Category Archives: Signerat

Åsikt Premier League Signerat

Southampton: Konsten att rasera en framgångssaga

När Southampton i förra veckan sparkade populäre Nigel Adkins och ersatte honom med relativt okände Mauricio Pochettino var det nog fler än jag som ställde mig frågan varför. I ett försök att förstå hur en succétränare, som verkligen fått igång sin nykomling i Premier League, helt plötsligt får gå har jag vänt mig till ett Saints-fan. Här får ni hans bild av affären.

Kim Jonasson är ett Southampton-fan sedan barnsben då hans pappa började arbeta på Queen Elisabeth 2, jorden runt-kryssaren med hemmahamn i Southampton. När han var runt 10 år fick upp ögonen för sydkustens pärla. Nu är Kim 30 år gammal och bor och jobbar i Amsterdam, Nederländerna, och spelar själv fotboll där som målvakt i ett lokalt lag. Här kommer hans syn på hela Adkins-affären.

”Southampton ramlade ur Premier League 2005 med stora skulder från bygget av den nya arenan St. Mary’s Stadium. Grunden för nedflyttningen var en osannolik tränarkarusell efter att Gordon Strachan, som ledde laget till FA-cupfinal 2003 och sjunde plats i ligan, lämnat klubben. Ekonomin kraschade liksom laget, talang efter talang såldes för att hålla skeppet flytande (Tidigt Wayne Bridge, sen Theo Walcott, Gareth Bale och senare Alex Oxlade-Chamberlain bland andra) samtidigt som man föll genom systemet till League 1 med -10 poäng första säsongen.

Sommaren 2010 var klubben minuter från konkurs när tysk-schweiziske affärsmannen Markus Liebherr köpte klubben. Han installerade Nicola Cortese som ordförande och anställde Alan Pardew som manager – och han införskaffade målsprutan Rickie Lambert tidigt. Man satte upp ett mål om att ha etablerat sig i Premier League inom fem år (dvs 2015) och första säsongen blev det seger i FA Trophy-finalen på Wembley mot Carlisle med 4-1 – första bucklan för klubben på mer än 30 år. Pardew tog också laget till en sjunde plats, precis utanför playoff-platserna, trots -10 poäng i början av säsongen. Efter en sommar av transfer och uppbyggnad gick så den helgonförklarade Markus Liebherr tragiskt bort efter en hjärtattack. Strax efter kickade Cortese Pardew efter en storseger i ligan mot Bristol Rovers och ett par veckor senare anställdes Nigel Adkins från Scunthorpe.

Med Adkins har det sedan varit 2 ½ år av rent nöje att vara Southampton-fan. Två uppflyttningar på raken, Rickie Lambert som sprutar in mål och ett lag som verkligen byggts från grunden med en spelidé, glädje, anfallslusta och egna talanger som Adam Lallana, Alex Oxlade-Chamberlain, James Ward-Prowse och Luke Shaw. Introduktionen till Premier League var tuff främst på grund av ett extremt svårt spelschema i början av säsongen med alla topplagen på ett bräde. Trots uppradade förluster och ett läckande försvar hade Adkins i oktober/november 2012 nästan 80 % av fansen bakom sig under den mest hårt pressade tiden. Med nyckelspelaren Jack Cork tillbaka och Jos Hooiveld förpassad till bänken stoppades försvarsläckaget och segrar och poäng började trilla in under senare delen av hösten. Mönstret har fortsatt fram tills nu i onsdags då Champions League-mästarna Chelsea fick nöja sig med 2-2 hemma efter en superb upphämtning av Southampton.

Sammantaget kan man säga att Adkins har byggt ett lag från grunden, lärt sig av sina misstag längs vägen, spelat en attraktiv fotboll med i princip enbart brittiska spelare, slussat in mängder med ungdomar, haft en positiv och energisk inställning och den absoluta majoriteten (jag skulle våga säga nästan alla) såg honom som vårt svar på David Moyes, Alan Curbishley, Alex Ferguson eller Arense Wenger – dvs mannen vi skulle göra allt för att behålla i många, många år framöver. Han hade en vinstprocent med Southampton på 54 % – bäst i klubbens historia! En vanlig kommentar från många fans var att han också borde få vara kvar om vi åker ut i år. Målet som Cortese och Liebherr satte upp när de kom var som bekant att etablera klubben i Premier League senast 2015. Nu, med bara två år kvar, hade vi alla möjligheter att bygga för framtiden och lyckas.

Ett tillstånd av chock
Hela Saints-familjen har de senaste dagarna befunnit sig i totalt chocktillstånd. Vår suveräna manager har utan någon som helst anledning sparkats och ersatts av ”Pinnochio” – en okänd argentinare som inte ens talar engelska, coachat en enda klubb som dessutom bara plockade 9 poäng på 13 matcher innan han fick sparken i år – och aldrig varit i närheten av engelsk fotboll. Saints-fans skrev ADKINS i snön utanför St. Mary’s dagen efter han fick sparken, internet är fyllt av kommentarer på varenda relaterad sida om vansinnet i detta och en hemsida (http://onenigeladkins.com/) har lagts upp för hyllningar.

Adkins tog klubben från tredje sist i League 1 till 15:e plats i Premier League med en starkt uppåtgående trend inom 2 ½ år. Nu är han sparkad. Vansinne.

Det är tight i botten av ligan och i det läget är momentum, hjärta och kunnande viktigt. De flesta spelare i truppen har Adkins att tacka för mycket av deras egna framgångar och nya höjder de nått. De, fansen och alla runt om klubben (förutom Cortese) skulle ge allt de har för Adkins och kämpa in i det sista. Allt det som behövs för att överleva en nedflyttningsstrid har nu kastats bort av Cortese. Risken är stor för att vi nu åker ur igen och tar oss in i samma sinnesjuka karusell som vi befann oss i från 2004 när Strachan lämnade till 2010 när vi höll på att gå i konkurs. Personligen känns det som ett chockartat, sadistiskt och grymt skämt som Cortese utsätter oss Saints-fans för.

För att statuera exempel på var vi befinner oss på galenskapsskalan fanns följande undersökning på hemsidan för den lokala tidningen i Southampton, blott ett dygn efter sparkningen: Var beslutet att sparka Nigel Adkins befogat?

Resultatet? Do you agree with the decision to sack Nigel Adkins? Yes:6% No:94%. Jag tycker det säger det mesta om hur sinnesjukt det här är.”

Åsikt Signerat

Run, Gabby, Run – ikonen som ska bära Villa in i framtiden

Många fans till Premier League-lag tycker att Silly Season är den kanske enskilt mest spännande delen av säsongen. Lockelsen av stjärnor från andra lag, tidningarnas spekulationer om dessa och av olika forum uppbyggda osanningar och drömmar samsas i ett forum där alla fans får plats. I slutändan brukar det dock bli så att man faller tillbaka på de trognaste spelarna när matcherna ska avgöras på plan – man sätter sin tilltro till hjärta. Aston Villas hjärta 2012/2013 ser inte mycket ut för världen, men bär alltid klubben med sig och kommer gå  i bräschen för säsongen. Möt Gabriel Agbonlahor, Villas egen Forrest Gump.

”Run Forrest, Run!” För den filmintresserade är detta ett odödlig citat. Den unge Forrest Gump får ett gäng mobbare på cykel efter sig, och hans kompis och livs kärlek Jenny beordrar honom att springa ifrån dem. Och han springer så till den milda grad att hans ben plötsligt sliter sig loss från sin ortos – han är fri. Detta är på sätt och vis bara starten på en film full av mirakel. Att det sedan är Tom Hanks – ett uttalat Aston Villa-fan – som spelar den äldre Forrest Gump gör inte saken sämre.

Aston Villa har en egen Forrest Gump. Gabriel Agbonlahor, den egna produkten som likt Gump kanske inte alltid uppvisar den största intelligensen (http://www.youtube.com/watch?v=wx6LfIXWdIg), har många brister på plan, men att hans hjärta helt och håller pumpar Claret and Blue-blod – det är det ingen som tvekar på. På många sätt personifierar han det Villa vi vill se. Han har som sagt sina tillkortakommanden på plan, men är en av få spelare som kan kyssa klubbmärket och komma undan med. Han är knappast en Craig Gardner som går ut som livstids blåsnäsa när han lämnade bänken i Villa för en given startplats på mitten i Birmingham Shitty.

 

 

Man skulle till och med kunna dra det så pass långt att det är Gabbys brister som gjort honom så älskvärd bland fansen. Precis som Forrest Gump är det inte den briljanta hjärnverksamheten som tagit honom dit han är, utan hans sätt att vara och hans inneboende kvaliteter. Nu är det Gabby som ska leda det nya Villa in i framtiden. Det är hans löpvägar som ska göra att klubbens hämningar som släpper, hans älskvärda sätt och kärlek för klubben som ska få fansen att drömma om storhetstider igen.

Det är inga små krav att lägga på nummer 11:s axlar. Men press är inget som Gabby någonsin lagt stor vikt vid. Under David O’Learys ledning fick han göra sin debut i a-laget borta mot Everton i mars 2006. Trots förlust 4-1 var det då 19-årige Gabby som stod för Villas mål. Han hade presenterat sig för Villa-fansen på ett storstilat sätt. Nu har akademiprodukten spelat över 200 matcher för klubben och gjort över 50 mål, trots att han fler än en gång fått ta steget ner från sin forwardsroll och istället inta en position ute på flanken.

Tillbaka in i fansens hjärtan
Hans tendens att aldrig klaga utan foga in sig till lagets bästa har gjort hans ikonstatus än större. Att Villa dessutom tenderar att spela bättre med honom på plan gör inte saken sämre. Den här säsongen har den numera 25-årige engelsmannen, med tre landskamper för The Three Lions på meritlistan, varit skadad under inledningen. Hans stora comeback kom i tisdags i ligacupmatchen borta mot Premier League-mästarna Manchester City. Hur regisserar man bäst en comeback under de här förutsättningarna? Gabby valde att göra två mål och, i mångas ögon, bli vald till matchens lirare när Villa gick vidare till tredje rundan.

Nästa offer för Gabbys snabbhet kan mycket väl bli Jonas Olssons West Bromwich, som inlett Premier League på ett riktigt fint sätt. Derbymatcher brukar vara Gabbys gebiet – vi är många som minns med välbehag säsongen 2007/2008 och derbymatchen borta mot Birmingham City, där han först räddade en nick från Liam Ridgewell på egen mållinje, bara för att i 86:e minuten nicka in vinstmålet framför ilskna City-fans.

Det är Gabriel Agbonlahor som ska bära laget i år – oavsett om spelare som Ron Vlaaar bär kaptensbindeln, irländarna Richard Dunne och Shay Given står för rutinen i form av flest antal spelade PL-matcher – eller oavsett om det är Darren Bent som ska stå för målfabrikationen och sno åt sig rubrikerna. Det är Gabby som ÄR Aston Villa. Det är hans löpningar som försvararna är rädda för, hans snabbhet som bryter mönster, krossar försvar. Det är han som fansen vänder sig till när det blåser kallt.

Därför säger jag nu: Run, Gabby, run – så tar vi rygg på dig in i framtiden. Hårt arbete och en vilja att ge allt för klubben har blivit dit signum. Samtidigt är du ibland opålitlig rent kvalitativt, där lysande moment och matcher snart kan bli bedrövliga insatser och en anonymitet under 90 minuter. Kanske är det därför vi älskar dig lite extra? Du är kanske, i just den här aspekten, lite som livet självt. Lite som en chokladask, som Forrest Gump säger. Man vet liksom aldrig vad man får.

Åsikt Premier League Signerat

Signerat: ”We will always have Milan”

I en ny avdelning av Rotterdam82 – kallad Signerat – bjuder vi in våra motståndarfans för att berätta olika sidor av den story vi kort och gott kallar Premier League. Vi känner väl till merparten av alla turer kring Aston Villa, men det finns spännande historier att berättas i andra delar av den engelska högstaligan.

I premiären har jag bjudit in ett Tottenham Hotspur-fan. Erik Norlander är 30 år, uppvuxen i Emmaboda i Småland och numera bosatt i Malmö. Han har hållit på Tottenham sedan 1991, men det var under högstadietiden som intresset tog sig större proportioner. Idolerna är Gary Lineker och Teddy Sheringham, medan Ledley King och Luka Modric är dagens favoritnamn.

Det spännande med Tottenham är att de befinner sig i en liknande sits som Aston Villa. En ny tränare väntar runt hörnet sedan Harry Redknapp sparkats för ett tag sedan. Och det vägskäl vi pratade om att Villa befann sig i, där har vi även Tottenham. Laget var i Champions League förra året, men missade den ärofyllda turneringen med minsta möjliga marginal den här säsongen. Where do they go from here? Med stjärnspelare som Modric och Gareth Bale på väg bort blir det onekligen en svår uppgift att leva upp till Spurs-fansens krav på Champions League-spel. Det är ju trots allt så att har man en gång stökat runt med the big boys, vill man gärna göra det igen.

Här upphör, som ni förstår, liknelserna. Aston Villa försöker i dagsläget hålla sig kvar i Premier League. Lik förbaskat kan man dra slutsatsen: valet av tränare är oerhört viktigt. Ibland blir det som man förutspår – Alex McLeish och Aston Villa var aldrig gjorda för varandra – medan det andra gånger kan visa sig bli en oanad lyckträff. Ett sådant exempel ska vi titta närmare på nu.

Nu lämnar vi över ordet till Erik, som inleder med Harry Redknapps introduktion, Spurs-fansens väg från förakt till erkännande och avslutar med en blick in i framtiden för London-klubben. Diskutera gärna Eriks krönika på www.facebook.com/rotterdam82.

We will always have Milan
”Det var den 25:e oktober 2008 och Spurs låg sist i ligan med endast två poäng efter åtta matcher. Juande Ramos hade fört Tottenham till deras sämsta start någonsin i engelska högstaligan. Senare den kvällen fick han givetvis sparken då Daniel Levy hade tappat tålamodet med Ramos och hans något udda taktik att bringa självförtroende i truppen. Nu skulle alltså en ny manager utses och alla var spända på vem det skulle bli.

Det dröjde bara några timmar till klubben annonserade att valet blivit Harry Redknapp. En man mest känd för att ha hoppat från Pompey till The Saints och tillbaka till Pompey inom loppet av två år, vilket inte direkt ses som den optimala resan för en manager nere i de södra delarna av England. Harry var också känd för att ha tränat The Hammers en längre tid och fått fram den ena storspelaren efter den andra, men ingen blev tyvärr kvar i klubben. Det var på det viset Harry jobbade: han köpte och sålde mer än någon annan manager och hade alltid svårt att få någon kontinuitet i sina lag. Det var alltså denna man som nu skulle lyfta Spurs från bottenträsket och leda dem till nya glansdagar. Alla Spursfans var oerhört tveksamma kring detta val och en del uttryckte en väldigt stor oro för klubbens framtida existens i Premier League.

Han kunde fått en lättare start på sin resa med Tottenham då blott hans andra match var The North London Derby – och det borta på The Emirates. Efter underläge med både 3-1 och 4-2 så lyckades Spurs på vända på steken och i allra sista matchminuten rann Lennon igenom och gjorde 4-4. Matchen efter detta var mot svårspelade Liverpool hemma på White Hart Lane. Spurs kom återigen i underläge, men lyckades kämpa sig tillbaka och i 89:e minuten sköt Roman Pavlyuchenko 2-1 till Spurs! Efter detta så fortsatte resultaten att ramla in för Redknapp och han gick snabbt från ifrågasatt till accepterad. Glädjen hos spelarna var tillbaka med Redknapp vid rodret – och alla vet ju att en glad spelare presterar bättre. För några taktiska genidrag kan jag inte påstå att han förde in, för den ådran saknar han nämligen helt. Glädjen till spelet och äran att få spela för Tottenham lyftes fram till spelarna och de bar helt plötsligt huvudena högre än på väldigt många år. Säsongen slutade med en åttonde plats och allt var liksom frid och fröjd igen.



Redknapp fick lämna sin post som tränare för Tottenham. Foto: http://www.chickendinner.co.uk


Jag har alltid varit kluven till Redknapp trots den framgång han hade under sina dagar i Tottenham. En fjädeplats i ligan 09/10 följdes upp av en kvartsfinalplats i CL, och en femteplats i ligan 10/11 – och säsongen 11/12 slutade vi återigen fyra. Varför kan då en vettig människa vara kluven till Redknapp som tränare med dessa helt fantastiska resultat de senaste tre åren? Jo, den gode Harry har en benägenhet att lyfta fram sig själv i pressen och prata om sina egna drömmar och inte om det han borde fokusera på, nämligen tränarsysslan i Spurs. Det eviga snacket om att han vore överlycklig om han fick ta över England som förbundskapten och att han gick ut och talade om Modric och Bale, och deras vara eller icke vara i klubben, gjorde att situationen blev ohållbar. Allt detta i kombination med att helt sakna taktiskt sinne när det kommer till försvarsspel och fasta situationer gjorde att jag varit kluven en längre tid. Lagom till att han gick från accepterad till älskad för mig, så började det ena snedsteget efter det andra – och att dessa snedsteg har påverkat klubben negativt är vi nog överens om!

Han gjorde mycket rätt i början, men när Spurs helt plötsligt kunde utmana på riktigt sken de taktiska okunskaperna igenom ordentligt. Detta i kombination med att inte våga rotera trots en relativt bred trupp gjorde att Tottenham föll igenom totalt under de sista månaderna. Harry var och är en tränare som absolut kan vända vilken klubb som helst när de har det svårt. Han ser ju rätt butter ut på bänken, men faktum är att han skämtar väldigt mycket och är en riktigt rolig typ som kan få spelarna på gott humör. Men om Spurs ska det sista klivet och verkligen etablera sig och sedan kunna utmana om titeln en vacker dag – ja, då krävs mer än en räv bakom örat!

Jag vill tacka Harry för några underbara år, faktiskt de allra bästa åren jag upplevt med klubben. Han tog oss till en seger mot Milan i Champions League, ett Milan som vunnit turneringen inte mindre än sju gånger och slutat tvåa fyra gånger. Jag kan lova att inte en enda Spurs-supporter trodde på det när han tog över den där bistra natten i oktober och Spurs låg sist i ligan.

Blanct i kolumnen för ersättare?
Redknapp har i över tre säsonger bedrivet en vacker och rolig fotboll med mottot ‘anfall är bästa försvar!’ Det har dock visats gång på gång att så inte alltid är fallet; ibland måste man faktiskt träna försvarsspel och få varje spelare att förstå vad just deras uppgift är. Man har allt som oftast dominerat matcherna i både bollinnehav och antal målchanser, men trots detta haft svårt att ta tre poäng.

Så vem vill jag då se som ersättare till Redknapp? Jo, gärna en man med mycket rutin, god självinsikt och goda kunskaper om försvarsspel. Med detta summerat blir valet väldigt enkelt för mig, det faller på Fabio Capello. Han har en enorm rutin och en CV som mer eller mindre ingen aktiv tränare kan mäta sig med. Eftersom att han är italienare så är han född med försvarsspelets grunder, och det är som bekant i försvarsspelet som vi fallerat de senaste säsongerna. Med Capello får vi organisation och alla vet exakt vad de ska göra varje minut på planen. Anfallsspelet kommer naturligtvis inte bli lika frejdigt som tidigare, men jag offrar gärna det vackra spelet i hopp om att kunna utmana om titeln på allvar i framtiden.

Tränarfrågan är en som delar oss Spurs-fans i två läger. Det ena lägret vill precis som jag ha rutin, organisation, försvarsstänk, kontringsspel och med det kanske lite tråkigare fotboll. Här nämns förutom Capello även David Moyes, Evertons tränare, som ett bra alternativ. Det andra lägret vill fortsätta i Redknapps fotspår med anfallsglad fotboll där vi spelar ut motståndarna och inte låter dem röra bollen. I detta läger nämns Andre Villas Boas och Roberto Martinez som tänkbara ersättare.

Man kan se det lite som att vi väljer mellan Real Madrid och Barcelona, där jag då förespråkar Reals och framförallt Mourinhos sätt att spela fotboll. Detta tack vare det faktum att Tottenham har de spelartyperna som passar in för den modellen och att försvarsspelet är uppstyrt till 100 %. Skulle nu Daniel Levy gå på den lite mer chansartade modellen så står jag givetvis bakom hans beslut och hoppas att det faller väl ut. Skulle nu Tottenham få en tränare som kan fortsätta den offensiva sagan och vi spelar ut motståndarna än mer, och samtidigt vinner matcherna, så är ju detta det självklara valet! Men jag tror tyvärr inte att vi någonsin kan komma dit och då vill jag hellre se ett Tottenham som vinner matcher än ett som bara spelar fin fotboll.

En sen uppstickare har blivit fransmannen Laurent Blanc, som kom på tapeten först några timmar innan jag skrev klart den här texten. Här får vi väl lite av varje om man tittar på den fotboll som Bordeaux har spelat med Blanc vid rodret. Att försvarsspelet inte fungerar optimalt för Blanc i landslaget ser jag inte som hans fel, utan snarare att man har skador på viktiga spelare i centrallinjen och tvingas spela med Philippe Mexes jämte den lovande Adil Rami. Mexes är helt enkelt för jävla dålig, så då kan man inte begära så mycket. Hur som helst har jag svårt att tänka mig att vi kan få loss Blanc från den posten då det franska fotbollsförbundet med allra största säkerhet kommer förlänga hans kontrakt till VM 2014.”