLeish och Donald Trump gjorde inte saken bättre. Två timmars munhuggande kunde inte klämma blånäsan ur honom. Däremot hade han en trevlig polare från Luton, som hade fru och två barn i ”Trollhattan” (uttala det med stark betoning på a:et så är ni där). James och Jeffrey hette dem, om alla ales inte satte myror i skallen på mig.

 

Oskar och blånäsan

 

Match Day!
En natt senare hade vi överlevt en halv meter breda sängar och en begynnande bakfylla, och kunde bege oss ut i ett för dagen väldigt regnigt Birmingham. Vi snabbspolar förbi ett par timmars shopping och sightseeing, och är genast framme vid förfesten.

När klockan närmade sig tre tog vi en taxi ut mot Aston, där puben Barton Arms stod som värd för en första djupdykning i ölets rike. Därifrån tog vi oss, via en kortare taxiresa, till The New Adventurers (i folkmun bara Adventurers) – den fullsmockade Aston Villa-puben med den hängivna publiken. Ett par pints senare hade man kommit i stämning och fackeltåget avgick med destination Villa Park.

 

Delar av Villa Sweden samlade på The Barton Arms i Aston

 

Bara sekunder kvar till avspark

 

Matchen drog igång klockan 17.30, och vi kan konstatera att Villa inledde matchen nog så bra som gästerna från London. Eftersom mitt förra gästspel på Villa Park slutade med en 0-2-förlust för mina hjältar, så blev jag extra glad när Andi Weimann satte 1-0. Tyvärr blev han, mycket riktigt, avblåst för offside. Men jag hann ändå uppleva KÄNSLAN av att få jubla för ett hemmamål på Villa Park. När domare Mason blåste av för första halvlek hade Villa spelat en fin fotboll utan att för den delen skapa jättemånga chanser.

Den andra hade mer eller mindre samma mönster som den första. Villas framgångsrika presspel, tillsammans med de svårflirtade förhållandena på planen, gav Arsenals annars så spelskickliga mittfältare problem med spelet längs med marken – i alla fall när det kom till att vaska fram chanser som en följd av spelet. Aston Villa var istället laget som kanske fick matchens bästa chans, när inbytte Brett Holman sköt i väg en projektil som Arsenals målvakt Szczesny lyckades få fingertopparna på och, via ribban, rädda till en resultatlös hörna.

Mot slutet såg det ut som om tre av fyra aktörer var rätt nöjda med oavgjort. Aston Villas spelare (aktör 1) sjönk tillbaka rejält de sista fem-tio minuterna och lät Arsenal flytta upp laget allt högre upp. Och med tanke på att Paul Lambert (aktör 2) lämnade Darren Bent utanför truppen så fanns det relativt ont om spelutrymme för honom att förändra matchbilden och försöka vinna matchen. Arsenals spelare (aktör 3) var de som gick emot strömmen och ville ha mer. Man agerade blodhundar och tycktes kunna sniffa tre poäng av ett trött hemmalag, och Arshavins inspel i slutet nådde sånär fram till en framrusande Gervinho.

Däremot var det fjärde aktören i sammanhanget, Arsene Wenger, relativt nöjd med oavgjort. Han bytte nämligen ut den viktige targetspelaren Olivier Giroud – som verkligen vaknat till i sin nya klubb, och återigen gjorde en bra match – mot den defensive mittfältaren Francis Coquelin! Det gjorde knappast de tillresta Arsenal-fansen glada, och dessa sjöng högljutt ”You don’t know what you’re doing”.

Matchen slutade rättvist oavgjort, men kanske borde båda lagen gjort varsitt mål. Det var inte en vanlig, händelselös 0-0-match. Det ihärdiga regnet över Storbritanniens näst största stad satte dock käppar i hjulet för en riktigt effektiv passningsfotboll, och kanske även för ett par mål.

Efterfest
Matchen i sig var som sagt bara ett av flera spännande moment under den här helgen. Efter matchen begav vi oss tillbaka mot Adventurers för snack om matchen över ett par starka rackare. Efter två-tre sådana fick vi finbesök i form av fyra European Cup-vinnare från 1982, då alltså Aston Villa finaslslog Bayern München i Rotterdam med 1-0. Tony Morley, Gordon Cowans, Ken McNaught och Jimmy Rimmer ställde upp på lite fotbollssnack och lite fotografering med lyckliga svenska och brittiska anhängare till världens finaste fotbollsklubb. När de mer än en timme senare lämnade puben hade de gjort en hel fanskara salig!

 

När Mr Morley berömde mig för Movember-mustaschen åkte knytnäven ner

 

Odd one out: En av dessa gentlemän har inte vunnit Europacupen

 

Fyra legendarer och fyra Villa-fans i samlad tropp



Konverterade Villa-fans: Peter iklädd Mats Bajen International-mössa

 

Själva snappade vi upp en taxi ner till stan. Chauffören förfrös knappast inne i bilen – temperaturen var inställd på 29,5 grader och det krävdes halvt nervevade fönster för att ens kunna se ut genom dem på grund av all imma inne i den. Kvällen avrundades med ett par öl inne på Shakespeare, innan sängen pockade på uppmärksamheten.

Väckarklockan var ställd på 09.00, men 07.45 gick alarmet – i form av ett brandlarm. Därefter var det tufft att somna om. Hemresan behöver vi inte nämna närmare, men den förflöt smidigt i sällskap med Daily Mail och alla andra engelska tidningar. Nu längtar vi redan till morgondagens drabbning med Reading.

Stort tack till alla villaiter och allt annat löst folk jag träffat under helgens gång – mycket trevligt. Up the Villa!

Analys Off the field Övergångar Rykten Silly Season

Darren Bent – målskytten som försvann

Darren Bent har gått från älskad målskytt, lagkapten och livräddare till bänkad dussinspelare på mindre än ett år. Hur ska Aston Villa göra med ”Målskytten som försvann”?

Darren Bent kom till Aston Villa under januarifönstret 2011 och sågs som en riktig prestigevärvning. Klubbens ägare Randy Lerner fick punga ut med mellan 18 pch 24 miljoner pund till Sunderland för den engelske målsprutan, vilket gjorde honom till den dyraste värvningen i Birmingham-lagets historia. Detta utlägg visade sig till en början vara väl investerade pengar: trots Aston Villas bedrövliga säsong räddades klubben i mångt och mycket kvar av Bents många mål.

Nu, säsongen 2012/2013, är situationen helt annorlunda. Målen har uteblivit för Darren Bent, och i takt med det har självförtroende försvunnit allt mer. Man kan leva med att en målskytt försvinner från matcher så länge han petar in bollarna, men när målen lyser med sin frånvaro och laget har en anfallare som nästan helt är borta ur spelet, ja då låter kritiken inte vänta på sig.

En del av laget?

Lagen som köper Darren Bent vet mycket väl om vad de får i sitt dyra paket. Man får en målskytt, eller en ”poacher”, som man säger i England. Har han tillräckligt bra uppbackning från kreativa spelare på mittfältet och en eventuellt uppoffrande spelare vid sidan om sig i anfallet så garanterar Darren Bent ett visst antal mål. Så har det nästan uteslutande sett ut under dennes karriär.

Det är viktigt att komma ihåg att man till stor del köper Bent för att bygga det offensiva spelsystemet kring honom. Det är samtidigt inte nödvändigtvis så att han behöver vara särskilt delaktig i spelet, utan till största del handlar det om att vår nummer 9 ska vara först inne i straffområdet, på rätt plats, när väl bollen dyker upp där. Då har laget spelat ”rätt”. Bollen ska, i slutscenen av så många offensiva moment som möjligt, hamna hos Bent – det är själva kärnan i ett anfall i det lag Darren Bent spelar.

Samtidigt som det här garanterar mål, är det också en svaghet. Man sätter stor tilltro till en spelare som visserligen ofta levererar, men som även han kan komma i formsvackor. Och tankegången behöver förstås inte förklarar mer ingående än att detta i sin tur påverkar hela laget, vars blotta existens – för att överdriva det hela en aning – baseras på de mål som Bent gör.

Att kalla Bent enbart en målskytt är visserligen inte helt osant, men han har vissa kvaliteter som targetspelare, så länge han kan hålla ner antalet bolltoucher till så få som möjligt. En Bent i form använder detta för att bli en del av laget – en Bent ur form tenderar att lita till sina ”killer instincts” i straffområdet och gömmer sig ute på planen. Det är här någonstans vi hittar problematiken med Darren Bents situation i Aston Villa.

Inte Lamberts tekopp

Paul Lambert är en tränare som alltid sätter laget i främsta rummet. Stjärnspelare i all ära – det är vad du presterar på plan och vad du kan bidra med till laget just nu som räknas.

I Norwich kunde man förra säsongen se elva spelare som alla spelade en vital roll i såväl anfalls- som försvarsspel. Spelar du forward har du en viktig roll som presspelare när motståndarna har bollen, och din uppgift inkluderar också att vara på tårna när bollen återerövras. Heter du Grant Holt fick du då rollen som targetspelare som med ett fåtal, helst ett, tillslag snabbt kunde förse rättvända mittfältare med boll och därmed exempelvis sätta igång blixtsnabba kontringar. Heter du Simeon Jackson, en av de forwards som bildade anfallspar med Holt, hade du kan istället rollen som djupledslöpande anfallare med ansvaret att dra isär försvar och ge utrymme åt andra – om du inte själv kunde hitta ytor.

I Aston Villa har vi sett tendenser till samma spelidé. Lambert vill spela med fart, och hans spel baseras på ett spel längs med marken. Det utesluter inte långbollar, men huvudingrediensen är snabbhet när det finns kontringslägen och även till viss del ett bollägande sådant – i alla fall mer än sin föregångare Alex McLeish. Oavsett vilket fyller forwards en viktig funktion genom att i uppspelsfasen bistå med alternativ även långt ner i banan.

Efter det här resonemanget går det att förstå att Darren Bent och Paul Lambert kanske inte är en perfect match. Lambert gav Bent chansen och räckte till och med över lagkaptensbindeln till 28-åringen när Stilian Petrov påbörjade sin behandling mot leukemin, men i takt med att Bent visat varken tillräckligt stor delaktighet i spelet eller ledarskapsförmåga nog till att leda ett Premier League-lag blev han av med den till förmån för holländaren Ron Vlaar. Det blev också början på det fall som vi kanske bara sett början på än, och som antagligen kommer sluta i att Paul Lambert och Randy Lerner försöker sälja honom i januari.

Det finns dock två stora frågetecken med anledning av en eventuell försäljning. För det första, hur pass illa är det ställt med Bents knäskada? Senast missade han ett par månader efter en liknande skadad.

Vem är köparen?

Paul Lambert är ute efter att stärka truppen, få mer bredd men också viss spets, och då är Darren Bent den i särklass mest värdefulla spelaren som kan inbringa pengar. Men den stora frågan är förstås: till vem kan vi sälja honom? Vilket lag kan i den moderna, brittiska fotbollen – risken är att hans tjänster enbart kommer att locka till sig ett fåtal aktörer i England – tillåta sig att ha en poacher, som man måste bygga ett lag kring och som stundtals är direkt svag i spelet ute på planen? Moderna tränare tenderar att involvera hela laget i uppbyggnadsfasen i anfallen, men ställer inte sällan också krav på en delaktighet i presspelet defensivt – två punkter där Bent har lite att jobba på. Det finns skyttekungar som står sig fint i konkurrensen på det här området internationellt – Ruud Van Nistelrooy är ett exempel, tycker jag, medan även Klaas-Jan Huntelaar kan nämnas i sammanhanget – men de är få till antalet.

Tittar vi på bottenlagen är det för det första få som har ekonomi till ett köp av Bent. Jag har svårt att tänka mig att Villas ledning skulle överväga bud på under 10 miljoner pund – min gissning ligger kring 12. Det utesluter ett par av dem, men kanske innefattar Reading och Queens Park Rangers. Av dessa kan jag bara tänka mig att QPR skulle vara tillräckligt intressant för Bent. Då får han dessutom återvända till London, en stad han enligt uppgift kan tänka sig att flytta till.

Det är nog ytterst få av topplagen som skulle vara intresserade av en före detta målskytt som tappat stinget. Dagens topplag har redan målskyttar – målskyttar som dessutom har uppgifter som är integrerade med spelet. Det har ryktats om Liverpool – om vi nu väljer att se Pool som ett topplag – och även om Bent knappast skulle tacka nej, har jag svårt att se att Bent passar in i Brendan Rodgers lagbygge. Dessutom har laget redan en målskytt, grovjobbare och världsstjärna av rang – Luis Suárez.

Bland mittenlagen finns det ett par stycken som är i behov av en målskytt, men den ekonomiska biten är ett bekymmer för många. Annars kanske det är just mittenlagen som vore det bästa för Bent – att komma till ett lag där han blir stjärna, och där man i viss mån kan bygga anfallsspelet kring honom? Det var precis det som hände när Villa köpte loss honom från Sunderland – han gick från ett mittenlag till ett annat.

Fulham är ett annat lag det ryktats lite löst om, och kanske är det svaret på frågan. Även om laget har ett par spännande anfallsess så verkar tränare Martin Jol sugen på Bents tjänster, och kanske finns det pengar att lösa en sådan övergång i januari. Visst hade det varit kul att se två ”latmaskar”, med vitt skilda talanger, som Dimitar Berbatov och Darren Bent på topp?

Konklusion

En gissning är att värvningen av Christian Benteke, den unge belgiske talangen, i första hand var tänkt att bära frukt på lång sikt – och att han kanske skulle må bra och kunna lära sig av Bent – men i och med att han blommade ut redan från start har behovet av Bent minskat. Benteke har gått från framtidsman till given startman, medan Bent gått motsatt håll och numera är typ tredjehandsvalet. Det värsta för Bent är dessutom att Benteke verkar må bättre av en hårt arbetande forward bredvid sig, och i detta fack passar både Gabriel Agbonlahor och Andreas Weimann bättre.

Det går hur som helst att konstatera att Villa antagligen har kommit till vägs ände med Darren Bent. För det går väl inte att lära gamla hundar att sitta: förändra en målskytts natur, få honom att jobba för laget, kanske bli en supersub som sätter egot åt sidan för lagets bästa?

Det kommer pågå en hel del bakom kulisserna fram till januari, och väl där kommer vi se hur pass bra Villa är på att sälja in en före detta målskytt till lag på samma nivå som sig själva. Sunderland lyckades kanonbra för snart två år sedan, och då var förhandlingsläget för de röd-vita bara marginellt bättre än det är för Villa (i och med att Bent var två år yngre).

Aston Villa är i en övergångsperiod, som förhoppningsvis resulterar i att det nya, lite yngre gardet växer in i sina kostymer och blir fullödiga PL-spelare inom ett par säsonger. Men truppen behöver både spetsas till och breddas, och att ha en person som borde vara lagets stjärnspelare fastklistrad på bänken, och som inte heller levererar när han får chansen, det är inte en lyx som en klubb i Aston Villas sits kan unna sig. Kan Villa kränga Bent kan den nya truppen under Lambert börja ta form redan i januari – ju förr, desto bättre.