Inför säsongen 2014/2015, del 1

Aston Villa balanserar på en skör tråd, som sånär har gått sönder två säsonger i rad. Finns det något som pekar på att den kommande säsongen, som inleds på lördag borta mot Stoke, blir annorlunda? Låt oss titta närmare på saken.

Med bakgrund av förra säsongen är Proud History, Bright Future innehållslösa ord. Man behöver inte heta Robbie Savage eller olyckskorpskraxa ”KRO” som värsta blånäsan för att förstå vart Villa har varit på väg de senaste säsongerna. I takt med att Randy Lerner har börjat inse att projektet Aston Villa inte är förknippat med ekonomiska vinstintressen har engagemanget svalnat – i alla fall mätt i ren cash som kommit in till tränare Lamberts förfogande.

Bomb Squad blev ett faktum för något år sedan och tilltänkta startspelare som Bent, Hutton och Ireland skeppades bort eller förfrös i någon kyligare del av Birmingham tillsammans med ungdomsakademin. In kom unga och på nivån oprövade kort, som delvis stod upp bra, men som delvis inte fick chansen (Helenius) eller helt enkelt inte höll på nivån (Bowery med flera).

Spelarna
Till den här säsongen har faktiskt en del förändrats. Strategin har inte heller varit densamma när det kommer till spelarköpen. Unga, oprövade kort har bytts ut mot lite äldre och beprövade, om än lite naggade i kanten, spelare som är ganska enkla att placera in i kategorier.

Joe Cole? Här har vi en spelare som kommer vara skadad minst 50 procent av matcherna, men Lambert ser förstås ärrade Cole som en offensiv kraft som kan binda samman mittfältet med anfallet och förhoppningsvis låsa upp försvar – troligen som inhoppare. Kieran Richardson? Allroundspelaren som arbetar lojalt för laget och som faktiskt har en viss edge i offensiven – kan placera vart som helst på plan. Philippe Senderos? Lambert är inte dum, och har förstås sett problemen centralt i backlinjen. Vlaar gjorde en bra säsong i fjol, men det var han ganska ensam om där bak. Med Okore tillbaka snart har Lambert alla möjligheter att köra med en central trebackslinje (utan riskmoment som Baker och Clark), som han har visat en viss förkärlek till. Aly Cissokho? Direkt ersättare till överskattade Bertrand på vänsterbacksplatsen. Här får vi ett offensivt hot men tyvärr även en defensiv akilleshäl – helt enkelt en upphottad version av en viss Joe Bennett.

Kieran-Richardson-Aston-Villa_3171526

Richardson kan komma att få en viktigare roll än somliga tror, i och med att han kan placeras nästan vart som helst på plan.

Men det viktigaste nyförvärvet är han som inte är klar än: Carlos Sanchez Moreno. Villas mittfält har vägt ganska lätt i många matcher, och man har saknat muskler och hjärna i ett paket. Om colombianen skriver på får vi just en sådan spelartyp – ett mittfältsankare som delvis är kapabel att styra första delen av uppspelsfasen i och med att man faktiskt får en passningsspelare av rang, men som också bidrar med stål och ren styrka när situationen så kräver. Westwood är som bekant ett bra defensivt ankare, men han är inte alls den spelförstörande typen som denne ”Colombias Claude Makelele” (inte mitt påhitt). Detta låter i sin tur Fabian Delph koncentrera sig på offensiva djupledslöpningar och slippa den värsta box till box-uppgiften som delvis, tror jag, hämmat de anfallsviljor han faktiskt visat upp.

Det är alltid populärt att prata om bortglömda spelare i truppen som nyförvärv, och i så fall är Aston Villa välutrustat. Bent har fått chansen igen på försäsongen och lär kunna spela en betydande roll, framförallt under inledningen av säsongen då ordinarie forwards Benteke och Kozak är borta på grund av skador. Hutton, som enligt egen utsago hade spelat sin sista match i Villa-tröjan, har fått chansen på högerbacken och till och med stått för ett mål. Och N’Zogbia har varit en av de bättre spelarna under försäsongen, och håller han sig skadefri och motiverad har vi en offensiv kraft att räkna in.

Slutligen fortsätter förhoppningen att spira i fankretsar kring att våra egna ungdomar från akademin ska ta steget och verkligen utvecklas till PL-spelare som verkligen bidrar och gör skillnad. Villa har lyckats knipa två ynglingar från Southamptons framgångsrika akademi, Tom Leggett och Isaac Nehemie, men att dessa ska få särskilt många chanser i A-laget just nu är inte särskilt troligt.

Förhoppningen står istället till the Irish: Jack Grealish. 18-åringen har fått ett par chanser att visa upp sig under försäsongen och har verkligen gjort skillnad. Mot Parma fick han 20 minuter och visade på flera offensiva intentioner i en match som hade gått i stå. Grealish är kanske inte redo att ta en startplats, men är en spelare som kan förändra en matchbild och faktiskt bli en viktig spelare av just den anledningen.

GrealishParma

Grealish imponerande stundom under försäsongen – här i action mot Parma (0-0) i sista träningsmatchen.

Formation
Lambert har i och med nyförvärven möjliggjort en större rörelsefrihet när det kommer till vilken formation han vill använda sig av. Precis som tidigare kommer dessa förstås att bytas beroende på motståndarna och styrkor och svagheter hos dessa, men Lambert har alla chanser i världen att köra med den centrala trebackslinje som han kanske är ute efter i första hand. Villa har just nu fem mittbackar som konkurrerar om två till tre platser, vilket talar för antingen en utlåning av exempelvis Baker eller nämnda trebackslinje. Med en variant av 3-5-2 finns också flera spännande alternativ ute på vingarna. Cissokho känns given till vänster, men där finns också Richardson som alternativ. På högerflanken finns exempelvis Hutton, Bacuna och Richardson som passande alternativ – Bacuna har uppträtt i liknande roller tidigare, inte minst mot Chelsea då han begränsade Eden Hazard på ett imponerande sätt.

Genom att använda denna formation får man också in de tre centrala mittfältarna som kan medföra ett ökat bollinnehav och ett tight centralt mittfält, som kan möta de många hot som andra lag kommer med mitt i banan. Av just denna anledning behövs ett ankare med lite muskler här – låt oss hålla tummarna för Sanchez. I en match med defensiva förtecken kan denna formation lätt omvandlas till en 5-3-2 där vingarna får ett större defensivt ansvar. Tack vare att denna formation relativt lätt kan omvandlas och anpassas efter motståndet lär Lambert ha denna som ett av sina första alternativ.

Under försäsongen har coach Lambert experimenterat med Westwood som sweeper, alltså en form av libero. Kanske vill Lambert ha in mer kvalitet i uppspelen redan från backlinjen, lite som Anders Svensson i Elfsborg som också – på äldre dagar visserligen – har kunnat användas långt ner i banan. Alternativet kan tas till om vi dominerar en matchbild och vill ha in fler offensiva spelare längre upp i banan.

ashley-westwood-aston-villa-luton-town_2990499

Med bollen vid fötterna: Westwood kan komma att få en annorlunda roll den här säsongen.

Duger det inte med trebackslinje finns de två beprövade korten 4-2-3-1 och 4-4-2 tillgängliga. Den förstnämnda har använts flitigt av Lambert, med en frisk Benteke som spjutspets. Den största anledningen till att Benteke placerats ensam där uppe – bortsett från att skotten vill överbefolka de centrala delarna av planen vid bra motstånd – är att belgaren inte riktigt gått att passa in bredvid någon. Kozak har fått begränsat med speltid och visat väldigt lite jämte The Beast, medan Gabby kanske är den som är mest lämpad.

I den här formationen skulle Westwood och eventuellt då Sanchez vara perfekta som defensiva mittfältare centralt. De tre spelarna bakom en frisk Benteke öppnar upp för mängder av möjligheter. N’Zogbia i en fri offensiv roll, där han skär in från kanten och vågar utmana, är många tränares våta dröm. I Wigan var han som bäst när fick just sådana här uppgifter, och vi har sett prov på hans kunnande under försäsongen – inte minst på fasta situationer. Cole i hålet mellan mittfält och anfall är i teorin en spännande lösning. Agbonlahors vara eller inte vara i laget har debatterats friskt på Villa-forum under försäsongen, men i en sådan här offensiv roll ute på kanten passar han bra, inte minst i matcher Villa kan ställa om snabbt och det finns ytor för Gabbys snabbhet.

Fyrbackslinjen kan också användas i ett rakare 4-4-2. Ytterbacksalternativen finns även här i viss utsträckning, då Richardson exempelvis skulle kunna gå in till höger och konkurrera ut Hutton och Lowton, men även som backup till Cissokho (och i viss mån Bennett) till vänster. I och med tappet av Albrighton kanske vi tappar den kraft som en typisk kantspringare kan ge, men med laget som Lambert bygger känns det allt mer som att Villa går mot en possessionbaserad fotboll framför det raka alternativet som är ett måste med Albrighton på plan. Därmed inte sagt att Villa kommer kunna ställa om snabbt – det har vi fortfarande material till, och kommer fortfarande att spela en helt avgörande roll i de många matcher där vi får nöja oss med mellan 35 och 40 procents bollinnehav.

På fredag kommer andra och sista delen i serien, där vi går igenom vilka problemområden Villa måste ta tag, tar del av en analys kring vart laget hamnar i serien samt vilka som tar hem Premier League säsongen 2014/2015. Missa inte det, och glöm inte heller att risa, rosa och tycka till om artikeln på Rotterdam82.ses Facebook!

VM grupp för grupp inför avslutningen, del 4

Så ska då de fyra sista lagen boka biljetter till åttondelsfinalerna som påbörjas på lördag. USA och Tyskland behöver bara dela broderligt på poängen för att klara sig, och Portugal har berg att bestiga för att nå fram. I grupp H har Belgien säkrat avancemang, medan Ryssland måste vinna mot positiva överraskningen Algeriet.

Grupp G
När det börjar dra ihop sig som mest utmärker sig Ghana av alla felaktiga orsaker. Efter interna bråk i truppen skickas Muntari och Boateng hem – de två kanske största stjärnorna i truppen. Dessutom har spelarna krävt bonusar av förbundet, som nu flugit ner cash – mer än tre miljoner dollar, ryktas det om – i stora lass till de giriga spelarna. 

Namnlös

Enligt BBC Africa på Twitter är detta karavanen innehållande cold, hard cash.

Hur ska detta Ghana kunna prestera på topp och besegra Portugal? För chansen att avancera finns där i allra högsta grad, trots att man ligger tre poäng efter USA. USA behöver bara se till att komma överens om ett kryss mot Tyskland för att båda parter i princip ska vara nöjda och kunna avancera, men frågan är om laget inte bestämmer sig för att röja på i sedvanlig stil? Cristiano Ronaldos Portugal måste gå för en tremålsseger, vilket jag hade avfärdat för 24 timmar sedan, men med tanke på att alla Ghanas spelare upplevt ett helvetesdygn á la Jack Bauer på senare tid kan det gå – om Tyskland bara gör ”sitt jobb” och vinner mot USA… Chansen att båda dessa scenarion infaller? Mindre troligt.

Mitt tips:
1. Tyskland
2. USA
3. Portugal
4. Ghana

Grupp H
Om belgarna hade som mål att skruva ner förväntningarna på laget men samtidigt göra bra ifrån sig, ja, då har man verkligen lyckats så här långt. Jämna matcher har resulterar i knappa vinster, och nu är man klara för åttondelen redan innan sista omgången. För att vara säkra på att behålla förstaplatsen kommer det krävas minst en poäng i avslutningsrundan, och det borde man kunna ta mot ett svagt Sydkorea. Visserligen är det sydkoreanerna som måste gå för seger, men maken till naivt och svagt lag får man leta efter. Okej att man spelade upp sig under andra halvlek mot Algeriet sist, men vi kan krasst konstatera att det fan inte kunde blivit värre.

Istället är matchen av lite större intresse den som går mellan Ryssland och Algeriet. Algerierna har visat sig vara allt annat än några slagpåsar, och efter att ha fått stryk en ganska jämn match mot de röda djävlarna rivstartade man mot Sydkorea och punkterade matchen redan i första halvlek. Det går att argumentera för att lagets defensiv uppvisade tydliga brister i andra halvlek, men det går samtidigt att argumentera för att lagets passion och brinnande glöd för anfallsspel kompenserar för detta. Ryssland var på intet sätt dåliga mot Belgien, men en gnutta ineffektivitet och en dålig avslutning genererade noll poäng och ett uselt utgångsläge. Akinfejevs misstag i premiären kan visa sig dyrbart – om det nu inte blir vinst ikväll. För att det ska kunna gå måste ryssarna vara heltaggade och stå upp mot kokande män från Nordafrika. Att Capello optimerar defensiven är inget jag oroar mig för, utan istället måste man fråga sig i vilken utsträckning han kan och/eller är kapabel att kombinera och eventuellt till och med överge denna för en rejäl satsning framåt i tid? Rysslands offensiv har varit ett aber en längre tid, och nu måste den ryske björnen vakna innan det är för sent. Jag tror inte man grejar det utan håller mina tummar för ett underhållande Algeriet ikväll!

Mitt tips:
1. Belgien
2. Algeriet
3. Ryssland
4. Sydkorea

VM grupp för grupp inför avslutningen, del 3

Det har inte ens gått ett dygn sedan det där bettet, och jag har redan tröttnat på det. Inte minst på Luis Suárez som människa. Vi säger dock grattis till Grekland, som säkrade en plats i åttondelen tack vare en straff på övertid. Nu är det dags att titta på kvällens matcher.

Grupp E
Frankrike har i mina ögon varit en av VM:s absolut största positiva överraskningar. Då menar jag kanske inte resultatmässigt – att man skulle vinna den här gruppen misstänkte vi nog alla tidigt – utan att man uppträder som ett lag. Kanske har laget slutit sig och bildat en enhet i och med Ribérys frånfall, och de modiga petningarna, inte minst av Samir Nasri? Hur som helst så har offensiven visat sig vara direkt dödlig hittills, och man går in i sista omgången väl medvetna om att gruppsegern mer eller mindre är klar. Oavgjort garanterar förstaplatsen, medan man med mycket stor sannolikhet även greppar den vid förlust. Kvällens motståndare Ecuador behöver troligen vinna för att avancera, och inte ens då är man klara. Maken till dåligt utgångsläge får man leta efter, inte minst med tanke på att man faktiskt innehar andraplatsen i detta nu. Ecuador lider enormt av det insläppta förlustmålet mot Schweiz på övertid, och det är med 90 procents säkerhet det målet som gör att laget missar åttondelen. Laget har inte ett grundspel som håller någon högre klass, men fransoserna måste ändå se upp med den individuella skickligheten som finns offensivt.

Om Frankrike hittills varit en av de mer trevliga bekantskaperna är Honduras VM:s onödigaste lag. Dåliga spelare, urusel taktik och onödigt fula i närkamperna – näe, det här kan vi skippa till nästa VM. Och dessutom är mannen med det ”exotiska” namnet, Jerry Bengtson, tyvärr lika lik valfri svensk anfallare – vid sidan om Zlatan – som namnet antyder. Schweiz har med andra ord alla möjligheter i världen att vinna detta med ett par mål, och därigenom se till att avgöra detta. Schweiz har ett måttligt talangfullt lag med ett par alptoppar – jag tänker inte särskilt mycket på Senderos här, som faktiskt (jag tänker använda den slitna klyschan här) såg ut som en extremt ihålig ost senast. Nåväl, trots att laget sett stabbigt ut tar man sig vidare ändå, från vad som mycket väl kan visa sig vara VM:s sämsta grupp.

Mitt tips:
1. Frankrike
2. Schweiz
3. Ecuador
4. Honduras

Grupp F
Först kanske vi kan vända oss ner mot våra bröder i Bosnien/Hercegovina, som verkligen inte hade flytet med sig under VM. Trots att man hamnade i en ganska överkomlig grupp – ja, Argentina är förstås för bra, men Nigeria ser oväntat svagt ut – så hade man inte domarna på sin sida. Nåväl, nu siktar man på att avsluta äventyret snyggt via en seger mot ett Iran som slåss med näbbar och klor för en plats i åttondelen. För att de ska gå måste man ha hjälp av Messi(as) i Argentina, men visst – ponera att man lyckas pricka in ett mål eller två så kan det i alla fall bli spännande. Men om det verkligen kommer gå? Inshallah.

Argentina och Nigeria behöver inte göra det värre än att bjuda på en händelselös 0-0-match för att allt ska ordna sig perfekt. För Nigeria blir det inga problem – laget är som byggt för att stänga ytor centralt – men hur Argentina ska lyckas med det med offensiva krafter som Messi, Agüero, Di Maria och Higuain kan jag inte för mitt liv förstå. Samtidigt kanske man ska tillskriva ett visst sparkapital, då laget onekligen har talang – man vinner inte Afrikanska mästerskapen (2013) utan att ha något visst. Även då var defensiven prioriterad, och laget släppte bara in fyra mål på sju matcher trots att många lag i Afrika tenderar att låta offensiven lägga sig över de defensiva sysslorna. Här behöver man bara lägga sig på försvar, hålla lite utkik på vad iranierna tar sig för och agera därefter. Oavsett hur det utvecklar sig talar en hel del för att det räcker för åttondelsfinal, trots att man knappast förtjänat platsen – än.

Mitt tips:
1. Argentina
2. Nigeria
3. Bosnien/H
4. Iran

Imorgon kommer min syn på de sista två grupperna, G och H

VM grupp för grupp inför avslutningen, del 2

Kan Elfenbenskusten hålla fast vid andraplatsen i grupp C trots två jagande lag? Och i kvällens i särklass mest spännande match får vi se om Luis Suárez återigen kan rädda sitt Uruguay, och slå ut Italien. Seger krävs, men är det möjligt?

Mexikos defensiv släppte visserligen till sitt första baklängesmål under turneringen, men då var segern redan i hamn. Holland prioriterade också defensiven mot Chile som saknade sin playmaker, och utnyttjade chanserna när de dök upp i andra halvlek. Det blir grymt intressant att se vad Chile kan åstadkomma mot Brasilien, som imponerade offensivt mot ett visserligen svagt Kamerun. Samtidigt kan Mexiko – Holland visade sig bli en stängd affär – låt oss hoppas på ett tidigt mål som tvingar matchen att öppna upp sig.

Nåväl, över till kvällens två grupper.

Grupp C
Colombia har visat att man har spets nog att ta sig långt i VM. Personligen trodde jag nog att man skulle få större problem med tanke på avsaknaden av Falcao längst fram, men istället har laget gått samman och visat att landet har så mycket mer vid sidan om målmaskinen och idolen från Monaco. Blandningen mellan tempo och finess får möjlighet att blomstra tack vare en solid defensiv. Inför matchen mot Japan ikväll gäller oavgjort för gruppseger – avancemanget är redan fixat. Och jag har svårt att se hur Japan ska kunna besegra ett starkt Colombia. Japan har inte alls samma spets som sydamerikanerna – trots Kitoyake, Kagawa och Honda, som borde kunna bilda en fin diamant. Problemet är att för många finsnickare ofta leder till att få vill göra grundjobbet, och faktum är att den förstnämnde inte fått spela en minut medan Kagawa bara kom in senast. Det stora bollinnehavet mot Grekland gav ingenting av värde, och här kommer motståndet jackas upp ett par snäpp. Japan kommer definitivt åka ut ikväll, var så säkra.

Elfenbenskusten – med den magnifike Yaya Touré i spetsen – lanserades som Afrikas kanske största hopp inför VM, inte minst med tanke på att Ghana hamnade i den riktiga Dödens Grupp. Men spelet har lämnat mycket i övrigt att önska, och mittfältet ser oväntat svagt ut. Gervinho har varit det stora utropstecknet, och hans flytt till Roma har verkligen gjort susen. En till åren kommen Drogba kom in och vände inledningsmatchen och möjliggjorde det här läget som laget nu ändå har att gå vidare, men då måste Touré äga mittplanen lika mycket som han gör i Manchester City, samtidigt som anfallet kommer igång på bred front. Det finns potential, inte minst i Bony, som är en avslutare i världsklass. Grekland utgör en möjlighet att äga mycket boll och skapa mot stillasittande försvar, och det är just därför jag efterlyser ett rörligt anfall som vågar löpa och skapa ytor. Vi ska förstås också nämna att även Grekland har chansen att ta sig vidare genom att besegra Elfenbenskusten (och få lite hjälp av Colombia), men grekerna har bara en matchplan att visa upp och den är vid det här laget känd för alla och envar. Jag har svårt att se hur den kan räcka ikväll.

Mitt tips:

1. Colombia
2. Elfenbenskusten
3. Japan
4. Grekland

Grupp D
Det faktum att VM:s stora överraskningslag Costa Rica faktiskt har stora chanser att vinna grupp D överskuggas av matchen med stort M. En direkt avgörande match om avancemang mellan Italien och Uruguay – det blir inte så mycket mer spännande än så här på gruppspelsnivå. Förutsättningarna är glasklara: Uruguay måste vinna för att kunna gå vidare. Man gör det med en Luis Suárez i toppslag – trots en längre tids skadefrånvaro. Skillnaden på laget med Suárez gentemot utan honom är enorm, och han var skillnaden mellan vinst och förlust mot England sist. Uruguay spelade i ärlighetens namn sådär, men längst fram har man spelare som kan avgöra alla typer av matcher – och en sådan egenskap kan komma väl till pass idag. Italien har haft tunga jobsposter på mitten då De Rossi och Montolivo tvingades kasta in handduken inför VM, men Pirlo har sett exakt lika bra ut i Gli Azzuris färger som i Juventus under den gångna säsongen. Nu vill det till att man plockar fram det sedvanliga italienska snålspelet med ett defensivt possessionspel och effektivitet i avsluten om man ska kunna ta sig vidare. Man möter som bekant ett lag som är berett att göra precis allt för att vinna. Men frågan är, kan verkligen Italien åka ur redan? Legenden Zoff sa att det inte var möjligt i en intervju idag, men med tanke på att Uruguay har en matchvinnartyp som är unik så kan matchbilden komma att spela mindre roll – ett skott, ett mål, för Suárez?

Costa Rica och England är väl av marginellt mer intresse än det akademiska, för centralamerikanerna har ju faktiskt chansen att spela till sig en förstaplats i denna enormt tuffa grupp. En poäng garanterar detta, och det kan gå mot ett England som kommer rotera folk. Lampard kommer in och blir kapten, till exempel, i sin sista landskamp, medan vi också lär få se stortalangen Shaw på vänsterbacksplatsen. Barkley, Milner, Lallana och Smalling är andra som lär få starta. Costa Rica vilar duktige forwarden Campbell till kommande åttondel.

Mitt tips:

1. Costa Rica
2. Uruguay
3. Italien
4. England

Imorgon kommer analyser av grupper E och F.

VM grupp för grupp inför avslutningen, del 1

Idag inleds den sista och avslutande rundan av gruppspelet i fotbolls-VM 2014. Rotterdam82.se kastar sig över alla grupper för att se vari dramatiken ligger, och försöker utröna vad som gick fel respektive rätt hos lagen.

Grupp A
Värdlandet Brasilien har gått fram som en ångvält… Nae, vänta nu lite. Den  där meningen trodde jag skulle skriva sig själv inför världsmästerskapet, men faktum är att att det blivit en allt annat en rak resa mot gruppseger för brassarna. Man får tacka domaren för tre poäng mot ett starkt Kroatien – Perisic! Lovren! Modric! – medan man visserligen kunde fått med sig tre poäng mot Mexiko, om det inte varit för målvakten Ochoa. Det stora problemet för Brasilien har varit anfallet, där Fred inte bara kan skylla på att han isolerat sig, utan delvis för att han låtit sig själv isoleras. Mönstret är inte bara unikt för Brasilien, då även flera lag med en uttalad central anfallare haft liknande problem (inte minst Lukaku i Belgien). Neymar har levt upp ganska bra till hypen, medan försvaret ser rättså stabilt ut. Trots lite problem inledningsvis – kanske lite sådär lagom stora, ni vet, så att favoritskapet sänks lagom till allvaret börjar – så är det väldigt lite som talar emot det faktum att Brasilien kommer vinna gruppen.

Istället är kvällens mest spännande match i denna grupp så klart den mellan Kroatien och Mexiko. Där Kroatien bjudit på offensivlusta, framförallt senast, har Mexiko prioriterat defensiven och tack vare det har man fyra poäng på kontot. Kan man nu hålla nollan för tredje matchen i rad är avancemanget säkrat. Det gäller dock inte att förlita sig helt på att Marquez ska kunna hålla Mandzukic et al borta i 90 minuter, och därför måste Mexiko få lite bättre rull även offensivt. Det finns dock inte särskilt mycket som tyder på att de grön-vita kommer göra (många) mål, och med den offensiven som kroaterna kan bjuda på tror jag man även får svårt att värja sig defensivt. Jag tycker att det är övertag Kroatien sett till formen, och tippar jubel i Zagreb ikväll.

Mitt tips:

1. Brasilien
2. Kroatien
3. Mexiko
4. Kamerun

Grupp B
Någonstans vore det väl tjänstefel att börja någon annanstans än i fel ände. Ett av de största problemen med Spaniens spel är paradoxalt nog detsamma som tagit dem till tre raka turneringssegrar. Där den så kallade tiki takan erövrat fotbollen och likt Holland på 70-talet fått människor att se på sporten med nya ögon, åkte den på soppatorsk här. Att sedan påstå att Spanien lirade tiki taka bara för att man satsar på kortpassningsspel även i de mest akuta skeendena i VM:s matcher kanske är att vända på begreppen lite, men det blir lätt så när en jätte faller tungt. Den stora clashen mellan landets två institutioner inom klubbfotbollen, Barcelona och Real Madrid – som i grunden är abnormt framgångsrika, men som också har två olika spelstilar – kan ha fört med sig vissa problem in i landslaget när spelarna inte längre är beredda att ta jobbet fullt och kanske – Gud förbjude – till och med blivit lite mätta? Hur som helst, den enorma skadeglädjen som i alla fall jag upplevde mot Spanien och den så kallade tiki takan på sociala medier är väldigt missriktad, och min gissning är att det är samma personer som nu spiller galla som för fem-sex år sedan satt och dreglade över Barcelona och Spanien. Min andra gissning för dagen är att vi om 20 år kommer se tillbaka på eran och stolt förkunna för nästa generation: Jag var där när fotbollen förändrades för alltid.

Nåväl, det ska också avgöras vem som tar hem grupp B ikväll, och matchen kan faktiskt visa sig vara viktigare än man först kan tro. Tvåan får nämligen möta Brasilien (under förutsättning att de vinner grupp A), och av den anledningen finns det mycket i potten för lagen. Holland, som hunnit blanda och ge å det grövsta hittills, kommer få klara sig utan Robin van Persie på topp till följd av avstängning. Holland har spelat bländande fotboll under två halvlekar, och visat prov på förhållandevis rejäla svagheter under de andra två. Ändå har man tagit sig upp i pole position inför avslutningen, och nu räcker det med kryss för gruppseger. Aston Villas gigant i mittförsvaret, Ron Vlaar, kommer behöva göra en stormatch när den monstruösa pressen från Chiles aggressiva, snabba och ettriga anfallsspelare dyker upp. Matchbilden kan dock komma att passa Holland ganska bra, då man utan vidare kan backa hem och låta Chile äga boll och se till att man ligger på rätt sida. Där Chile kommer vilja driva upp tempot för att skapa ytor, måste Holland stänga ytor och sedan satsa på snabba omställningar – något som förstås underlättas av att man har världens kanske främsta verktyg till ändamålet, en viss Arjen Robben. Det är i sådana här matcher som coacherna kan komma att spela en stor roll, och min halvt kvinnliga intuition säger mig att Van Gaal har minst ett par taktiska jokrar att slänga ut när det behövs som mest.

Slutligen vill jag bara lägga in ett kort ord om en av mina absoluta favoritspelare. Lille Tim Cahill har återigen gäckat försvarare med sin kvickhet, sitt spelsinne och sin fantastiska tajming på både huvud och fötter. Hans drömmål mot Holland glömmer jag inte i första taget, och att han nu är avstängd när Australien vinkar adjö till VM smärtar mig djupt. En artist har checkat ut från VM-scenen, antagligen för sista gången, och på tok för tidigt.

Mitt tips:

1. Holland
2. Chile
3. Spanien
4. Australien

Imorgon kommer mina tips på C- och D-grupperna.

Senderos-affären: ett försök till analys

Mycket talar för att Aston Villas första nyförvärv inför säsongen 2014/2015 blir den schweiziske mittbacken Philippe Senderos. Här ger jag mig på ett försök att analysera den affären för att se vad den ger Aston Villa.

Vi känner alla till bakgrunden: Aston Villa släppte in flest mål, 61, av alla lag som inte åkte ur Premier League. När Jores Okore, den unge dansken som började säsongen så bra, skadade sig så pass allvarligt att han var tvungen att utgå för resten av säsongen visade sig att Villa inte hade någon uppbackning. Ciaran Clark och Nathan Baker har sina fördelar i luftrummet, men har båda visat sig vara alltför ojämna i sina insatser. Kapten Ron Vlaar har gjort en bra säsong, men för att vi ska få ut max av vår kapable holländare krävs det bättring vid sidan om.

Man behöver antagligen inte vara Einstein för att förstå att Paul Lambert tänkt sig para ihop Vlaar med Okore till nästa säsong. Så när vi nu läser om att Philippe Senderos, med förflutet i storlag som Arsenal, Milan och Valencia, snart skriver på som gratisövergång, borde vi inte skatta oss ganska lyckliga? Vi pratar ju ändå om en kille i sina bästa fotbollsår som är van vid pressen, med rutin från flera ligor och med över 50 landskamper på sitt CV.

Här finns dock en viktig distinktion att göra: är detta en transfer av en rutinerad back-up eller är det de facto en ersättare – och i så fall till Vlaar? Snackar vi första scenariot så rör det sig om en bra övergång. Senderos, känns det som, har varit med sedan Hedenhös, men har ännu inte fyllt 30. På många sätt är det förstås en klok värvning med tanke på hans övergångskostnad är noll och intet – även om detta förstås innebär att vi får betala mer i lön till honom. Detta ger dessutom Lambert möjligheter att spela en 3-5-2:a utan Baker och Clark på plan. I samband med detta måste vi också fråga oss vad som händer med någon av dessa, då båda knappast lär stanna i så fall. Men det är en annan fråga…

Hålen i schweizerosten
I Senderos får vi en rotationsspelare som kan kliva in och hantera pressen, och som kanske till och med är nöjd att agera back-up? Jag hoppas han skriver på med de förutsättningarna. Men: rör det sig om scenario två ovan är det betydligt värre. Ron Vlaar sitter kanske just nu på ett plan på väg till Brasilien, där han lär få starta som mittback för sitt Holland. Ett bra VM och han lär dra uppmärksamheten till sig, inte bara från Premier League utan från andra håll i Europa. Och som vi vet lockar Champions League nästan alla spelare med ambitioner.

För detta kan vi slå fast: Senderos är inte en startspelare i ett Premier League-lag. Det har han inte kvalitet för, något han visat de senaste säsongerna. Han är resolut, inte direkt osnabb och är i mångt och mycket en klassisk mittback – vilket också innebär att han kan tillskrivas många av de negativa aspekterna av just den typen av spelare. Lika resolut som han är, lika klumpig kan han vara emellanåt. Tacklingar missas, onödiga kort av alla dess slag utdelas, straffar utdöms. Han tenderar också att ha svårt att hänga med i högt tempo, vilket förstås är negativt när vi pratar om Premier League. Med andra ord: vi får en något upphottad version av Clark och Baker, inte minst rutinmässigt, men inte så mycket mer än så.

Därför måste vi ställa oss frågan vilken del av pusslet Senderos är, och det innan vi kan svara om detta är en bra transfer eller ännu en ond förvarning om det som komma skall. Är han bara en av bitarna i det nya Aston Villa, eller är han den nödlösning till pusselbit ska hålla ihop ett sargat försvar (och som, hemska tanke, ska ersätta Vlaar)?

Miraklet på St Mary’s

23 procents bollinnehav, tre kvalificerade avslut på hela matchen och en spelidé som var ohyggligt lättläst: långa bollar förbi Southamptons förstapress. Ändå: Aston Villa är efter gårdagens 3-2-seger det enda laget som kan säga att man vunnit på St Mary´s den här säsongen.

Hur gick det till, egentligen? Det första vi kan konstatera är att Southampton under Pochettino är ett väldigt bra lag, framförallt hemma. Det är här förstapressen kommer extra väl till pass, och det är här man kan äga matcher genom bollinnehav. Vinna tillbaka boll snabbt, helst högt upp i banan, och sedan attackera gång på gång. Det har tvingat i stort sett alla lag att slå långt, och där har stabila mittbacksparet Lovren/Fonte tagit det mesta som kommit mot dem.

Så länge matchplanen kan följas, är Saints grymt svårslaget – något som inte minst Chelsea och Mourinho fick känna på omgången innan denna. Southampton tog ledningen och fick sedan matchen precis dit de ville, då de i första halvlek inte lät Chelsea bygga upp något spel. Skicklige Mourinho agerade dock i pausen, och bytte in starke Ba på topp och började lyfta förbi förstapressen. Resultatet? Chelsea vände 0-1 till 3-1 i andra halvlek.

Lambert lärde läxan
Villas tränare Lambert hade onekligen studerat den matchen för att se hur man lyckas bryta upp ett ramstarkt försvar, som inför den här matchen blott släppt in två mål på hemmaplan och alltså ännu inte förlorat. Lamberts spelidé bestod uteslutande på att, ofta genom långbollar hitta luckan bakom förstapressen – mellan Sotons backlinje och mittfält. Det lyckades sådär. Villa hade max fyra klassanfall under hela matchen. Den stora skillnaden var att man faktiskt utnyttjade dessa på ett närmast fullkomligt sätt.

Dessutom saknade Southampton ett par viktiga spelare i startelvan, inte minst Fonte och Schneiderlin. Den förstnämndes ersättare, Yoshida, gick bort sig vid 1-0-målet, medan Pochettino tog ut spelskicklige mittf’ältaren, tillika egna produkten, Ward-Prowse redan innan halvtid för att satsa hårdare på anfallssidan (Osvaldo kom in). Draget var lyckat på så vis att man gjorde två mål, varav Osvaldo stod för ett av dem, men under de få chanser som Villa fick syntes det att försvarsspelet hämmades.

Aston Villas centrala trebacklinje har haft betydligt större framgångar den här säsongen än den förra. Efter flera chanser för hemmalaget under den första kvarten, stängde trion igen under sista halvtimmen av första halvlek. Southampton dominerade stort i spelet, men skapade förvånansvärt lite. Samtidigt kändes det otroligt att Villas handbollsförsvar skulle kunna hålla tätt under ytterligare 45 minuters slakt.

Än värre blev förutsättningarna när Vlaar var tvungen att gå ut skadad, och Lowton kom in. Denne lyckades inte hålla koll på starke Rodriguez, som bara efter ett par minuters spel av andra halvlek nickade in 1-1. Men Villaspelarna vek inte ner sig i försvaret, och när El Ahmadi vann tillbaka bollen på högerkanten höll sig Kozak framme och nickade in 2-1. Direkt därefter byttes han ut till förmån för Benteke, som alltså petades. Det är dock inte omöjligt att belgaren, trots att Kozak gjorde mål, är tillbaka i startelvan redan i söndagens match borta mot Fulham.

Efter ännu ett inspel i straffområdet från Saints sida kom kvitteringen. Ricky Lambert nickade fram Osvaldo, som tryckte sig fram mellan två Villabackar och stänkte in kvitteringen. Men återigen visade Villa att man är ett lag som aldrig viker ner sig.

Southampton jagade segern, men glömde bort att man hade en poäng att försvara. Gabby lyckades ta emot en boll, vända om och hitta Delph. Denne avancerade från mittplan och hade egentligen bara Benteke med sig – ett alternativ som säkert alla trodde var det enda. Men Delph tryckte till från distans och bollen borrade in sig i krysset. Villa agerade sedan storartat i defensiven och höll undan till tre riktigt imponerande poäng.

Rena rama rånet
Det gäller att komma ihåg att även om detta var en smash and grab av guds nåde, så var det så här spelplanen såg ut från Lambert. Och den lyckades fullt ut – det var inte vackert, men det var tre poäng. Och vi kommer se många lag som kommer till St Mary´s och blir ägda, det kan vi vara säkra på. Saints är ett mycket bra lag.

Aston Villa gjorde förstås en svag insats spelmässigt, men försvarsmässigt var man riktigt bra. Dessutom är effektiviteten helt avgörande i sådana här matcher – hemma mot City såg spelet ungefär ut som det igår, om än inte riktigt lika illa – och avsluten höll världsklass på alla sätt och vis. Lambert har byggt vidare på den kontringsfotboll som Villa levt på de senaste tio åren, och på bortaplan fungerar det bra – även om man igår behövde en stor portion tur.

Härnäst mot Fulham kan vi inte vänta oss att bli tillbakatryckta i samma utsträckning, däremot får vi ett nytt hot i form av ett rakare spel mot Berbatov, som visade gryende form under den nye tränare senast mot Tottenham. För Villas del gäller det att fortsätta på den inslagna bortavägen, och utnyttja speeden som vi har. Fulhams försvar är sämre än Southampton, och sätter man press på dem så kommer det uppstå chanser.

Men just nu kommer jag fortsatt att njuta av miraklet på St Mary´s!

Underskatta inte nollor och ettor

Aston Villa spelade bara 0-0 hemma mot den före detta jumbon Sunderland – och det kunde mycket väl blivit en förlust om Sunderland satt något av sina fina lägen. Medan backlinjen tätat till sig efter debaclet under fjolårssäsongen har Lambert väldigt mycket kvar att jobba med på i resterande lagdelar.

Sunderland hemma är normalt en match som Aston Villa måste ta tre poäng i. Och även om det nu bara blev en och det vore väldigt lätt att gräva ned sig och se allt som det här laget saknar, så kanske det är dags att vända på det och slå fast att vi hade förlorat en sådan här match förra säsongen. En poäng är bättre än noll, och en nolla är ändå en poäng.

Lamberts stora akilleshäl under sin debutsäsong i Villa var defensiven, som läckte på i stort sett alla fronter. Men inför den här säsongen identifierade tränaren svagheterna och jobbade på att bygga en starkare defensiv, vilket har visat sig den här säsongen. På 13 ligamatcher har Villa hållit nollan i fyra av dem. Och man får aldrig glömma att man genom att inte släppa in mål garanteras poäng.

Det betyder samtidigt inte att defensiven är fläckfri, och inte heller att den kommer bli det med nuvarande spelare. Mot Sunderland var det mer tur än skicklighet vid minst ett tillfälle, och i längden räcker det inte att defensiven ryckt upp sig, men statistiken är lik förbannat intressant. Villa är bättre bakåt den här säsongen.

One season wonder?
Spelet lyser fortfarande med sin frånvaro, och det kan skönjas en viss desperation och uppgivenhet på sina håll. Villa kunde inte ens föra matchen mot ett så pass svagt motstånd som Sunderland, utan fortsätter att skapa farligheter nästan uteslutande från snabba spelvändningar. Benteke är förstås den som lider mest av detta, då antalet skapade farliga målchanser tycks förre den här säsongen än förra.

Benteke har nu gått sex matcher utan mål. Det är inte underligt att det kommer en dipp efter den magnifika fjolårssäsongen, men det märks så tydligt att den stora skillnaden i offensiven mellan fjolåret och nu är riktningen på Bentekes formkurva. Belgaren är för Villa vad nikotin är för kroppen: vi kan klara oss utan det ett tag, visst, men beroendet kommer i kapp. Om Villa ska undvika att bli neddraget i bottenstriden så kommer vi behöva många mål från Benteke.

På sikt skriker vi också efter kreativitet på mittfältet, och det känns allt mer som om Nürnbergs japan Kiyotake, som det ryktades flitigt om under Silly Season, är ”the one that got away”. Med honom hade vi fått helt andra möjligheter att bygga upp ett spel som låter oss vara spelförande mot de lite sämre lagen, och därmed minska risken för att motståndarna orkar kriga till sig (minst) en poäng.

Enligt tysk modell
Aston Villa brukar gilla jämförelsen med Borussia Dortmund – både vad det gäller klubbens utveckling, spelmodell och förstås det faktum att Lambert förknippas med båda klubbarna – och det är ingen dålig förebild för Birmingham-klubben. Dortmund anses vara ett lag som lyckats med den spelmodell som jag hoppas ska ta Aston Villa mot högre höjder, och som vi snuddade vid redan under Martin O’Neill.

Men nordirländaren föll på målsnöret då han, till skillnad från Hitzfeld i mitten på 90-talet och Klopp i nutid, aldrig lyckades bygga upp ett pålitligt possessionspel som mer eller mindre garanterade poäng mot medelmåttigt och lite sämre motstånd.

Där har Villa mycket att jobba med, och resan kommer att ta tid. Men någon vis kvinna sade en gång att ”nog finns det mål och mening i vår färd, men det är vägen som är mödan värd”. Och när vi har varit nere i källaren i många år kommer solljuset kännas så mycket härligare när det väl träffar oss.

Är Aston Villa det nya Stoke?

Aston Villa spelade 0-0 mot West Ham och har därmed inte gjort mål på fyra matcher. Dessutom lyser spelet med sin frånvaro, och återigen fick vi se långbollar och en spelidé som minner lite granna om tiden då vi hade en blånäsa vid rodret.

Låt oss börja med de positiva aspekterna, för det finns en del sådana också. En poäng borta mot West Ham är inget att skämmas för. Allardyce mannar är svåra att bryta ner och laget är resolut. Villa höll återigen nollan, vilket innebär den tredje raka bortamatchen i ligan utan insläppt mål. Ett riktigt bra facit. Den centrala trebackslinjen med Vlaar, Clark och Baker kanske inte är den arketypiska, stabila uppsättningen, men onekligen funkar de bra tillsammans på bortaplan när Villa håller sig till en spelidé som handlar om att ligga på rätt sida om bollen med mittfältet. Dessutom stod man upp väl mot luftstarke Nolan, vilket var positivt.

Spelmässigt var hemmalaget det bättre under större delen av tillställningen. Det var West Ham som försökte spela fotboll, medan Villas spel tycktes baseras på långbollar över mittfältet och sedan erövring via andraboll. Problemet är att det sett ut så här, även mot medelmåttiga lag som vi borde kunna spela minst jämnt med och förhoppningsvis även kunna slå via ett passningsspelande tänk. Mot Hull såg det nästan precis likadant ut.

Villa har haft ett svårt spelschema inledningsvis, och kanske sitter filosofin från dessa matcher i fortfarande. Men Hull är inte Chelsea, och West Ham är inte Arsenal. Villa borde kunna spela sig till fler chanser. Chanser att vinna matchen hade vi ändå gott om: Weimann hade två ”frilägen” redan innan 20 minuter – efter två snabba omställningar, förstås – och Benteke hade en nick i ribban (som han borde ha satt) och ett fint avslut med bara minuter kvar som Jääskeläinen räddade snyggt.

Den viktiga diskussionen
Samtidigt är det ingen slump att vi inte gjort mål på fyra matcher – ideologin påminner nämligen om den McLeish hade inför merparten av matcherna. Vi går in för att undvika att förlora. Och det var inte så Villa vann matcher förra året, det var inte så vi klarade oss kvar i Premier League. Vi gjorde det genom att spela fotboll, genom att tro på spelidén.

Som det ser ut nu så känns det som om Lambert slutat tro på denna upplaga av Villa som ett spelande lag, och istället vrider på argumenten med påståenden som ”Vi hade fler bättre chanser än West Ham”. Fokus på chanserna tar bort den viktigaste diskussionen – var är det positiva spel som vi vande oss att se Villa prestera i slutet av förra säsongen? Det går inte att skylla på pressen på laget, för den var minsann större i slutet av förra säsongen, när vi spelade som roligast och –  faktiskt också – mest effektiva fotboll.

Villa kommer allt närmare att bli säsongens Stoke, vilket inte minst syns på statistiken på Guzans utspel. Av 27 passningar från vår målvakt gick 23 den höga och långa vägen i riktning mot Benteke. Det är väl okej om Guzan kan utveckla ett tillslag likt Begovics i lördags, men det är inget att falla tillbaka på nu när en mycket viktig del av säsongen närmar sig. Det är nämligen nu vi ska börja ta treor och avancera i tabellen för att undvika att ligga löst till inför våren.

Kan Lambert få laget att börja spela fotboll igen? Nu har han skärpt till defensiven – förhoppningen är att det inte ska gå ut över spelet genom mittfältet.

Aston Villa – Tottenham 0-2: En efterlysning av spelet

Aston Villa kom till korta mot ett stabilt spelande Tottenham, som ägde matchen och vann rättvist med 2-0. Villa hade förtvivlat svårt att skapa målchanser, och även om kvaliteten på motståndet varit bra på sistone måste frågan höjas: är dagens lag på väg i rätt riktning?

En förlust mot Tottenham behöver inte vara illavarslande i sig. Spurs är ett klart mycket bättre lag än Villa på nästan alla sätt och vis. Men som bekant kan man förlora på många olika sätt, och även om Villaspelarna kämparinsatser inte går att kritisera så saknas det en hel del spelmässigt.

Jag ser nämligen inte förbättringen över tid, sedan förra säsongen. Spelidén går att skönja på så vis att den är rakt på mål, men igår blev vi också medvetna att den är avhängig en sak: en stor bjässe på topp, en Christian Benteke.

Men var är spelet, var finns viljan att spela boll?

Den kanske mest utskällde mittfältaren av dem alla inför säsongen, Fabian Delph, är nu den som leder det här laget – som ser till att vi överhuvudtaget kan bryta mönster i spelet. Där är han som centralt kan göra en gubbe, växla tempo och få rörelse i laget. För vi sidan om honom är det inte mycket som händer. Visst, El Ahmadi gjorde mål mot City men sviker minst lika ofta som han gör bra ifrån sig, och Westwood är en helt annan spelare jämfört med förra säsongen – tyvärr har han utvecklats åt fel håll.

Den röda tråden
Det finns en negativ spiral i Aston Villas matcher den här säsongen – och då syftar jag framförallt på de senaste fem matcherna, då schemat inledningsvis krävde ett annat form av spel än det vi generellt bör uppvisa. Passningsspelet är otroligt slarvigt, där vanliga enkla passningar slås bort. Det gäller inte bara i den kreativa delen av banan, utan minst lika ofta på mittplan där passningar bör kunna flyta på. Och mönstret finns där, speciellt mot halvsvåra till svåra motståndare på hemmaplan: vid minsta lilla press sprids passningarna likt en gödselspridare. På så vis ger vi spelskickliga lag möjligheten att äga boll igen.

Det är här den direkta spelidén som vi ser kommer in i bilden. Förra säsongen fanns det inte jättemycket att glädjas åt, men mot slutet av säsongen såg vi ett Villa som verkligen försökte spela fotboll. Då var den direkta spelidén bara en del av hela hopkoket: vi kunde både spela oss fram via mittfältet och varva med långa bollar, främst mot Benteke. Och det är inget fel på en direkt approach, men den måste kunna varieras med och ha sin grund i en ägande filosofi. Anledningen är förstås att vi måste kunna dominera matcher mot bottenlagen genom att äga boll, och hota på så många fler sätt än via ständiga långbollar eller försök att slå avgörande passningar i tidiga skeden av anfallen 75 procent av gångerna.

Och det är här frågan om mittfältet måste ställas. Just nu håller inte vårt centrala mittfältet klassen att spela något annat spel än den direkta modell som vi just nu ser.

Lambert måste lyckas ingjuta tron på spelet igen. Man kan alltid skylla på svåra matcher den senaste tiden, men faktum är att vi måste kunna göra bättre ifrån oss. Och Lambert måste börja visa att han har större taktiska färdigheter än de han visat upp, inte minst i matcherna mot Tottenham. 0-10 lyder hemmaresultaten över de tre senaste hemmamatcherna mot Spurs med Lambert vid rodret. Villa har varit ägda i samtliga dessa matcher, och även om det går att debattera om ett par mål, en byxdragning och så vidare så kan vi konstatera att det är Andre Villas-Boas som läst sönder Villas enkla spelmodell varje gång.

Villa hade 31 procent boll i första halvlek igår, och de långa bollarna mot Kozak funkade inte alls. Villa gav Dawson möjligheten att spela gigant genom att vinna nästan varje luftduell – och andrabollarna, ja dom hamnade i det vitas förvar. Man kan inte bygga en spelidé på att skicka bollar luftvägen mot anfallarna, och räkna med att ett (form)svagt mittfält ska kriga till sig andrabollar och kunna påbörja anfallen längre upp i banan. Det funkar med en Benteke i storform, men vi får fan inte bli beroende av det.

Det här lagets utveckling måste snart börja skönjas via spelet. Resultaten överlag samt defensiven är marginellt bättre än förra säsongen, det kreativa spelet är det inte. Det är dags att visa att du kan få ut mer av det här laget än det vi sett under de senaste matcherna, Lambert.