Category Archives: Övergångar

Analys Åsikt Off the field Övergångar Silly Season

Äntligen lite Bacuna Matata?

Aston Villas ägare Dr Tony Xia fortsätter att spänna sina finansiära, men knappast kroppsliga, muskler – nu senast i form av Bristol Citys anfallare Jonathan Kodjia för 15 miljoner pund. Rotterdam82.se gillar intentionerna, men kan inte annat än ifrågasätta värvningsstrategin, som tyvärr påminner mycket om den som tidigare fallit pladask.

Hade jag bara varit lite mindre analytisk och funderat mindre kring orsak/verkan, så hade jag nog dansat på bardisken vid det här laget: vår nya ägare sprätter pengar som om det inte fanns någon morgondag och Villa ser ut att vara ganska rustat för omställningen till det nya livet i fotbollens bakgård, Championship.

Vid en första anblick ser allt ut att vara guld och gröna skogar, hakuna matata eller hur ni nu väljer att uttrycka er: vi har en ägare som verkar förstå vikten av att riva ner och bygga nytt, och som dessutom gillar att hålla oss fans a jour med vad som händer bakom kulisserna tack vare sitt energiska twittrande.

Men, men det finns ett MEN: vart är den röda tråden bland alla miljontals pund som flyger runt likt en scen ur Casino?

Vad gömmer sig bakom fasaden?

Jag är den förste att sträcka upp handen och säga att jag är nöjd med tanken så här långt: bort med skräpet, bort med icke-vinnarna som vill håva in pengar hellre än att stå upp för vårt fina klubbmärke. In med karaktär.

Så här långt är det just det vi fått: karaktär, och målskyttar. Men målskyttar är lite som att jaga utan jakthund, vågar jag säga helt utan meriter från just jakt: du kommer få ett byte då och då, men i längden behöver du service när det kommer till att skapa riktigt fina skottlägen. Och inte minst ha ett mål att skjuta på.

Det är här någonstans vi fortsatt befinner oss, tyvärr. Vi saknar kreativitet både centralt och på kanterna på mittfältet, nog för att backa upp de starka korten vi har längst upp. Centralt har vi nu en rad solida spelare, många med rätt karaktär, men tyvärr också ungefär lika bleka i det offensiva spelet – jag är beredd att säga att samtliga saknar en eller ett par nycklar när det kommer till att låsa upp försvar och skapa lägen åt våra dödliga forwards.

På kanterna har vi lovande spelare som Grealish, som redan tycks ha steppat upp och visat att hans uppträdande vid sidan av planen inte behöver sätta käppar i hjulet för en framgångsrik karriär på densamma. Däremot blir det tungt att lita på en yngling hela säsongen, i en grym liga. Vad har vi på andra sidan? Tja, mest en trött Leandro Bacuna.

4827

Förväntar sig Xia och Di Matteo att vi får in denna typ av nödvändiga kvalitet så här mot slutet av transfer deadline, eller litar man på att en spelare som just Bacuna ska kunna steppa upp? I grunden har han kanske inte så mycket av det som en ytter av högsta kvalitet behöver: fint inläggsspel i perioder, visst, men han är inte snabb nog och inte heller tillräckligt teknisk för att räcka till om/när Villa siktar upp mot Premier League igen. Äntligen lite Bacuna Matata, tänker optimisten? Knappast, säger jag.

Att han ska kunna växa fram och bli den assistkung vi behöver är tillräckligt svårt att se – och då har vi ändå inte tagit upp det faktum att vi behöver någon centralt som kan styra och dyrka. Där fastnar vi just nu i Ashley Westwood-problematiken, och det faktum att alla våra centrala mittfältare är relativt lika i sin oförmåga att hota offensivt. Westwood bidrar inte med något som Jedinak inte redan har i sin verktygslåda, vilket syntes i andra halvlek mot Bristol City, och som kommer synas resten av säsongen.

Ser dom vad vi ser?

Dr Xia och Di Matteo har fått beröm för sina insikter om vad laget behövde i steg 1 – det må ha kostat, men har också gett oss helt andra förutsättningar än vi hade för bara ett par månader sedan.

Men köpet av Kodjia för någon dag sedan skvallrar om något mer, och får mig att ställa frågan om fokus och pengar nu riktas åt rätt håll, nu när vi bör gå över till fas 2 i behovstrappan (kreativitet/service åt anfallare)? Visst behöver vi mål och visst behöver vi starka spelare på topp, men momentet innan McCormack, Kodjia, Kozak, Gestede (eller vem fan det nu blir som ligger in bollen i kassen i slutändan) – vem står för det?

Och det är ju dessutom så att ingen kassa är outsinlig. Vi kommer nå en kritisk punkt där The Tweeting Doctor plötsligt beslutar sig för att dra åt svångremmen. Vart är vi då? Har vi de spelare, på rätt positioner och med rätt kompetenser, då? Nu besitter vi kvantitet på många positioner, en bredd som vi kanske visserligen har saknat, men vad värre är saknar vi kvalitet på nyckelpositioner. Kvantitet före kvalitet – det misstaget gjorde vi så sent som för ett år sedan, och då ledde strategin till ett magplask ner i Championship.

Dessutom påminner Xias värvningsstrategi lite grand om Lerners, och min rädsla är att han han bränner allt krut i början, när det är som roligast. För även om det inte har gått bra i ligan, röns framgångar på marknaden och fansens tilltro till klubben och framtiden har ökat, vill jag påstå. Det är fortfarande kul att vara rik kines, spendera lite fickpengar och leka social medieguru.

Men Xia har inte upplevt Birmingham senhöst och vinter. Hur reagerar han när det börjar blåsa? Motvinden har säkert redan märkts av i jobbet bakom kulisserna, och det kommer bli allt svårare att upprätthålla samma lycka på marknaden med tanke på den röda tråd Villa uppvisar just nu: betala hutlösa summor för delvis oprövade (Kodjia) spelare samt beprövade på begränsad nivå (McCormack i Championship).

Som jag skrev på ett annat forum för ett tag sedan öppnar filosofin upp ögonen för andra klubbar i framtiden, när Aston Villa knackar på och vill försöka köpa spelare. ”Det där är en klubb som gärna betalar överpris för de spelare de vill ha.” Lex Kodjia, Lex McCormack.

Vi är återigen inne i en negativ spiral där vi vi säljer/lånar ut billigt och släpper tilltänkta nyckelspelare gratis, medan vi köper in spelare för rejält tilltagna summor. Låt oss hoppas att Xia inte tynar bort från sin ledarroll, likt hans föregångare, när vi behöver honom som mest. För det här projektet känns redan allt mer som om det står och faller med hans plånbok.

Är väl medveten om att posten blev väl negativ, så varför inte avsluta med ett bevis på lite av de vi fått för de senaste miljonerna:

 

Analys Åsikt Off the field Övergångar

Aston Villa nere för räkning

Det är dags för optimisten i mig att slå följe med pessimisten för att se världen för vad den faktiskt är: Aston Villa anno 2015/2016 räcker inte till för Premier League-spel. Det är inget vi konstaterar efter 0-4 mot Everton eller senaste 2-3 mot Watford, utan ett faktum som är väl underbyggt efter att snart ha spelat halva säsongen.

Det här med optimist kontra pessimist är ett extremt vanligt förekommande diskussionsunderlag på diverse Villa-forum idag. ”Stå bakom ditt lag i vått och torrt”, ”det är nu laget behöver oss” och många fler liknande uttryck förekommer nästan dagligen och speglar lite av den uppgivna känslan som infinner sig.

Måla fan på väggen är fritt fram att göra, men att börja påstå att vi är klara för nedflyttning är ju långt ifrån ett faktum. Trepoängssystemet ger oss fina möjligheter att plocka in avstånd snabbt, vilket det finns flera lag som visat tidigare säsonger. Rätt ska vara rätt: Aston Villa är inte något nedflyttat lag.

Men faktum kvarstår. Aston Villa är det lag som legat sämst till i Premier Leagues historia vid den här tidpunkten. 5 poäng efter 14 matcher är en sämre än vad Derby lyckades skramla ihop säsongen 2007/2008, enligt The Sun. Låt oss hoppas att likheterna slutar här – Derby åkte nämligen ner när säsongen var till ända, med blott 11 poäng inspelade.

5-year plan
Och den som varit med länge minns säsongen 86/87, då Villa senast degraderades – blott fem år efter europeiska triumfen i Rotterdam. Varför är detta intressant, undrar den nyfikne? Jo, fem säsonger är en ganska bra måttstock på hur ledningen och sålunda, tyvärr, även klubben som helhet mår.

Tillfälliga toppar och dalar finns massor av exempel på, men sett över fem säsonger går det inte att sopa saker under mattan.

Villa har exempelvis sopat smutsen under mattan sedan ett bra tag tillbaka. Det vore synd att säga att alltsammans tog sin början säsongen 2010/2011 – för fem säsonger sedan – men när Martin O’Neill sa upp sig på stående fot inför säsongen sprack också den bubbla som Lerner byggt upp med hjälp av inpumpade pengar. O’Neill hade inte tagit Villa dit Villa skulle ha tagits, han hade fallit på målsnöret. Mattan drogs undan, och sedan dess har smutsen blottlagts för hela världen.

Randy-Lerner-001

2010/2011 var ingen katastrofsäsong, men förskönades i och med avslutningen som ledde till en respektabel nionde plats. Därefter har det varit rutschkana utför, med start från ledningen. Och det var i denna veva som ledningen bestämde sig för att sätta sin femårsplan i verket: Förstöra och förgöra vår vackra klubb.

Det kanske inte uttalades på ledningsmötena – där kallades det en treårsplan för att vända den sjunkande skutan som hette Villa – men effekten har blivit just sådan.

I styrelserummet
Allt detta har naturligtvis skett bakom lyckta dörrar, men fansen har fått en gratis inblick i vad som skett i styrelserummet. Fotbollsplanen är nämligen en lysande spegelbild av förhållandena där.

Nya coacher har de senaste säsongerna kommit och delvis lyckats, motivationsvägen så att säga, få ett lag i spillror att tillsammans bilda en spegelbild man tillfälligt kunde tro på – och överleva. Men spegeln är ytterst ömtålig och limmet som finns där för att hålla samman laget och bilden av ett tidigare storlag, är alltför svagt.

Och då har jag inte ens nämnt de enskilda skärvorna. Spelarna är nämligen för dåliga. Vi har för dåliga spelare på nästan varje position. Vi kan leka med laguppställningarna, smågräla ihjäl oss på en spelare som inte borde spela där eller där, klaga på spelare som inte fått chansen – sanningen är grym. Det här laget räcker inte till.

Problemet börjar uppifrån, men är nu mer än tydligt på planen. Lerner har byggt precis den konstruktion han kanske inte velat ha, men på sätt och vis jobbat för. Ett bristande engagemang har lett fram till detta, steg för steg, under fem års tid.

Lerners femårsplan på att förstöra vår vackra klubb är nu på väg att lyckas. Förra gången, från världsherravälde 1981/1982 till debacle 1986/1987, tog det fem säsonger att gå från topp till botten – och vi är ganska nära att lyckas nu igen (även om det absolut är tveksamt om vi var lika nära toppen för fem säsonger sedan, under O’Neill, då vi kom sexa).

Klubben är större än laget, det har jag alltid sagt, och det är klubben jag håller kär – inte ledningen, tyvärr inte heller laget just nu. Det är historien, passionen, fansen – det är The Aston Villa spirit. Det finns ingen sådan i ledningen just nu, vilket medfört att det inte heller finns någon på plan.

Spegelbilden är precis den Lerner genom sitt icke-engagemang jobbat mot, och nu sitter vi där med skärvor som inte går att bygga ett lag kring.

Remi Garde kommer få en veckopeng att köpa spelare för i januari, men det är i vanlig ordning ett alibi i den ”lagomverksamhet” som just nu pågår i ledningen. Klubben hålls flytande med livbåt – en livbåt som amerikanen högg en massa hål i för fem år sedan.

MADRID, SPAIN - OCTOBER 18: Olympique Lyonnais head coach Remi Garde looks on before the start of the UEFA Champions League Group D match between Real Madrid CF and Olympique Lyonnais at Estadio Santiago Bernabeu on October 18, 2011 in Madrid, Spain.  (Photo by Denis Doyle/Getty Images)

Analys Åsikt Inför Övergångar Premier League

Inför hemmapremiären: därför kommer Villa Park koka ikväll

När Aston Villa tar emot Manchester United på hemmaplan ikväll (!) klockan 20.45 så kan vi vara säkra på en sak: ett utsålt Villa Park kommer att koka. Anledningen stavas förstås Tim Sherwood och dennes ombyggnad.

”We sign who we want, we sign who we waaaant, we’re Villa, we sign who we want”.

Det är inte otroligt att vi kommer få höra denna ramsa från Holte End ikväll, och troligen kommer också nyförvärvet Adama Traoré presenteras. Barcelona-produkten kommer extremt highly rated från Spanien – läs mer om detta här: http://rotterdam82.se/2015/08/13/sanningen-bakom-adama-traore/ – och är Villas tionde (!) nyförvärv under sommaren.

Även om vissa experter hävdar att sommaren varit ”demoraliserande”, så är det nog mer en brist på research och ett förgivettagande: Villa tappar fyra namnkunniga spelare, i form av Benteke, Delph, Cleverley och Vlaar, och resignationen blir ett faktum. Så enkelt är det knappast.

Tim Sherwood Christian Benteke
Vi tappade en spelare, men vann ett lag?

Visst, supportrarna själva och deras tilltro till laget stämmer sällan överens med det faktiskt utfallet i serien efter 38 spelade omgångar, men ser man på Villa-forum så är negativiteten knappast ett problem. Man kan skriva en hel uppsats om faktorerna bakom vårt nyfunna hopp: Benteke- och Delph-pengarna i all ära, men även Lerner verkar ha fattat galoppen och faktiskt valt att lägga pengarna på inkommande transfers.

Lägg därtill en rejäl upprustning vid sidan av planen – Fox och Almstadt har en kompetens och ett förtroendekapital som lockar spelare och agenter – så kanske betydelsen av våra mediokra insatser senaste säsongerna inte är lika stor längre. Dessutom agerar Villa under Premier Leagues paraply, vilket garanterar inte bara ett ekonomiskt jättekliv på lönestegen för spelarna utan också ett ständigt skyltfönster för dem som siktar högre än vår klubb: nämnde Traoré (vars transfer i grund och botten kan kallas för ett lån), Gueye och Amavi, för att ta några exempel.

Men den största av creds ska förstås tillskrivas Tim Sherwood, som identifierat och bearbetat spelare under en längre period. Jag har en god vän som är mycket insatt i scouting Europa över, och han menar att Sherwood har spenderat merparten av sin fria tid – både som anställd och under perioder mellan två jobb – med att resa runt och scouta, träffa spelare och agenter och skaffa sig en bild av vilka spelare som kan vara värda att satsa på i framtiden. Crespo, Traoré och Gueye är tre exempel på spelare som faller in under den här kategorin.

Manchester City's Micah Richards hits the beach in Miami while on vacation with team mates. Pictured: Micah Richards  Ref: SPL161789  080310   Picture by: Splash News Splash News and Pictures Los Angeles:	310-821-2666 New York:	212-619-2666 London:	870-934-2666 photodesk@splashnews.com

Micah Richards – our new Beast!

Det intressanta är också att Sherwood inriktat sig på spetskvaliteter, i olika former. Vad tillför varje spelare laget – det är en fråga som han gått djupare in på än tidigare managers. Han köpte Richards med PL-rutin för att stabilisera centrala defensiven med vetskapen att det kommer tillkomma en mängd spelare utomlands, som inte känner till PL och de krav som ställs. Han införskaffade flexibilitet i de defensiva leden med Crespo, som kan spela på alla platser och göra det bra. Han köpte in Amavi, som kan ockupera en vänsterkant helt för sig själv en bra dag. Och då har jag bara tagit upp de defensiva posterna – liknande upplägg gäller för nästan samtliga nyförvärv.

Just spets är intressant, oavsett vilken kompetens det rör sig om. Vi tar två exempel avslutningsvis:

1. Adama Traoré är den spelare i Europas elitligor som genomförde flest dribblingar säsongen 2014/2015, allt enligt statistikbolaget Opta. Och listan efter honom är inte dålig:

1 Adama Traoré, Barcelona B – 243
2 Eden Hazard, Chelsea – 180
3 Lionel Messi, Barcelona – 174
4 Karim Bellarabi, Bayer Leverkusen – 153
5 Roberto Firmino, Hoffenheim – 140

Att ha en låssmed, någon som kan dyrka upp statiska försvar, har varit ett av Villa akilleshälar sedan väldigt länge tillbaka. Även under den relativa storhetstiden under MON hade vi oerhört svårt att stundom bryta deadlocks – Traoré kan vara en del av svaret.

2. Rudy Gestede har gjort fler nickmål de senaste två säsongerna än någon annan spelare i de fyra brittiska elitfotbollsligorna – även detta hämtat från Opta.

Gestede är med andra ord en spelare att vända sig till när spelet hamnar i stå, eller när man vill bryta mönster – jag tror inte att Sherwood ser honom som spelaren dit alla bollar ska hamna i uppspelsfasen, till skillnad från exempelvis Benteke. Lägg därtill att man nu har spelare som Sinclair, Amavi, Gil och Traoré på kanterna, som kan leverera inspel och inlägg med lite mer kvalitet på än tidigare.

Det är förstås enkelt att säga att Bournemouth gav ett av svaren till varför han köptes in, men där kanske vi fick en första inblick till vilken typ av mål vi kan få se av honom kommande säsongen. Vi får knappast ut 15-20 mål av Gestede under säsongen, men kan vi ligga på 10-15 där minst 50 procent är lika viktiga som det i premiären, ja då har Sherwood gjort en fantastisk värvning.

Seså, nog snackat. Bring on the game. Up the Villa!

holteend2

Let’s get this place rockin’ again!

 

Analys Off the field Övergångar Premier League Rykten

Sanningen bakom Adama Traoré

Övergången från Barcelona till Aston Villa ter sig allt närmare för supertalangen Adama Traoré. Hur lyckades Villa ro i hamn den här affären? Är Traoré verkligen den supertalang som det pratas om? Och hur är det egentligen ställt med den där köp tillbaka-klausulen som Barcelona insisterat på ska finnas med i kontraktet?

Rotterdam82 har tack vare sina källor i Spanien grävt lite djupare i saken och kommit fram till en hel del om den nära förestående (?) affären.

Traoré är visserligen en hype, det är korrekt, men det finns faktiskt substans där också. Han är en alldeles utmärkt spelare med enorm potential, säger min källa med mycket god insyn i spansk fotboll. Ni som har sett klippen med honom kan avgöra en del genom blotta ögat, men han ska också vara en person som är villig att utvecklas på ett sätt som kanske inte alla i denna åldern är.

Dessutom menar samma källa att Premier League kan vara ett alldeles utmärkt steg för spelaren, och han kommer passa bra med tanke på hans spelstil: en kvick och direkt spelare, med bra fysik. Enligt mina kontakter är några av Barcas tränare inte lika förtjusta i hans fotbollskonster som resten av alla experter där tycks vara, vilket förstås är ett litet frågetecken.

Men i Spanien ser man 19-åringen som ett mycket stort löfte: ”huge potential” säger min källa. Min naturliga följdfråga blev naturligtvis varför han då inte har testat lyckan i en större klubb än Villa – och det är då vi kommer in på haken.

Traore

Köp tillbaka-klausulen
Adama Traoré har med 100 procents sannolikhet en buy back clause till Barcelona. Och detta är, hävdar källan, den enda anledningen till att ingen större klubb har köpt honom – de vill inte ha med denna typ av klausuler att göra. Klausulen fungerar i allmänhet så att den säljande klubben har en eller ett par somrar på sig att köpa tillbaka spelaren till ett fastsatt pris. Min källa är inte inblandad i transfern, varför han inte kan få in och spekulera kring hur denna ser ut här.

Det vi kan konstatera är att vi får en fantastisk spelare med enorm potential och unika features på plan – men att vi också ska passa på att njuta medan vi kan, och antagligen inte heller förvänta oss någon form av ekonomisk vinst i Benteke-klass på spelaren, då det är Barcelona som tycks vinna mest på affären om man ser det från den här sidan.

Analys Åsikt Off the field Övergångar Premier League Rykten Silly Season

Deadline Day: sammafattning om en samling luftslott

Var det allt? Lite så känner man förstås som Villa-supporter efter de intensiva 24 timmarna under Deadline Day. Ingen spelare in, Karim El Ahmadi ut. Det är den korta sammanfattningen. Rotterdam82.se väljer dock att fördjupa sig lite…

Villa kom riktigt nära att signa Tom Cleverley, men med facit i hand tror jag den viktigaste affären – efter att Vlaar stannar – var nog ändå att Cleverley inte skrev på. Han spenderade den stora majoriteten av gårdagen på Bodymoor Heath, där han enligt flera medier bara hade att sätta en kråka på kontraktet.

Men hans girighet verkade sätta käppar i hjulet, och när Everton plötsligt kom in i leken så ville han hellre återförenas med Martinez. United ville förstås att han ville gå till Villa på en permanent transfer värd uppskattningsvis £7-8 miljoner, medan övergången till Toffeess rörde sig om ett lån.

För att verkligen poängtera att Cleverley är värd så mycket mer än Aston Villa, gick mannens hån till agent ut och deklarerade: ”Tom vill egentligen inte lämna United för en ‘middle of the road club’, och för att att det ska bli möjlighet måste den locka honom ekonomiskt.”

Och det är väl där nånstans vi ringar in vem Tom Cleverley är, och vad han egentligen vill med sin karriär. Vi kan också slå fast att det kommer gå bra för honom: han kommer fortsätta tjäna sina pengar i United, och när januari kommer så kommer det finnas en klubb där för honom, som kan ge honom de pengar han förtjänar. En fin kille på alla sätt. Men personligen känns kaffe, kaka och allt annat som man bjöd Cleverley och han följe på under timmarna i Bodymoor Heath som – hmm, just det – kaffepengar jämfört med de miljontals pund som man kunde ha pungat ut på en spelare som egentligen vill spela någon annanstans.

Cle
Cleverley återvänder till Manchester United för att nöta bänk men tjäna fina pengar.

Ställa om siktet
Med ett par timmar kvar av fönstret började de ansvariga i Villa förstå att man satsat allt krut på fel häst, och då försökte man sig på ett långskott á la Lowton borta mot Stoke förra säsongen. Den här gången missade man dock målet med stor marginal, då Real Sociedads unge och duktige playmaker Sergio Canales inte var särskilt intresserad av att lämna Spanien för en engelsk mittenklubb. Noterbart är att tre Villa-managers på rad har funnit intresse i Canales – scoutnätverket borde med andra ord vara intakt även om den sportsliga ledningen har bytts ut.

Det ryktades också om Jason Puncheon från Crystal Palace tidigare under dagen, men det verkade rinna ut i sanden relativt tidigt. Puncheon hade gett en dimension till ute på kanterna, och hade varit ett riktigt bra köp för de £4 miljonerna som det ryktades om.

Själv satt jag och höll tummarna för att det något galna ryktet om att Andre Ayew var i Storbritannien för att bland annat träffa Villa stämde. Ayew hade varit en världsklassvärvning med Villa-mått mätt, men även den gång verkade det som om fantasin överträffade verkligheten. Trots att franska medier körde storyn om Ayew på de brittiska öarna vet vi väldigt lite om att så verkligen var fallet.

Andre-Ayew
Marseille och Ghanas anfallare Ayew hade varit en drömvärvning, men var det verkligen nära?

På annat håll
Transfern med stort T för Premier Leagues vidkommande, och hela världens för den delen, var naturligtvis att Falcao skrev på ett säsongslångt lån med Manchester United. Louis Van Gaal har kanske inte fått spelet att fungera på plan riktigt än, men de tre senaste värvningarna Di Maria, Falcao och Daley Blind kommer givetvis se till att man blir att räkna med när det kommer till Champions League-platserna.

I Villas del av ligan noteras att Steve Bruce vaknat till liv efter den miserabla insatsen på Villa Park i söndags. The Tigers var en av de stora vinnarna, när man gjorde sig av med överflödige Boyd och införskaffade spets i massor i form av Abel Hernandez (från Palermo, nytt transferrekord) och Mohammed Diame (från West Ham), medan lånen av Hatem Ben Arfa och Gaston Ramirez från Newcastle respektive Southampton ger ytterligare en offensiv dimension. Hull kan mycket väl hamna topp tio den här säsongen, och Bruce har gjort ett starkt jobb under transferfönstrets slutskede.

Bland de andra klubbarna som stärkte sina trupper märks bland annat Arsenal (vars värvning av Welbeck känns naturlig i deras situation), Queens Park Rangers (Sandro), Southampton (Toby Alderweireld från Atletico Madrid och Sadio Mane från Malmö FF:s CL-motståndare Red Bull Salzburg), Crystal Palace (framförallt McArthur från Wigan, för dyra £7 miljoner) och West Ham (Amalfitano, bra värvning som ger bredd).

För Villas del kan man ändå inte säga att fönstret var ett katastrof, då man fått in bredd och delvis också spets tidigare under sommaren (jag tänker då framförallt på Cissokho på vänsterbacken och Senderos centralt i backlinjen, som är de stora anledningarna till att defensiven sett betydligt stabilare ut, och lägg därtill att Sanchez på mitten borde kunna vara ett sparkapitel som kan spela stor roll under de kommande tuffa matcherna). Det viktigaste var att vi nu får ett halvår på oss att jobba fram passande kontrakt till Vlaar, och Delph. Benteke och Kozak har en månad kvar tills de på allvar kan börja konkurrera om anfallsplatserna.

Det går inte att hymla om att en offensiv playmaker och/eller en ytter hade behövts – truppen är inte skrämmande tunn, men hade mått bra av tillskott, inte minst när KEA lämnade – men samtidigt hade det mer eller mindre varit pengar i sjön att köpa en spelare som alltid såg Villa som ett andrahandsalternativ, som bäst.

Nu ser vi fram emot en höst som förhoppningsvis skänker oss mer glädje än den förra. Up the Villa!

 

Analys Åsikt Övergångar Premier League Rykten Silly Season

Senderos-affären: ett försök till analys

Mycket talar för att Aston Villas första nyförvärv inför säsongen 2014/2015 blir den schweiziske mittbacken Philippe Senderos. Här ger jag mig på ett försök att analysera den affären för att se vad den ger Aston Villa.

Vi känner alla till bakgrunden: Aston Villa släppte in flest mål, 61, av alla lag som inte åkte ur Premier League. När Jores Okore, den unge dansken som började säsongen så bra, skadade sig så pass allvarligt att han var tvungen att utgå för resten av säsongen visade sig att Villa inte hade någon uppbackning. Ciaran Clark och Nathan Baker har sina fördelar i luftrummet, men har båda visat sig vara alltför ojämna i sina insatser. Kapten Ron Vlaar har gjort en bra säsong, men för att vi ska få ut max av vår kapable holländare krävs det bättring vid sidan om.

Man behöver antagligen inte vara Einstein för att förstå att Paul Lambert tänkt sig para ihop Vlaar med Okore till nästa säsong. Så när vi nu läser om att Philippe Senderos, med förflutet i storlag som Arsenal, Milan och Valencia, snart skriver på som gratisövergång, borde vi inte skatta oss ganska lyckliga? Vi pratar ju ändå om en kille i sina bästa fotbollsår som är van vid pressen, med rutin från flera ligor och med över 50 landskamper på sitt CV.

Här finns dock en viktig distinktion att göra: är detta en transfer av en rutinerad back-up eller är det de facto en ersättare – och i så fall till Vlaar? Snackar vi första scenariot så rör det sig om en bra övergång. Senderos, känns det som, har varit med sedan Hedenhös, men har ännu inte fyllt 30. På många sätt är det förstås en klok värvning med tanke på hans övergångskostnad är noll och intet – även om detta förstås innebär att vi får betala mer i lön till honom. Detta ger dessutom Lambert möjligheter att spela en 3-5-2:a utan Baker och Clark på plan. I samband med detta måste vi också fråga oss vad som händer med någon av dessa, då båda knappast lär stanna i så fall. Men det är en annan fråga…

Hålen i schweizerosten
I Senderos får vi en rotationsspelare som kan kliva in och hantera pressen, och som kanske till och med är nöjd att agera back-up? Jag hoppas han skriver på med de förutsättningarna. Men: rör det sig om scenario två ovan är det betydligt värre. Ron Vlaar sitter kanske just nu på ett plan på väg till Brasilien, där han lär få starta som mittback för sitt Holland. Ett bra VM och han lär dra uppmärksamheten till sig, inte bara från Premier League utan från andra håll i Europa. Och som vi vet lockar Champions League nästan alla spelare med ambitioner.

För detta kan vi slå fast: Senderos är inte en startspelare i ett Premier League-lag. Det har han inte kvalitet för, något han visat de senaste säsongerna. Han är resolut, inte direkt osnabb och är i mångt och mycket en klassisk mittback – vilket också innebär att han kan tillskrivas många av de negativa aspekterna av just den typen av spelare. Lika resolut som han är, lika klumpig kan han vara emellanåt. Tacklingar missas, onödiga kort av alla dess slag utdelas, straffar utdöms. Han tenderar också att ha svårt att hänga med i högt tempo, vilket förstås är negativt när vi pratar om Premier League. Med andra ord: vi får en något upphottad version av Clark och Baker, inte minst rutinmässigt, men inte så mycket mer än så.

Därför måste vi ställa oss frågan vilken del av pusslet Senderos är, och det innan vi kan svara om detta är en bra transfer eller ännu en ond förvarning om det som komma skall. Är han bara en av bitarna i det nya Aston Villa, eller är han den nödlösning till pusselbit ska hålla ihop ett sargat försvar (och som, hemska tanke, ska ersätta Vlaar)?

Analys Åsikt Inför Off the field Övergångar Premier League

Facit: Så slutar Premier League

Imorgon lördag drar spektaklet igång – Premier League anno 2013/2014! På Rotterdam82.se går vi igenom tabellen för att se hur den komma att sluta – och lägger förstås lite extra krut på Aston Villa.

Toppstriden i Premier League är i mångt och mycket mer oviss än på länge, inte minst med tanke på att det finns fler variabler att kasta in i ekvationen än vanligt. Trupperna hos många av topplagen är inte spikade i och med att några av världens främsta spelare fortfarande inte vet vad framtiden bär i sitt sköte. Kort sagt: Premier League är hetare än på länge!

Flera topplag än vanligt har inför säsongen fått brottas med flera problem, vilket gör att jag kommer sätta ett eller ett par frågetecken i samband med många av lagen. Några har bytt tränare och gjort förändringar i staben som kan vara svåra att få fason på redan nu, andra har tagit in spelare som kan göra en viktig skillnad – men framförallt är det många av topplagen som fått känna på hur det känns med segdragna och långlivade transferrykten som inte vill dö.

Lagens storstjärnor är helt enkelt inte benägna att stanna i klubbarna, vilket har blivit ett problem i flera fall. Hur blir det med Bale och Suarez, och kommer Rooney att ta det förbjudna steget över till en annan toppklubb? Den som lever får se.

I mittens rike har vi mer eller mindre samma klubbar som huserat där de senaste åren, och det är också här jag placerar vårt kära Villa. Laget känns inte lika oprövat som förra året, och Lambert har fått in ett par spelare med potential att inte bara slå sig in i startelvan – utan också göra skillnad i spelet. Jag tänker framför allt på Tonev och Okore, som jag har stora förhoppningar på.

Bottenstriden lär handla om fem-sex lag, där nykomlingarna Hull och Crystal Palace ser klart svagast ut. Däremot är det inte lika lätt att komma fram till det tredje laget som får lämna…

Nåväl, här kommer tabellen såsom jag ser den:

1 Manchester City
Att Roberto Mancini fick sparken förra säsongen förvånade nog inte särskilt många, trots att han gjort det bra i City. Problemet är att ”bra” inte är bra nog i en klubb som siktar högre än så, och som har kapitalet att backa upp sådana mål med.

Inför den här säsongen har City värvat klokare, inte mer iögonfallande, än tidigare. Nye tränaren Manuel Pellegrini har på ett bra sätt identifierat lagets svagheter och backat upp dessa med spelare som gör jobbet som han kräver. Jovetic är en lysande värvning, och en spelare som har det mesta. Han jobbar hårt, tar ansvar, har en fin blick för spelet och är dessutom utrustad med ett sinne för målet. Med Navas får man den typ av kantspelare som, i allt större utsträckning, fått stiga åt sidan för sådana som tar sig friheter. Spanjoren är en skicklig inläggsspelare, och är en sådan spelare som kan bryta mönster när anfallsspelet gått i stå.

Dessutom har man flera spelare inom truppen som i viss mån kan klassas som nyförvärv. Det verkar som om Dzeko, till exempel, kan få fler chanser under nytt styre, och det är en sådan spelare som kan fälla avgörandet med sin förmåga att hitta målet.

Pellegrini tror själv på sitt lag. Chilenaren har sagt att han har ”den bästa truppen i England” och att de fyra spelare han köpt förstärker ett redan starkt lag. Man besitter den kanske främsta defensiva uppsättningen i ligan, och får man offensiven att blomstra – framförallt via Dzeko, som jag tror kan spela huvudrollen den här säsongen, inte bara som inhoppare – så ser jag inget som hindrar laget att ta tillbaka Premier League-trofén från grannen i stan.

2 Chelsea
Chelsea är en supervärvning i från att vinna guldet. Man har en mycket fin bredd på alla fronter, och är inte beroende av någon enskild spelare. Nygamle tränaren, tillika frälsaren, Mourinho har onekligen en mycket bra trupp att jobba, men saknar den kanske viktigaste pjäsen av dem alla.

För frågan är vem som kommer stå för målen. Torres är varken den spelare eller den målskytt han var för fem-sex år sedan, Demba Ba är inte tillräckligt bra för ett lag som aspirerar på titeln medan Lukakus potential är hög – men är han redo att ta klivet upp på den här nivån?

Bland nyförvärven märks framförallt belgiske virtuosen De Bruyne, som kan avgöra matcher med sina känsliga fötter. Han kommer dessutom smälta bra in i ett offensivt mittfält som vill äga boll, men också göra något konstruktivt av den. Mittfältet har för övrigt både spets och bredd, och är i mitt tycke seriens bästa. Mourinho kommer kunna rotera, experimentera och engagera samtliga spelare, och få dem att tro på målet. Det är det som är portugisens styrka.

Försvaret är starkt, utan tvekan, men Luiz kommer i vanlig ordning blanda gott och ont. Brassen kommer antagligen få fokusera alltmer på mittbacksspelet den här säsongen, trots lyckade sejourer på den defensiva mittfältspositionen förra säsongen. Kanterna mår också bra, och erbjuder olika typer av alternativ om coachen vill försöka förändra saker och ting eller anpassa spelarna efter motståndet. Ivanovic kommer i vanlig ordning att stå för sin fyra-fem nickmål, medan Terry och nämnde Luiz också kan bidra i anfallsspelet. Cech är en pålitlig utpost där bak.

Men, säger ni, om nu målvakt, backlinje och mittfält ser så bra ut, varför vinner inte Chelsea serien? Jag tror sanningen inte är svårare än att man är en supervärvning av en anfallare i från ligatiteln. Manchester City är starka och har en spets som jag tycker Chelsea saknar framåt. Men låt säga att Mourinho kan trolla fram en rödlätt, tjurig, petad och framförallt revanschsugen 27-åring – då är jag beredd att omvärdera mitt tips för de två översta placeringarna.


Torres är inte bra nog för att leda en titelfight i anfallet – trots bra uppbackning från seriens kanske främsta mittfält. Foto: Telegraph

3 Manchester United
Är förtrollningen bruten i och med att Sir Alex Ferguson nu lämnar efter 27 år vid rodret? Kan David Moyes styra skutan mot något som i alla fall påminner om de framgångar som föregångaren upplevde?

Det vi kan konstatera är i alla fall att det inte står och faller med truppen – den är nämligen inte helt olik den som Sir Alex vann Premier League med förra säsongen. Fast ni vet ju likaväl som jag att det där är en sanning med modifikation. Det här lagets poster boy, Wayne Rooney, fick som bekant stiga tillbaka till fördel för Robin van Persie förra säsongen, och han tog verkligen chansen att överta förstarollen på topp genom att vinna skytteligan.

Moyes har mycket vunnit genom att kunna ställa upp med en intakt backlinje, som agerar fundament åt ett mittfält som ständigt tycks underskattas trots titlar en masse. Centralt är det fortfarande Carrick som drar i trådarna i uppbyggnadsfasen, och kan han upprepa fjolårets succéartade spel så är mycket vunnet. Kantspelet är vida känt som det kanske främsta i världen i sina bästa stunder, och just på den punkten känns det som om Moyes är helt rätt man att vidareförädla kunskapen från sitt gamla lag Everton.

Uppåt finns det en uppsjö alternativa lösningar för flertalet olika uppställningar och scenarion, och det är här Moyes måste vara en fast learner. Ingen kunde analysera matcher och agera utifrån förutsättningarna som hans föregångare, som mixtrade med formationer och manskap och nästan alltid lyckades få ut det han ville av en förändring. Här handlade det nästan om magi, eller i alla fall så nära magi som man kan komma. Moyes kanske inte har guds gåva till detta, men han besitter i alla fall nästintill samma manskap som Sir Alex – nu återstår det att ha om han kan få ut maxkapaciteten av dem.

Själv tror jag att förändringen i sig medför ett problem för ett i övrigt sammansvetsat lag. Det nya styret kommer behöva tid i en fotbollsera som inte har utrymme att ge någon tid eller något tålamod alls. Det är en verklighet som jag tror Moyes kommer bli varse om redan inom kort. United är nämligen laget alla vill slå, och även om man förstås inte blir någon slagpåse tror jag att förändringen på den högsta posten kan komma att kosta en ligatitel.

4 Tottenham
Tottenham balanserar på en skör lina. Det är inte det att truppen är dålig: här finns kvalitet i alla lagdelar, men problemet är att laget bara har en världsspelare, en spelare som gör skillnad. Och mycket av transfercirkusen i sommar har handlat om Gareth Bales vara eller inte vara i Spurs. Ju närmare deadline den 2 september, desto fler rykten lär dyka upp i tidningarna.

Många argumenterar för att Tottenham har ett guldläge, i och med att man får in sisådär £85 miljoner om Bale nu säljs. Problemet är att Bale är en spelare som inte kan ersättas. I fjol bar han i många stunder ensam det här laget fram till kriget om sista CL-platsen – ett krig man förlorade med en hårsmån till ”bästa kompisen” Arsenal. När jag nu byter placeringar på Londonlagen gör jag det med förutsättningen att Bale stannar. Laget Tottenham är dock i goda händer även om walesaren skulle lämna, på så vis att man ändå är ett topplag – men den placering jag tror man tappar utan Bale är oerhört dyrbar.

Men som bekant finns det fler spelare än Bale i truppen. Tottenham slet i Aston Villas Benteke, som dock valde att förlänga med Villa – till många Spurs-anhängares förtret. Istället värvade man Soldado, som är ett mer beprövat kort på högsta nivån. Denna typ av värvning var ett måste för att ta steget till CL-platserna, och i spanjoren har man fått en jämnare och mer pålitlig spelare än Adebayor på topp. Dessutom ska Daniel Levy också ha cred för sin värvning av Chadli, som kan komma att utvecklas till en riktig joker, och spännande Capoue från Toulouse.

Hur man än vänder och vrider ligger dock ödet i en mans händer, när det kommer till förhoppningar om Champions League-spel. Så enkelt är det. Alla andra analyser är sekundära.

5 Arsenal
Wenger har, mer eller mindre, satsat på samma startelva som kom fyra förra säsongen. Truppmässigt har man gjort sig av med flertalet fringe players, och bredden har blivit lidande. Nyförvärvet Yaya Sanogo gör inget Arsenal-fan med ambitioner särskilt nöjd inför säsongen, även om han kan komma att växa ut till en storspelare med tiden.

Över loppet av en hel säsong krävs en bredd i en trupp med målet att nå Champions League, vilket jag tror Arsenal ändå har – ja, en målsättning att nå topp fyra, alltså. Men till skillnad från många är jag tveksam om en vass värvning eller två (defensive mittfältaren Gustavo har det ryktats om ett längre tag nu) räcker för att nå en fjärdeplats.

Man har stora behov av en mittfältare, inte minst med tanke på att ingen vet hur länge Wilshere håller. Han lämnar ett stort tomrum efter sig när han är borta, och hans bräcklighet är ett reellt problem som Wenger måste fortsätta brottas med. Dessutom saknar man utan tvekan en riktigt vass striker som gör skillnad. Giroud är inte svaret, men Suarez hade varit. Nu lär den affären inte bli av, och då får Arsenal fortsätta leta. Defensiven ser förhållandevis bra ut, även om kanterna var ett problemområde från och till förra säsongen.

Arsenal har halkat efter på transfermarknaden, och den här säsongen tror jag att det finns ett lag som kan se till att utnyttja det.


Är Gustavo svaret på Arsenals problem? Foto: SkySports

6 Liverpool
Det är här någonstans vi drar den stora skillnaden i kvalitet. Från femteplatsen och uppåt har vi lag som spelar i en egen division. Liverpool hör snarare till den skaran som jagar en bra bit bakom – ni vet, som de där killarna på skoldiscon som står i hörnet och drömmer om att få bli den killen som får de snygga tjejerna.

Men om man ska ha de snygga flickorna måste man ge lite tjuvnyp, måste våga bitas lite. Och frågan är om Liverpool kan det utan (en motiverad) Suarez? Uruguayanen – som är omöjlig att älska om du inte håller på Pool, kommer från Uruguay eller tillhör hans närmaste familj – har kvaliteter som är mycket svåra att ersätta och ett tapp skulle rendera stora problem för ett Liverpool som redan har problem nog.

Defensiven avslöjade sina brister flera gånger under förra säsongen, och jag tror Kolo Touré kan visa sig vara en överraskande bra värvning för klubben – inte minst då framtiden för firma Agger/Skrtel inte står helt klar. Mittfältet ser marginellt bättre ut med Luis Alberto, även om det är oklart om han håller den höga Premier League-nivå som kommer krävas. Tränare Rodgers har inte fått igång den typ av fotboll han var så framgångsrik med i Swansea, och kanske är det så enkelt att han måste anpassa sin spelstil mer till de spelare han har på mittfältet. Henderson, Gerrard och Lucas är inga possession players i samma mån som exempelvis Joe Allen, och kanske är det därför som den sistnämnde inte riktigt kommit in i spelet på Merseyside. Den mer offensivt lagde Coutinho visade vilken talang han besitter förra säsongen, och nu hoppas man på att han ska fortsätta sin utveckling. Jag tycker dock inte att mittfältet som helhet håller toppklass i PL.

Anfallet ser spännande ut på pappret med Suarez, nye Aspas och Sturridge, men då måste vi genast återvända till där vi började och fråga oss två saker: kommer Suarez att stanna, och om han gör det, har han motivationen och drivet att stå för en (minst) lika bra säsong som förra? Det måste han nog nämligen om man ska kunna värja sig från up and coming teams som Swansea strax bakom.

7 Swansea
När tränaren Brendan Rodgers lämnade Swansea för att testa lyckan i Liverpool för en säsong sedan var det många som spådde walesarnas undergång. Men ersättaren Michael Laudrup lyckades – trots att man bland annat tappade spindeln i nätet på mitten, Joe Allen – föra Swansea till en beundransvärd niondeplats i Premier League. Det som imponerande mest var dock sättet man gjorde det på. Den possession-baserade spelmodell som Rodgers lanserat finslipades och implementerades utefter Laudrups egna preferenser, och resultatet gick inte att ta miste på. Swansea hänförde återigen hela världen med sin moderna och intressanta fotboll.

Inför den här säsongen ser man ut att få behålla sin ryggrad, den som bär upp laget och möjliggör framgångarna. Jag pratar framförallt om målvakten Vorm, mittbacken Williams och forwarden Michu. De två sistnämnda har jagats av större klubbar, men blivit kvar. Dessutom har Laudrup tagit in intressanta namn i truppen, bland annat i form av Canas från Real Betis och Bony från Vitesse. Bony och Michu är ett anfallspar som måste klassas som ett av Premier Leagues allra bästa. Lägger man därtill ett homogent och spelande mittfält, vars största svaghet har varit tuffheten och storleken, och en stabil backlinje så har Swansea det mesta som krävs för att slåss om Europaplatserna.

Den akilleshäl som man hade på mitten, bristen på tuffhet, har man löst genom att ta in hårdingen Shelvey från Liverpool – och det, mina vänner, känns som ”a match made in heaven” för detta Swansea.


Michu är den stora skillnaden mellan en placering i toppen och en strid om nedflyttning – trots att Swansea har en talangfull trupp och en bra manager. Foto: hamrofootball.com

8 Everton
Ingen lär ha missat det faktum att David Moyes, efter mer än tio år i Everton, nu har lämnat för att ta sig an det kanske tuffaste jobbet i fotbollsvärlden. Hur klarar sig Everton nu, när man tappar sin karismatiske ledare?

Styrelseordförande Bill Kenwrights långsiktiga tänkande lät sig dock inte ruckas i sina grundvalar trots tappet av sin manager. Man ersatte nämligen honom med en person som inte alls är olik David Moyes i sin fotbolls- och livsfilosofi – Roberto Martinez. Spanjorens jobb med Wigan har varit imponerande, men nu när klubben med de små resurserna åkt ner kände sig Martinez manad att gå vidare i sin karriär.

Och det går inte att säga annat att steget är logiskt. Everton är inte de stora resursernas lag – om man hårddrar det hela så är Wigan ett Everton i miniatyr. Visst har Liverpool-klubben värvat dyrt förr, och visst finns här stjärnor – men det ekonomiska tänket genomsyrar klubben. Och det är under dessa förutsättningar som Martinez jobbar allra bäst.

Han har tagit med sig tre spelare från sin gamla klubb, men i Evertons fall handlar det kanske mer om vilka man fått behålla än vilka man tagit in. Fellaini och Baines – instick: jag älskar alla lag som har en vänsterback som nyckelspelare – har ryktats följa med Moyes till United, men det ser ut som om Martinez kommer få behålla dessa båda guldklimpar. Och jag tror det är en förutsättning för att lyckas någorlunda. I en ny miljö kommer en samspelt spelartrupp få lära sig Martinez fotbollsfilosofi, och det kommer att krävas att nyckelspelarna stannar och levererar.

Everton kommer knappast vara med och slåss om någon Champions League-plats – man är fortfarande för svagt på målskyttefronten och det finns för många frågetecken kring hur Martinez lyckas med föra vidare det defensiva arv som Moyes lyckades så bra med. Däremot har spanjoren alla möjligheter att hamna på rätt sida mittstrecket. Truppen är mer eller mindre intakt, han har fått ta med sig ett par tre spelare som han känner väl sedan tiden i Wigan och kanske framförallt – han har tron på det han gör. Det är Martinez styrka, och det är därför jag tror att han kommer tas emot på ett positivt sätt i det omklädningsrum som Moyes har inrett och nu lämnat efter sig.

9 Southampton
På sydkusten ser man inga spår av en ekonomisk recession. The Saints har hämtat in duktiga ytterbacken Wanyama från Celtic och Lovren från Lyon, i hård konkurrens av flertalet större klubbar. Det känns som klubben har en optimism kring sig just nu, både på transfermarknaden och på fotbollsplanen. Förra säsongen imponerade man, och vågade sparka manager Adkins, som tagit laget dit man är idag, mitt under brinnande säsong.

Nu är det Pocchetino som leder laget, och även om den gamle mittbacken gärna ser att laget ser stabilt ut bakåt blir det knappast tal om något defensivt inriktat spel på St Mary’s den här säsongen. Laget kryllar av offensiv talang, och kommer att utvecklas än mer den här säsongen då de yngre förmågorna hunnit vänja sig vid livet i Premier League. Ändå är det kanske mer rutinerade anfallaren Rickie Lambert som håller i nyckeln till en riktigt bra säsong. Centertanken är kapabel till att stå för upp till 15 mål, och kan han nå dit så är mycket vunnet. Wanyama och Lovren ger stabilitet bakåt, samtidigt som den förstnämnde också är ett förstklassigt hot i anfallsleden.

Det lagbygge som Adkins byggt upp håller på att vidareförädlas av Pocchetino, och även om jag personligen tycker det var fel att sparka Adkins i förstaläget så håller den argentinske managern linjen och bygger vidare uppåt. I nuvarande skick är Southampton ett lag för övre halvan av tabellen.

10 Newcastle
Kaoset tycks aldrig hinna lägga sig riktigt förrän det är igång igen – lite så känns det när vi besöker skatboet. Efter den fantastiskt väl genomförda säsongen som nykomlingar 2011/2012 så tog laget ett rejält steg bakåt i fjol och var inte jättelångt ifrån att åka ut. Detta trots att man tog in rejäla förstärkningar från Frankrike. I år har fansen fått utstå andra former av problem även utanför den gröna mattan. Joe Kinnear har tagits in som någon form av ansvarig för spelaraffärer, något som tränare Alan Pardew säkert inte såg på som något positivt.

Tittar man på truppen så ser den minst lika stabil ut som den som slutade på en imponerande femteplats 2012, blott fyra poäng från Champions League-kval. Man har fått behålla Cabaye på mitten, och försöker göra allt för att Tioté ska kunna hitta tillbaka till gammalt gott slag bredvid honom. I januarifönstret stärkte man upp de centrala delarna än mer i form av skicklige Sissoko, och förhoppningen är att dessa tre ska kunna dela upp sina roller så pass bra att historien kan upprepa sig. Tioté, hoppas man, ska kunna ta ett steg tillbaka i banan och återgå till det han gör bäst – spelförstörare och en som raderar alternativ i motståndarnas anfallsspel. Det kreativa spelet ska överlåtas till Cabaye och Sissoko. Framåt Cissé stå för baljorna. När det i dagarna dessutom blivit klart med Remý på ett säsongslångt lån från nedflyttade QPR, ja då ser offensiven riktigt lovande ut på pappret.

Frågetecknet plitas ner i försvarslinjen, som måste få bättre stöd av mittfältet. Förhoppningsvis kan Pardew lösa en stor del av problematiken genom att mittförsvaret avlastas av en mer defensivt inriktad Tioté, men positionsspelet lämnade mycket i övrigt att önska förra säsongen – och kan man lita på att (ungefär) samma spelare nu helt plötsligt ska lösa problematiken?

11 Aston Villa
Aston Villa har värvat friskt, och i sann Lambert-anda ungt och hungrigt. Tonev, Okore, Helenius, Steer, Bacuna och Luna – cred till dig som på förhand kände igen mer än 33 procent av dessa namn. Manager Lambert letar fortfarande efter framförallt en mittfältare. Dock måste man göra sig av med det ”dökött” som ligger och tar upp plats och pengar i truppen innan den transfern kan bli klar, och namn som Given, Hutton, Ireland och Bent sägs inte ha någon framtid i Birmingham-klubben.

Men även här gäller kanske att uppskatta det man har framför det man inte har. Lamberts stora uppdrag under Silly Season var att behålla anfallaren Benteke, 19 ligamål förra säsongen. Trots att den belgiske succéanfallaren lämnade in en transferbegäran kunde Lambert snart få honom att dra tillbaka den och skriva på ett härligt fyraårskontrakt med klubben, med en beräknad veckolön på £50 000. Managern har också knutit till sig viktiga kuggar som Weimann, Westwood, Baker, Lowton och Clark på längre kontrakt, och den unga stommen kommer säkerligen ha stärkts och härdats av den tunga förra säsongen.

Aston Villas offensiv ser intressant ut, på många sätt. Många motståndare kommer fokusera på Benteke, och det är inte alls säkert att han kommer stå för lika många mål den här säsongen. Däremot öppnar en hårdbevakning av honom upp för spelare som gillar ytor: ge Weimann, Gabby och nye Tonev ett lillfinger på offensiv planhalva som kommer de sluka hela handen med sin fart och finess. Men det gäller att offensiven klickar.

Defensiven kommer nämligen fortsatt att bli det största frågetecknet som hänger över det här laget. Trots att Brad Guzan i målet var en av de klart starkast lysande stjärnorna i laget förra säsongen släppte Villa in på tok för många mål – 69 stycken var flest av alla lag som överlevde i PL. Det stora orosmolnet förblir försvarandet på fasta situationer, där Lambert inte hittat en fungerande modell. Det finns risk för att Villa kommer tillhöra bottenskiktet igen: kan Benteke upprepa succén från förra säsongen? Kan Lambert täppa till ett sjukt läckande försvar, framförallt på fasta situationer? Kan Westwood bli den centralt offensivt inriktade mittfältaren som den här truppen behöver, eller kan Bacuna överraska och sno åt sig den? – men bredden finns där på ett helt annat sätt än förra säsongen.

Dessutom tror jag att 20-årige danske mittbacken Okore, inte helt olik Micah Richards i sin spelstil, kan få sitt stora genombrott, och lyfta en något underpresterande kapten Vlaar till nya höjder. Många tyckare verkar också tro att högerbacken Lowton är nära landslaget, och kan han höja sig en nivå till så har laget genast ett nytt försvar som kan rädda många poäng åt laget. Själv tycker jag dock att han har mycket att jobba på i sitt positionsspel, så låt oss hoppas att sommaren har fungerat som ett enda långt träningstillfälle för honom.

Har detta unga lag tagit de kliv framåt som vi hoppas på – och nyförvärven har så stor impact som vi håller tummarna för – kan det bli en topp tio-placering, men skulle det visa sig att de andra lagen runt omkring lyckats med sina värvningar av spelare och coacher så kan det lika gärna bli strid om nytt kontrakt i år igen. Det troliga scenariot är dock ett mellanting.

Up the Villa!


Den danske dynamitbacken Jores Okore kan få sitt stora genombrott den här säsongen. Foto: The Telegraph

12 Fulham
Jag ser inte vart Jols lagbygge ska ta vägen. Jag tycker inte truppen utvecklas särskilt mycket från säsong till säsong, och man har gjort en del konstiga värvningar de senaste åren. Jol tycks föredra humörspelare: ojämne men sjukt kapabel Berbatov tros få sällskap av Bent från Aston Villa på topp kommande säsong, och bakom är det tänkt att Taarabt – lån från QPR – ska bistå med assister och avlasta Ruiz. På rätt dagar är detta ett gäng kapabelt att bryta ner vilket försvar som helst, men dåliga dagar kan offensiven komma att låsa sig. Och frågan är då om en skadedrabbad Rodallega eller en ung Kacaniklic kan backa upp dessa?

I försvaret är mycket sig likt, och fansen hoppas att Hangeland ska kunna hitta tillbaka till sin nivå som han hade för ett par säsonger sedan. Riises form stagnerar, men förhoppningen är att fansens favorit Riether ska kunna fortsätta med sitt imponerande spel på högerbacken. Och på mittfältet återfinns vi delar av den avsaknad av karaktär som jag pratade om i anfallsleden: Karagounis och Sidwell vill mycket, men saknar kanske den där edgen som gör dem till bra Premier League-spelare, och Richardson blandar högt med lågt.

Manager Jol hoppas på att samma hund kan stå för samma tricks som förra säsongen – och jag ifrågasätter inte det faktum att det kan bli just så. Då kom man nämligen tolva.

13 West Ham
På tal om att köra vidare i gamla hjulspår. West Ham och lagets tränare Sam Allardyce har sitt på det klara när det kommer till hur man överlever i landets högsta fotbollsserie, och tvärtemot moderna managers som Rodgers, Martinez och Lambert står Allardyce för en mer direkt fotboll. Andy Carroll och Kevin Nolan är två profiler som passar väl in i det lagbygge som Big Sam skapat, och i och med värvningen av Downing från Liverpool lär kantspelet prioriteras även denna säsong. Lägg där till att han besitter ytterligare kvalitet på mittfältet med grovt underskattade Diame, som på rätt dagar är kapabel att äga vilken fotbollsplan som helst.

Men Allardyce styrka är också hans svaghet. Det här laget kommer aldrig trilla ner, men det kommer heller aldrig att vara med och kämpa om en av platserna till Europa. Man har byggt ett lag av stål, och fått en konstruktion som byggd att hålla i ur och skur. Men konstruktionen är inte flexibel, utan har sina begränsningar. Och man kanske inte är långt in i återvändsgränden, men det krävs mod för att komma ur den. Allardyce är inte mannen att bygga framgångsrika, moderna fotbollslag – ju tidigare ledningen förstår detta, desto bättre rustat står West Ham på längre sikt.

West Ham-fansen får fortsätta att blåsa bubblor i hopp om att en frälsare en dag ska anlända.

14 Norwich
Trots många och intressanta nyförvärv är Norwich ingen färdig produkt i mitt tycke. Här finns talang i massor, speciellt i offensiven: Hoolahan och Snodgrass är två skickliga offensiva mittfältare med kapacitet att bryta mönster, och anfallet har förstärkts med eftertraktansvärde Ricky van Wolfsvinkel och Gary Hooper från Celtic. Den sistnämnde känns som en flopp, dock, medan van Wolfsvinkel definitivt är en spelare som kan tillhöra ett topp sex-lag i Premier League.

Laget är fortfarande i mångt och mycket en Lambert-produkt, och det är offensiven som står ut. Chris Houghton har utvecklat försvarsspelet och bygget känns aningen mer helgjutet än för ett par säsonger sedan. Ändå är det här frågetecknen börjar hopa sig. Turner och Bassong är två resliga män i mittförsvaret, men de är inte att lita på i alla väder. På kanten lär Martin Olsson få slåss för sin plats, men samtidigt passar han väl in i Houghtons moderna fotbollstänk med ytterbackar som högst delaktiga i anfallsspelet. Ser man på helheten är detta försvar knappast ett som hör hemma hos ett lag på övre halvan av tabellen, vilket också gäller för ett mittfältet som visserligen har bredden, men kanske saknar spetsen för att hamna högre upp än en mittenplacering.

Ändå finns här dock talang och möjligheter, och normalt sett ska man ha samlat ihop tillräckligt med poäng för att inte behöva oroa sig för en bottenstrid i maj.


Ricky van Wolfsvinkel är ett klassförvärv som är en del av ett spännande och talangfullt lag, med framtiden framför sig. Bild: Telegraaf.nl

15 West Bromwich
Albion stod för en grymt imponerande fjolårssäsong, då man slutade på åttonde plats. Då var det mycket som föll på plats: inlånade Lukaku uppehöll motståndarförsvar på egen hand, och ett på pappret ganska svagt mittfält fick bra uppbackning i offensiven (med nämnde Lukakus skickliga hold up- och link-play) samt av det inledningsvis så habila mittförsvaret med Olsson och McAuley. Att man tappade mot slutet hade sina anledningar, och den största av dem alla kanske var den dipp i form som firma Olsson/McAuley upplevde.

En del fans var väl vassa i sin kritik mot laget i slutet av säsongen, och det hördes till och med rop om tränare Steve Clarkes avgång – otroligt med tanke på att det här laget definitivt fick ut max förra säsongen. Nu har man tappat sin frontman Lukaku men ändå vägt upp detta genom Anelka, som stått för en mycket bra försäsong. Som svensk är det dessutom kul att höra att Rosenberg tagit upp fighten om en plats där fram. Försäsongen har varit lyckad för den bortglömde anfallaren, och nu hoppas fansen att han ska börja hitta nätet igen efter att ha misslyckats i samtliga 24 försök förra säsongen.

För att i mesta möjliga mån lyckas upprepa fjolårsbedriften måste Anelka vara så effektiv som han kan i sina stunder. Men man kommer också behöva hitta en lösning i offensiven, då Lukakus sorti lämnar en lucka i targetspelet. Anelka är bara delvis svaret här. I defensiven måste mittbacksparet hålla hög standard från start till mål, om inte Midlandslaget ska riskera att blandas in i bottenstriden. På pappret är man nämligen bara just över detsamma…

16 Cardiff
Cardiff är det lag av de tre nykomlingarna som har bäst chans att klara sig kvar. När man dessutom, helt nödvändigt, stärkte upp de defensiva leden med duktige Caulker från Tottenham så ser chanserna för nytt kontrakt rättså ljusa ut – för det är lite så man måste tänka. Man har inte alls samma kvalitet som sina landsmän från Wales, Swansea, men har mer talang än nedflyttningskandidater som Crystal Palace och Hull – och en liten joker i leken tror jag kan bli tränare Mackay, som jag ser som en mer kapabel tränare än andra bottenkollegors diton Mark Hughes och Paolo Di Canio.

The Bluebirds slog klubbrekord i inkommande transfers två gånger under sommaren då man hämtat in danske strikern Cornelius, defensive mittfältaren Medel från Sevilla och nämnde Caulker, och man kunde mycket väl lyckats en tredje gång, om inte Toulouse Capoue valt Tottenham istället. Likväl tror jag laget är starkt nog att klara sig, även om det långt ifrån är någon garanti att stanna i Premier League även om man vunnit Championship ganska komfortabelt säsongen innan.

Det problem som tränare Mackay kommer behöva ta itu med är att justera om spelet till att passa det betydligt tuffare klimatet i PL. De lag som lyckats med detta tidigare – vi behöver inte lämna Wales för att se ett lysande exempel – har kört vidare med sin filosofi utan att för den delen bli naiva och övermodiga. Swansea drog ner mittfältet en aning under tidiga delen av sin debutsäsong, och kunde snabbt hitta en modell som ändå tillät en intressant och effektiv fotboll. Norwich under Lambert valde en anfallsinriktad approach som gav laget nytt kontrakt. Cardiff har inte den offensiva kapacitet som Norwich har/hade, och inte heller den talang att äga boll som Swansea har. Däremot har man en bredd i sitt spel som gör att man knappast blir utklassat av många lag, men det som saknas är pricken över i:et: vem ska avgöra de tighta matcherna som ger de bonuspoäng som gör att laget överlever?

17 Sunderland
Di Canios smekmånad i nordöst är över. Nu ska italienaren guide detta lag genom en hel säsong. Då räcker det inte att leva på motiverande skills, utan man måste ha en tydlig spelplan stark nog att tåla klimatet i världens tuffaste fotbollsliga. Enligt mig är juryn inte enig i den frågan.

När han dessutom har en trupp som inkluderar flera frågetecken på nästan varje position, ja då kommer man säkert få en jobbig säsong. Stabile målvakten Mignolet har lämnat för Liverpool, backlinjen har fått in ett par nya ansikten som jag dock inte är säker på håller i PL, mittfältet är ganska begränsat centralt men har livlige Johnson på kanten – han måste höja sig gentemot förra säsongen om Sunderland ska undvika nedflyttning. Det är just nämnde Johnson som svenske Moberg Karlsson lär få slåss med om en startplats på kanten – hittills har han gjort det bra, den forne IFK Göteborgsspelaren, och har bland annat stått för ett mål mot Tottenham under försäsongen. Framåt har Di Canio tagit in targetspelaren Jozy Altidore från AZ Alkmaar.

Varje lagdel är dock relativt svag, och det gäller för den ”karismatiske” italienaren att hitta någon form av synergieffekt mellan spelare för att få till en symbios stark nog att överleva på den här nivån. Kanske kan man räddas av det faktum att det finns ett par rättså dåliga gäng i bottenskiktet.

18 Stoke
Stoke City ska hottas upp. Borta är Tony Pulis, som förvandlat Stoke från ett typiskt Championship-gäng till ett lag som med tuff attityd och minst lika tuff spelstil överlevt i PL trots att nästan alla hävdar att man inte haft där att göra. Nu ska Mark Hughes, av alla människor, förvandla ett gäng bonkare till ett självspelande piano – eller nja, i alla fall till ett lag som försöker spela fotboll.

Det är dock få saker som tyder på att det kommer funka, i alla fall om man vill överleva i ligan på kuppen. Hughes anses inte vara den typen av manager som får ut max av sina lag, och hans idéer kan väl, milt uttryckt, inte sägas vara av det allra mest moderna av snitt.

Därmed inte sagt att det saknas talang i truppen. Ytterkanterna ockuperas av Etherington, Kightly och Pennant, som under många år ansetts vara top notch när det kommer till inläggsspelet. Och väl i boxen finns resliga herrar som Crouch och Jones. Lägg därtill att man har N’Zonzi på mitten. Mittfältsgiganten har försökt lämna Stoke men inte fått tillåtelse, och det är genom honom som spelet måste gå. Det gäller för Hughes att hitta ett kantspel som fungerar, och inte gå in alltför hårt på att sätta sin egen prägel på det här laget. Dess styrka är och förblir det faktum att man har få övermän i det gamla klassiska sättet att spela fotboll. Då kan det bli nytt kontrakt, men min gissning är att en ny coach av det snitt man skaffat sig inte var vad doktorn ordinerat.


All eyes on Hughes – är han rätt man för Stoke? Bild: mancityblog.com

19 Hull
Steve Bruce Hull avancerade till Premier League efter en stark säsong i Championship. Då hade man problem med målskyttet, men lyckades ändå komma tvåa. Nu har tränare Bruce insett vikten av en stark forwardslinje och har hämtat in duktige Sagbo och Graham, som misslyckades i Sunderland. Den sistnämnde stod för ett av målen när man imponerade och slog Real Betis med 3-0 i den sista träningsmatchen. Kan han få en nytändning hos Tigers så är mycket vunnet.

För resten av laget ser nämligen ganska tamt ut. På mittfältet hittar vi nyckelspelare som Koren och Elmohamady, medan försvaret har förstärkts med spelare som Davies och Figueroa. Bruce är fortfarande i jakt på fler nyförvärv som kan stärka dessa båda lagdelar, i vetskapen om att denna truppen kommer få stora problem med att överleva i Premier League.

Jag tror dessutom att ett av de största problemen ligger hos tränare Bruce. Under sin tränarkarriär har han visat förhållandevis stora taktiska brister, och när vi nu snackar spel mot de allra bästa lagen måste ett tekniskt undermåligt gäng på något sätt överraska för att ta de nödvändiga poängen som krävs. Bruce passar inte in på den här beskrivningen. Hans lag är kända för att spela hårt, resolut och enligt en given mall. Hull kommer inte att överraska någon. Det blir en kort sejour i Premier League för Hull, var så säkra på det.

20 Crystal Palace
Ian Holloway är en mästare på att motivera. Londonlaget gick mycket överraskande upp till Premier League efter att ha kvalat sig via det nålsöga som är playoff. Väl där förlitade man sig mycket på Manchester United-lånet Zaha, som gjorde succé under året i Championship. Vägen dit, de närmare 50 omgångarna som spelades i serien, litade man i sin tur mycket till målskytten Murray, som stod för fantastiska 30 ligamål. Problemet? Ingen av dem finns med i truppen när Premier League drar igång till helgen.

Murray kan bli borta året ut till följd av en skada , medan Zaha har gått tillbaka till United igen. Åtta spelare har tagits in – Stephen Dobbie, Dwight Gayle, Jerome Thomas, Jose Campana, Kevin Phillips, Elliot Grandin, Neil Alexander och senast Marouane Chamakh – men Holloway har kallat marknaden under sommaren för ”en mardröm”. Peterboroughs målspottare Gayle är dock en kapabel ung herre som länkades med betydligt bättre lag än Palace under sommaren. Dock blev han en dyr affär och är oprövad på högsta nivå – kanske inte heller ett köp som passar ett lag som måste slåss med näbbar och klor för överlevnad. På andra sidan spektrat återfinns Phillips, åldermannen som är desto mer prövad men som också börjar komma till åren och bara kommer kunna agera backup åt anfallssidan.

På mittfältet hittar vi Mile Jedinak, australiensaren som med sitt ledarskap lett det här laget till högsta ligan. Annars lyser profilerna med sin frånvaro här, vilket också får sägas om försvaret som ser direkt svagt ut med PL-mått mätt. Speroni i målet är en sund sista utpost, men han kan knappast rädda det här laget från nedflyttning.

Analys Åsikt Off the field Övergångar Premier League Rykten

Christian Benteke: Spelet bakom kulisserna

Christian Benteke stod för en överraskning minst lika stor som när han lämnade in transferbegäran för ett par veckor sedan, när han i slutet av förra veckan drog tillbaka den och skrev på ett kontrakt till och med 2017. Här har jag tänkt att ge min bild av hela historien och förklara varför Bentekes handling skedde med en djävulsk plan i baktankarna samt varför transferbegäran innebar en win win för honom.

Precis som den stora majoriteten av alla Villa-fans blev jag bitter, besviken och arg på Christian Benteke när belgaren bestämde sig för att lämna in en transferbegäran. Och varför Tottenham, tänkte jag med flera?

Igår, den 19 juli, skedde en till synes mycket överraskande U-turn i transfersagan Christian Benteke när belgaren drog tillbaka sin vilja att flytta från Villa och istället kritade på ett nytt fyraårskontrakt med klubben.

Men jag är betydligt mer cyniskt lagd än många andra, och är tämligen övertygad om att detta är ett spel regisserat av en viss Eris Kismet – Christian Bentekes agent. Så här ser jag det.

En djävulsk plan

Benteke och hans sluge agent Eris Kismet bestämde sig för att gambla lite och gå all-in i förhandlingarna om ett nytt kontrakt. De visste att Aston Villa satt på leken – i och med att belgaren hade tre år kvar på sitt kontrakt med i sammanhanget blyga £20 000 i veckan – men tänkte sätta lite myror i skallen på klubben och ge klubben en insikt om hur 19 förlorade Premier League-mål kan smaka.

Kismet bjöd ner Benteke på en fem dagar lång semester i Turkiet, där de enades om följande upplägg. Även om det stod klart redan tidigt att Benteke skulle få en rejäl löneförhöjning och fortfarande ”bara” skulle behöva spela i Villa ett år till innan han lämnade, så diskuterade de sig fram till att en transferbegäran bara skulle få positiva konsekvenser på sikt.

Och skulle han lämna Birmingham som en följd av den skulle det bli till en klubb med garanterad speltid, som kan fungera som en ännu bättre språngbräda till nästa steg – ett topplag som slåss om Champions League-titeln. En sådan här klubb – Tottenham – skulle dessutom ge Benteke en ännu högre lön samt stärka aktierna för a) nämnda övergång till storklubb och b) en startplats i Belgiens VM-lag i Brasilien nästa sommar.

Fansen som såg det hela som ett svek, då? Fotbollssupportrar glömmer snabbt. Skulle Benteke stanna skulle han också dra tillbaka den och skriva på ett förlängt, och riktigt bra, kontrakt under det kvarvarande året. Och fansen skulle backa honom igen.

Genom att lämna in en transferbegäran satte han fyr på en förhandling som visserligen hade bättrat på hans lön redan initialt, men som nu gav honom chansen att tjäna betydligt mer – och ändå inte stanna mer än de två år som han planerat sedan länge. För Benteke kommer knappast stanna längre än till nästa sommar, det ska man ha klart för sig.

Men trots att Kismets förhandlingstaktik fungerade till punkt och pricka, så finns det faktiskt en stor vinnare till i den här affären: Aston Villa. Nu får man, med största sannolikhet, se stjärnan en säsong till och samtidigt se till att få riktigt bra betalt för honom nästa sommar efter succé i Premier League och VM. Dessutom behöver man inte oroa sig för den feta, extra lönechecken som måste skickas till belgaren varje vecka – att köpa en spelare som står för nästan 20 mål i den engelska högstaligan hittar du inte för en billig penning. Om du hittar honom alls.

Dealen är på alla sätt och vis en win win för alla parter – utom Tottenham. Där är man fortfarande i skriande behov av en förstastriker som kan leverera 20 mål. En Christian Benteke.

Analys Åsikt Inför Off the field Övergångar Premier League Rykten Silly Season

Från A till Ö: Aston Villa just nu

Aston Villa reser snart till Tyskland för att dra igång försäsongen. Rotterdam82.se reder ut begreppen för att se hur truppen ser ut idag och vad vi har att se fram emot kommande säsong – med hjälp av alfabetet.

Arsenal borta: Lördagen den 17 augusti smäller det! Då sparkar Villa igång sin Premier League-säsong med match på Emirates Stadium.

Bent-gate: Den forne storskytten tvingas träna utanför A-laget, men vem skulle vara intresserad av att köpa honom för de £8 miljoner som Villas uppges vilja ha för att sälja honom? Det känns som om Lambert et al skjuter sig själva i foten lite här.

Christian Benteke: Should I stay or should I go? Det är nog lite så han tänker just nu. Trots många år kvar på kontraktet med Villa finns det en hel del som tyder på att Villa kommer till spel utan belgaren på topp nästa säsong. Men för £25 miljoner kanske vi inte ska gråta blod, i så fall?

Dwight Gayle: Den ytterst lovande forwarden från Petersborough som Villas sades vara ute efter tidigare under Silly Season har skrivit på för Crystal Palace. 22-åringen kan komma att kosta så mycket som £8,5 miljoner om alla klausuler aktiveras, påstår vissa medier. Åtta komma fem miljoner pund. Mer än Benteke. Är detta verkligen rätt väg för en nykomling?

Enda vägen är upp för Villa, ner för Stevens: Villa fortsätter att bygga om lagstrukturen och kommer förhoppningsvis bara bli starkare och starkare. Enda utvägen för Stevens tycks vara en försäljning. De unge ytterbacken som hämtades in under McLeish har inte visat sig hålla Paul Lambert-mått, och kommer skickas iväg till annan klubb.

Forntiden vs Framtiden: Det känns som om stenåldersmänniskan McLeish inträffade under ett annat årtusende redan nu, när man ser hur långt vi kommit på bara något år. Lambert känns verkligen som framtiden.

Grus i maskineriet: vill vi inte ha. Har vi ett lag kapabelt att vända på en kapsejsande skuta den här säsongen, såsom vi gjorde förra, om saker och ting börjar gå emot oss?

Helenius: Inte David, men väl Nicklas. En lovande anfallare, ja visst, men jag ställer mig frågan om han verkligen är redo för Premier League? Och vad händer om Benteke lämnar? Visst måste vi ha in en försteanfallare som ”garanterar” mål – en Darren Bent, typ… Hmmm…

Ireland: Står för det mesta som är ont hos Lambert – det är i alla fall min känsla. Så långt ifrån vår tränares favoritspelartyp som det går att komma. Frågan är vem som skulle vilja chansa på Ireland.

Jed Steer: ”Näste Joe Hart” säger de lyriska fansen, men jag har inte sett tillräckligt av denne man för att säga varken bu eller bä. Blir hur som helst andremålis bakom fantastiske Brad Guzan, och där kommer han ha alla möjligheter att göra en Hart och peta den tilltänkte förstemålisen.

Kiyotake, Hirsohi: Nürnberg spelar hard-ball med Villa över en transfersumma, och det känns som om Villa tvingas upp en bit över tvåsiffrigt i miljoner pund för att få chansen att värva den spelskicklige offensive mittfältaren. Men oj vilken spännande värvning det hade varit!

Luke Murphy: Den före detta Crewe-kaptenen, tillika forne radarpartnern till Ashley Westwood, skrev på för Leeds för ett tag sedan. Därmed kan vi stryka honom som Silly Season-objekt för nu. Min känsla är dock att vi kommer få se honom i PL snart.

Moral: Förra säsongen vann vi många nyckelmatcher när det gällde som mest, och det känns som om Paul Lambert ingjutit moral i det här unga Villa-laget.

Nederländernas bäste straffskytt: så kan man kalla Villas holländske mittfältare Leandro Bacuna. Enligt scoutingrapporten i Birmingham Mail älskar Bacuna att ta straffar. Kan vi räkna med cat fights med Benteke om han blir kvar?

Okore: Jores Okore döper jag här och nu till Danmarks Micah Richards. I de matcher jag sett den unge mittbacken tycker jag han många av de kännetecken som Citys back har. Känns som en mycket spännande värvning.

Promotion teams: Det ska bli intressant att se hur Cardiff, Hull och Crystal Palace klarar sig under årets säsong  i Premier League. Hull och Palace får nog det svårt, medan Cardiff passande nog faktiskt har potential att bli det nya Swansea (en liknelse som de knappast lär gilla…).

Quest for Europa. Många Villa-fans verkar ha uppfattningen att Villa den här säsongen ska kunna vara med och slåss om Europaplatser igen. De tycks ha glömt bort att vi var fem poäng ifrån att åka ner förra säsongen.

Relegations fears: Hela förra säsongen gick jag i ett töcken av ångest. Få matcher var kul att titta på, mest bara ångest. Men nu vill jag kunna lägga alla farhågor bakom om mig och njuta av Villa igen. Är det för mycket begärt?

Spanjoren Luna känns som en underlig värvning, och jag tror inte han är bättre än Bennett. Vänsterbacksplatsen känns fortfarande som den enskilt svagaste positionen i dagens lagbygge.

Tonev: Jag har ingen koll på Villas nya bulgar, och därmed har jag inte heller några större förväntningar. Lite som med Benteke förra säsongen. Det låter väl bra?

Ungdomar: Klarar våra ungdomar, som slog igenom förra året, att fortsätta utvecklas? Lambert har i dagarna pratat om vikten av att spelare som Weimann och Baker kan fortsätta ta stora kliv framåt.

Vidare i karriären: Våra akademispelare har de senaste säsongerna verkligen satts på svåra prov: vissa har klarat det fint, de flesta inte. Många trodde på Barry Bannan, men nu verkar skotten få fortsätta din karriär någon annanstans. Helt rätt – han har visat väldigt lite när han fått chansen.

White Hart Lane: Den 11 maj 2014 spelas sista omgången av Premier League. Hur ligger vi till då?

X-factor: Förra året hade vi en belgare som den stora X-faktorn, men han fick också hjälp av en österrikare och en jänkare mellan stolparna. Vem eller vilka kliver fram den här säsongen och gör skillnad?

Younes Belhanda: Min känsla är att han hade varit Villa-spelare i dag om Paul Lambert verkligen velat ha honom. Men som spelare kändes han aldrig riktigt Lambert-kompatibel…

Zero: Risken är att vi sitter med noll poäng när september kommer, och då krävs det lagmoral (se M) för att vända skutan. Arsenal borta, Liverpool hemma och Chelsea borta är inget roligt schema i augusti.

Åsikter: Alla har en. Det viktigaste är dock tron på att Villa har en framtid. Det hade vi inte under McLeish. Men det har vi nu, under Lambert. Kanske inte full med troféer att fylla skåpen med, men väl värd en anrik klubb som Aston Villa.

Älskar, älskar inte: Förra säsongen slöt fansen upp bakom laget även när det gick lite sämre, och det kommer behövas en lika stark uppsättning hårdnackade fans för att Villa ska kunna vara med redan från början.

Önskebrunnen: Vilka är då mina främsta önskemål inför säsongen? De viktigaste är att Benteke skriver på ett nytt kontrakt, att vi hittar en offensiv mittfältare i hålet samt att truppen får vara så skadefri som möjligt under försäsongen. Det kan behövas för bästa tänkbara start i Premier League.

 

Analys Off the field Övergångar Rykten Silly Season

Darren Bent – målskytten som försvann

Darren Bent har gått från älskad målskytt, lagkapten och livräddare till bänkad dussinspelare på mindre än ett år. Hur ska Aston Villa göra med ”Målskytten som försvann”?

Darren Bent kom till Aston Villa under januarifönstret 2011 och sågs som en riktig prestigevärvning. Klubbens ägare Randy Lerner fick punga ut med mellan 18 pch 24 miljoner pund till Sunderland för den engelske målsprutan, vilket gjorde honom till den dyraste värvningen i Birmingham-lagets historia. Detta utlägg visade sig till en början vara väl investerade pengar: trots Aston Villas bedrövliga säsong räddades klubben i mångt och mycket kvar av Bents många mål.

Nu, säsongen 2012/2013, är situationen helt annorlunda. Målen har uteblivit för Darren Bent, och i takt med det har självförtroende försvunnit allt mer. Man kan leva med att en målskytt försvinner från matcher så länge han petar in bollarna, men när målen lyser med sin frånvaro och laget har en anfallare som nästan helt är borta ur spelet, ja då låter kritiken inte vänta på sig.

En del av laget?

Lagen som köper Darren Bent vet mycket väl om vad de får i sitt dyra paket. Man får en målskytt, eller en ”poacher”, som man säger i England. Har han tillräckligt bra uppbackning från kreativa spelare på mittfältet och en eventuellt uppoffrande spelare vid sidan om sig i anfallet så garanterar Darren Bent ett visst antal mål. Så har det nästan uteslutande sett ut under dennes karriär.

Det är viktigt att komma ihåg att man till stor del köper Bent för att bygga det offensiva spelsystemet kring honom. Det är samtidigt inte nödvändigtvis så att han behöver vara särskilt delaktig i spelet, utan till största del handlar det om att vår nummer 9 ska vara först inne i straffområdet, på rätt plats, när väl bollen dyker upp där. Då har laget spelat ”rätt”. Bollen ska, i slutscenen av så många offensiva moment som möjligt, hamna hos Bent – det är själva kärnan i ett anfall i det lag Darren Bent spelar.

Samtidigt som det här garanterar mål, är det också en svaghet. Man sätter stor tilltro till en spelare som visserligen ofta levererar, men som även han kan komma i formsvackor. Och tankegången behöver förstås inte förklarar mer ingående än att detta i sin tur påverkar hela laget, vars blotta existens – för att överdriva det hela en aning – baseras på de mål som Bent gör.

Att kalla Bent enbart en målskytt är visserligen inte helt osant, men han har vissa kvaliteter som targetspelare, så länge han kan hålla ner antalet bolltoucher till så få som möjligt. En Bent i form använder detta för att bli en del av laget – en Bent ur form tenderar att lita till sina ”killer instincts” i straffområdet och gömmer sig ute på planen. Det är här någonstans vi hittar problematiken med Darren Bents situation i Aston Villa.

Inte Lamberts tekopp

Paul Lambert är en tränare som alltid sätter laget i främsta rummet. Stjärnspelare i all ära – det är vad du presterar på plan och vad du kan bidra med till laget just nu som räknas.

I Norwich kunde man förra säsongen se elva spelare som alla spelade en vital roll i såväl anfalls- som försvarsspel. Spelar du forward har du en viktig roll som presspelare när motståndarna har bollen, och din uppgift inkluderar också att vara på tårna när bollen återerövras. Heter du Grant Holt fick du då rollen som targetspelare som med ett fåtal, helst ett, tillslag snabbt kunde förse rättvända mittfältare med boll och därmed exempelvis sätta igång blixtsnabba kontringar. Heter du Simeon Jackson, en av de forwards som bildade anfallspar med Holt, hade du kan istället rollen som djupledslöpande anfallare med ansvaret att dra isär försvar och ge utrymme åt andra – om du inte själv kunde hitta ytor.

I Aston Villa har vi sett tendenser till samma spelidé. Lambert vill spela med fart, och hans spel baseras på ett spel längs med marken. Det utesluter inte långbollar, men huvudingrediensen är snabbhet när det finns kontringslägen och även till viss del ett bollägande sådant – i alla fall mer än sin föregångare Alex McLeish. Oavsett vilket fyller forwards en viktig funktion genom att i uppspelsfasen bistå med alternativ även långt ner i banan.

Efter det här resonemanget går det att förstå att Darren Bent och Paul Lambert kanske inte är en perfect match. Lambert gav Bent chansen och räckte till och med över lagkaptensbindeln till 28-åringen när Stilian Petrov påbörjade sin behandling mot leukemin, men i takt med att Bent visat varken tillräckligt stor delaktighet i spelet eller ledarskapsförmåga nog till att leda ett Premier League-lag blev han av med den till förmån för holländaren Ron Vlaar. Det blev också början på det fall som vi kanske bara sett början på än, och som antagligen kommer sluta i att Paul Lambert och Randy Lerner försöker sälja honom i januari.

Det finns dock två stora frågetecken med anledning av en eventuell försäljning. För det första, hur pass illa är det ställt med Bents knäskada? Senast missade han ett par månader efter en liknande skadad.

Vem är köparen?

Paul Lambert är ute efter att stärka truppen, få mer bredd men också viss spets, och då är Darren Bent den i särklass mest värdefulla spelaren som kan inbringa pengar. Men den stora frågan är förstås: till vem kan vi sälja honom? Vilket lag kan i den moderna, brittiska fotbollen – risken är att hans tjänster enbart kommer att locka till sig ett fåtal aktörer i England – tillåta sig att ha en poacher, som man måste bygga ett lag kring och som stundtals är direkt svag i spelet ute på planen? Moderna tränare tenderar att involvera hela laget i uppbyggnadsfasen i anfallen, men ställer inte sällan också krav på en delaktighet i presspelet defensivt – två punkter där Bent har lite att jobba på. Det finns skyttekungar som står sig fint i konkurrensen på det här området internationellt – Ruud Van Nistelrooy är ett exempel, tycker jag, medan även Klaas-Jan Huntelaar kan nämnas i sammanhanget – men de är få till antalet.

Tittar vi på bottenlagen är det för det första få som har ekonomi till ett köp av Bent. Jag har svårt att tänka mig att Villas ledning skulle överväga bud på under 10 miljoner pund – min gissning ligger kring 12. Det utesluter ett par av dem, men kanske innefattar Reading och Queens Park Rangers. Av dessa kan jag bara tänka mig att QPR skulle vara tillräckligt intressant för Bent. Då får han dessutom återvända till London, en stad han enligt uppgift kan tänka sig att flytta till.

Det är nog ytterst få av topplagen som skulle vara intresserade av en före detta målskytt som tappat stinget. Dagens topplag har redan målskyttar – målskyttar som dessutom har uppgifter som är integrerade med spelet. Det har ryktats om Liverpool – om vi nu väljer att se Pool som ett topplag – och även om Bent knappast skulle tacka nej, har jag svårt att se att Bent passar in i Brendan Rodgers lagbygge. Dessutom har laget redan en målskytt, grovjobbare och världsstjärna av rang – Luis Suárez.

Bland mittenlagen finns det ett par stycken som är i behov av en målskytt, men den ekonomiska biten är ett bekymmer för många. Annars kanske det är just mittenlagen som vore det bästa för Bent – att komma till ett lag där han blir stjärna, och där man i viss mån kan bygga anfallsspelet kring honom? Det var precis det som hände när Villa köpte loss honom från Sunderland – han gick från ett mittenlag till ett annat.

Fulham är ett annat lag det ryktats lite löst om, och kanske är det svaret på frågan. Även om laget har ett par spännande anfallsess så verkar tränare Martin Jol sugen på Bents tjänster, och kanske finns det pengar att lösa en sådan övergång i januari. Visst hade det varit kul att se två ”latmaskar”, med vitt skilda talanger, som Dimitar Berbatov och Darren Bent på topp?

Konklusion

En gissning är att värvningen av Christian Benteke, den unge belgiske talangen, i första hand var tänkt att bära frukt på lång sikt – och att han kanske skulle må bra och kunna lära sig av Bent – men i och med att han blommade ut redan från start har behovet av Bent minskat. Benteke har gått från framtidsman till given startman, medan Bent gått motsatt håll och numera är typ tredjehandsvalet. Det värsta för Bent är dessutom att Benteke verkar må bättre av en hårt arbetande forward bredvid sig, och i detta fack passar både Gabriel Agbonlahor och Andreas Weimann bättre.

Det går hur som helst att konstatera att Villa antagligen har kommit till vägs ände med Darren Bent. För det går väl inte att lära gamla hundar att sitta: förändra en målskytts natur, få honom att jobba för laget, kanske bli en supersub som sätter egot åt sidan för lagets bästa?

Det kommer pågå en hel del bakom kulisserna fram till januari, och väl där kommer vi se hur pass bra Villa är på att sälja in en före detta målskytt till lag på samma nivå som sig själva. Sunderland lyckades kanonbra för snart två år sedan, och då var förhandlingsläget för de röd-vita bara marginellt bättre än det är för Villa (i och med att Bent var två år yngre).

Aston Villa är i en övergångsperiod, som förhoppningsvis resulterar i att det nya, lite yngre gardet växer in i sina kostymer och blir fullödiga PL-spelare inom ett par säsonger. Men truppen behöver både spetsas till och breddas, och att ha en person som borde vara lagets stjärnspelare fastklistrad på bänken, och som inte heller levererar när han får chansen, det är inte en lyx som en klubb i Aston Villas sits kan unna sig. Kan Villa kränga Bent kan den nya truppen under Lambert börja ta form redan i januari – ju förr, desto bättre.